En Valborg i Kristoffers liv (Courtesy of Fetfylla.nu)

De sista åren har vi fan i mig lyckats åstadkomma rätt lyckade Valborgsmässoaftnar, men en speciell står nog ut mest av dem alla. Varför? Den var inte så cp-speciell, men det var bara en schysst festkväll där ingenting var planerat men ändå blev kung. Så i samarbete med Fetfylla.nu presenterar jag nu ett sammandrag av Valborgsmässoafton anno 2004. Utan majbrasa, men med en hel del kärlek.

Grill utanför Rockbaren

Häng inne i Rockbaren. Vi såg på Seattle-konserten med Metallica om jag minns rätt.

Häng på en fest på Stipendiegränd där dom bara lirade gammal rock på vinyl.

Vi hookade upp med Kenneth som visade sina skills i urin-graffiti.

Vi gick till en fest på matematikgränd där vi käkade gammalt kött och spelade gitarr. Sen blev vi utslängda.

Kenneth knäckte deras snöskyffel och sen lekte vi riddare innan vi tog en taxi mot stan.

På stan drog vi på Havana, Rock Side och sen blev det Frasses innan hemgången. Vi träffade även trillingar som sa att dom gillade hårdrock. Promenaden hem var jävligt dryg, vilket syns på den sista bilden. Men kung.

Jäjä. Nu sup vi!

Elin is back!

Hey hopp!
Nu va det ett tag sen jag skrev något här, Erik tyckte att det var dags : ) Såå.. vad gör Elin nu för tiden? Just nu fightas jag med mitt examensarbete, jag är otroligt lat på våren så det blir inte så mycket gjort då det nu finns så mycket annat roligt att göra. Som idag så har jag vart på stan och flängt, köpte lite nya drag för fiskesäsongen... lite sommarkläder och sånt. Sommarkläder, hör vad najs det låter! Om en månad är skolan slut, examensarbetet bortgjort och Elin är färdigutbildad! Yes!

I sommar kommer jag för den mesta delen spendera sommaren här i Umeå, i Juni åker vi på resa med Calles familj till Europa för att kolla på fotbolls-EM. Skoj skoj. Längtar redan..
Jag kommer givetvis åka ner till Övik med under sommaren, måste ju hänga med Mallson och hälsa på André i hans "hus" hehe : ) Brorsan har fixat lägenhet så det ska bli kul att se hur han har fått det med. Minsta brorsan kommer bli Umeåbo till hösten, coolt va? : ) Han har blivit stor nu.

Ni kanske blir nyfikna om vad jag skriver för examensarbete, jag håller på att designa en grej på ICEHOTEL och ska sedan utvärdera designprocessen. Så det är absolut ett spännande arbete, men som sagt.. våren är här och Elins koncentrationsproblem har då börjat. Det ska bli helt sjukt att gå ut skolan, känns som att tiden har gått lite för fort. Nu är man vuxen.

Ja just ja! Mario Kart till Wii, jävlar så skoj det är! Helt sjukt svårt med.. man blir ju tokig på vissa banor. Tycker att det är sjukt mycket svårare att styra motorcykeln än bilarna.. och nya Rainbow är sinnes. Tror jag aldrig kommer komma undan plats 12 på den banan. Suck. Sen suger det att man inte kan köra flera på Grand Prix. Men men... 5 tv-spelskontroller ändå! : )

Sen ett annat spel, till Nintendo DS, som är hur guld som helst är Professor Layton and the Curious Village... svinroligt. Mycket pussel och snyggt som fan. Detta borde du testa Erik om du inte gjort det ännu!

Nej nu ska jag lägga mig i soffan och zappa samtidigt som jag ska äta en 88:a : P Mums!
Laters...

Les Rythmes Digitales - Music Makes You Lose Control

’Tallica-rapport 29 april 2008

Det är dags att avrapportera lite från Metallica-världen nu. NINs radiosingel fick alldeles för mycket utrymme egentligen så det är dags att balansera det med lite härliga San Fransisco-metal-rykten och babbel.

Denna vecka skickas nya SO WHAT! ut till oss kära medlemmar, och fokuspunkten är en viss James Hetfield, en lång cp-intervju där allt som är ” Hetfieldian” ska diskuteras. Pepp.

Metallicas Myspace-sida har gjorts om nu. Old School-loggan är tillbaka och bakgrundsmönstret är detsamma som missionmetallica.com-sidan. Jag har tagit det till överanalyseringsnivå men det kan mycket väl ha nånting med ett framtida skivomslag att göra. Jämför själva. Och kolla in likheterna!

I övrigt på de senaste metclub-bilderna så verkar Het lägga ner sång på vissa bilder och spelar på en ny gura på andra, Rob spelar bas i skräddarställning också. Det verkar vara ett jävla duttande hit och dit.

Men de blir nog klar så småningom. Frågan är dock när som sagt för nu ska visst Amazon.com lista ett releasedatum för albumet – 28 oktober 2008. Men det är inte något datum som har blivit bekräftat så det ska man ju ta med en nypa salt.

CUM Topp 100 (#95-91)

Del två kommer här som utlovat. En vecka efter de senaste snabbrecensionerna så kommer alltså nästa fem, precis som ett paket på Posten. Vilket jävla uttryck egentligen: "som ett paket på Posten". Äh, jag har väntat på min Ghosts I-IV hur länge som helst nu, så det där uttrycket är bara g-h-e-y.

Nämen, seriöst. Jag ska försöka snabblyssna in mig på fem skivor i veckan fram tills jag plöjt alla hundra, så om 18 veckor borde jag vara klar. Hmm... så tisdagen den 2/9 borde med andra ord topp 5 komma. Jaja... vi ser väl. Känns kanske inte som att jag kommer orka ägna detta allt för mycket tid i sommar. Men men. Here goes.


#95 Poison Idea - We Must Burn (1993)

Ösig och punkig "thrash'n'roll". Sångaren låter ibland som en hardcore-Danko... eller snarare som en blandning mellan Danko och Lemmy. Ibland lite thrash-skrik ala en wannabe-Araya. "Hung Like A Savior" är en klockren låt med ett långt gitarrsolo som fadar ut i slutet, ala "Hit The Lights". Awesome, för att citera Zacke. I "Hard And Cheap" och "Endless Blockades For The Pussyfooter" låter sångaren extremt mycket som en blandning mellan Lemmy, Gene Simmons och Rob Zombie, vilket får mig att undra om bandet kanske använder sig av två sångare. Ska kolla upp det. "Jessie's Arms" är även det en riktigt cool låt. Svängig och bluesig som attan. Rätt spretigt rent musikaliskt, men coolt till tusen. Måste lyssna mer på skiten!


#94 The Hellacopters - Supershitty To The Max (1996)

Som jag skrivit förut så har mitt Hellacopters-lyssnande tidigare varit begränsat till High Visibility och de skivor som kommit efter, vilket innebär att jag alltså missat detta mästerverk. Fredde snackar om Payin' The Dues som sin favorit, så det måste jag kolla upp snarast. Jag har såklart hört låtar från den här skivan förut, men aldrig lyssnat igenom albumet i sin helhet. Det är punkigt, slamrigt och underbart rock'n'roll och något jag skäms att jag missat. Dregen har alltså varit bra en gång i tiden inser jag ju nu. Jag har alltid tagit honom för en wannabe-rocker och poser som gör avslagen musik i BB. Trodde inte att hans tidigare roll i Hellacopters var så stor som den verkar ha varit. Fuck it. Nu svamlar jag. Fuck you. Käft.


#93 Turbonegro - Ass Cobra (1996)

En skiva jag lyssnat en hel del på förut och det är väl ingen nyhet att den är kung. Med låtar "Denim Demon" (som Dirty f.ö. repade ett tag), "The Midnight Nambla", "I Got Erection" och icke att förglömma "Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers", så är det här en Turbonegro-skiva som bör ingå i skivsamlingen hos varje rocker med någon form av självrespekt.


#92 Trouble - Manic Frustration (1992)

Härna änne bandä ja aldri lysst te förr, mä sejten så kung he ä. Det är gammal 70-talsriffrock så det förslår, och då snackar jag Sabbath-style. Lite Down-igt sådär, med en sångare som ibland låter Cornell, ibland gay. Alltså inte samma tryck i rösten som Cornell, men som ändå har en fläkt av Seattle. Samtidigt så känns det hela lite grungigt rent musikaliskt också. Fan. Jag vet inte hur jag ska placera skiten förutom att jag kan säga att det är BRA SKIT. Fan. Måste lyssna mer på dom här. Vilka är dom? Har aldrig hört talas om dom förut. Men det är bra. BRA! Fan. BRA! Öppningsspårets introriff fick mig att veta att jag skulle älska skiten och det kommer ni också göra.


#91 Slipknot - Slipknot (1999)

Det här är alltså ett band bestående av nio personer med masker. Så här i början av sin karriär så ville dom inte ens berätta vad dom hette, utan kallade sig endast vid nummer (#0-8). Det ryktas om att dom spyr och har sex på scen, så dom verkar lite skrämmande sådär. Dom har visst släppt två skivor efter den här självtitulerade debuten, och det ryktas om att dom ska släppa något nytt i år. Aldrig hört dom förut, men blev rätt glatt överraskad. Den där låten "Wait And Bleed" var riktigt häftig.


'Till next time: All the fuck in the world!

Språkpolisen Erik

Hej och välkommen till en snabbkurs i svenska. Mitt syfte med detta inlägg är inte att jävlas med er som känner er träffade, mitt syfte är att hjälpa er att bli bättre svenska medborgare genom att skriva på ett korrekt sätt. Då blir ni bättre accepterade när ni är ute i samhället och ni uppfattas som bättre människor. Mitt syfte är också att göra denna blogg bättre genom att om vi alla skriver på samma sätt så ser helt enkelt bloggen snyggare ut på alla sätt. Så ta inte illa upp, ni vet att jag inte är en ond man. Det är bara min naturliga instinkt som tvingar mig att ibland agera. Jag har helt enkelt svårt att hålla käft och acceptera saker när jag vet innerst inne att det är fel.

Sen tidigare har ju jag tillsammans med min kompanjon Kriz hackat på er som tidigare skrev särskrivningar. Det var först och främst på den tid då alla fortfarande körde med ICQ och det slutade med att ingen knappt ville skriva med oss eftersom de var rädd att skriva en särskrivning och bli påhoppade. Men med tiden har dessa personer insett att vi bara ville hjälpa dom och de är numera glada att vi ryckte in. Jag bråkade också mycket med en arbetskollega om hans idiotiska särskrivningar, vi var riktigt riktigt irriterade på varandra ett tag, men nu har han faktiskt tackat mig och har sagt att han tyckte det var jättebra av mig att jag hjälpte honom. Det ser inte bra ut när man t e x skriver ett avtal på 15 000 och det är fullt med särskrivningar.

Men särskrivningar kan vi lämna så länge och koncentrera oss på annat. Jag hittade en förträfflig och lättförstådd text på sprakvardarna.se på hur man gör styckeindelning. Istället för att skriva en egen så copy-pastar jag därför in denna förklarande text nedan. Jag har FET-markerat sådant som är viktigt.

”Indrag eller blankrad?
Hur markerar man nytt stycke? Ska det vara blankrad eller indrag? Eller kan man markera nytt stycke genom att bara börja på en ny rad? Det är frågor som ofta ställs på skrivkurser.

Enligt svenska skrivregler kan styckeindelning göras på två sätt, antingen genom indrag eller blankrad. Indrag innebär att man börjar det nya stycket en bit in på raden. Tomrummet som då uppstår bör enligt typografiska regler bilda en fyrkant. Blankrad innebär att man lämnar en tom rad mellan det föregående och det efterföljande stycket.

Indrag är det vanliga i tryckta texter, till exempel böcker och tidningar, medan blankrad används i kontorsdokument, till exempel formella brev. Ibland är valet fritt mellan indrag och blankrad. Det gäller många texter som skrivs på ordbehandlare och som det inte finns några mallar för.

Om man tvekar inför valet mellan blankrad och indrag, till exempel när man skriver en rapport, kan det vara enklare att välja blankrad. Väljer man indrag måste man nämligen komma ihåg att inte göra indrag under rubriker och tabeller utan låta texten gå ända ut i vänsterkanten. Blankrad rekommenderas också för texter som skrivs för webben. Då är det extra viktigt att det finns mycket luft i texten.

Undvik halvstycken. Vissa skribenter använder ett tredje sätt att markera nytt stycke, vilket dock inte rekommenderas av språkvårdare. De låter det nya stycket börja på en ny rad men utan blankrad eller indrag. Sådana s.k. halvstycken gör att texten blir grötig och det blir svårt att uppfatta när ett nytt stycke börjar. Ett tomt radslut kan ju också uppstå när ett långt sammansatt ord inte avstavas utan flyttas ned till nästa rad.

Anledningen till att halvstycken förekommer kan vara att den som skriver tycker att det blir ett för stort avbrott i texten med blankrad och därför vill ha en mindre betonad markering. Skribenten vill tala om att här börjar någonting nytt men inte tillräckligt nytt för att en blankrad ska vara motiverad. I detta fall kan det vara befogat att se över dispositionen och kanske ändra på den så att det blir ett tydligt stycke.

En text utan styckeindelning kan få den mest rutinerade läsare att tappa sugen. Det har alltså en psykologisk betydelse att man delar in texten i stycken. Men det är inte det enda skälet. Genom styckeindelning hjälper vi läsaren att se vad som hör ihop och hur texten är uppbyggd. Det blir lättare att ta till sig innehållet och att smälta det.”


Övriga tips:

Anpassa rubriken! När man skriver ett inlägg bör man anpassa rubriken till innehållet. Jag tog upp detta redan i januari 2007 och väljer därför att kopiera in det igen:

” Fan vad ni bloggar era jävlar! Jääävligt jävligt bra. Fan fan! Svordomar svordomar. Det är kung kung. Men vet ni vad ni är kassa på? Vet ni det? Jo, det är att skriva en lämplig rubrik till era inlägg. Rubriken måste behandla innehållet på inlägget för annars är det som värdelöst när man tittar i arkivet och läser följande rubriker: ”YEAH”, ” Mest bara lite babbel..”, ”Testing”, ”HEJ!”, ”Länge sen..” osv.. Alltså - bättre rubriker och arkivet blir värdefullare.”

Sen ska man inte ens behöva ta upp sådana självklara saker som att man har stor bokstav när en ny mening börjar osv. Använd er av Word om ni inte klarar av detta.

Puss & Kram!

Albumåret 2007, eller Det är NI som inte har någon musiksmak.

Då var det dags för mig att skriva ner en obligatorisk topplista över de bästa plattorna som såg dagens ljus år 2007. Jag skulle egentligen gjort detta igår men har åkt på någon argt jävla virushelvete som startat upp en festival i min mage. Bättre sent än aldrig. Nu åker vi!

10. Ire Work - The Dillinger Escape Plan

Hardcore med blåsinstrument samt låtar så arga och energipackade att man nästan borde vapenklassa hela plattan. Det här är bra. Det här är mycket bra.

9. Dreaming In A Casket - Hardcore Superstar

Jag har ofta hånat det så kallade "svenska musikundet" och hävdat att det här landet bara producerar dynga, bortsett från Haunted, Hellacopters och en handfull band till. Med Dreaming In A Casket visar Hardcore Superstar mig att de grymma banden blir allt fler. Svensk sleeze regerar.

8. We Must Obey - Fu Manchu

Fu Manchu är här lite tyngre än tidigare och "We Must Obey" är deras bästa platta sedan underbara "California Crossing". Det räcker till en åttoneplats.

7. Year Zero - Nine Inch Nails

Den här placeringen är lite svår att motivera. Svenke lär vrida på sig och jag räknar med att Erik smädar mig minst 3-4 gånger i kommentarerna för detta. Det kan jag ta för den här skivan är inte tillräckligt jämn för att hamna högre upp. Det finns en handfull spår här som är så sjukt genialiska att jag knappt fattar vad de handlar om men det räcker inte. Jag har ofta den här skivan i mp3-spelaren men jag lyssnar väldigt sällan på den från första till sista låt. Jag är lessen Trent. Du får nöjda dig med en sjudeplats.

6. I'll Sleep When Your're Dead - El-P

Det var längesen en hiphop-skiva fick mig att bli så peppad. Det här är lätt den bästa skivan i den kategorin på väldigt många år. Ett jävla mästerverk signerat legenden El-P. Det är skadat bra sådant och under ett normalt skivår hade den här plattan varit given bland de tre bästa.

5. "untitled" - KoRn

Den namnlösa plattan från Korn är även deras bästa sedan issues 1999. Jag har lyssnat på den här skivan enormt många gånger och jag var fruktansvärt nervös innan jag fick höra den. All turbulens med avhoppade medlemmar gjorde att jag kände att gruppen skulle få svårt att återhämta sig om de släppte en dålig skiva. Nu blev det inte så och jag är riktigt riktigt nöjd.

4. Over The Under - Down

Behöver jag motivera det här? Ja den är utanför topp tre och det är säkert nått jag kommer ångra om ett halvår. En ruggigt bra platta som släpps under ett ännu bättre skivår.

3. The Meanest Of Times - Dropkick Murphy

Den här skivan tog mig med storm. Jag lyssnar på den minst tre varv om dan fortfarande. Den är genialisk. Är ni det allra minsta svag för lättare punkrock med irländska influenser så är det här ett givet köp. Är ni dessutom likt mig, en sucker för säckpipa så är det en av årets bästa plattor.

2. Era Vulgaris - Queens Of The Stone Age

Queens of the stone ages bästa platta sedan Rated R. Varför är den inte etta? För att Machine Head var ofina nog att släppa sin bästa platta sedan debuten.

1. The Blackening - Machine Head

Det var 2007 det. Ett av de bästa skivåren på väldigt länge där flera av mina absoluta favoriter släppt ifrån sig riktigt bra skivor. Det ska bli intressant att se hur 2008 kan svara på det här. Jag tror det kommer bli bra det med. Med nya släpp från The Mars Volta, Hellacopters och framförallt Metallica så kan det inte blir något annat än lysande det med.

Semester?

skönt inlägg Svenke =).. Men fan vad göres i sommren gays? När ska ni ha ledigt och ska jag ta ledigt för något evenemang? Bra att veta nu innan man gör sig av med sina lediga dagar. har tagit ledigt för Övik första veckan i augusti och andra veckan för sthlm. Sedan 4 dagar för Rock Am ring den 3-9 juni. Annars har jag 32 - 14 dagar kvar att ta ut. Vad gör vi på midsommar? Kan få tag i stuge hör i sthlmsskärgård om inte annat. Vet att de mesta bor ju i närheten nu. Ja vi längtar som fan att du ska flytta med Erik! I hela 8 år har jag väntat på att vi ska vara sammlade igen! fan detta är fan grymt för mig! viva la fetfylla! by the way ska vi smacka bonken någon dag?

Metal Gear, Solid Snake och Hideo Kojima!

Efter två dagars totalpepp och några bärs i kroppen tog jag mig tid att skriva detta vad många kommer att tycka är ett överpretentiöst inlägg. Men det skiter jag i, ty jag kände mig helt enkelt tvungen att skriva detta!

Det finns spelutvecklare, och så finns det spelutvecklare. Shigeru Miyamoto, som de flesta känner till och som ligger bakom Super Mario och Zelda, kanske är lite av gudfadern till tv-spelandet men i mitt tycke står Hideo Kojima i en klass för sig. Hideo Kojima står bakom Metal Gear-serien, och har skapat det mesta som finns i dessa spel. Han är en intressant snubbe, verkar alltid vara ångestfylld och känslig men har ändå en förmåga att skryta om sina senaste Metal Gear-lir utav bara fan. Han verkar ha en förmåga att ta ur sig totalt efter ett färdigställt spel och måste åka upp i bergen för att vila upp sig varje gång. Han verkar ha sån ångest för Metal Gear Solid-spelen att ryktet säger att han kommer att ta död på karaktären totalt i det kommande Metal Gear Solid 4. Många av de känslor och upplevelser som finns i spelen sägs vara direkt från Hideo Kojima. Bla bla bla, men maken till spelupplevelser får man som sagt leta efter när det gäller Hideo Kojimas verk. Visst, klassiska Metal Gear till NES från 1987 är väl inte världens bästa spel men det var för jävla coolt på sin tid; dels för att det var ett betydligt seriösare och vuxnare spel än t ex Mario och dels för att det var så inihelvete svårt. Jag lyckades inte klara det, å andra sidan var jag väldigt ung och ägde det inte heller (lånade det har jag för mig). När jag har spanat in speedruns på Metal Gear så kan man bara skaka på huvudet och inse att det verkligen var ett skitsvårt spel. Men framförallt ville Hideo Kojima mycket med spelet och hade en massa idéer som han inte riktigt kunde förverkliga. Herregud, vi snackar ju mitten av 80-talet, teknologin hade inte hunnit så långt helt enkelt. Sen berodde ju lite missar i spelet också på vissa fel i konverteringen från MSX till NES. Metal Gear 2 var uppföljaren och det har jag tyvärr inte spelat, men upplägget var förstås liknande och det var ju fortfarande NES som gällde.

Det är dock med Metal Gear Solid-serien som allt exploderade och blommade ut. Metal Gear Solid (från 1998) till PS är topp 5 i spelupplevelser för mig. Ni grafiknördar klagar säkert på att spelet är fult i jämförelse med dagens standard men på den tiden var det fantastiskt snyggt och atmosfäriskt. Men framförallt var det spelkänslan och handlingen som gjorde spelet så fantastiskt. Man levde sig in i totalt i sin roll som Solid Snake när man skulle infiltrera den där förbannade Shadow Moses-basen i Alaska som var bevakad av genmanipulerade soldater och framförallt specialstyrkan FOXHOUND – maken till bossar får man leta efter! Det finns fantastiskt många minnesbilder från detta spel och jag hade aldrig blivit så tagen av ett spel på samma sätt tidigare.

Uppföljaren Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty kom tre år senare till PS2 och där hade Hideo Kojima förbättrat allt, vilket ju i sig bör vara självklart när det är byte till en ny konsol. Men spelupplägget var revolutionerande också. Först fick man som vanligt spela Solid Snake när han skulle infiltrera ett skepp (så sjukt snygg introscen!). Allt spårar ur, skeppet sänks och det ser ut som att Snake dör. Två år senare utspelas nästa del av spelet men denna gång spelar man en yngling vid namn Raiden, en blond identitetslös brat som man dock lär känna mer och mer allteftersom man får veta om hans överjävliga barndom som barnsoldat och allt. Snake fungerar dock som medhjälpare och kommer till undsättning ibland. Detta gör att man får en större bild av hur tuff Snake verkligen är. Slutet är så storslaget och överjävlaüberpolitiskt att man älskade det samtidigt som man var helt förvirrad. Hideo Kojima gick för långt med organisationen The Patriots som kontrollerar regeringar. Men ändå inte. Mrs Reznor förstår vad jag menar.



2004 kom då det senaste Metal Gear Solid-spelet Metal Gear Solid 3: Snake Eater. Det uppenbart James Bond-inspirerade ledmotivet sätter prägel på spelet och Hideo Kojima vänder på hela spelserien genom att göra en s k prequel till de övriga spelen. Snake Eater utspelar sig på 60-talet och man har denna gång rollen som Naked Snake, som senare blir BIG BOSS som är Solid Snakes farsa och ärkefiende. Skruvat värre. Spelmiljön, som denna gång är djungel, tillför ytterligare en dimensionen när man måste överleva det krävande klimatet genom att käka bl a ormar. Taglinen är typ ”Survive Weapons, Survive Animals, Survive Survival” om jag minns rätt. Ett suveränt spel som jag många gånger har tänkt att spela igenom igen. När jag spelade igenom liret första gången var det under en vecka då jag hade ledig tid mellan två kurser och jag levde med spelet utan att umgås med någon annan; gick och la mig 10 på morgonen, sov hela dagen, gick upp vid middagstid och fortsatte lira vid kvällstid – jag och Snake var en och samma person i en veckas tid! Och slutet, när man får veta den riktiga anledningen till The Boss agerande (som man möter i en kamp på liv och död i häftig Close Quarters Combat-kamp), är så magnifikt och uppoffrande att jag satt och gapade i chocktillstånd. Det är SÅ man lever sig in i ett spel!



Och nu kommer alltså snart Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, ett spel som jag har läst förhandsrapporter i vad som känns flera år nu. Jag har sett det mesta som går att se av spelet genom de spelsekvenser och trailers som ligger på nätet (blir fler och fler hela tiden) och jag är såld. Solid Snake är döende pga hans för tidigt åldrande kropp, och ekonomin i världen lever på de kontrollerade krig som utkämpas av privata militärföretag, ett krigande som har blivit rutin och som inte kan ta slut. Och mitt i hela smeten härjar Solids psycho till bror Liquid Snake. Jag måste skaffa en PS3:a väldigt väldigt snart ty min pepp är total!



´
Vad gör Metal Gear-liren så bra då egentligen? För mig är det viljan Kojima och hans team har att hela tiden göra något unikt, att skilja sig från de andra och lägga ner energin på att hela tiden utveckla sig. Hideo Kojima verkar vara besatt av att förmedla känslor i sina spel (sorg ska t ex enligt artiklar ta upp mycket plats i MGS4) och göra spelupplevelsen till något nytt och annorlunda. Han sätter extremt höga målsättningar men genom att ”bara” komma halvvägs så har han vunnit hur mycket som helst. Sen är det handlingen som fängslar mig otroligt mycket också. En gripande och omfattande handling är inget man fnyser åt, är en sådan handling trovärdig och fängslande så förhöjer detta helt klart spelkänslan och där är Metal Gear-liren helt outstanding. Handlingen vävs samman mellan spelen och det är helt otroligt att bara sitta några timmar och plugga genom allt. Om ni är intresserad av att komma ifatt lite så är det bara att sätta igång och smacka er igenom wikipedier och officiella som inofficiella siter. Denna länk nedan kan jag dock rekommendera. Timeline:n är ganska kortfattad och förklarande. Kolla också in Character Bios och Games of Metal Gear för att få fördjupade kunskaper.
http://www.ugo.com/channels/games/features/metalgearhistory/timeline.asp

I sammanhanget måste man ju också nämna designern Yoji Shinkawa fantastiska illustrationer som bl a pryder spelomslagen. Hur snyggt som helst och jag vill ha en stor tavla med någon av hans fantastiska verk.


En Metal Gear Solid-film verkar vara på gång också. Och det är skitkul att spana in youtube-klipp på förslag på skådisar till olika roller. Det går faktiskt också ett halvhyfsat rykte om att Christian Bale ska spela rollen som Solid Snake och då blir det ju plötsligt mer intressant eller hur? Bale är fanimig den intressantaste skådisen som finns där i Hollywood tycker jag. Men det återstår att se, man ska nog inte hoppas för mycket iaf.

Blandband

Har inte skrivit speciellt mkt här på sistone och det beror nog mest på tidsbrist och glömska, alltså de få gånger man faktiskt skulle kunna sätta sig ner och skriva tänker man inte på det.

Tänkte väl skriva om lite blandade saker och kom inte på nån vettig rubrik så det fick bli blandband, den trevliga grejen man höll på innan man fick en bärbar CD-spelare och innan mp3:ns intåg.

En sak som jag följt på sistone är Anonymous och deras Project Chanology. Det hela började med en video som läckte från Scientologerna där Tom Cruise pratar och är allmänt knäpp och Scientologerna försökte sedan få bort videon från nätet men det är ju omöjligt. Sen började folk kolla upp den s.k. kyrkan och märkte att det ser ut som att saker inte står rätt till.
Läs mer på www.youfoundthecard.com , www.whyaretheydead.net , www.xenu.net och www.exscientologykids.com.
Har ni inte sett South Park S09E12 "Trapped in the closet" gör det.

Här nere i Kalmar är våren framme och enligt vissa prognoser ska det bli 15-20 grader i helgen. Det är alltså jävligt snart sommar. Till midsommar blir det Övik i en och helv vecka, blir det det vanliga eller nåt nytt? Sen i Augusti blir det en sväng till Egypten med dyk i Röda havet och pyramidtittande i Kairo, lär bli jävligt varmt men det är helgardering mot förra sommaren då en stor del av semestern spenderades i ett regnigt Roskilde.

CUM:s Top 100 var riktigt skoj, hade väl inte överdrivet många av skivorna och det är ett antal som inte är nåt jag skulle lyssna på, blir intressant att se Kriz snabbrecensioner.

Disciplne känns väldigt oinspirerad och det måste nästan vara en överbliven låt från WT annars har Trent helt tappat stinget.

Konsertmässigt har våren varit mycket bra med ett helt galet Dillnger Escape Plan och ett underbart Down, förhoppningsvis blir hösten lika bra, inget inplanerat än så länge dock.

Nu har jag inte mer att skriva.

svenke

Two days..

Jag gör en Trent. Fast inte lika stort.
På Söndag tänkte jag kasta upp min riktiga top-tio-lista över de bästa plattorna från förra året. Vässa knivarna, plocka fram fjäderbatongen och linda in nävarna i taggtråd. Jag tror jag kommer göra minst ett par av er upprörda. ; )

Back to the basics

Tycker Nine inch nails borde gå tillbaka till the basics of EBM och Industri!

Som detta av Hocico med Hederliga och enkla budskap. Walt Disney är ju som sagt Onskan själv!



Eller så kan man göra som skinny puppy som la grunden för Nine Inch nails att protestera lite mot skitmusik och visa att det faktiskt går att dansa till annat än hip hop och mainstream. *asg*
Alltså year zero hade ju ett syfte vad har egentlgein ghost för syfte och den nya låten?!! hallå?!

Un-discipline

Tänkte göra mitt statement på detta Trent fenomen.

Tycker trent börjar bli lite odiciplinerad när det gäller att göra musik. Börjar bli mer kvantitet än kvalité. Tycker iofs att ghost var ett shysst koncept och gillar att gör en sådan bakgrundsplatta som man kan ha på lite som en frän launch-känsla på. Men ja thats it. Gillar iofs att han producerar nu men ja det får lixom inte gå till överdrift.

Men denna dicipline låt säger mig NOTHING!

Tycker de bästa partierna är de 3 första sekunderna och delen när han är tyst 02:30-02:40.

Trent har faktiskt börjat låta lite för mycket stönande och woowwande nu. Behvöer lite aggro igen. För snällt detta. och för mycket 13-årig emo över detta.

Vill ha ilska vill ha tung jävla EBM. Fan lite laibach-sound vore ju najs. Det är fan maffigt och ont så att man önskar man kunde fått lite mer testostreon när man föddes.


wooooooo whooooii... ... Discipline!





som sagt allt Laibach gör blir lixom ont. Även hur fint det verkar var. Trent kanske borde kanske få lite tips ;p




Men ja detta är kanske det närmaste Laibach kan komma Trent Reznor. Men ja vad hände med trentans härlige video-era med naket, våld och gröna filter...

Dessa japaner!

Jävligt coolt!

Supershitty To The Max!

Mitt Hellacopters-lyssnande har tidigare endast inkluderat "By The Grace of God", "Rock & Roll Is Dead" och till viss del "High Visibility". Fan vad jag har missat det riktiga bandet känner jag nu jag lyssnar på rubrikalbumet. Det här är så helvetiskt bra!

Discipline - The Nordin Story

Okej, nu ska jag göra er NIN-kalv en tjänst och säga det ni uppenbarligen inte har förmåga att göra… Discipline suger något fruktansvärt. Den låten har ta mig fan en högre kapillaritet än både lera, tvättsvamp och din mamma tillsammans. Så fort jag spelar låten så längtar jag bara tills den ska ta slut och att Winamp slumpar fram en annan låt som jag kan lyssna på.

Det går ju inte annat än att hålla med Kriz om denna låten är väldigt likt det material som finns på With Teeth, både när det gäller låtstruktur och sound. Sen en sådan sak som att Trent ”missar” sin que och börjar sjunga för tidigt. Det gör ju bara att det låter som något fyllo slitit åt sig micken i karaokebaren på en finlandsfärja och inte det minsta coolt eller lagom ickeproducerat. Aaaa, jag blir förbannad bara jag tänker på det…

Men vad i helvetet WINAMP!!! (Winamp tyckte tydligen att jag skulle lyssna på Disciple ännu en gång och slumpade fram den ur spellistan)

Varför ska han ta ett steg framåt och två steg bakåt? För det är ju det han har gjort med Ghosts och nu den här låten. Men Ghosts var ju fan inte heller bra! Visst, det var ett nytt koncept i kontrast till Year Zero och ett jävligt viktigt sådant. För att släppa ett ”nytt” Year Zero skulle ju inte funka. Men bara för att Ghosts är nytt och annorlunda, jämfört med tidigare material, är det fan inte bra. Jag tycker inte att det finns någon anledning att krusa bara för att det är Trent Reznor som har gjort låtarna. För jag är fan inte någon NIN-kalv som diar i mig den skitmjölk som kassakon NIN spridit runt sig på slutet. Snarare är det ju så att jag kräver mer av NIN än vad jag gör av nya och unga band. Men det stämmer inte heller för bra musik är bra musik, skitmusik är skitmusik och då spelar det ingen roll vem/vilka som gjort den.

Avslutningsvis vill jag säga att jag nu fattar precis hur en del metallica-"fans" kände när Black Album släpptes. Och för er som inte fattade den liknelsen: DET VA’ FAN BÄTTRE FÖRR!!!

Discipline pt 2

Alltså. Jag är inne på den sjätte genomlyssningen av låten, och vad ska jag säga? En helt ok NIN-låt, om än lite för "glad". Den låter sjukt mycket With Teeth, och det e verkligen inte likt Trent att upprepa sig själv.

När With Teeth kom 2005 så var det ett helt nytt NIN, och när Year Zero släpptes ifjol så skilde även den sig markant från allt som Trent tidigare gjort. Med instrumentala Ghosts I-IV i år så vågar han sig även på ett helt nytt koncept. Att nu släppa något som låter så likt With Teeth är väldigt konstigt.

Det jag tror, eller iaf det min förhoppning är, är att EP:n som nu kommer släppas innehåller nyinspelningar av de leftover-låtarna från WT-sessionen som Trent har snackat om finns i sitt lager. Det skulle förklara mycket. För om Trent nu släpper en EP full av nya låtar som låter som Discipline så börjar jag oroa mig för att han håller på att stagnera som artist. Men ser man på allt han gjort de senaste tre åren så har jag svårt att tänka mig det eftersom han hunnit med så jävla mycket och varierat under denna tid. Hoppas hoppas. Börja knarka igen. Bli deppad. Skaffa brud och bli dumpad. Tvångsavliva dina hundar. Flytta tillbaka till New Orleans och låt Katrina Part 2 spola sönder din studio. Gå ner dig i skiten! Sluta kramas med brudar som tror dom e yngre än vad de ser ut. DOWN IN IT! Det var mina tankar i ett ämne som verkligen berör denna blogg. =)

Och Anna: du har ju så jävla fel att jag knappt vet var jag ska börja. James är inte trovärdig pga all hype inför kommande skivsläppet? Vadå för jävla hype? Klart det är hype, men det e ju knappast något som Metallica, utan snarare media och alla fans, skapat. Skärpning! Och vadå att Trent gör en Madonna? I så fall gjorde han ju en Madonna med Only redan för tre år sedan. Herregud. Ibland pratar du ur röven. Haha. Nä, förlåt. Men jag har rätt.

Och Rick Rubin är för övrigt producenternas producent.

PS:
Och för övrigt, som jag sagt till Erik: är inte "Discipline" en jävla rehabig låttitel?

"Once I start I cannot help myself. Once I start I cannot stop myself"

Syftar det på att han inte kan sluta dricka/knarka när han väl börjat, för i så fall är ju låten förmodligen skriven runt WT-eran. Eller menar han att han nu inser att han e på väg att bli en work-a-holic som MÅSTE ge ut musik även om han vet att den e medioker? Nåt att fundera på.

PS2:
Ta inte illa upp, Mrs. Reznor. Bara diskussion, och inget påhopp. Även om du ibland diskuterar in dig i hörn du har svårt att komma ifrån. Puss på're!

Disciplin

Jaha, NIN släpper en ny låt, en låt som eventuellt kan vara det första vi hör från en kommande EP som antagligen släpps om ett par veckor. På sätt och vis var det ju väntat, Trent är ju helt beroende av sitt musikskapande just nu. Och han njuter fullt ut av att vara i fronten för hur man ska jobba med musik med Internet, MP3, Napster, din mamma och all fanskap. GO!

Låten då? Nu gör jag en Kriz, dvs en snabbrecension efter 5 genomlyssningar. Trents säregna och typiskt moderna dansrock. Mycket är bekant, eller… allt är bekant. Trummorna, ”synthgitarrerna” och hans emosång. Det känns som att han har sjungit textraden ”I cannot stop myself” några gånger förut. Hela låten känns väldigt väldigt mycket With Teeth. En helt okej låt. Men ingen WOW-känsla egentligen. Så lite besviken får man ju vara då. Om nu Robin lirar gura igen vill jag ju ha mer döds! Mera gitarrer. Mera Broken-känsla. Men det lär tyvärr inte hända.

”Skivomslaget” är spännande också. Mycket spännande.

Trent njuter som sagt av situationen.

Det jag dock småirriterar mig på är ditt jämförelsesnack med Kastrullica Anna. Vad pratar du om egentligen?

”Kortfattat är jag less på Rick Rubin, James Hetfield och framför allt det som idag är Nine Inch Nails.”

”Jag som klagar på Metallica (vilket skämt jag är när jag inte är objektiv i mitt resonemang!) och hur de hypar sitt pre-rehab-NIN-album (fattar ni inte vad jag menar tycker jag ni är lite knasiga) och tar in Rick Rubin och blablabla”

Nej, jag fattar inte vad du menar. Metallica håller ju sig helt och hållet utanför NINs öppna kommunikationssätt för tillfälllet. Inför St. Anger däremot så la de ju upp all möjlig skit för fansen; bilder, videoklipp, nyheter och sen släppte de en dokumentär. Denna gång har de ju helt och hållet låst in sig i studion och tagit den tid på sig som de behöver för att färdigställa en ny skiva. Och känner ingen stress heller. Om du pratar om Hype så är det alltid en extrem jävla hype inför varje nytt Metallica-album. Det är nånting som man har levt med i många år nu. Och denna hype liknar ingenting annat. Anledning - världens största hårdrocksband släpper en ny platta som alla hoppas på ska vara i klass som MOP eller Black Album. Så om du tycker att det är mycket hype redan nu så är det ingenting i jämförelse mot vad som ska komma. Gå in på blabbermouth, leta fram första bästa Metallica-nyhet och läs kommentarerna; pepp, hat, glädje osv.

Angående Rick Rubin då. Vadå less på Rick Rubin? Herr Rubin är en megaproducent och det har varit känt i ett par år nu att han producerar Metallicas nya album. What’s the deal with that?

CUM Topp 100 (#100-96)

Och så har monsterarbetet med att plöja Close-Up Magazines Topp 100-lista 1991-2008 äntligen börjat. Svenke har underbart nog dragit hem alla skivor och jag har tankat dom. Ja, jag vet. Mp3-motståndaren Kriz tankar och lyssnar på skivor. Men vad fan. Jag saknar 67 av dessa 100 skivor, och det skulle bli åt helvete för dyrt att köpa alla nu. Just nu alltså. För många av dessa kommer nog smackas hem inom en snar framtid.

Jag kommer lyssna igenom varje skiva 3-5 ggr, och sedan (exklusivt för er!) skriva en snabbrecension grundat på mitt första intryck av skivorna. Kommer ta alldeles för lång tid att lyssna igenom alla skivor så att jag känner till dom på en "bekväm" nivå. Jag kommer nog att göra det i sinom tid, men snabbrecensioner är vad som gäller just nu. Jag kommer börja bakifrån med #100 och köra fem i taget.

Here goes.


#100 Soundgarden - Badmotorfinger (1991)

Vad ska man säga? Den här har jag ju hört hur många ggr som helst, och den är ju helt klockren. Det vet ni. Orkar inte skriva något mer. På min egen lista skulle denna hamnat mycket högre, vilket inte är så konstigt. WHEN YOU STAAARE AAAT MEEEEEEE!!!!!!


#99 Grave - Into The Grave (1991)

Ett grymt och svenskt jävla dödsband som mig gått helt omärkt förbi. Är dock den första att erkänna att jag inte är den största dödsfanatikern. Men det e kung. Och det är ju fd. Entombed-basisten Jörgen som vrålar. Det e tungt och snabbt och lite gay sådär, men jävligt kung!


#98 Vader - Back To The Blind (1997)

Ett av Davids absoluta favoritband. Har bara gett denna skiva ca tre genomlyssningar och det är mycket att ta in, men jag gillar det skarpt. Thrash-döds från Polen. Vad kan man ogilla? Det här e nog den av dessa fem första skivor som jag kommer lyssna mest på nu i början.


#97 Tragedy - Vengeance (2002)

Ett till band som jag aldrig lyssnat på, eller ens knappt hört talas om. Även här smakar det döds, och det e riktigt bra. Endast tre genomlyssningar här vilket gör att jag inte kan säga mer än att jag gillar det. Skarpt.


#96 Bad Religion - Recipe For Hate (1993)

Ett band som väldigt många verkar gilla väldigt mycket. Och även här ett band jag hört väldigt lite av. Den närmsta bekantskapen jag haft med Bad Religion är via låten "Infected" som finns med på det första Guitar Hero-spelet, och som jag gillade. Denna låt är dock inte med på denna skiva, men här finns en massa andra låtar. Har kört den här skivan ca fem varv, och i skrivande stund är den nog inne på varv sex. Trall- eller skatepunk, kalla det vad ni vill men det är faktiskt riktigt bra. Jag har aldrig varit något cp-fan av denna genre, men det här är faktiskt kung. "American Jesus" och "Struck A Nerve" är två höjdarlåtar.

Ska börja ta itu med plats #95-91 ikväll eller imorgon.

Puss & kram!

Andreas "Salle" Salomonsson

Så är den viktigaste kuggen smackad inför nästa säsong: Salle har skrivit på ett nytt kontrakt med MODO som räcker två säsonger framåt. Hur viktigt som helst. Ryktena har sagt att han skulle ha varit på väg till europa eller HV, eller LHC eller jävla Frölunda. På ett sätt hade det varit lite förståeligt eftersom Salle inte har så många år kvar innan han blir pensionär och därmed kanske var sugen på att tjäna lite extra pengar innan det är dags att sluta. För det är inget snack om att han skulle tjäna mer pengar i en av storklubbarna eller som proffs. Skit samma, kontraktskrivandet drog ut på tiden men nu är det i land iaf. Skönt som fan! Salle är lika viktig för MODO som Lars är viktig för att James ska kunna omvandla sina riff till underbara låtar.

MISSION: METALLICA

http://www.missionmetallica.com

Är denna hemsida första tecknet på den kommande gigantiska marknadsföringen av Metallicas nya studioalbum? Japp. Så verkar det vara. Så, Metallica-nördar som ni är (påstår ni att ni inte är det så deletar jag er), anmäl er till nyhetsbrevet! SMACK!

I maj verkar det ska hända grejor. Ryktena säger att det ska komma en officiell albumtitel, finnas möjligheter att få ljudklipp på nya låtar, mera bilder och shit från studion (det som funnits på Metclub är inte mycket att hurra för) och all möjlig shit. Vi får hoppas.

Sen kan man analysera det grafiska på denna sida lite grann. Bakgrunden t ex, har det nånting med det kommande skivomslaget att göra? Och blodstänket, vad är det? Ska de göra ett Kill 'em all 2? Loggan är iaf mest spännade, jag skulle ha konstant stånd i 6,66 dagar om de går tillbaka till old school-loggan. Eller så är det bara nån webbdesigner på skivbolaget som ville göra nåt häftigt och som kändes "metal".

Och vadå Mission: Metallica? Ska Tom Cruise vara med på skivan som tack för att Metallica bidrog med I Disappear? Eller handlar det om att det är Mission: Impossible att lägga ner några vettiga gitarrspår till Lars otajta trummande? Ingen vet, än så länge. Spännande är det hursomhelst! METALLICA!

Ett roligt rykte sa också att Amy Lee från Evanescence skulle vara med på den nya Metallica-skivan på en ny låt som ska heta Last Life, samt en nyinspelning av Fade To Black. Lilla Amy ska dock ha dementerat det hela kraftigt. Tur det.

MISSION: METALLICA!

Rocklyan - Rest in Sleaze

Om några veckor är jag Stockholmsbo. Det känns märkligt men helt rätt och spännande. Nytt kapitel i livet liksom. Boendet i Umeå är, iaf tillsvidare, ett avslutat kapitel. Efter 4,5 år i Rockbaren på Ålidhem och nu ett år och tre månader i Rocklyan på Berghem är det dags att ta farväl. Därför tänkte jag föreviga min lägenhet innan jag sätter igång med den dryga nerpackningen. Här kommer tuffa bilder tagna nu ikväll med äkta gothstämning.

Grattis Close-Up Magazine till #100!

Jag fick hem Close-Up Magazines senaste nummer idag. Och det är inte vilket nummer som helst heller, det är deras hundrade (!) nummer sen starten. Och det är häftigt. Och man ska vara tacksam över att en sådan här tidning har kunnat hålla på så länge, eftersom CUM är något av det bästa som finns här i världen. Jag kikade på min presentation på min helgonsida idag där jag har skrivit ”Intressen Musik: Skivsamling, Bandet, Konserter, Close-Up, P3 Rock.”. CUM är definitivt en stor del av min religion som är musik. M-U-S-I-K. Går före Jesus och Allah i alla lägen. Jag skulle kunna starta ett krig om min musik var hotad. Om t ex Bush får för sig att radera all metal som har producerats, så förklarar jag utan att blinka krig mot honom. Och jag har tusentals och åter tusentals gelikar vid min sida. Jag kommer att stå längst fram endast beväpnad med en Vulgar Display Of Power-knytnäve och Bush eller vem fan som nu käftar kommer inte att ha en chans.

Detta går för övrigt i släkten också. Min kära brorsdotter Lea Ninja Birgitta Persson (Japp, det är hennes namn!) har visat goda tecken att föra vidare hårdrocksgenen till nästa generation.

Men nu pratade jag om Close-Up Magazine… Ja det är ju det jag gör! Receptet för succé är enkelt, skribenterna visar äkta kärlek till musiken och det gör också dess läsare. Det finns ingen annan tidning som ens är i närheten av att vara lika läsvärd.

Ta en sådan här detalj t ex: på Insändardelen är det en viss Joacim Lundin (visst är han från Ö-vik?) som ställer frågan ”Har ni några planer på en intervju med TAKIDA?”
Chefredaktör Robban svarar: ”Ja, i Close-Up #1000”. Det är just sådana detaljer jag älskar och jag blev så fnissig och smålycklig när jag läste detta att jag sprang till datorn för att smacka det till Svenke på msn. Svenke hade då redan uppmärksammat det:

”svenke säger:
sista insändarfrågan var kung... eller svaret på den iaf
erik säger:
helt sjukt Svenke... jag gick precis till datorn för att skriva detta till dig!”
- Vi har samma humor Mr Swooz!

Men nu till det tuffaste i detta vansinnigt feta hundrade metal-nummer. Tidningens skribenter har tillsammans röstat fram de etthundra bästa album som har släppts mellan 1991 och 2008 (som ju innefattar Close-Up #1 till #100) med en tillhörande text till varje album. Suveränt! Och nu har jag fått en ny livsuppgift – jag äger endast 39 av dessa 100 album och jag måste fanimig äga allihopa. Har man problem med att beställa från CDON är det bara att kolla på listan. 61 skivor to go. Close-Up Magazine ljuger aldrig.

Men du, Robban Becirovic, med dina hejdukar. Tack som fan för de 100 numren. Jag hoppas att ni får hålla på tills ni släpper #1000 och då äntligen intervjua Takida.

2007 års bästa skivor enligt Erik A Persson

Här har ni den, min efterlängtade och övertotala lista på 2007 års bästa skivor. Och jag vet att ni har väntat. Jag råkade avvakta ett tag igen men jag är nöjd med det nu eftersom jag kastade om ganska friskt i ordningen. Anledningen till detta är helt enkelt att vissa skivor har hållit ”tiden” bättre. Vissa skivor har mognat lite, och någon har fallit lite. Så kan det vara.

1. Machine Head – The Blackening
Den totala överlägsna ettan 2007, och alla som gillar metal skall tycka detsamma. Här har vi ett band som 13 år efter Burn My Eyes förnyar och vågar utmana sig själv totalt och släpper, beroende på hur man ser på saken, deras bästa album och ett av de bästa metal-albumen som har släppts på mycket, mycket länge.

2. Paradise Lost – In Requiem
Jag har varit svag och hemligt tokkär i detta band ända sen 1993 års Icon. Låtskrivarparet Mackintosh/Holmes hör till de bästa och har hela tiden vågat förnyat sig och hela tiden testat på något nytt och däri ligger deras storhet (ser ni kopplingen till Metallica?). Dödsmetall, synth, goth, you name it. De har hela tiden varit där och snuddat men med In Requiem har de hittat den perfekta balansen mellan de hårda metal-riffen, de härligt deprimerande texterna, goth-inslagen och den mörka doom-rocken. Jag är helt såld.

3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
Här kommer en QOTSA-skiva som går rakt emot vad som förväntas av dom. När den breda massan tog åt sig av bandet i samband med Songs for the Deaf och senare blev ännu mer rövslickad av Lullabyes To Paralyze gör bandet med Era Vulgaris deras tuffaste och komplexa platta hittills. Folk verkar ha svårt att ta till sig denna platta och jag fattar inte vad det är folk inte fattar egentligen. Visst, soundet är inte lika välljudande som de senaste plattorna, men på denna platta finns så många coola riff och låtar, så mycket musik att utforska att jag blir alldeles salig. Jag och Kriz hade en diskussion om att denna platta, pga dess djävulska variation, inte går att lessna på. Jag har ännu inte lyckats. Och Josh är cool.


4. Nine Inch Nails – Year Zero
Marknadsföringen av denna platta och det man fick uppleva i samband med detta är bland det häftigaste jag har varit med om. Jag satt i flera timmar och var helt uppslukad och adrenalinet flödande. Tack Trent! Musiken är dock, med NIN-mått mätt, en liten besvikelse. I jämförelse med hans tidigare plattor får denna stryk. Största problem är texterna som ju handlar om en framtidsvision och därmed inte är lika närgångna och personliga. Det saknar jag! Samtidigt är skivan en fascinerande och imponerande resa där man får uppleva en Trent som är mer såld på elektronisk musik och hiphop än någonsin.


5. Down – Over The Under
Den kommer inte upp i samma standard som Down II, och det var ju ändå väntat. Där föregångaren var skitig och rå är Over the under lite för polerad och för bekväm ibland. Låtkvalitén finns dock där och snubbar som Phil och Pepper regerar fortfarande och faktum kvarstår att Down är nog det coolaste bandet som finns just nu.


6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
Denna skiva verkar vara en besvikelse för många. Men man måste inse att herr Wyndorf inte kan göra den käftsmäll och perfekta rock-platta som Powertrip var en gång till. Istället gör han det som han är bäst på, Psychedelic Drug Rock! Typ. Och jag älskar det. Och det är så vackert och flummigt och rockigt. Släng på låtar som Freeze And Pixilate, Slap In The Face, Little Bag of Gloom, Wall Of Fire, Blow Your Mind och A Thousand Stars och inse vilken musikalisk resa han bjuder på.

7. Neurosis - Given to the Rising
Efter en liten utflykt på förra skivan är de tillbaka med sin tyngd. Lyssna framförallt på låtar som Water Is Not Enough, Origin, To The Wind och Given To The Rising. Det är så storslaget och de spelar med sån auktoritet att jag väljer att buga stort och lovsjunga detta fenomenala band för all framtid.



8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
Dave gör det (äntligen) igen! Jag har, precis som alla andra, dyrkat Dave Grohl för att han är en så grym och talangfull snubbe. Men Foo Fighters… mjae, det är ju de två första plattorna som står ut och gäller. Skivorna efter Colour and The Shape har haft samma uppbyggnad; en inledande fetdänga men sen håller skivan aldrig i längden. Dubbelalbumet In Your Honor blev lite overkill och jag var rätt ointresserad av denna skiva till en början. Superhiten (The Pretender) finns ju givetvis där, men sen har skivan så mycket mer också. Balansen mellan rockdängarna och balladerna är perfekt och balladerna är riktigt riktigt bra också. Foo Fighters levererar igen och jag vill vara Dave Grohl.


9. Sällskapet - S/T
Thåström bildar ett nytt band och släpper en skiva och det är hur bra som helst. En nedtonad och spöklik musikalisk resa som kan kanske vara den bästa sovmusiken som har uppfunnits. Eller den perfekta musiken att resa till. Det är avskalat, halvt elektroniskt, väldigt stämningsfullt med bakomliggande skrämmande ljudbilder och Thåström är det bästa vi har här i Sverige.

10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
“Fjollrockarna” från Göteborg som har stått där bakom band som Backyard Babies och The Hellacopters och trott att dom är nåt! Den inställningen har jag och många haft om Hardcore Superstar men med denna platta ändrar jag inställningen totalt för den är helt enkelt så jävla bra. Partyrock där riffen är toppklass och soundet är hårt och det osar Guns N' Roses Apetite For Destruction – och det kan aldrig vara dåligt. Dreamin' In A Casket är en topp 10-platta 2007.


11. Megadeth – United Abominations
Jag tappar aldrig intresset för Megadeth och Dave Mustaine. Snubben verkar aldrig få slut på riff (något han har sagt hände Metallica när han fick kicken) och United Abominations är i mitt tycke den bästa Megadeth-plattan sen Cryptic Writings. Här känns han också argare än på länge och de politiska och krigsbeskrivande texterna är tydligare än någonsin. Dave Mustaine må vara en störd och konstig person men det spelar ingen roll, det han har gjort och gör för metal-genren ska inte underskattas.


12. High on Fire – Death Is This Communion
Feta malande riff med en 9-strängad gura kan aldrig bli fel. High On Fires uppkäftiga stoner-metal känns som en förvrängd och muterad form av Motörhead. Minst lika bra som föregångaren Blessed Black Wings.

13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
Ingen Uffe och ingen Jörgen och ingen Nicke som kommer tillbaka. Äh, hur fan kommer det att låta? Svar: härligt primitivt, rått, snabbt och old school!

14. Kongh – Counting Heartbeats

Några svenska snorungar släpper en debutplatta och hamnar på förstaplats på Soundcheck i CUM – det måste kollas upp! Tungt och malande. Långsamt och drömskt. Inslag av Neurosis, Cult Of Luna, Switchblade och Mastodon javisst men ändå eget. Fascinerande ”mogen” skiva.

15. The Hives - The Black And White Album
Uppkäftigt band och uppkäftig titel. Och jag älskar det. Man må bli lite småless på The Hives ibland men det är bara att dra på en konsert för att inse hur mycket de krossar, eller lyssnar på The Black And White Album - helt fenomenal. Mer varierad och mer musik än på någon av deras tidigare plattor. Och detta beror nog mycket på samarbetat med de där rika niggah-superproducenterna Timbaland och Pharrell (eller vad han nu heter). Men det är först och främst deras egna rockdängor som är bäst. Kanske är svagheten med skivan att det blir lite för mycket, för mycket musik och för producerad. Men det är skitsamma egentligen. Howlin’ Pelle!

1. Machine Head – The Blackening
2. Paradise Lost – In Requiem
3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
4. Nine Inch Nails – Year Zero
5. Down – Over The Under
6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
7. Neurosis - Given to the Rising
8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
9. Sällskapet - S/T
10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
11. Megadeth – United Abominations
12. High on Fire – Death Is This Communion
13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
14. Kongh – Counting Heartbeats

15. The Hives - The Black And White Album

Tio bubblare (utan inbördes ordning):
Tomahawk - Anonymous

Pain – Psalms Of Extinction
Clutch - From Beale Street To Oblivion
Brant Bjork and The Bros – Somera Sol
Serj Tankian – Elect The Dead
Korn – Untitled
Dillinger Escape Plan - Ire Works
Marilyn Manson – Eat Me, Drink Me
Eagles Of Death Metal – Death By Sexy
The Nightwatchman – One Man Revolution

Årets besvikelser:
Velvet Revolver – Libertad
Contraband var ju suverän men Libertad känns bara så menlös för det mesta. Slash och Duff, dags att ringa Axl?

Chris Cornell – Carry On
Bond-låten är the shit och öppningsspåret Soundgarden-doftande men resten av skivan är för intetsägande och ”Hej jag har skrivit några låtar som jag tror ska bli radiohitar”. T o m Chris Cornell KAN göra mig besviken. Fan också.