31 december 2011

Pappa Dread: Årets Bästa Skivor 2011

1. Machine Head - Unto The Locust

I! AM HELL! Redan där är jag såld. Redan där får jag en känsla av att det här kommer räck oerhört långt. Det här är Machine Head när de är som allra bäst och jag vet inte om Mr Flynn någonsin sjungit bättre. Och samtidigt har han aldrig varit argare. Men det som i slutändan gör detta till en given etta, det som gör att den här plattan sopar banan med allt som släppts i år är den enormt, för att inte säga förbannat, höga nivå skivan håller. Det finns inte ett spår som faller ur ramen. Inte en minut som känns oslipad. Det finns inte en enda sekund av skivan som inte ger mig gåshud. Och då snackar jag även om barnkören i underbara Who We Are (Suck it Rawk!).

2. Antrax - Worship Music

Välkommen tillbaka Joey Belladonna och tack för sånglektionen! Om jag ska beskriva den här plattan så känns det lättast att kalla den för en greatest hits fast med nya låtar. Riffen, sången, låtarna, ja allt känns som man kramat guldet ur 80- och 90-talet för att sedan forma om det till nytt... guld. Skivans höjdpunkt är definitivt The Devil You Know men precis som med Machine Heads monster till platta så finns det egentligen inget här som inte håller allra högsta klass. Antrax! FUCK YEAH!

3. KoRn - The Path Of Totality

KoRn upptäcker och gräver ner sig i dubstep-träsket och skapar, tillsammans med genren absoluta höjdare, det jag utan tvekan kan säga är årets modigaste album. Det jag alltid beundrat med just KoRn är deras vilja att förnya sig, och att inte vara rädd för vad andra tycker. De släppte Untouchables när alla ville ha en Issues 2. De plockade in Atticus Ross och The Matrix och skapade grymt underskattade See You On The Other Side och är nu tillbaka med en ny grymt spännande skiva. Plattans bästa spår just nu är Kill Mercy Within, Burn The Obedient och sen måste jag även nämna refrängen i Narcissistic Cannibal. Nu vill jag bara att man drar ut på en klubb-turné med det här gänget dubstep-gudar. För det kan faktiskt bli hur tungt som helst.

4. Beastie Boys - Hot Sauce Committee Part Two

Beastie Boys är tillbaka med årets absolut bästa hiphop-platta. Del två av hetasåskomitéen är även det en ruggigt jämn platta men det som jag faller för är att den känns som ett modernt verk samtidigt som det känns som klassiskt Beastie Boys. Bästa spåren på skivan är Nas-gästade Too Many Rappers, Don't Play No Game That I Can't Win med Santigold samt Say It.

5. Black Spiders - Sons of the North

Första gången jag såg Black Spiders live så öppnade de för Airbourne på Lilla Vega i Köpenhamn och det kändes lite som att få ett knytnävsslag i ansiktet, fast på ett bra sätt. Andra gången jag såg dem så öppnade de för Magnet i Stockholm och levererade samma sköna stryk då med. Plattan då? Jo, allt finns där med. Grymma riff från bandets tre(!) gitarrister och låtar man bara vill headbanga sönder nacken till. Eller för att citera Rawk. "Lyssna på KISS Tried To Kill Me, Blood Of The Kings och Si, El Diablo så fattar du."

6. Mastodon - The Hunter

Det här är nog Mastodons mest "kommersiellt inriktade" platta. Och jag tycker nog att det även är deras svagaste. Men en svag Mastodon-platta är ändå en grymt bra platta. Och med spår som Black Tongue , Spectrelight och Stargasm så ska det till ett megalodonskt bra skivår för att Mastodon inte ska knipa en plats bland de tio första

7. Trent Reznor och Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo

När Trent Reznor berättade att han och Ross ville förmedla en dyster och mörk verklighet med den här skivan så blev jag väldigt förhoppningsfull. Duon hade ju visat med all tydlighet att man behärskar det här med att skriva filmmusik. Och resultatet är en best. En ond, kålsvart och ruggigt otrevlig värld målas upp framför mig i dryga tre timmar och det är riktigt riktigt bra. Skivan påminner om Ghost I-IV men är klart mycket mörkare och det fungerar verkligen klockrent. Sen måste jag även ge ett hedersutnämnande till covern av Immigrant Song.

8. Crowbar - Sever The Wicked Hand

Den skiva jag lyssnat allra minst på av de tio jag listar här och det har förmodligen resulterat i att jag undervärderat den något. Men så är det ibland. Man kan inte lyssna på allt. Skivan är i alla fall riktigt tung och verkligen osar New Orleans / Louisiana - sludge. Sen tycker jag blandningen mellan långsamt och snabbt funkar riktigt riktigt bra på den här plattan.

9. Graveyard - Hissingen Blues

Årets första och enda svenska inslag detta år kommer från Göteborgs allra bästa grupp. Graveyard har med Hissingen Blues tagit ytterliggare ett kliv framåt och levererar en platta som får mig att vilja vara född i mitten av femtiotalet.

10. '77 - High Decibels

Bon Scott, ni vet. Han som sades ha supit ihjäl sig. Han är inte död. Han bor i Barcelona och frontar ett band som heter 77. Lyssna på deras platta High Decibels om ni inte tror mig. Precis som med Airbourne så finns det ingen tvekan om vilka som är dessa herrars musikaliska förebilder och precis som med Airbourne så kommer de undan med att spela typ exakt samma musik. Det är rock and jävla roll överallt och "hela tin!" och jag kan inte sluta le när jag hör skivan. Och det borde inte du kunna heller. Annars är det bara att kasta rockplattorna du har där hemma och börja samlpa på dig Justin Beav... Bie.. ja, du fattar.

Det var skivåret 2011 som så här i efterhand blev riktigt riktigt bra. Gott nytt musikår och ladda upp för 2012 nu för det ser ut att kunna bli något i hästväg (som man tydligen säger om man menar allvar). Både skivmässigt och konsertmässigt.

svenke: 2011 års bästa skivor

1. Graveyard - Hisingen Blues

Gammalt, svenskt och sjukt bra! Skivan som gett mig störst behållning under året.

2. Terra Tenebrosa - The Tunnels

Mörkt, ont och galet.

3. Mastodon - The Hunter

Mastodon lämnar koncepten och gör en rejäl rockskiva.

4. The Haunted - Unseen

En bra skiva, men efter att ha sett Dolving som en "Mastodon-Rasputin"-kopia på en sjukt bra konsert växte den enormt mycket.

5. Opeth - Heritage

Mer progressivt än döds men fortfarande enormt bra.

6. Machine Head - Unto the Locust

Machine Head visar att man kan släppa bra skivor senare i karriären.

7. Crowbar - Sever the Wicked Hand

Skön sludge från Down-gitarristen när Crowbar gör "comeback"(första skivan på 6 år).

8. Vallenfyre - A Fragile King

Härligt döds från medlemmar i bl.a. Paradise Lost och My Dying Bride.

9. Årabrot - Solar Anus

Norrmännen gör det igen och levererar ytterligare en bra skiva skitig rock.

10. Today is the Day - Pain is a Warning

Steve Austin släpper sin bästa skiva sedan 2002 års Sadness Will Prevail.

2011 års bästa skivor: by Kriz

Som utlovat kommer då här min årslista, och på självaste nyårsafton också! Bättre nyårskaramell kunde ni knappast ha fått, eller hur? 10 är antalet, och för spänningens skull börjar jag såklart med den lägst rankade platsen.


10. Anthrax - Worship Music

Den här skivan skulle säkert hamnat högre upp på listan om jag hade börjat lyssna in mig på den tidigare. Min pepp inför det nya Anthrax-släppet, med Belladonna tillbaka på sång, har minst sagt varit sval framför allt då jag lyssnat mest på de skivor där John Bush varit sångare. Detta album är dock grymt, och det kommer växa för varje genomlyssning. Jag kan tänka mig att den kommer att ligga i mitten av min lista om ett år, men just nu är det mest rättvist att den får klämmas in längst ner på prispallen.


Bästa låt: The Devil You Know



9. Veronica Maggio - Satan i gatan

En artist som inte imponerat på mig något speciellt alls med tidigare släpp, men som med denna skiva fick mig att omvärdera henne. Till största delen innehåller denna skiva sjukt snygga och bra poplåtar, även om det också finns en hel del tveksamma spår här. Till stor del självutlämnande texter som är sjungna med den ångest som bara en kvinna med ett krossat hjärta kan besitta. Smärtan känns äkta. Jag gillar när man hör att den som sjunger menar skiten, vilket ni kommer märka på ett par andra skivor på min lista.

Bästa låt: Välkommen in



8. The Strokes - Angles

Har aldrig haft mycket till övers för detta band, förutom låten Reptilia som jag alltid tyckt om. Av någon outgrundlig anledning började jag dock lyssna på denna skiva när den släpptes i våras och jag gillade den skarpt! Bra låtar, någonstans i gränslandet mellan pop och rock. Vissa låtar innehåller även inslag av punk och någon form av psykedelia. För att vara ett stelt, creddigt och pretentiöst New York-band så har de lyckats snärja mig, i alla fall med denna skiva.

Bästa låt: Under Cover Of Darkness



7. Adele - 21

En suverän skiva som jag först börjat lyssna på nu i höst. Jag som aldrig lyssnar på radio eller kollar på MTV hade helt och hållet missat Adele och hade ingen koll alls på hur hyllad denna artist var. Första låten jag hörde var "Someone Like You", och jag var inte direkt imponerad. Fick sedan ett tips om att kolla upp "Rolling In The Deep", och då var jag fast. Att jag älskar gammal Motown är det kanske inte någon som höjer på ögonbrynen åt, och den här skivan kryllar av Motown-referenser. Släng sedan in en stor dos självutlämnande texter och kvinnlig ångest, samt en enorm röst, och jag blir kär. En grym jävla skiva helt enkelt!

Bästa låt: He Won't Go


6. Graveyard - Hisingen Blues

Jag var oerhört negativt inställd till detta band redan på förhand, och var efter den första genomlyssningen beredd att direkt avfärda skivan. Var fanns det nya? Har inte det här gjorts förut? Lika nostalgiskt och kasst som Wolfmother. Men nä. Jag lyssnade lite mer och började sakta men säkert dras med i hypen. Graveyard känns fräscha, trots uppenbara influenser och soundstölder från 70-talet. Jag älskar den här typen av rock och kommer nog alltid göra det. Sedan kommer jag dock alltid ha svårt för Göteborgsengelska, oavsett hur bra musiken är. (Tänk "Down In Black" med Mustasch, eller "Biblical" med Bombus så förstår du vad jag menar.)

Bästa låt: No Good, Mr Holden



5. Machine Head - Unto The Locust
Jag älskar Machine Head. Jag skulle helst sett att de dominerade denna lista, men det går bara inte. För mig så är "Through The Ashes Of Empires" som släpptes 2003 den sista MH-plattan som fångat essensen av det som för mig gör detta band så jävla bra. Visst, jag älskar "The Blackening" från 2007 och "Unto The Locust" är nog till och med snäppet bättre än den. Vad är det då som fattas? Jag saknar äktheten. Ångesten. Känslan. Aggressiviteten. Denna skiva, tillsammans med förra skivan, är nog hårdare och mer "metal" än tidigare alster, men för mig känns det lite fasadartat. Lite för mycket som amerikansk metal känns överlag idag. För mycket yta och för lite djup. Bakom skriken och slamret finns ett gäng glada gubbar som är nöjda med livet. Flynn måste börja må dåligt igen, så blir det nog bättre. Men äh, skivan är ändå kung. Hejdå.

Bästa låt: Be Still And Know



4. Foo Fighters - Wasting Light
Bästa skivan sedan "The Colour And The Shape"? Nej. Inte alls. Den innehåller dock några av de bästa låtarna som bandet skrivit sedan dess, men som helhet håller det inte alls. Första halvan av skivan tycker jag är helt klockren, men från låt 6 faller det och blir sådär FF-sött. Überklyschigt. Skivan får dock denna placering just för de första fem låtarna som håller världsklass.

Bästa låt: Dear Rosemary



3. Opeth - Heritage
Jag var först oerhört besviken på avsaknaden av growlpartier, men skivan växte ändå. Jag älskar 70-talsprog och då blir steget inte speciellt långt till Opeth anno 2011. Jag föredrar detta sound framför hur bandet lät på förra skivan, Watershed. Där fanns hårda growlpartier, men de var väldigt få. Ska man dra ner på growlet så kan man lika gärna skippa det helt, anser jag. Förut har storheten med Opeth för mig varit kontrasten mellan det blytunga och det undersköna ("Ghost Reveries" som är min favoritskiva med Opeth är ett klockrent exempel på detta), men med denna skiva har Herr Åkerfeldt bevisat för mig att det inte längre behövs. Bra skit!

Bästa låt: The Devil's Orchard



2. Lykke Li - Wounded Rhymes
Sårad tjej drar till Californien för att repa sig. Hon börjar dricka kopiösa mängder whiskey, går ner sig i mörkret och lyckas skriva några av de bästa låtarna som en svensk artist har skrivit på mycket lång tid. "Wounded Rhymes" är en sjukt bra skiva och Lykke Li är en förbannat cool artist. Mörkret, svärtan och smärtan finns där för alla att ta del av - ung som gammal, kille som tjej, whatever. Jag som är en riktig textbög går igång som fan på artister som skriver bra och självutlämnande texter där man hör att det ligger någonting bakom det artisten sjunger. I detta fall är det nästan övertydligt ibland, och det är det som gör det så förbannat bra. För mig. I början av året hade jag aldrig kunnat tänka mig att den här skivan skulle platsa så högt upp på min årslista, om ens alls vara med. Kul att bli överraskad!

Bästa låt: I Follow Rivers


1. Mastodon - The Hunter
Mastodon är ett band jag håller väldigt högt. Senaste alstret "Crack The Skye" var, i sin briljans och storhet, lite av en besvikelse då jag saknade det kaos som funnits på tidigare skivor. På "The Hunter" finns det åter igen lite mer kaos, men ändå inte alls. Konstigt resongemang men så känns det. Det här är till stor del en rätt punkig rockplatta där man får känslan av att bandet bara gett fan i allt, gått in i repet och spottat ur sig några låtar och sen spelat in skiten direkt. Och det lyckas bra! Jag saknar vissa ingredienser som skulle gjort skivan ännu bättre (som vansinnesskrik, konstiga taktbyten och störda trummor), men det som de presterat räcker långt. En äkta festskiva, och vilka hade trott att Mastodon skulle skriva en sådan år 2006? I like it!

Bästa låt: Stargasm

29 december 2011

Skivåret 2011 enligt Rawk: Årets bästa skivor

20. Trent Reznor and Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo
Kanske en liten överraskning eftersom jag inte hade med denna på min lista över nominerande. Jag läste Män Som Hatar Kvinnor och lyssnade på detta soundtrack samtidigt. Och så jobbade jag väldigt mycket innan jul och lyssnade på detta mesta delen under den tiden. Så jag har lyssnat på denna skiva ganska mycket nonstop. Trent och Atticus har skrivit ett mastodontsoundtrack som är nästan tre timmar långt. Det är ganska galet men tufft. Ni som har hört soundtracket till The Social Network och har hört Nine Inch Nails Ghosts I-IV vet ungefär vad det handlar om ty det är samma sorts sound. Men The Girl With The Dragon Tattoo skiljer sig en del från nämnda plattor genom att vara betydligt mörkare. Och jag får stundtals lite känningar av de instrumentala stycken som Trent skrev på 90-talet.


19. White Lies – Ritual
Jag läste att NIN-bekantingen Alan Moulder hade producerat detta album så jag blev därmed nyfiken att lyssna. Och blev också positivt överraskad. Nej, detta är väl kanske inte min typiska favoritgenre men jag gillar den form av mörka vemodiga poprock som White Lies framför på sin andra skiva. Och Turn The Bells är en av årets allra bästa låtar.


18. Russian Circles – Empros
Post-metal kanske inte är lika het som den var tidigare på 2000-talet när t ex Isis slog igenom men då och då går jag tillbaka till denna genre för att se om jag kan upptäcka något nytt. Och där har jag fastnat starkt för Russian Circles. Det är oftast väldigt lugnt men exploderar då och då i tyngd och tungt riffande. Deras helt instrumentala post-metal/rock berör och får mig att drömma mig bort och glömma tid och rum när jag vill slappna av och tänka på annat. Jag är mycket nyfiken på hur bandet låter live och hoppas få chansen att uppleva det snart. Och till sist vill jag erkänna att det faktiskt var mitt intresse för hockey som gjorde mig nyfiken: namnet Russian Circles är nämligen hämtat från en hockeyövning.


17. Solstafir – Svartir Sandar
Solstafir kommer från Island och sjunger på isländska. Jag har egentligen ingen aning vad de sjunger om men musiken talar desto starkare. Jag har läst att de spelar black metal och post-metal. Men om man lyssnar på Svartir Sandir i tron att det är black metal så blir man mycket besviken. Jag skulle snarare beskriva skivan som en blandning av post-rock och alternativ rock. Men mest av allt har de ett helt eget sound som fascinerar. Svartir Sandar är en lång spännande musikalisk resa som skiftar mellan lugna atmosfäriska stunder och hårdare partier. Men det är de lugnare delarna som dominerar. Min farsa säger att detta är något av det bästa han hört på länge av den musik jag lyssnar på. Och det säger faktiskt en del.


16. Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
Med andra skivan så är det inte lika häftigt att bröderna Cavalera skriver musik tillsammans igen. Lite av stundens behag kanske. Men detta är primitiv och punkig thrash och ett vansinnigt tempo rakt igenom. Och fortfarande riktigt bra. Det finns en hel del mycket fina låtar såsom Torture, Lynch Mob och titelspåret. Skönt också med Killing inside som är lite mer melodiös. Jag provade att använda denna skiva som joggingsoundtrack men det slutade med att jag halvt sprang ihjäl mig. Det är ett bra betyg.


15. Foo Fighters – Wasting Light
Foo Fighters är sen länge ett av världens största rockband och fortsätter även att imponera på skiva. Denna gång har de tagit hjälp av Nevermind-producenten Butch Vig och skivan är inspelad analogt i Dave Grohls garage - allt för att få till ett litet skitigare och rockigare sound. Och det har man stundtals lyckats med, framförallt i punkrockpärlan White Limo. Men i övrigt är det inget snack om att det är Foo Fighters. Välskrivna låtar och riff och fantastiska melodier gör detta till en riktigt bra platta. Dock gillar jag förra plattan ”Echoes, Silence, Patience & Grace” betydligt mer eftersom den var mer experimentell. Wasting Light är mer hit på hit och det gör i längden den också lite tråkig, om man ska vara petig. Vilket man ska.


14. Terra Tenebrosa – The Tunnels
Två av medlemmarna från Terra Tenebrosa kommer från sen länge nedlagda Breach. Jag var tyvärr aldrig särskilt inne i Breach men visst hör man liknelser även om Terra Tenbrosa låter helt eget. Om man blir tvingad att kategorisera The tunnels så passar etiketter som post-metal, doom, hardcore och Neurosis in. Men detta är ändå helt eget och ytterst svårbeskrivet. Men framförallt så jävla bra. Det är något av det tyngsta som har släppts på länge och malande hotfulla gitarrer och ljud hypnotiserar. Jag läste i en intervju att en av medlemmarna beskriver musiken som att falla genom en mörk tunnel och det är en talande beskrivning. Hursomhelst är detta något man inte ska missa.


13. Megadeth – Th1rt3en
Dave Mustaine är extremt produktiv nuförtiden. Jag tror att det har att göra mycket med att han verkar vara i balans med sitt liv - drogfri, kristen och glad. Skivan med den töntiga titeln kommer kanske inte riktigt upp i samma klass som de två senaste med detta är ändå ett ytterst gediget verk. Mustaine är en mästare på gitarriff och många av melodierna sätter sig också eftersom detta egentligen är en ganska poppig skiva.


12. Vallenfyre –A Fragile King
Paradise Losts låtskrivare Gregor Mackintosh farsa dör i cancer. För att hylla sin far går han tillbaka till sina musikaliska rötter inom döds och doom och bildar bandet Vallenfyre med bl a Hamish Glencross från My Dying Bride och Adrian Erlandsson (Paradise Lost, At the Gates, Cradle Of Filth). Även om jag alltid älskat Paradise Lost är detta oväntat bra. Mörk och långsam doomdöds med Gregors dystra men vackra gitarrmelodier. En skiva som gett mig mycket i höst.


11. Crowbar – Sever The Wicked Hand
Efter att ha vant sig vid att se Kirk Windstein som gitarrist i DOWN är det kul att höra snubben som sångare och frontfigur i sitt egna band igen. Snubben närmare sig 50-årsåldern och sjunger svinbra. Jag gillar blandningen mellan det långsamt malande och snabbare låtar men framförallt är det tyngden i Windstein sludge-riffande som imponerar stort.



10. Opeth - Heritage
De progressiva delarna har funnits där tidigare men på Heritage går Mikael Åkerfeldt ”all in” på den progressiva musiken och dödsmetallen får maka på sig. Damnation var en försmak men nu har Opeth tagit steget fullt ut. Jag var själv, som många andra, ganska besviken från en början. Men efter varje genomlyssning upptäckte jag något nytt och förstod skivan och helheten lite mer. Och nu gillar jag den mycket. Det är coolt att ett band tio skivor in i sin karriär kan och vågar släppa en skiva som skiljer sig så pass mycket från deras övriga skivor. Heritage är en väldigt uttrycksfull skiva och ju mer man gräver desto mer upptäcker man och tar till sig av melodierna, stämningarna och känslorna. Men den kräver sin tid.



9. Black Spiders – Sons Of The North
Jag såg Black Spiders som förband till Monster Magnet tidigare i höst. Alla headbangar hejdlöst och det är tre gitarrister i bandet. Kortfattat: ett sanslöst ös. Jag köpte givetvis deras debutplatta Sons Of The North direkt efter spelningen och har inte ångrat mig sen dess. Det är en imponerande debut. Feta riff och stor spelglädje och det osar Motörhead, Zeppelin och Sabbath.. Lyssna på KISS Tried To Kill Me, Blood Of The Kings och Si, El Diablo så fattar du.


8. PJ Harvey – Let England Shake
Polly Jean Harvey fortsätter att jaga nya uttryck och utveckla sig och denna gång har hon fått till en fullträff. Denna gång är hon förbannad över sitt hemland och dess mörka historia. Det är en politisk skiva men även om man bortser från texterna gör den ett kraftfullt uttryck. Soundmässigt är det lågmält men melodierna och låtarna är fantastiska. Hennes ljusa vackra stämma berör mig fullständigt. Jag ryser varje gång jag lyssnar på The Glorious Land, On Battleship Hill eller In the Dark Places.



7. The Haunted – Unseen
The Haunted är inte längre intresserad av att skriva den thrash som de slog igenom med i slutet av 90-talet, det räcker med att de spelar den live varje kväll. Det insåg man också på underskattade albumet The Dead Eye. Men så fegade de lite på förra plattan och gick ett steg tillbaka till mer klassisk Haunted. Den skivan var bra men kändes inte ärlig från deras skiva. Men nu har de tagit ett steg till i utvecklingen och vågar betydligt mer. Och det är häftigt. Jag känner stor respekt för bröderna Björler och Dolving och det är tydligt att de har behov av att utvecklas. Jag tyckte Unseen var okej från början och lyssnade in mig på skivan ordentligt tills jag kunde låtarna och melodierna. Men jag saknade samtidigt många typiska Haunted-element. Men sen tog jag upp skivan igen för ett tag sen och nu har den växt ytterligare. Unseen ger så mycket mer än klassisk The Haunted. Influenserna från andra band som t ex Pantera, Tool, Deftones och Queens Of The Stone Age finns överallt. Ilskan finns fortfarande där men är inte lika direkt utan ligger och lurar hela tiden i bakgrunden. Bakåtsträvarna är förbannade med jag diggar band som vågar utvecklas. En modig platta från ett modigt band.


6. Graveyard – Hisingen Blues
Hisingen Blues är en av årets mest omskriva och hyllade svenska hårdrocksplattor. Jag blir ofta lite anti när det blir en sådan hype kring ett band men samtidigt ska de ha all respekt. Till en början gillar man på plattan för att det är så skönt sväng och pga 70-talskänslan. Men sedan upptäcker man också låtarna. The Siren är jag t ex sjukt svag för vilket beror mycket på att jag har upplevt låten live. Jag väntar på att internationella snubbar som Hetfield och DOWN-pojkarna ska få upp ögonen för även denna grupp så att de också får ett internationellt erkännande. Men det kommer. Det är nästan omöjligt att inte gilla detta band när man ser videon till Hisingen blues: http://www.youtube.com/watch?v=OnGBa8dVm6k.


5. Mastodon – The Hunter
Mastodon kände att de var tvungna att frångå förra skivans storslagna temaalbum och ta ett steg tillbaka till ett mer rakare och enklare uttryck. Jag välkomnade också idén och visst är The Hunter mer lekfull och mer rock and roll. Det hörs att de har haft kul när de skrivit plattan och låtarna spretar åt alla möjliga håll och texterna är underhållande som vanligt. Men trots att skivan innehåller monsterlåtar som Black Tounge, Curl Of The Burl, All The Heavy Liftning och Spectrelight är det emellanåt lite för okoncentrerat och lekfullt och några låtar hoppar man gärna över. Därmed blir det ingen helhetsupplevelse som många av tidigare skivor är. Mastodon är som vanligt bättre än de flesta men om man jämför med tidigare skivor når de inte samma toppar.



4. Amebix – Sonic Mass
Amebix existerade mellan 1978 och 1987 och var pionjärer inom den s k crustpunken. Jag har ingen relation till tidiga Amebix men Neurosis och Sepultura är två band som har influerats mycket av Amebix och det är så jag känner till dem. 20 år senare återförenas bandet och plockar in trummisen och producenten Roy Mayorga (känd från bl a Stone Sour, Soulfly) och släpper Sonic Mass. Jag blev tipsad att lyssna på singeln Knights Of The Black Sun (som släpptes typ ett halvår innan skivan) och blev såld. Sonic Mass är kanske inte klassisk Amebix men är dock en kunglig skiva. Det är ett monster till skiva som imponerar både till tyngd, mörker, ljus och hårdhet. Någon form av postmetal-punk med stamliknande trummor av Mayorga där det faktiskt är de lugnare partierna som berör mest. Sonic Mass har också ett helhetstänk som få skivor har idag med variation och balanserade låtar.


3. Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
Irländarna i Primordial har hållit igång länge men det är först nu jag har upptäckt bandet. Jag fastnade direkt för deras blandning mellan folkmusik och black metal. Det är en mix som fascinerar och som känns helt unik. Låtarna är långa och stämningen byggs upp till höga nivåer och A.A. Nemtheangas kraftfulla men vackra röst förmedlar en ångest som berör. Och i bakgrunden anar man det irländska landskapet. Jag har under året ständigt återkommit till denna skiva och den inledande trippeln No Grave Deep Enough, Lain With the Wolf och Bloodied Yet Unbowed.


2. Anthrax – Worship Music
Jag är först och främst ett fan av Anthrax med John Bush som sångare. Dvs från 93 års skiva Sound Of White Noise och framåt. Det var helt enkelt då jag började lyssna på bandet. Sen dess har jag givetvis även lyssnat in mig på och lärt mig digga 80-tals-Anthrax och Joey Belladonna. När det efter många turer med sångare hit och dit blev klart att Belladonna är tillbaka som medlem i gruppen var jag ändå lite tveksam eftersom det kändes för nostalgiskt. Ryktet var också att de skulle gå tillbaka 80-talet och allt det där. Men skivan var ju stort sett redan skriven och Belladonna kunde egentligen bara lägga sin karaktäristiska sång över den. Och han har gjort det sjukt bra. Belladonna imponerar otroligt mycket med sin sång. Musikaliskt är Worship Music ett underbart riffmonster med en blandning av två världar: Antrax 80- och 90-tal. Jag håller inte med om att det är tillbaka till 80-talet även om det är många partier och låtar som andas 80-tal. Låtarna är välskrivna och varierande och skivan håller hela vägen igenom. Riffglädjen är total men något som också står ut är att melodierna är mycket mer framträdande än vad de brukar vara när det handlar om Anhtrax. Jag är glatt överraskad och det var faktiskt på håret att Worship Music fick förstaplatsen 2011. Tyvärr är det många som missar detta album eftersom det inte finns på Spotify.


1. Machine Head – Unto the Locust
Machine fuckin’ Head. Ja, The Blackening var en mycket bra skiva men det var inte 00-talets Master Of Puppets som vissa säger. Den var lite för lång och några låtar lite för anonyma. Jag var dock väldigt nyfiken på vad de skulle åstadkomma med Unto The Locust och med resultatet i handen är resultatet bättre än väntat. Istället för att köra på i ”samma spår” har de koncentrerat sig på att förbättra sig och slipa sina kunskaper. Det är en ytterst fokuserat skiva som innehåller allt som gör Machine Head så fantastiskt bra när de är som bäst. Det som står ut är gitarriffen, de karaktäristiska gitarr- och sångmelodierna och sången. Robb Flynns sång bör nämnas extra eftersom han aldrig har sjungit bättre. Han låter argare än vad han gjort förut och skönsången är också den vackrare än förut. Unto The Locust är en tydlig lektion i hur hård metal ska låta när den är som bäst. Men okejdå, jag har lite svårt för barnkören och refrängen på Who We Are. Men avslutningen av låten är så snygg så den håller ändå. Jag bugar och bockar. Bästa spår? This Is The End.


Sammanfattning:

1. Machine Head – Unto the Locust
2. Anthrax – Worship Music
3. Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
4. Amebix – Sonic Mass
5. Mastodon – The Hunter
6. Graveyard – Hisingen Blues
7. The Haunted – Unseen
8. PJ Harvey – Let England Shake
9. Black Spiders – Sons Of The North
10. Opeth - Heritage
11. Crowbar – Sever The Wicked Hand
12. Vallenfyre –A Fragile King
13. Megadeth – Th1rt3en
14. Terra Tenebrosa – Tunnels
15. Foo Fighters – Wasting Light
16. Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
17. Solstafir – Svartir Sandar
18. Russian Circles – Empros
19. White Lies – Ritual
20. Trent Reznor and Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo

Årets bästa låt och musikvideo by Kriz

Hej hej! Det var ett tag sedan sist... minst sagt.

Sitter här och sammanställer min Topp 10-lista över årets bästa plattor. Denna lista postar jag på Nyårsafton. Tills dess ska jag göra en Erik och lägga upp ett inlägg där jag korar 2011 års bästa låt, samt bästa musikvideo. Till skillnad från Erik så kommer dessa inte vara samma. Here goes.


Bästa musikvideo:

Foo Fighters - White Limo



Kanske för väntat, men hur kan denna inte vinna bästa video? Den har ju allt. En limousin. Sprit. Lemmy. Ok.



Bästa låt:

Lykke Li - I Follow Rivers




"Jaha", tänker ni nu. "Är detta årets bästa låt enligt dig, Kristoffer? Fy fan vad du har blivit mainstream då." Ja, det kanske jag har, vänta bara tills ni får se min Topp 10-lista. Detta år har faktiskt blivit lite mindre ny metal för mig än vanligtvis. Kanske för att det enligt mig inte görs så mycket fräsch och spännande metal längre, inte så mycket som tilltalar mig i alla fall. Eller så börjar jag bara bli tråkig, jag vet inte. Jag har dock lyssnat sjukt mycket på metal i år, men då har jag gått tillbaka till gamla favoriter alternativt upptäckt gamla pärlor som jag inte lyssnat på så mycket förut.


"I Follow Rivers" är dock årets bästa låt för mig. Sjukt vemodig och vacker, och albumet med denna låt och många andra bra låtar kom i februari när vädret var som värst och det satte sin prägel på min vinter/vår 2011. Lykke Li är metal!


Topp 10-listan kommer på lördag. Puss!

28 december 2011

Årets bästa låt och musikvideo - Knights of the Black Sun


Efter 20 års tystnad har Amebix återförenats och var i år tillbaka med ett nytt album. Första smakprovet och singeln var fantastiska låten Knights Of The Black Sun. Och när sedan den snygga, episka animerade videon släpptes växte låten ytterligare. Jepp, denna låt berörde mig mest 2011.

25 december 2011

Skyrim - Unarmed Badass Viking

Epic shit!

"Fuckin' wolves. Pussy wolves".

"kill the fuckin' walrus. Who the fuck wants to be a walrus?"

22 december 2011

Prometheus - trailern!


Den senaste tiden har det släppts en hel del trailers för kommande storfilmer. Men ingen av dessa är i närheten av trailern för Prometheus.

Bakgrund: När det väl kommer till kritan så är jag nog beredd att lista de två första Alien-filmerna som de två bästa filmerna, alla kategorier, genom tiderna. Förutom att det är ytterst välgjorda och spännande filmer påverkar den nostalgiska faktorn och den kraftfulla påverkan som de hade på mig som liten grabb. Sådant inträffar inte igen. Det var läskigt, tufft och storslaget. När jag såg filmen första gången sprang jag hem och skrek “JAG HAR SETT ÄLGEN!“ och det tog en stund för morsan och farsan att förstå vad jag menade. Och när man gång på gång ser om filmerna så hittar man hela tiden nya scener och vinklingar på dessa mästerverk. Kort sagt har Alien har haft extremt stor påverkan på mig. Och har det än i dag.

Därför blev jag också extra peppad när man fick reda på att Ridley Scott, som regisserade den första Alien-filmen 1979, började jobba med en ny Alien-film. Sedan snackades det om att detta ska vara en prequel till den första filmen. Och sedan sades det att detta inte direkt är en Alien-film men att den utspelas i samma universum och att det ska förekomma kopplingar till Alien. Men det är tydligt att Ridley Scott och hans crew försöker avslöja så lite som möjligt. Och det är ju egentligen bra.

Men det är i princip omöjligt att inte ha höga förväntningar på Prometheus. Och man lär ju bli besviken. Men nu snackar vi ändå Alien. Och Ridley Scott är tillbaka i Science Fiction-genren. En genre som han var stilbildande inom. Men samtidigt, om man ska vara ärlig, har ju Scott egentligen inte gjort en riktigt bra film sen Gladiator.

För ungefär en månad sen läcktes en piratkopierad trailer för Prometheus. Egentligen såg man inte ett skit. Kornig bild och det såg ut som att man spelat in på ett VHS-band ca 100 ggr. Men känslan var där och jag gick igång. Och nu släpps trailern på riktigt. I fin och hög kvalité. Och förväntningarna på filmen höjs avsevärt. Denna trailer är helt suverän. Känslan är där. De små detaljerna man anar är kung och tusen frågor hopar sig. Musikstycket som antagligen är ledmotivet är storslaget men framförallt är hela trailern jävligt skrämmande. När (vad folk tror är) Noomi Rapace säger “it was so wrong… I'm so sorry!" ryser jag. Och när bokstäverna växer fram på samma sätt som Alien-filmerna...

Och följande text är även den epic:

THEY WENT LOOKING
FOR OUR BEGINNING
WHAT THEY FOUND
COULD BE OUR END


Eftersom jag inte kan låta bli har jag tillbringat några timmar på olika forum på nätet där Prometheus och detaljerna i trailern diskuteras. Och ytterligare information lär också släppas nu i dagarna med ytterligare en trailer. Prometheus!

Per Svartvadet


Idag kom så beskedet att Per Svartvadet avslutar sin hockeykarriär. Sjukdomen ulcerös kolit är en otroligt påfrestande sjukdom, jag har själv en vän som lider av den, och att då kunna fortsätta vara en hockeyspelare på högsta nivå kändes mycket tveksamt. Dessutom är inte Per en ungdom längre. Visst är det tråkigt när en spelare inte får avsluta på sina egna villkor men samtidigt fick han en mycket fin karriär.

Förutom att han var en duktig hockeyspelare var han också en av de trevligaste snubbarna inom denna idrott. Detta vittnar inte bara MODOiter om utan även journalister och andra spelare. Och hans naturliga och starka ledarskap gjorde honom synonymt med MODO. Totalt blev det 755 matcher i Modotröjan och med det är han föreningens meste spelare genom tiderna. Det är häftigt.

Även om det som sagt var ganska väntat att han skulle sluta så känns det ändå starkare än väntat i mitt MODO-hjärta. Det är en av de absolut starkaste karaktärerna och hockeyspelarna i MODO Hockey i modern tid och man har otroligt många minnen. Själv minns jag en förfest under början av 2000-talet då jag var på samma fest som Per. Givetvis blev det tillslut en hel del hockeysnack och herr Svartvadet berättade lite kaxigt att han hade snackat med “grabbarna” och att alla skulle komma hem igen och så skulle de se till att vinna det där SM-guldet. Och så blev det ju.

Höjdpunkten i Svartvadets karriär är lätt att sätta, nämligen Guldsäsongen 06/07. Svartvadet gjorde 18 poäng på 20 slutspelsmatcher och fick även fullt rättvist Guldpucken. Han var övermänsklig då.

Några klipp nedan.

Charmören:


Frampassaren:


Målgöraren:


Svarten lackar:


Svarten goes coast to coast:


Svartvadet avgör Slaget om Västernorrland

21 december 2011

Jonny & the Primates

Nu är äntligen inspelningarna med det nya bandet jag är med i klara...

Küng, säger jag! Repa gör vi också... och det låter riktigt smiskigt bra! Passar på att dela med mig av två låtar som eventuellt faller smackebonkens läsare i smaken... JÄ!




The Hobbit: An Unexpected Journey - Trailer

20 december 2011

The Dark Knight Rises - Ny Trailer

Sprillans ny EPISK JÄVLA trailer för The Dark Knight Rises. Jag får rysningar!

Och om två dagar släpps också trailern till Prometheus. 2012 blir ett bra filmår.



Intressant analys av trailern här:
http://www.totalfilm.com/features/the-dark-knight-rises-trailer-breakdown-fan-edition/the-robin-symbol

15 december 2011

The Expendables 2

Haha, ännu stördare rollbesättning i tvåan. Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone, Jean-Claude Van Damme (!), Chuck Norris (!!!), Jet Li och, givetvis, vår egen Dolph Lundgren som the MF Gunnar Jensen. Kung.

11 december 2011

Karen O with Trent Reznor and Atticus Ross – Immigrant Song

Detta ska alltså vara det öppnande “title sequence”-klippet skapad av Fincher för The Girl With The Dragon Tattoo. Fincher gillar sådana. Kanske inte lika cool som Seven och Fight Club men ändå snygg. Och jag håller med min broder om att man får känslan av att det ska vara en science fiction-rulle.

Metallica - Rebel of Babylon – Ny låt!

Fyra spelningar, fyra nya låtar. Rebel of Babylon har man hört minst av förut men jag gillar den mest av alla. Just nu iaf. Hoppas att de släpper alla fyra låtarna i någon form av fysisk utgåva också. Jag vill nämligen ha all Metallica-musik i fysisk form. ’Tallica!


"Hey Clubber:

This is it... our anniversary week has come to a close and what a week it has been!! Thanks to all of you who visited us in San Francisco to celebrate 30 years of 'Tallica! Those astute observers in the crowd have by now figured out that we're back tonight to tell you that on our fourth night we also added an unreleased song from the "Death Magnetic" sessions... we had to complete the set! Tonight's song was 'Rebel Of Babylon,' and once again, since all of you couldn't be there to share the love with us, we're making the song available to every one of our Met Club friends.

To grab your mp3 of 'Rebel Of Babylon' go here and use the code at the bottom of this e-mail to redeem your free download. It's our final anniversary gift to YOU!

We've had an amazing week and hope that you had a rockin' time too. We're psyched to be sharing these songs with you nearly four years after they were recorded and if you've been playing along this week, you know that they are the original rough mixes from March of 2008.

Thanks again for celebrating with us and we can't wait to see you all again!

See you on the road next year!"



10 december 2011

Metallica - Hell And Back – Ny låt!



Jag vaknade med pepp och slog på datorn direkt. Och som väntat har Metallica spelat ännu en osläppt låt från Death Magnetic-eran! Även ”Hell And Back” har man ju hört delar ifrån tidigare och jag har varit väldigt sugen på att få höra helheten. Jag gillar den mörka känslan i låten. Ja, detta är nog bästa låten hittills.

Fantastisk setlist även ikväll med med gäster som Glenn Danzig och Rob Halford. En kväll kvar nu. Jag tycker att de har lyckats överraska varje gång och frågan är vad som kvarstår inför finalkvällen. Jag slår på stort och tror att den sista kvällen gästas av någon av följande snubbar: Dave Mustaine, Bruce Dickinson eller Ozzy Osbourne.

Mailet från MetClub ang. Hell And Back:

"Hey Clubber:

Wow, night number THREE at the Fillmore... all part of an amazing week celebrating 30 years of 'Tallica! If you've been following along, you know that we've played an unreleased song each of the first two nights, so why stop now??! Tonight we added 'Hell and Back' to the set list, another track from the Death Magnetic sessions. And once again, since all of you couldn't be there to share the love with us, we're making the song available to every one of our Met Club friends.

To grab your mp3 of 'Hell and Back' go here and use the code at the bottom of this e-mail to redeem your free download. It's our little anniversary gift to YOU!

We're super excited to be sharing these songs with you nearly four years after they were recorded. They are in their unpolished forms... the original rough mixes from March of 2008 in their rawest versions."


08 december 2011

Skivåret 2011 enligt Rawk: de nominerade

Första steget i att lista årets bästa skivor är att smacka fram nomineringarna. Jag har gått igenom de skivor jag har lyssnat på i år och bantat ner det till 40 stycken. 40 plattor som på olika sätt har gjort mer eller mindre kraftfulla intryck på mig.

Jag har också gjort en Spotify-lista där jag valt ut och plockat en låt från varje nominerad skiva som finns tillgänglig.

Senare under december månad kommer själva topplistan, det blir en Topp 20 även i år.

De nominerade:


’77 – High Decibels
Absorbing The Pain – Songs Of Hate With Love
Amebix – Sonic Mass
Anthrax – Worship Music
Black Cobra - Invernal
Black Spiders – Sons Of The North
Bullet – Highway Pirates
Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
Crowbar – Sever The Wicked Hand
Devildriver – Beast
Explosions In The Sky – Take Care, Take Care, Take Care,
Foo Fighters – Wasting Light
Graveyard – Hisingen Blues
Hail! Hornet – Disperse the Curse
In Flames – Sounds Of A Playground Fading
Korn – The Path Of Totality
Live Elephant – Speak The Truth Or Die Alone
Lou Reed & Metallica - Lulu
Machine Head – Unto the Locust
Mastodon – The Hunter
Megadeth – Th1rt3en
Mexicoma – Mexicoma
Minora - Imago
Opeth - Heritage
PJ Harvey – Let England Shake
Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
Radiohead – The King Of Limbs
Red Fang – Murder The Mountains
Rising – To Solemn Ash
Russian Circles - Empros
Saviours – Death’s Procession
Septic Flesh – The Great Mass
Shining – VII – Född förloare
Solstafir – Svartir Sandar
Terra Tenebrosa – Tunnels
The Haunted – Unseen
Turbowolf - Turbowolf
Vader – Welcome To The Morbid Reich
Vallenfyre –A Fragile King
White Lies – Ritual



Hamnar Anthrax på Topp 20?

Darrell Lance "Dimebag" Abbott 1966/08/20 - 2004/12/08 R.I.P

Metallica - Just A Bullet Away - Ny låt!

Ny Fillmore-spelning och ännu en ny Metallica-låt! Denna gång är det låten som man har hört och sett ganska mycket av. Arbetsnamn Shine/Holy Revolver. KUNG.

Kan vi vänta oss ytterligare två låtar på de två sista spelningarna? Ja, jag tror det.

Hello again:

Surprise!!!! We’re back . . . and guess what? Another night, another “new” (well, first time for your ears) song!!! If you were with us for night number two at the Fillmore as part of our weeklong 30th Anniversary celebration, you heard “Just A Bullet Away,” another unreleased song that was recorded during the Death Magnetic sessions. Just like with Monday’s show, we know that all of you couldn't be there to partake in the madness, so we thought we would share the song with every one of our Met Club friends.

A rough mix of the song has been posted so that you, our most loyal fans, can download it for free! To grab your mp3 go here and use the code at the bottom of this e-mail to redeem your free download. It’s part of our little anniversary gift to YOU!

We're pretty excited to be bringing these songs back to life nearly four years after they were recorded. Once again, this is the unpolished version of the song... the original rough mix from March of 2008 in its rawest, untouched form."


06 december 2011

Metallica – Hate Train - “the rough mix” från 2008!





Det är kungligt att vara Metclub-medlem. Jag älskar Metallica. Hate Train är alltså en av låtarna som inte fick plats på Death Magnetic och som man nu släpper i en härlig opoloread version. Kung låt!

Hey Clubber:

If you were with us for night number one at the Fillmore, thanks for coming out and celebrating our 30th anniversary... we hope you had as rockin' a time as we did! Those of you who were there now know that among other things, we pulled out an unreleased song that was recorded during the Death Magnetic sessions and added it to the set list... we did tell you we were going to have a few surprises!! Since all of you couldn't be there to partake in the shenanigans, we thought we would share the song with every one of our Met Club friends.

We dug up the rough mix of this song, "Hate Train," and posted it so that you, our most loyal fans, can download it for free! To grab your mp3 go here and use the code at the bottom of this e-mail to redeem your free download. It's our little anniversary gift to YOU!

We're so psyched to be sharing it with you nearly four years after it was recorded. This is the unpolished version of the song... the original rough mix from March of 2008 in its rawest, untouched form


'Tallica baby. Nothing else matters.

EDIT:

Ok. En nyktrare recension efter ca 6 genomlyssningar. Huvudriffet är lite för tydlig ripoff på Fuel-riffet, men ändå ballt. Texten hör absolut inte till Hetfields bästa (å andra sidan hade den kanske justerats om den kommit med på DM). Jag går inte igång märkvärdigt på versen men refrängen gillar jag som fan.

Det är tydligt att låten kommer från DM-eran och med det så känns den något för lång. Man kunde ha skippat en vers.

Solot är rätt Kirk-typisk men det tunga efterföljande partiet och Kirks toner där är tuffa. Slutrefrängen ger mig rysningar.


Jag köper dock varför andra låtar fick hamna på DM före denna. Men absolut inte en dålig låt. It still grows on me!

05 december 2011

Mark Lanegan är tillbaka!


Mark Lanegan är mest känd för att ha varit medlem i bandet Screaming Trees och Queens Of The Stone Age och släppte senast ett soloalbum 2004 – magnifika och gravt jävla underskattade Bubblegum. Jag har inte riktigt haft koll på vad snubben har gjort de senaste åren, förutom att ha sjungit på QOTSA-skivor, men nu släpper han äntligen ett nytt soloalbum. Herr Lanegan har en av världens coolaste sångröster och låten The Gravedigger's Song gör mig jäkligt sugen på mer. Kommande skivan heter Blues Funeral, släpps 6 februari och gästas av bl a Josh Homme. Kung.

Nytt med Lamb Of God och Kill Devil Hill


Metal-snubbarna i Lamb of God släppte idag förstasingeln Ghost Walking för kommande plattan Resolution som släpps 24 januari. Jag är helt klart nyfiken på denna platta eftersom deras två tidigare har varit trevliga bekantskaper. Dock så måste jag säga att jag blev rätt besviken på Ghost Walking. Det är inte en dålig låt. Rätt fet och typisk groove metal i Pantera-skolan men den ger ingenting egentligen. Det är absolut ingen fetdänga i samma stil som Set To Fail eller Redneck. Men skivan behöver inte vara tråkig för det.



Kill Devil Hill, bandet med det tuffa bandnamnet (eller är det lite töntigt ändå, jag kan inte riktigt bestämma mig) har släppt en sprillans låt med namnet ”Time And Time Again" som kommer finnas med på det kommande självbetitlade albumet som planeras att släppas i mars 2012. Det intressanta med bandet är att Rex Brown (Pantera, DOWN) spelar bas och Vinny Appice (Heaven & Hell, Black Sabbath, Dio) spelar trummor och man kan därför kalla detta lite av en supergrupp. Fast bara lite. En annan anledning till att jag är nyfiken på detta band är att de själva har sagt att de låter som en blandning mellan Black Sabbath och Alice In Chains. Och efter att ha hört Time And Time Again kan jag absolut hålla med om detta. Blir spännande att höra resten.

04 december 2011

En kille som lär imponera på dansgolvet...



Ruskigt imponerad av denna kille och hans kombination av yoga och breakdance"! Trodde inte det var möjligt att man kunde prestera sådär! Se videon så fattar ni hur kass man själv är på att dansa.


Sedan rekommenderar jag gruppen AWOLNATION som spelar i bakgrunden till denna video. Hela dess skiva "Back From Earth" är grymt soft och är något ni borde lyssna in er på.  


Inför 2011 års bästa skivor (Smackebonk is rising!)

Sen nystarten i augusti har Smackebonk-besökarna börjat återkomma till bloggen på allvar. Detta vittnar bilden nedan om som visar antalet besökare per månad. Det är kul. Folk verkar tycka att det vi skriver om är lattjo. Dock så är det ju i stort sett bara den där Rawk som skriver här. Färne har sina perioder. Judge Dave vaknar till nån gång och skriver men sover just nu. Och det händer att även Gamm-Pappa Dread får för sig att skriva något. Men det är ändå dåligt! Resten av skribenterna (Hej Kriz och Nordin) är, för att uttrycka sig på ett klassiskt sätt, ett skämt. Hoppet är ju dock det sista som överger en.



Men är det något som får majoriteten av Smackebonks skribenter att gång på gång återkomma och lägga ner lite tid på att skriva ett inlägg så är det när årets bästa skivor ska koras. Det är tradition. Och därför ville jag vara ute i god tid och redan nu peppa folk till att skriva denna klassiska lista i år. Såhär har det sett ut tidigare år:

2010 års bästa skivor
Rawk
Svenke
Pappa Dread

2009 års bästa skivor
Rawk
Svenke
Pappa Dread
Kriz

2008 års bästa skivor
Rawk
Svenke
Pappa Dread
Kriz: del 1, del 2, del 3.
Nordin

2007 års bästa skivor
Rawk
Svenke
Pappa Dread
Kriz
Nordin

2006 års bästa skivor
Rawk
Svenke
Kriz
Nordin

Som ni kan se så var det bara Rawk, Pappa och Svenke som gjorde listan förra året. Vad fa-an hände med Nordin och Kriz? Roligt var att även Judge Dave gjorde ett försök 2009. Färne smackade även upp sina nomineringar för 2009 men vi fick aldrig se resultatet. Det hade varit kul om dessa två herrar skulle överraska världen med att skriva en lista över årets bästa skivor.

Så, vilka kommer att vara med och göra listan i år?

Jag råder er att börja i tid. För det tar sin tid om man vill göra det ordentligt. Så börja lite smått redan nu. Regeln bör också vara att listan ska upp innan året är slut. Eller hur?