2008 års bästa skivor #11-15

Mars månad anno 2009 är snart till ändå och först NU så kommer här äntligen min lista över 2008 års bästa album. Sent? Japp. Bra? Japp.

Min är inte en Topp 10 eller Topp 20, utan en Topp 15-lista. Kommer dock att vara en större ”tease” än Fredde och endast lägga upp fem av dessa listplaceringar i taget.

Jag har köpt på mig 17 skivor släppta 2008, och av dessa platsar 15 på listan. De två skivor som hamnade utanför listan var ”Bullet For My Valentine – Scream Aim Fire” som är kanon och värdelös på en och samma gång, vilket får mig att headbanga och spy samtidigt vilket sällan är en bra kombination. Och den andra skivan var ”Slipknot – All Hope Is Gone”, ett album som har sina enorma glimtar här och var, men som är mesigare än Stone Sour vid de flesta tillfällen.

Så. Nu kommer plats 11-15 på min lista. Är ni med? Kung.

15. Danko Jones – Never Too Loud

Danko kommer aldrig att bli som han en gång var. Borta är det råa och här för att stanna är det ”slicka” och tillrättalagda… verkar det som i alla fall. Detta är dock en BRA skiva, men inte om man jämför med deras tidigare alster.

Lyssna på: Forest For The Trees (med underbar sånginsats av bl a John Garcia) och Code Of The Road.

14. Nine Inch Nails – The Slip

”Ja! Trent har släppt nytt igen! Gud vad skönt, jag som började ledsna på hans senaste platta som kom förra månaden”. Som föregående talare så instämmer jag. Det här känns inte som ett riktigt NIN-släpp, utan mer som någon form av Kick-Off EP som släpptes i samband med den nya turnén. Hur som helst så är det ändå en stabil samling låtar, även om några skulle kunna skippats.

Lyssna på: Head Down och The Four Of Us Are Dying

13. The Haunted – Versus

En skiva som jag beställde och började lyssna på väldigt sent, men som sitter precis som den ska: som en knytnäve mellan ögonen. The Haunted är ett band jag lyssnar på lite sådär halvt som halvt. Jag äger endast ”Made Me Do It” från Aro-perioden, och av de skivor som släppts under de båda Dolving-erorna så är det innan denna endast ”rEVOLVEr” som prytt min skivsamling. Har lyssnat extremt lite på det senaste släppet ”The Dead Eye”, men att döma av det lilla jag hört från den skivan så känns ”Versus” jävligt mycket starkare, och som en tillbakagång till det The Haunted som jag gillar bäst: det kompromisslösa, manglande bandet. Kan dock känna att The Haunted under de sista åren rent soundmässigt kommit att försvinna in bland den mängd amerikanska ”ny vågs-metalband” som är så stora nu (Lamb Of God, Chimaira osv). Det är feta gitarrer, men inte så mycket riff utan snarare Panteraliknande tugg- och rytm-figurer, vilket är kanon i sig men inte hela tiden. Och inte för er pojkar, The Haunted! Jag efterlyser härmed fler thrashosande riff som ni tidigare skrivit till låtar som ”Bury Your Dead” och ”Trespass”. Tack.

Lyssna på: Moronic Colossus och Imperial Death March

12. AC/DC – Black Ice

AC/DC är tillbaka och gör knappast någon förvånad med soundet på skivan. Tillbaka är rocken som gör AC/DC till AC/DC, och borta är bluestendenserna från de senaste släppen (även fast de också är jävligt bra). Enda låten som känns lite ovanlig för AC/DC är titelspåret, där bandet verkligen rör sig utanför sin invanda mall vilket känns coolt men samtidigt helt fel, och även den nya singeln ”Anything Goes”, som mer låter som en rockig låt av Springsteen eller något. I övrigt låter det som det ska, och det är väl kanske just därför som skivan inte får en högre placering av mig. Å andra sidan skulle jag heller inte vilja att skivan lät på något annat sätt än vad den gör. Let there be rock!

Lyssna på: Big Jack och War Machine

11. Nine Inch Nails – Ghosts I-IV

Det känns fel att kalla denna skiva för ett NIN-album, men star det så på omslaget så är det väl bara att finna sig i det. Fyra instrumentala ”skivor” innehållandes totalt 36 spår uppdelade på två CD låter som sjukt mycket musik att ta in. Att spåren har titlar som ”31 Ghosts IV” eller ”3 Ghosts I” gör det inte heller lättare att acceptera detta som ett vanligt album. Men det ska man inte heller göra, för då kommer man att hata skivan. ”A soundtrack to your day-dreams” har skivan beskrivits som, och exakt som Eschken tidigare skrivit så är det precis på det sättet som skivan gör sig bäst. Ghosts I-IV är ett exempel på ett album som legat på min telefon eller mp3-spelare enda sedan releasen, och som jag konstant slår igång när jag inte är sugen på att lyssna på någonting speciellt. Framför allt när jag åker buss till jobbet, då är den makalös. Vill även flagga för att den fungerar utmärkt att vila, städa, diska eller sitta vid datorn till. Fungerar förmodligen inte lika bra på förfesten eller i bilen, men vad vet jag?

Lyssna på: Ingen vits att säga något för jag vet ändå inte vilken som är vilken, men okej. Öööh…6 Ghosts I, 15 Ghosts II, 24 Ghosts III och 32 Ghosts IV.

Sådär ja. Inom kort är jag tillbaka och då är det placering 6-10 som gäller. Tills dess!

Och ja, en HoM-recension + Metallica-recension kommer inom kort.