31 juli 2009

Assticklers Fagets Fanclub



Gillar du tung knullsynth, så kolla in klippet ovan från nystartade bandet
"Common People of Umeå".

29 juli 2009

Black Label Society - In This River

Jag sysslar med världens tråkigaste sysselsättning, tvättning, och under tiden sitter jag och lyssnar på gamla godingar för mig själv. Jag fastnar för världens bästa metalband Pantera och sedan börjar Dimebag-nostalgin och jag blir alldeles salig och deppig samtidigt. Sedan tittar och lyssnar jag på Black Label Society-låten In This River och njuter av supervikingen Zakk Wyldes hyllning till sin bortgångne vän. Dimebag 4-ever!

28 juli 2009

Kalle Anka har anmälts för att ha spridit Pirat-propagande till små barn!


Ni kanske minns Rawks inlägg om att Kalle Anka är en Pirat! Nu är det nämligen så att fler uppmärksammat detta och det har lett till att vår självaste goa Kalle Anka har anmälts till Konsumentombudsmannen för att spridit falsk marknadsföring gällande den heta piratdebatten. Just att propagandan är riktade till barn skulle göra det extra allvarligt.


Som sagt Kalle Anka är ju kung och har alltid tagit upp relevanta saker i världen och fattar inte varför Kalle Anka inte kan vara Pirat som resterande av Svenska folket och världen.

Snart får vi nog läsa om hur Kalle Anka sitter i rättegång och döms av jäviga domare. ;-p

Fan har vi inte yttrandefrihet i vårt land!? Tycker hela denna historia om pirater, IPRED och musikherravälde börjar spåra ur fett nu!


Spotify snart i din Iphone och MIN!

Sedan ett tag sedan blev det kännt att Spotify hade gjort en Mobilapplikation till Googles Mobila operativsystem Andriod. Vilket jag förstår var deras förstaval genom att Google Andriod är ett väldigt öppet operativsystem där det inte är några problem att lansera nya applikationer.

Lika lätt är det inte att lansera något hos Apple. När det gäller Apple och AppStore så måste alla program godkännas innan de kan hamna på deras sida för nedladdning. Enligt Apple godkänner de 96% av alla program och har hitills bara godkännt ett porr-program ;-p. Japp porr och konkurerande applikationer till Apple är två saker som nästan aldrig godkänns. Därför har spänningen varit rätt stor hurvida Spotify skulle släppa en mobil version till Iphone.

Pga av detta så började folk göra egna klienter för att lyssna på Spotify i sin Iphone. Den kändaste appen var då "Spot" men som förståligt nog inte blev godkännd av Apple och kunde därför endast spelas på Jailbreakade Iphones (hackade iphones som är upplåsta att köra program utanför Appstor-murarna). Denna 3-djepart app "Spot" har utvecklas av en kille som heter Joachim Bengtsson och det har det varit en grym hajp av denna app tills nu när det visar sig att SPOTIFY ÄNTLIGEN HAR LÄMNAT IN SIN ANSÖKAN TILL APPLE för sin Mobila Spotify-applikation.

Nu väntar vi alla på spänning för att se om Apple nu godkänner denna applikation. Jag tror själv att de kommer göra det och Spotify själva verkar rätt säkra på samma sak. Anledningen att de kanske inte godkänns är pga av att den kan tänkas konkurera med deras egna spelare Itunes. Men som jag sa tror jag att de måste godkänna appen för annars kommer EU bötfälla Apple för Monopol. Skulle dock kunna tänka mig att Apple inte godkänner Spotify i framtiden för USA osv men tvingas att göra det för Europa.

By the way, för att kunna köra någon av dessa Spotify klienter på någon av dessa mobila plattformar så krävs det att man har ett premiumkonto hos Spotify. Detta genom att det inte finansieras av reklam på de mobila klienterna.




Övrigt:

På Fredag hämtar jag min Iphone 3gs och då hoppas jag att Spotify kommer att finnas för nedladdning i AppStore! Bara detta gör det värt att skaffa en Iphone! WHHHEEI!

Min tanke är att köra Iphone tills slutet av nästa år då det kan vara dax att hoppa på Andriod 2.0 och de nya fräna lurarna. Just nu ser jag iphone överlägsen med sina appar och gränsnitt, men som sagt inte länge till. ds.


DEMO AV DEN MOBILA SPOTIFY APPEN TILL IPHONE


DEMO AV JOACHIMS "SPOT" (Spotify-klient) FÖR JAILBREAKADE IPHONES

27 juli 2009

Ny Slayer-låt och två nya Paradise Lost-låtar!


Tuff dag detta. Slayer har släppt en ny låt från sitt kommande album World Painted Blood. Låtens namn är Hate Worldwide och den kan du lyssna på här. En tuff låt som känns väldigt old school och hardcore! Och efter att tidigare ha hört Psychopathy Red så är det inget snack om att Slayers nya platta kommer att bli fet.

Ännu tuffare är att Paradise Lost har släppt två låtar från sitt kommande album Faith Divides Us - Death Unites Us som ska släppas 28 september. As Horizons End är en fantastiskt tung låt med tungt riffande och mörka melodier och Nick sjunger mörkare och coolare än på många många år. Jag kan inte sluta lyssna på den. Titelspåret Faith Divides Us - Death Unites Us är en lite lugnare låt (som jag inte heller kan sluta lyssna på) som innehåller de där vackra ackorden och dystra tonerna som är så typiskt Paradise Lost. Det låter lovande. Jävligt lovande. Usch vad jag ser fram emot den här skivan. Lyssna på låtarna på deras Myspace-sida.

Något annat som är helt underbart är att de har släppt turnédatum och 25 november spelar de på världens bästa rockklubb Debaser. Äntligen, efter 16 år som PL-fan, får jag se detta band live!

Och här är skivomslaget (som påminner extremt mycket om Machine Heads The Blackening. Eller hur?)

FRITT FALL TILT - I FUCKING DID IT!


Har varit jävligt rädd för höga höjder och mer eller mindre hatat att gå på nöjesparker. Men efter att ha varit på Liseberg och tvingat mig testa mer eller mindre allt utom gungan och frittfall blev jag omvänd. Råkade då i samma veva vara lite stor i orden. Jag lovade nämligen att jag mot alla odds skulle köra frittfall på Grönan så fort vi kom tillbaka till Sthlm. Något jag fick äta upp lite senare.

Kan säga att jag har varit jävligt rädd för frittfall och sagt att jag inte äns skulle åka den även om de betalar mig 100 000 kr i handen.

Men eftersom mitt liv som arbetslös har gjort mig lite små deppi och fått mig att inse att livet måste utforskas lite mer så har jag fått en vidare syn efter liseberg att jag måste lätta upp mig själv och göra lite Färne-oväntade-saker.

Så när jag insett att jag bör se livet lite mer brett och våga utmana sig själv lite så kändes frittfall som ett jävla bra avstamp till att börja sin nya inställning till "saker man aldrig skulle göra". Helt enkelt har jag lovat mig att jag ska försöka våga dö lite oftare och ta det lite mer soft runt det hela.

Så vad tyckte jag om denna upplevelse som Fritt fall? Jag intalade mig innan att detta är något 5-ringar åker och att jag egentligen inte skulle åka 100 m upp i luften och störtas med Tilt till en säker död. Jag intalade mig att detta kommer bli sjukt kul, att tekniken och säkerheten inte kan svika en nu efter år 2009. Så när jag åkte upp så skrattade jag och passade på att nuta av utsikten. Var faktiskt inte så närvös som jag borde ha varit. Se hur jävla ball jag är när jag är precis 3 sekunder från att kastas ned mot en säker död. ;)

Måste säga att det var sjukt jävla högt där uppe och adrenalinet var rätt jävla mäktigt. Fattade inte så mycket först men vid 2/3 störtande då jävlar kittlade det i magen och man var lite svag i benen. Inbromsningen var värst då jag fick lite ont i pungen. Men men...

Hur som helst är detta in milstolpe i min personliga utveckling och jag är så jävla nöjd över detta. Firade detta med att köpa kortet ovan och även köra grönans nya INSANE! Å den rekommenderar jag skarpt! Helt sjukt och jävlar vilken kick man fick!

ps. Hon som sitter till höger på kortet är Cissis Syrra på femton bast. Som sagt kunde ju inte vara mes om man kampar mot en lillsyster. ;-p ds-

By the Way kolla in Insane på Grönan (ja det är idolfjanten Danny i den.. men ignorera det)

Årets absolut viktigaste spel!

Vi är ju några gamers som läser och skriver på smackebonken så jag kände att jag verkligen måste tipsa om det här spelet. Close Range heter det och ser på förhand ut att kunna kicka röven av både Halo 3 och Killzone 2. Det ser helt enkelt överjävligt grymt ut.

26 juli 2009

Skivtipset: Hot Leg – Red Light Fever


Kommer ni ihåg The Darkness? De släppte sin succéskiva Permission to Land 2003 med låtar som Get Your Hands Off My Woman och cp-hiten I Believe in a Thing Called Love. Sedan gick sångaren och frontfiguren Justin Hawkins ner sig totalt i knarkträsket och gjorde av med två mille på härliga droger innan han lade han in sig själv på rehabilitering och bandet splittrades.


Nu är Justin Hawkins tillbaka i rampljust med det nya bandet Hot Leg. Visst låter det väldigt mycket The Darkness men soundet är lite popigare och Justin sjunger hur grymt som helst fortfarande. Soundet kan nog bäst beskrivas som en blandning mellan AC/DC, Queen, diverse glamrock, en massa falsettsång och framförallt humor. Grym partyrock helt enkelt! Förutom Justins sanslösa sång så innehåller skivan en hel del grymma gitarriff och man blir sugen på att spela gitarr lite då och då. Skivan är jämn och består nästan enbart av potentiella singlar men de låtar som jag har fastnat extra mycket för är Chickens, I’ve Met Jesus, Trojan Guitar, Cocktails och Gay In The 80s.
Denna skiva har gått varm hos mig konstant i en vecka nu och jag älskar den. Titta på videon till låten Cocktails nedan och försök att inte nynna på refrängen efteråt.

Skivtipset: Clutch - Strange Cousins From The West

Über-coola bluesgroove-kungarna har precis släppts en ny skiva! Efter att ha kört singeln på repeat några gånger vet jag att detta är ett givet köp vid nästa CDON-beställning som jag ska göra nu.

Spana in musikvideon till singeln 50,000 Unstoppable Watts och skivomslaget nedan.



25 juli 2009

Grym intervju med Flynn och Hetfield



Rock Hard magazine i Tyskland har gjort en grym intervju med världens två bästa frontmän genom tiderna, Robb Flynn och James Hetfield. Ofta brukar intervjuer blir mycket samma sak som man redan har läst om tidigare men intervjun berör först och främst 80-talet och Thrash metal och båda snubbarna gillar att vara ärliga och prata mycket nuförtiden så detta är helt enkelt en fantastisk intervju. Det är också underbart att höra hur mycket de beundrar varandra. En av de bästa intervjuerna jag har läst på länge. Så jävla bra så jag fick lov att copy-paste:a den till bloggen så att så många som möjligt läser den.

___________________________________________________________________


What immediately comes to your mind when you hear the word(s) Thrash Metal? What is your first thought?

James Hetfield: Early 80's, drinking, tackling each other, Ruthie's Inn, complete chaos, fun, no responsibilities (laughs), a lot of brotherhood back then. Just everyone having a great time, and destruction was a very big part of it.
Robb Flynn: For me? I think of Metallica, that was kind of the first Thrash band I'd ever heard, though it wasn't called "thrash" back then. But yeah, Metallica, Exodus and Slayer were the three bands and being from the Bay Area we were just like, "METALLICA!" Then Exodus came along and we were really into Exodus! But at the time I was 14 years old and I was living in Fremont, California so me and my friend would sit in his bedroom until like 2 in the morning on a Saturday night pointing the antenna on our Radio Shack radio towards San Francisco hoping to get a signal to record everything we heard...
James: On KUSF? Ron Quintana's Rampage Radio?
Robb: Yep, KUSF.

How important was Ron Quintana for the whole scene?

James: Huge. He was the underground tape nucleus, I would say. If anything was worth listening to, he would have it or he would soon get it. He was responsible for sending stuff out as well, for us. You know the four track demos that we'd done, the 'No Life 'Til Leather' tape. His radio station, which was a college station you could get away with anything on it, he had this Rampage Radio Metal show which we guested on so many times. It was basically a hang. If there was nothing going on, no parties or nothing we'd just go into the city and invade the station! It was great! We'd spin records, he'd make us do, like public radio announcements, stuff about venereal disease, just whatever, it was a blast!

Do you still have those recordings?

James: No, I'm sure Ron has 'em though. It was a lot of fun, he was really like the Metal network operator, if you needed to know about a band he would know. He was the nucleus at that time, besides Lars who was the other very knowledgeable person.

So since we're talking about the beginnings of the Thrash Metal scene, do you guys have a special soundtrack that immediately comes to mind when thinking about those days or a special song or record that sums it up for you?

James: Well for me, yeah there was a lot of stuff that influenced us to kind of get us into the 'Kill Em All' feel. But when I think of it, besides [listening to] ourselves I think of Exodus, big time. I think of 'Bonded By Blood' the first record. Our manager at the time, Mark Whittaker was also managing Exodus... well he was our light guy, our pyro guy, our driver (laughs) he was pretty much "the guy"! I mean he was our landlord, as well (laughs) he took care of us once we went up to the Bay Area. So he managed Exodus so that's obviously where we got Kirk [Hammett] through that connection. But I would say 'Bonded By Blood' by Exodus was a great soundtrack to destroying your friend's house (laughs)!
Robb: Exodus, I'll agree with that, I'll add Metallica and Slayer and then all the stuff that inspired those guys I got into after. But for sure 'Bonded By Blood', man, I lived and died by that record. Those songs and the fact that [Paul] Baloff was a freakin' madman! I mean, we'd go see them and it was so insane, those shows were so violent! We were still kind of like gangly kids going to Ruthie's and there's all these big dudes there just beating the shit out of each other, running or climbing across people's heads. I remember one of the first times I went to Ruthie's there was a dude running around in the pit and he had a cow's leg bone and he was just bashing people with it in the pit and I was like "what the fuck?!" (laughing) There were guys setting up chairs about fifteen feet away from the stage, then running from the rear of the club and using the chairs to launch themselves on stage, taking out the guitar player... and that was them showing affection! (laughs)



What made the Bay Area scene back then so special to you? Was it special to you? Did you realize it was special back then?

James: It was very special to me. Growing up in L.A. I knew how special it was, because I had been where it was non-special (laughs). I was in L.A. where the big hair and all the guys looking like chicks and we're [Metallica] there playing and trying to get some attention. So we're playing louder and faster and we're just stinky, sweaty kids trying to rock out, I would have to say the L.A. scene kind of helped develop our style. We were just so anti-it. So when we moved up to the Bay Area, when Cliff [Burton] agreed to join the band, we already knew it from the first time we went there to play, when Brian Slagel [Metal Blade Records founder] said "come play a Metal Massacre gig" up there. Cirith Ungol had cancelled so we ended up getting on the bill at The Stone and that's where Cliff saw us and we hooked up with him. But yeah, the scene, as soon as we went up there we noticed people there for the music, not for the chicks that were hanging out, not for the scene, not for the bar, it was for the music! They weren't hanging out at the bar they were at the edge of the stage waiting, for Metallica. I remember one of my first impressions of the Bay Area was a Metal fan standing there, there was a band that played before us, I think it was Bitch was the name of the band who were a little more Glam-oriented Metal. But this guy was standing there in his denim jacket with his back to the band he had a Metallica patch on his jacket. It was like "dude, this is our fan! We love you!" and it kinda grew from there. We would hang out and get to know the people in the scene and we would go to this place called Strawberry Hill in San Francisco. We'd go buy a bunch of booze and go to this hill in this big park and blast Motorhead, Tank, you name it, stuff that we all loved and just drink and headbang that was our scene. We were like a small little family who had similar problems and similar passions.

Was the scene dying down when you were coming up?

Robb: No not really, I got into it around the time of 'Ride The Lightning' when there was a lot of Punk Rock and crossover bands. My first show was the 'Ride The Lightning' tour at the Kabuki, and then my next show was D.R.I. at The Mab, at a time when D.R.I. only drew burly San Francisco skinheads. Me and my friend Leroy went with these two girls and they were into Punk Rock. So they took us to the show and we thought we had long hair at the time (laughs) so, you know, it'd be cool (laughs). The head dude of the SF skins was this dude named Dagger and the girls we were with were friends of his, and all he did was mean mug us the whole time! So we move into a corner near the door and we see this long haired guy come in, he pays his $5 and as soon as he's in the door, BAM! This skinhead drops him and screams "no long hairs!" and security drag him out. We panicked, we were like "Holy shit, we're gonna die!" (laughing) For the next hour we watched these skinheads just beat the shit out of each other to D.R.I. But it was like an adrenaline rush and surviving it was even better! So soon after we started reading and hearing of these other places these guys [Metallica] were playing like Ruthie's and The Mab and The Stone so we started going to these shows. We'd get rides from our friends older brothers, take BART, or get a ride from my Dad. My Dad was cool about it, he took us to the 'Ride The Lightning' show at the Kabuki. I made him drop us off like three blocks away so none of the other metal heads would see him. (laughs)
James: Yeah, we hitchhiked (laughs).
Robb: Hella! (laughing)

Is it true Machine Head were founded at or during a Metallica show?

Robb: Yep, I asked Adam if he wanted join a side project I was starting at the Day on the Green 1991. I was still in Vio-Lence but that's when I said I was going to start Machine Head and I wanted Adam in it.

When did you first take notice of Machine Head?

James: Well a lot of the early stuff is somewhat blurry, to me. There were a lot of bands that were playing at the time and I don't think I'd ever seen Forbidden Evil, or Forbidden is what they were called after you'd split...
Robb: Yeah, when I left I took the "Evil" (laughs)...
James: So you went on to Vio-Lence then?
Robb: Yes...
James: Well I certainly remember seeing Vio-Lence... they were part of the scene and it was another great gig to go see. The band title say's a lot about the scene at the time, you know? (laughs) It's tough though when a band or a guy like Robb is really trying to make it and he's going through a few different incarnations of a few different bands, after awhile it can get a little confusing. There's quite a few bands that, it's like whoa, "we're exchanging singers or were trading drummers, he used to be the roadie from that" now and it kind of became this game of everyone changing stuff. Eventually the cream rises and once Machine Head formed that was more intense and a lot more powerful, no doubt. I have to say that 'The Blackening' is one of the albums I put on and that's one of my favorites in my computer all the time... sounds weird to say "in my computer" but...

What do you like about it ['The Blackening'] the most?

James: It's solid, every song, it's very good sonically, very pleasing. The guitars are crunchy yet in your face and there's enough hooks and melodies to keep you going and the riffs... ugh! What blows me away, and what I'm kinda jealous of every once in a while is the solos, the dual solos they're doing are off the charts cool. Also all the other singing, there's more than one guy that can sing in the band... I've been trying hard to get the other guys [in Metallica] to sing a little and it's like well, maybe it's better that you guys just play good (laughing)! You know we don't have to be like Alice In Chains or the Beatles doing four part harmonies, but I need a little help man, come on! (laughing)

Robb, what do you like most about 'Death Magnetic'?

Robb: I just love the spirit, it seems like they're just letting the music pour out of them which is how I interpret [is the way] it happened before. It just seems like they just went "let's take this riff and just fucking ride this, and let's put this part here and this is cool" you know? Something I noticed early on were they always had these slight time changes, like extending something to where it's four and a half or five and a half, it wasn't always just a straight 4/4. So there's all those little details that make their songs so interesting, the structures. It's obviously great to hear the Thrash stuff again... but I've also always been a fan of the melodic stuff they've done too. I just think it's a killer record, it's an honest record, I don't think they're trying to recreate the past so much as just letting the past flow through them.



I would like to talk about the first European tours you did, how as it coming to Europe for the first time and finding out how many people were already into Metallica? Was it mind blowing or was it expected?

James: Well a lot of the earlier touring we did we had some interaction with people from the UK, we played with Raven in the UK and we also did some shows with Venom, who were completely out of their minds. So we learned a bit of the slang and the way the people were and the way they viewed life... and obviously I learned the smells of Europe through Lars! (laughs) I learned his views on music and attitude towards life, I learned a lot from Lars. So yeah, I knew a little about the vibe but once you get there, I mean from the way buildings are put together or the way the streets are chaotic (laughs). I mean, they're old horse trails that are turned into roads! I come from the West where there are grids and you know where you're at. I remember after we'd recorded 'Ride The Lightning' we did the tour with Tank, and that was like a dream come true. My girlfriend at the time and I were huge Tank fans and I was on the side of the stage headbanging, every night. But yeah, I remember struggling through all of Europe, staying in little closets, you know those rooms where you open the door and there's the bed, you can maybe get your bag in there (laughs). All kinds of funny visions. I remember looking out the window and seeing someone's bag hanging out of their window in the courtyard / alleyway and thinking "that looks like Kirk's bag" and it was. He'd gotten crabs and had the bag hanging out the window trying to get rid of them (laughs)! Things like that, very cool memories. Festivals, doing the Heavy Sound Festival, seeing all these other bands, just walking around meeting bands like Ostrogoth and Tokyo Blade, you know bands from the early 80's and just thinking "this is sooo cool, I wish all my friends from back home could come over here and be a part of a festival like this."

How about you Robb, what was it like the first time here?

Robb: The first time I toured Europe was in 1994 on the Slayer run. I had no idea what to expect and our first show was in Dublin, Ireland. I remember we opened up with "Davidian" and every single person in the crowd screamed "Let Freedom Ring..." up until that point we'd never had that before, ever! We ended up outselling Slayer on merch that night, so it was like, "Europe is amazing!" (laughing) you know? But yeah we had fun, it was crazy and since it was our first tour we didn't have a legit bus, it was like this half bus, half van thing and it was the middle of the Winter and no heater. When we played these Eastern Bloc countries, man it was so fuckin' cold. You'd wake up to take a piss and the bathroom was on the lowest part of the bus floor above the wheels, and it was so cold you'd go to take a pee, and your pee being warm and all, would hit this frozen toilet bowl and you'd be standing there in this fucking pee steam cloud! (laughs). But the crowds were nuts, the people were so passionate and so into new bands and new music. It's also the first time we were ever mobbed. You'd wake up in the morning and there'd be like 100 people outside of the bus waiting for autographs, and all I want to do is drink some coffee and take a dump (laughs) but of course you take care of them. Like I said it was with Slayer and we were Slayer freaks so we got to watch Slayer every night, for like 85 shows. It was amazing.

Would you say that thrash Metal was your way to rebel against society or were you not thinking that far?

James: Yes. It wasn't on purpose though, it's just what we felt. When Robb talked about the early days of the crossover, when you'd go see Motorhead, you'd see spiked hair, not really the skinheads because they were more closed into their thing. But definitely a lot of punks were into Motorhead and I was not opposed to Punk music, not at all. I remember being at school and wearing a Scorpions shirt and some punk rock glasses, and the Rockers would say "take off those glasses" and the Punks would say "take off that shirt!" (laughs)! But eventually it all melded together, right? But really it [Thrash] was an escape from how my life sucked... it really was. My dad left when I was 13, my Mom died when I was 16, I was living with my brother while I went to the last few years of school and I had to change High Schools and I hated High School! There was nothing but jocks and if you weren't a jock there was no way you were going to have a date or get a chick. So I totally sunk into music and my guitar and the music was speaking for me. It spoke my language, it was my voice. I felt lost, I felt forgotten even. When I hooked up with Lars I was living at Ron McGovney's house, working at a factory making stickers and living off of some of the money I had left from my Mom, life sucked! But as soon as we played, life was awesome. We jammed and it all went away and we just took it from there. Then it became, like we have some strength, we have a mission, we have a little confidence and then we were kind of able to go against what we didn't like. When we started doing gigs, they noticed us because we didn't like what was going on, we didn't like what was being played or the scene or what was on the radio so it eventually turned into that.

Was it the same way for you Robb?

Robb: Yeah, we were getting into Punk Rock and we were getting into Metal. But when we started going to shows it was like I found people I could finally relate to. They were like me, they wanted to drink or get some speed or take acid, they just wanted to rage! It was such a release, I mean I'd be at the front of the stage headbanging for like an hour and twenty minutes and FUCK it was the hugest release! I remember watching him [Hetfield] and he was so pissed off! And we were so pissed off! (All laughing) It was like "Fuck Yeah!!" This guy knows what I'm thinking! Then we started playing instruments and emulating what we heard, especially because it was coming from our own area, we were just filled with pride, there was such a connection. I mean we'd go to a show and James Hetfield was there! This was a guy who we'd heard on a record so it was something we'd never experienced before! It was like Black Sabbath walked in the room or something, like he walked in and then he went into the bathroom...
James: And you followed me! (laughing)
Robb: But from our perspective it was a little different, I mean, when Vio-Lence's debut 'Eternal Nightmare' came out, you know, in 1988, Metallica were on '...And Justice For All' so we were just like snotty kids compared to them, they were almost adults! But yeah, there was a connection and the fact that they seemed so down to Earth, like a Punk Rock band or just so different from the major bands at the time, it endeared me and my friends... we never hung out with them, but you could go up to them and get an autograph or whatever.

That's another thing about the Thrash Metal scene I guess, the musicians were always very accessible and had a lot of the D.I.Y. attitude. Do you still try to live by those ideals in a way or is it just too hard to do it if you're really successful?

James: No, we're extremely involved in what we want to do, I mean do it yourself is Metallica's motto. Do it yourself, think for yourself and carve your own path, no doubt. We've done that since day one and there's been paths we've carved that weren't so great, you know everyone makes mistakes. But there's a dare to fail attitude about us that we can laugh about, and let the people who want to exploit that fact take the piss out of you and rip you down. Go for it! There's at least passion around it because it's oozing from us. We could never just let things drift off and be 'the machine' and let it roll and just let it live off its wake. That's not the artist part [and] that's where I get the satisfaction from, it's always been "we're doing it our way." I think a lot of that attitude does come from the Punk world. [It's like] you're a fan of that band, I know what it's like to be a fan, I'll say hi to you, you know? I might not want to stop eating dinner with my family to take a picture holding your baby or something... but! What I'll do is acknowledge you and say thank you. Because I know what it's like to be a fan and try to meet Lemmy who comes over while he's swimming in his Speedo and signs my autograph (laughs)!
Robb: That sounds like a true story? (laughing)
James: Oh totally! (laughing) And I go "Wow!" The word "rockstar" has become such a horrible word. It's applied to other things, like [TV] shows, about chef's or something [in mock voice] 'well you know he's the rockstar chef', it's a bad connotation and it always has been. When we toured with Ozzy and he's up there in the sparkly robe, that's not the Ozzy I wanted to see, you know? It came from that whole world of LA Glam that we didn't like. You were acting bigger than you were, you were above your fans, you were above everyone else and you acted that way. We never related to that whatsoever.

Same with you guys, right?

Robb: Yeah, like I said that very attitude was a huge influence on us. We admired it, we respected it and we try to carry a similar vibe. Because we were around that and we saw that, it did influence us. We've tried to keep that vibe throughout our career too.

24 juli 2009

Färne tar lillebror till den bästa skivbutiksgatan i Sthlm

För ett litet tag sedan såg vi ett inlägg av Rawk och hans snabbguide till bättre skivbutikerna i Sthlm i denna Blogg. Likt Rawk är dessa cd-butiker de jag oftast besöker. Blev väldigt glad av att läsa hans guide om våra favoritställen.

Nu har jag haft min bror hos mig hela veckan och att inte få chans att visa nästa generation denna guldgruva till gata skulle vara idioti av mig. Så tog chansen att ta med brorsan som nu är typ 14 år att få uppleva detta. Det slutade med att han 3-dubblade sin nuvarande skivsammling bestående av Black Album Metallica och In Flames Come Clarity och The Jester Race. ;p


Så därför tänkte jag också ge min syn på dessa butiker och vilka jag gillar. Jag kommer tyvärr inte kunna gradera dem i någon skala då jag har insett att det var svårare än vad jag trodde. Genom att de har så pass olika upplägg så är de för unika att kunna rangordna.

Jag rangordnar dock dessa över hur jag besöker dem. Visar sig att jag och Rawk besöker dessa mer eller mindre i samma ordning. Dock brukar jag vanligtvis inte gå på Marquee Records (Odengatan 86). Men Erik har en god tanke här att man alltid kan ta denna butiken på vägen hem. Next time I Will!


1. Atlas CD-börs (St. Eriksgatan 78)
Om man kliver tunnelbanan vid St. Eriksgatan och går upp mot uppgången med samma namn då är det naturligt att börja med Atlas CD-börs. Detta på något sätt blivit lite av ett favoritställe av någon konstig anledning. Skivmässigt har de rätt mycket blandat här och man gör ofta små klipp inom många genrer. Men det jag gillar här är nog framförallt att det är bra strukturerat med musiken. En hylla för industri och en ett hörn med Hårdrock/Metal. Sedan är allt sorterat i alfabetisk diktatur-ordning. SWEET! Dock kan man hitta Metal uta bland den alfabetiskt sorterade hyllorna med. Lite konstigt men det fungerar. Sedan har de DVD och Blue-Ray här med vilket är alltid uppskattat. Själva butiken är inte så stor men ljus och luftig med inslag av soft musik i luften. Känner mig aldrig stressad när jag är i denna butiken. Här är också var 5:te skiva gratis vilket gör att man lätt plockar på sig minst 5 skivor och 10 skivor händer det med. Den skallige Butiksägaren han har faktiskt jävligt bred musiksmak och är stort fan av Mike Patton och Neurosis. Snackar man lite med han när det inte är massa folk i butiken så har han alltid lite Ess i armarna att tipsa om. När det gäller betalning så avrundar han alltid till det positiva för kunden, dvs ibland får man de dyrare skivorna gratis när man köper minst 5 skivor. Något jag idag fick. ;-) Vill man skaffa rabattkort så har han 10% på det man handlar om man inte kombinerar det med 5-skivor erbjudandet.


2. Record Hunter (St. Eriksgatan 70,
http://www.recordhunter.se
)
Ett stenkast längre ned är ju Diamond Records och enligt mig är det nog den mest genuina CD-butiken jag varit på. Här finns det mesta och med stort utbud. Det är två våningar och där nere hittar man framförallt beg. CD- och även DVD-skivor. Inredningen är precis sådär härligt musiknördigt med LP på väggarna och konsertaffisher. Ordningen på skivorna är rätt ok men själv så är jag lite förvirrad av upplägget med genrer, beg-hylla och nysläpphyllor och alfabetiska hyllor. Kan ibland inte avgöra om jag ska handla på "BRA pris-hyllorna" eller på Beg.-hyllorna. Känner lite mer stress här genom att det är lite förvirrande ordning samt ofta mycket folk. Men ska man bara besöka en butik i sthlm är det denna man ska besöka. Den uppfyller de mesta som man vill ha av en butik. Saknar dock lite den personliga kontakten med personalen vilket man lätt får på de andra ställena. Sedan är priserna här lite högre än vad vi hittar på Atlas CD-börs. 20-30% dyrare...

3. Diamond Records (Atlasmuren 20)
Det tog mig många år att fatta vart denna butik låg. Minns när jag åkte från Norrköping på besök i Sthlm för att gå CD-gatan. Varje gång fick jag fråga efter denna butik. Butiken ligger nämligen under bron och gömt i en knarkkvart. Den ligger precis på ett sånt ställe där man säger - VA?! ska vi dit in? Ser ju helt jävla dött ut. Det ger en helt klart Fight Club-känsla att gå hit och man känner sig lite speciell när man går hit och ska CD-shoppa.

Japp min bror var som sagt totalt skeptiskt att det låg en butik här och trodde jag drev med honom. ;- ). På denna butik kan man hitta mycket udda grejer som man oftast inte hittar annars. Udda Elektronisk musik finns rätt gott om här! Butiken är inte så stor men är smökfull med skivor och LP. Det är så trångt mellan varje skiva att man måste läsa på baksidan av skivorna för att kunna se vad det är för skiva. Fick själv knappt upp Joy Division-skivan Closer här.

Självklart frågade jag honom varför han inte har lite luftigare mellan skivorna så att man kan bläddra mellan dem lite lättare. Jo det skulle han gärna ha men han får in så mycket skivor och har massor av skivor bakom disken och i rummet brevid som han inte får plats visa upp. Något som han ansåg vara en stor nackdel. Dock så har han rätt bra koll på vad han har och har fått inför musik så det är abra att fråga han om man letar något speciellt. En annan nackdel med detta ställe är att de bara tar kontanter. Jag som då inte hade tillräckligt med pengar fick pruta 30 kr på en skiva vilket han inte hade något emot. Här är det som sagt inte så mycket folk förutom inbitna sammlare som vet vad de vill. Känns lite som att vara inne på US Video när man är här, skum lokal med udda kunder. Killen som driver detta är en riktig eldsjäl och har grym koll på allt från Synth till Metal. Han hjälper en gärna att leta skivor och är mycket trevlig. Han tipsar också gärna om musik.

Om man är en riktig musik-människa så ska man ha besökt Diamond Records. När du väl börjat handla här inser du bryr dig om musik mer än vanliga människor... Måste också säga att här är priserna grymt bra. Hittade mycket godis-skivor här under 50 kr vilket på de andra butikerna hade minst hamnat på runt 80-100 kr. Det är musik.historia att vara på denna butik, tiden står helt stilla här och oberoende av omvärlden.


4 & 5. Skivbörsen och en annan obetydlig skivbutik

Sedan har vi de två mindre två betydande butikerna mitt emot dessa butiker. Brukar oftast inte gå förbi här men ville showa lite med utbudet av butiker för Bror. =) På denna gata finns en butik som heter skivbörsen och en annan som heter något som jag alltid glömmer. Tyvärr så är dessa butiker ganska små och har väldigt udda utbud. Fattar faktiskt inte hur dessa butiker kan överleva. Det finns mer LP än CD men väldigt få av bägge. Känns väldigt opersonliga och jag orkar inte äns försöka bläddra något. Ser lite pop och ja klassiker men något annat orkar jag inte med. Antar att de har typ mer klassiskt här och för den äldsta generationen. Blir trött och väljer att ta min bror till the dungeon of HELL istället. Repulsive nästa!

6. Repulsive Records (Sankt Eriksgatan 84 B, http://www.repulsive.se)
Den sjätte butiken och enligt Erik den Tuffaste butiken i stan. Jag skulle nog kalla denna 6:te eller 666:te butiken satans tillhåll och den ondaste butiken i hela jävla Sverige. Här finns bara ond Musik och Metal.

Det första jag hör när jag kliver in i butiken är Vader med låten God is Dead. YEAH tänker man och känner sig lite ball helt plötsligt! Min bors ögon är nu rätt stora och nu pekar han på det mesta i butiken och försöker med hans begränsade synonymordbok att beskriva vad han ser och hör. Jag tänker att fan han är inte så dum ändå och det finns nog hopp för grabben.

Förutom Metal och ond musik kan jag faktiskt dock hitta lite blytung Industri som Ministry och Skinny Puppy. Kan tänka mig att de smugit sig in bland skivorna lite omedvetet. Annars har denna butik allt man behöver för att få kalla sig hårdrockare eller satanist. Förutom den sataniska musiken finns SVARTA och onskefulla T-shirts som passar till många tunga evenemang en hel del skräck, gore och porr finns självklart bland filmerna.

Med två påsar fulla av musik går vi nu ut ur denna butik, som blir den sista, och Emil frågar mig om man verkligen får röka i butiken. Jag svarar att de är ju Hårdrockare och då kan man göra som man vill. Det vore ju också fjantigt att ha en sådan ond butik med rökförbud... Vem röker inte i helvette så att säga...


Så vad blev resultatet?

Mer än väntat skulle jag nog säga och det gäller oss båda. Men fan vad det var trevligt att tillsammans med sin lillebror gå runt och köpa musik. När jag har skrivit detta inlägg har jag fått min bror att lyssna in sina skivor istället för att spela GTA 4. Han har nynnat till Khoma och berättat att man blir "nästan" tårögd av att lyssna på skivan. Just nu 15 min senare ligger han och sover till khoma. Något jag faktiskt rekommenderar er alla att testa på. Khoma är grymma att somna till. Nu känns det förbannat bra att vara store-bror, musik-eran lixom går vidare känner jag.

INKÖPSLISTORNA

Färne JR aka Färna (Emil) köpte:
- In Flames, Whoracle (Deluxe edition med Winamp skin!!?)


Färne (The Original) köpte:
- Sisters of Mercy, Some Girls Wander by Mistake
- KMFDM, Blitz
- Stereo Total, Discoteque
- Bob Dylan, The Best Of


ps. Igår gjorde även jag och bror en metal och doom playlist på Spotify. Visar sig att min Bror, förutom snarkar, har den tyngre genren i blodet. Faktiskt lyssnar han lite på tyngre grejer än vad jag gjorde i hans ålder. Men genom att han börjat spela trummor så förstår jag varför han gillar denan typ av musik. Alltså children of bodum och trummorna.. ja va säger man.. kan man spela trumor och inte gilla det bandet? Klart och betalt så att säga! ds.




Å nu slutade Khoma och dax att byta skiva...

23 juli 2009

Megadeth ‘Endgame’ Track-By-Track Preview

Metal Hammer har slängt upp en snabbrecension där de går igenom Megadeth kommande album Endgame låt för låt. Jag vet inte om Mustaine har sugit massa pillesnopp för att få en såhär extremt positiv genomgång, eller om skivan helt enkelt kommer att vara the shit. Denna låtgenomgång påminner mycket i pepp om Martin Carlssons klassiska genomgång av St. Anger, så detta behöver ju egentligen inte betyda så mycket.

Man blir dock jävligt peppad på att höra skivan. Jag menar, meningar som "The shredding on this track will melt your face and blow your mind" kan ju inte göra annat än cp-peppa. Och ni som säger att Megadeth suger - fuck you! Megadeth rules!







Dialectic Chaos: A truly epic 2-minute instrumental crammed with blazing solos opens ‘Endgame’! Mustaine has recently been telling all and sundry that former Nevermore and Jag panzer man Chris Broderick is the best fellow axeman he’s ever had in Megadeth and on this blistering opening (and throughout the album), the lead trade-off’s between the two are nothing short of mind-blowing.

This Day We Fight!: The instrumental segues straight into a punishing thrash riff and venomous Mustaine vocal-line. It’s a HELL of an opening one-two combo! The pace of it, the unrelenting aggression, the insane fret-work – Mustaine sounds beyond pissed-off and this is going to kick all kinds of ass when it’s blasted out live. The shredding on this track will melt your face and blow your mind.

44 Minutes: A stirring, epic intro (complete with a cop’s radio reporting a crime in progress) gives way to a jarring, stomping riff that dominates the verse and is followed by a huge melodic chorus and even more fret-frying lead guitar work. The second solo has Eastern influences but the punching rhythm guitar packs just as much of a punch as the solo itself.

1,320’: A heavily 80’s inspired opening riff is then accompanied by pounding double-time snare drums. The motorbike-themed track is riddled with suitably fuel-injected riffing and yet more unrelenting solos. Fans of the widdle are going to wet themselves when they hear this record!

Bite The Hand That Feeds: Again, the lead riff on the album is 80’s-tastic but in a way that doesn’t sound dated in the slightest. It captures the vintage Megadeth sound but Andy Sneap’s dynamic, crunching production brings it kicking and screaming into 2009. At this point, it really seems as though Megadeth have created something special with ‘Endgame’. Every single second so far has kicked every kind of ass imaginable. The outro to this tune is mega in a Motorhead-fashion!

Bodies Left Behind: The track opens at a mid-tempo pace that echoes the band’s early 90’s output. Again, it’s Mustaine’s trademark sneer that fuels this inferno. Possibly the catchiest chorus thus far and the track also has the most twists and turns thus far in terms of tempo and feeling (mid-tempo chug through to neck-snapping thrash). This one’s an absolute monster.

Endgame: “Attention! Attention! All citizens report to your district detention centres! Do not return to your homes! Do not contact anyone! Return all of your weapons!” screams a megaphone introduction to the album’s politically-charged title-track before giving way to a chugging bombardment of riffs. Chug turns to sprint after around 2 minutes as those fret-melting lead guitars take over again. “This is the end of the road, this is the end of the line, this is the end of your life, this is the Endgame!”, roars the chorus. Clocking in at just under 6 minutes, this is yet another beast of a track. We know you’ll have heard a lot of hype about this record but it really is THAT good!

The Hardest part Of Letting Go…Sealed With A Kiss: An acoustic opening and subtle strings are backed by a haunting Mustaine vocal lines. Feint lead guitars lurk in the background before crashing through the boundaries. Hard-hitting riffs combine with stabbing violin lines on this odd, hard-rocking ballad.

Headcrusher: If you’ve not heard this one by now, you had really ought to. Check it out here! It’s a Megadeth classic in waiting and if that pneumatic-drill of a riff in the chorus could bang the head of a man with no neck.

How the Story Ends: ‘United Abominations’ was a fantastic record but when you’re getting to track 10 of ‘Endgame’ and it’s giving the best tracks from that album a run for it’s money, it tells you what we’re dealing with on this album. An all-out assault of up-tempo guitar work, a middle-8 that sees palm-muted riffing combine with thunderous double-bass drums and a mammoth chorus, How the Story Ends is yet another killer track. We’re definitely looking at one of the albums of the year here, no question about it.

Nothing Left To Lose: A rumbling bass line leads us into a guttural, low-end riff and a chorus that conjures memories of 90’s Megadeth. After 3 minutes, there’s a truly heroic build-up and all hell breaks lose. Solos fly while the rhythm track pounds like a prize-fighter to the track’s end.

‘Endgame’ not only has a claim to be the best Megadeth album for over a decade (quite an achievement after how good ‘United Abominations’ was), in a year chocked full of awesome albums, ‘Endgame’ is 2009’s best.