2008 års bästa skivor #1-5

5. Satyricon – The Age Of Nero

Det här är en skiva som jag blev sjukt peppad på efter att ha läst det stora reportaget om Satyr i ett nummer av Close-Up som kom i höstas. Trots detta så blev det aldrig att jag köpte skivan, och när det började närma sig jul så ville jag inte heller köpa den eftersom jag visste att chansen var stor att jag skulle få just denna av Erik-jävel i julklapp. Och det fick jag. Tack! Jag har aldrig varit ett stort fan av black metal. Eller rättare sagt så har jag aldrig gett denna genre en ärlig chans. Nu vet jag inte om man kan kalla det här för riktig black metal heller, men satan så bra det är! Kan mycket väl tänka mig att det är en lämplig inkörsport till hela genren, och det blir kul att lyssna in sig på äldre grejer bandet gjort nu innan konserten i Umeå i slutet av april. Och sedan därefter kanske lyssna på grejer som är mer ”true” mot genren (som Mayhem och Gorgoroth?). ”The Age Of Nero” är snuskigt bra, men det är samtidigt en skiva som inte kräver ett otal genomlyssningar för att greppa, vilket gör att det inte håller i längden. Eller det gör den ju egentligen så kanon som den är, men ni förstår? Satyricon är väl för black metal vad AC/DC är för rock’n’roll, kanske man kan säga. Enkel låtuppbyggnad, starka hookar, ett jävla driv och satan så bra!

Lyssna på: Commando, The Wolfpack och The Sign of the Trident

4. Scars On Broadway – Scars On Broadway

Jag minns när förstasingeln “They Say” lades ut på nätet i god tid innan albumet skulle släppas. Jag gav den en genomlyssning och sedan dömde jag tyst ut Daron för mig själv som en man rädd för förnyelse och med avsaknad av musikalisk substans. Fan vad jag fick äta upp mina egna tankar angående honom. Jag har länge hyllat Tankian/Malakian som 2000-talets Lennon/McCartney, och denna skiva bevisar så tydligt att min jämförelse inte är helt skev. Serj Tankian visade med 2007 års solosläpp vad hans del i System var. Serj var (likt Lennon i Beatles) den som skrev de mer skruvade, innovativa och komplicerade styckena, medan Daron var (likt McCartney) den ansvarige för alla Systems trallvänliga, melodiösa och vackra hitsinglar. Med det menar jag dock inte att Daron inte kan skriva bisarra låtar, för det har han verkligen gjort sig skyldig till, både då och nu. Scars On Broadway blev en direkt favorit för mig. En skiva som man kan sjunga med till efter en enda genomlyssning, men som har så sjukt bra melodier att man aldrig ledsnar på den. Mer än någon annan skiva så har denna verkligen varit ledmotivet för min höst, och gud vilket ledmotiv. Vem saknar System nu när man kan få det bästa med det bandet högkoncentrerat i två olika band?

Lyssna på: Hela skivan utan paus!

3. Burst – Lazarus Bird

Det här var också en sådan där skiva som jag visste att jag bara måste ha, men som jag aldrig köpte. Jag älskade det förra släppet (enastående ”Origo”) och visste på förhand att jag även skulle älska detta, oavsett hur det lät. Trots detta så köpte jag inte skivan förrän i januari i år. Sedan dess har den gått sjukt varm, och efter noggrant nötande så kan jag bara konstatera att jag är helt såld: det här är det bästa bandet någonsin gjort! Till en början var jag dock skeptisk. Likheterna med ”Origo” är inte så många och för mig var detta till en början en besvikelse. Denna besvikelse övergick rätt fort i något som kan klassas som ren eufori. Det här är någonting nytt! Någonting jävligt spännande och något som känns helt rätt. Ni vet den där känslan man ibland får när man lyssnar på musik och under något för stunden extra bra parti helt plötsligt får lust att skratta av ren glädje över hur underbar musik kan vara? Exakt den känslan får jag i stort sett varje gång jag lyssnar på den här skivan, och det bästa är att det varje gång är olika partier som får mig att känna som jag gör. Hade det inte varit för att två andra band släppt snuskiga skivor under 2008 så hade Burst regerat årets lista. Helvete så bra ni är. Grabbar som ni gör att jag känner mig stolt över att vara svensk.

Lyssna på: I Hold Vertigo, I Exterminate The I och framför-jävla-allt Cripple God. Årets låt!

2. The Mars Volta – The Bedlam In Goliath

När jag satt och skulle börja sammanställa denna lista så glömde jag för ett ögonblick bort denna skiva. Anledningen: den släpptes i januari. Idag är det mer än fjorton månader sedan denna skiva sparkade arslet av mig, och infriade alla mina önskningar om hur den nya Volta-skivan skulle låta. Jag kan till och med gå så långt som att säga att det här är den absolut bästa skivan som bandet någonsin släppt, och det är att säga väldigt mycket men det är sant. Jag älskar ”De-Loused” för att den fick mig att upptäcka bandet, men när jag lyssnar på den idag så känns den för enkel på något sätt. Jag fullkomligt avgudar ”Frances” och de känslor den ger mig och länge trodde jag att ingenting någonsin skulle bräcka denna. Med 2006 års ”Amputechture” så svalnade mitt intresse för The Mars Volta. Förutom spåret ”Tetragrammaton” så var det egentligen ingen låt från den skivan som fick mig att riktigt gå igång. Skivan var för lugn och tråkig, och alldeles för utsvävande på fel sätt. Där bandet tidigare svävat ut i komplexa, svängiga jam-partier så svävades det här istället ut i utdragna, långsamma och ambientliknande partier. Jag efterlyste mer röj och kortare låtar och gud hör fan i mig bön! Röjet och kaoset är tillbaka och variationen på plattan är enorm. Från tokröj i ”Aberinkula” och ”Wax Simulacra”, sanslöst groove i ”Goliath” och ”Ouroborous” till det lugna och bitvisa tillbakadragna soundet som visar sig i låtar som ”Ilyena” och ”Torniquet Man” så bevisar Omar och Cedric än en gång för alla tvivlare att The Mars Volta är ett band att räkna med. Mikrofonfrillor är the shit och hade jag haft generna hade jag också odlat en sån. I salute you!

Lyssna på: Aberinkula, Ilyena, Wax Simulacra och Ouroborous

1. Metallica – Death Magnetic

Vad hade ni väntat er? Överraskning? Nej. Metallica är fan Metallica är fan i mig Metallica. Släpper Metallica en skiva så ÄR det årets skiva. Man ska inte ens behöva lyssna på någonting annat under det året. Så resonerade jag definitivt innan släppet av dödsmagneten, men en månad efter releasedagen så var jag inte lika säker längre. Vad hade hänt? Jag lyssnade aldrig på skivan längre. Hade jag ledsnat på Metallica? Det fick inte vara sant. Varför kunde jag inte leva på denna skiva längre än vad jag hade gjort? När det kommer till Metallica så är det fan i mig oundvikligt för mig att det efter vägen kommer bli något form av antiklimax när det gäller ett nytt skivsläpp. Jag har så oerhört stora förväntningar, höga förhoppningar och lägger ner så enormt mycket känslor, tankar, kärlek och LIV i detta band så det är på gränsen till sinnessjukt. När de i ett fall som detta levererar exakt det som alla vi die-hardfans trånat efter i vad som känns som en livstid så borde man känna sig som om man just dött och kommit till himlen. Problemet, i alla fall för mig, är bara det att det aldrig kommer hända igen. Vad än Metallica släpper så kommer jag aldrig igen att kunna få samma känsla som jag fick första gången jag hörde ”Battery”, ”Creeping Death” eller ”One”. För att kunna få den känslan igen så måste man gå in i hjärnan och radera så oändligt mycket information om annan musik man samlat på sig genom åren. Om Metallica som i detta fall ska gå tillbaka och på något sätt återskapa ett sound de tidigare haft så vet man ju som ett fan på ett ungefär vad man kommer få, och därför menar jag att det är ett ouppnåeligt mål att tro att man kommer känna samma saker man gjorde när man var 15 och för första gången slog igång ”Ride The Lightning” på pojkrumsstereon.

MEN.

Efter många funderingar fram och tillbaka så har jag kommit fram till att jag inte på något sätt är besviken på denna skiva. Jag är snarare besviken på att jag aldrig kommer få känna den där känslan igen som man kände när den här typen av musik var helt ny och fräsch i ens medvetande. Bortser man från det och snackar rent musikaliskt så är den här skivan löjligt bra. Det är ju fan Metallica! Men å andra sidan skulle Lars kunna bajsa på en bit plast och jag skulle älska det. Om ni vill veta rent specifikt vad det är med skivan som är så jävla bra, så är det bara att läsa de punkter som Erik listat i slutet av sitt inlägg som behandlar 2008 års bästa skivor. Jag skriver under på allt.

MEN IGEN.

Angående den där känslan av att vara femton och få höra någonting för första gången som man får en cp-kick av. ”That Was Just Your Life” live i Globen 7/3. Det kändes som om jag skulle gråta. Där och då förstod jag att Metallica trots allt alltid på någon medvetandenivå kommer ge mig de kickar jag söker hos dem. Bara man inte anstränger sig så hårt för att hitta tillbaka till de gamla känslorna så kommer de att komma.

Fy fan vilket gay och flummigt inlägg det här blev. Ni kommer misstolka vad jag skrivit, och kanske inte ens förstå det. Jag förstår det knappt. Kommentera så ska jag försöka bena ut vad jag egentligen skrivit. Äh.

Lyssna på: That Was Just Your Life, Suicide & Redemption och My Apocalypse