För ett... halvår sedan fick jag för mig att fundera lite på hur jag lyssnar på musik. Inte vad jag lyssnar på utan hur. Jag kom ganska snabbt fram till att jag lyssnar på två sätt. Spotify/Mp3 eller hemma i lägenheten. Och när jag är hemma så har jag inte så himla långt till stereon. 55 kvm är ingen sporthall direkt. Så jag kom fram till att jag kanske borde styra om mitt hemmalyssnande från CD till Vinyl. Dels för att det är coolt och dels för att det faktiskt låter bättre. Och det ger mig lite mer att pyssla med runt musiken. Lite... mer nörderi helt enkelt. Och det är verkligen aldrig fel.
Sagt och gjort. Jag införskaffade mig en mustig vinylspelare från min lokala hifi-handlare och sen har jag börjat köpa vinyl i första hand, i stället för CD. CD är nu mera plan B. Och det funkar... ganska bra. Mycket nyss släpps på vinyl (fuck you digitala mastrar) och en del gammalt kan man ju faktiskt hitta i diverse schyssta skivbutiker och på ebay ch andra ställen. Ibland gör man fynd, och ibland får man helt enkelt skippa en öl eller två extra i månaden för att kunna få njuta av musik på det sättet det är tänkt från början. Analogt.
Nu sitter jag här och lyssnar på mitt senaste förvärv. Anthrax - Persistance of Time. En förbannat bra platta som, likt så mycket annat med Antrax, jag liksom missat. Bättre sen än aldrig och jag inbillar mig att man verkligen hör en stor skillnad. Ljudet är varmare och mer naturligt och om du är musiknörd som jag och Rawk så styr om ditt hemmalyssnande. Börja nörda vinylen!
Hardcore Superstar ska släppa en best of-platta 26 oktober vid namnet ”The party ain’t over ’til we say so”. Och så drar de ut på en lite miniturné och spelar på bland annat Medis 2 november. Och detta för att fira tio år som band. Spontant har jag lite svårt för såna här plattor. Jag tycker man ska släppa en best of när man lägger av. Så brukar det vara. Eller så är det skivbolag som vill ha ut en sån skiva. Kanske är det lite så i det här fallet. Jag blir hursomhelst lite negativt inställd. Göteborgarna i Mustasch släppte ju också typ en best of-platta nyss. Den kändes också sådär.
Men något som är konstigt med detta tioårsjubiléum är hur bandet räknar. Bandet bildades faktiskt 1997 och släppte förstaplattan samma år. På den här tiden spelade de rätt mesig rock och hade bland annat en voxpop-hit 99 med låten Someone Special. Jag kommer ihåg att Lasse Brandeby hade nån form av roll i videon. De släppte fyra plattor i rad och sedan tog de en lång paus för att komma tillbaka 2005 med ett självbetitlat album. Då hade de också bytt stil och spelade en hårdare thrashig sleaze. Det är detta Hardcore Superstar jag gillar och nämnda självbetitlade album tillsammans med 2007 års Dreamin’ In A Casket är två förbannat bra skivor. De två senaste är också bra men når inte upp till samma nivå som de två tidigare.
Så hur resonerar bandet med deras "tioårsjubiléum"? Jag skickade mina funderingar till Aftonbladets Mattias Kling på twitter och han svarade nyss på följande sätt:
”Jag har sett något om att de, rent göteborgskt, räknar starten från bråket med Virtanen i New York. Men ska fråga när jag kan.” Men utifrån följande artikel så verkade ju detta ha ägt rum 2004. Så jag får det inte att hå ihop. Näe, tioårsjubiléet borde ha ägt rum 2007 alternativt ÄGA rum 2015.
Eftersom best of-plattan bland annat ska bestå av låtar från två skivor innan upprycket så kan man använda sig av min best of Hardcore Superstar-spotifyplaylist istället:
Uppdaterat med: Hardcore Superstar, Monster Magnet, Death From Above 1979, Danko Jones, Clutch, Katatonia, Entombed & The Haunted
Jag gjorde tidigare en liten lista på kommande skivor i höst. Nu kommer listan över vad hösten har att erbjuda i konsertväg i Stockholm. Personligen är hösten bästa tiden för att gå på konserter eftersom man då får se sina favoritband på mindre spelningar inomhus, där förutsättningarna är som bäst. Jag måste säga att hösten 2011 ser mycket lovande ut. Jag är peppad och sugen på att gå på det mesta. Tveka inte att höra av dig om du också är sugen!
2011-09-02 Danko Jones Gröna Lund
2011-09-19 Kongh + YOB + Dark Castle Kägelbanan
2011-09-24 Bombus + Spiders + Gordon Fights Debaser Slussen
2011-09-28 Clawfinger m fl (Rock 4 Childrens Rights) Debaser Medis
2011-09-30 Graveyard Debaser Medis
2011-10-08 Crucifyre + Mr. Death + Facebreaker Kulturhuset
Den tuffaste födelsedagspresenten när jag fyllde 30 tidigare i somras fick jag av broder Jay. Ja, han vet att jag gillar MODO Hockey. Och skor. Så han gjorde en specialbeställning på ett par Nike-skor i MODO Hockeys färger. Helt suveränt. Och nördigt på rätt sätt. Dessa skor kommer jag att ha på mig när det är matchdag under hockeysäsongen.
Att alkohol och rock förknippas med varandra är gammalt; Jeff Hanneman och Heineken, Mötley Crüe och Jack Daniel’s, 80-tals-Metallica och Jägermeister för att nämna några exempel. Dock så känns inte vin och rock lika förknippat med varandra. Men det börjar bli ändring på det nu!
Som bekant så släppets det ju ett officiellt Motörhead-vin för en tid sedan. Detta gjorde en sådan succé som beställningsvara att det nu finns i det ordinarie sortimentet. Satyricon har också varit med och släppt ett eget vin och fler är på gång eller har också beställt. Rock & roll och vin är helt enkelt väldigt inne just nu. Dock märkte ju jag och Färne förra fredagen att man får en jäkla huvudvärk dagen efter av rödtjut. Men det får man tåla ibland.
Jag diggar detta så mycket att jag har märkt att jag har skaffat en liten vinsamling:
Jakten kommer att gå vidare och nedan har jag listat lite olika rockviner som finns att få tag på om man anstränger sig eller som kanske kommer till bolagets sortiment framöver.
Wines That Rock Wines That Rock är ett företag som har specialiserat sig på att just släppa viner för musikälskare. Eftersom de ligger bakom Rolling Stones Forty Licks-vinet, som ju finns på systemet, så är chansen stor att deras övriga viner också snart blir tillgängliga i Sverige. Dark Side of The Moon-flaskan är sjukt snygg. Läs mer på winesthatrock.com. Viner i deras sortiment förutom Rolling Stones:
- Pink Floyd’s The Dark Side of the Moon
- Woodstock Chardonnay
- The Police's Synchronicity
AC/DC AC/DC har samarbetat med australienska vinproducenten Warburn Estate och har tagit fram fyra olika viner. Dessa lanseras först och främst i Australien och så får man hoppas, vilket ju dock känns ganska troligt, att de kommer till Systembolaget så småningom.
- Back In Black Shiraz
- You Shook Me All Night Long Moscato
- Highway To Hell Cabernet Sauvignon
- Hells Bells Sauvignon Blanc
KISS Självklart har de pengakåta snubbarna i KISS också ett eget vin. Går att köpa via bandets officiella KISS SHOP och celebritycellars.com.
Whitesnake Kanske inte världens tuffaste band men ändå ett måste till vinrocksamlingen. Finns inte i Systembolagets sortiment men man kan ju hoppas att den kommer. Annars tror jag man måste köpa den via Whitesnakes hemsida.
Tipsa mig gärna om jag glömt något rockvin! Sedan måste man ju givetvis också fråga sig när Metallica-vinet kommer.
Filip och Fredrik kan man bli less på i omgångar. Och visst var programmet ”Vem kan slå Filip och Fredrik” rätt dåligt. Men när det väl kommer till kritan så är dessa snubbar utan tvekan Sveriges bästa programledare och tv-personligheter. De utmanar och kommer på nya idéer. Och säger vad de tycker. De passar nästan bättre i radio också. Missa därför absolut inte ”Filip och Fredriks podcast” som läggs upp på iTunes och aftonbladet.se varje torsdag. Det är det minst censurerade de gör.
Och missa inte andra programmet (?) av deras nya direktsända nyhetsprogram ”Breaking news” på femman kl. 22 ikväll. Det vore helt klart fränt om de dör av cyanid.
Är inne på Debasers kalender och läser om arrangemanget Rock 4 Childrens Rights som går av stapeln 28 september på Medis:
"VÄRLDENS BARN och NUCLEAR BLAST arrangerar en rockkväll tillsammans för att förändra utsatta barns situation runt om i världen. Vi kommer att ställa fyra band på scenen. Första band ut är Clawfinger.
FLER BAND OCH MER INFO KOMMER INOM KORT!
Detta evenemang bygger på frivilligt arbete, sponsorer och bra
samarbetspartners. Alla band som spelar ställer upp frivilligt för att förändra för världens mest utsatta barn.
Världens Barn är Radiohjälpens insamling för barns hälsa, utbildning och en värdig framtid. Den görs i samarbete med 12 organisationer. Organisationerna bakom Världens Barn utgör tillsammans ett starkt stöd till världens barn och ungdomar. Vi samverkar för att ge tusentals barn utbildning, hälsa och stöd. Alltför många av världens barn förnekas sina mest grundläggande rättigheter; rätten till hälsa, utbildning och en värdig framtid. Lokal närvaro, hjälp till självhjälp och minimala omkostnader gör att ett bidrag skapar stor nytta."
Självaste hårda Nuclear Blast i samarbete med Världens barn alltså. Det känns väldigt ovanligt med hårdrock och såna här tillställningar. Men det kanske kommer att funka bra vad vet jag. Visst kan jag ge en liten slant till Världens Barn (även om jag i grunden inte tror på dessa typer av insamlingar) men jag är mest sugen på att se CLAWFINGER.
Clawfinger är ett kultband för mig. Första plattan Deaf Bumb Blind från 93 är en svinigt bra platta och jag tycker den verkligen var hur tuff som helst när jag lyssnade på den 93. Nigger, The Truth, Rosegrove och Warfair är kungliga låtar. Nu i efterhand tycker jag väl skivan är mer nostalgisk men fortfarande bra. Uppföljaren Use Your Brain tyckte jag också var svinbra och jag har många minnen från den, bland annat när brorsan visar hur tufft det är med stereoeffekter i låten Pay The Bill. Nu tycker jag den skivan är mer ”mja”. Tredje plattan, den självbetitlade Clawfinger, gillade jag också, framförallt låten Biggest & The Best som var min inför-tenta-låt. På senare skivor blev dock bandet skit.
Men vad jag försöker komma fram till är att jag aldrig sett bandet live och det vore jäkligt kul. Och visst har/hade Clawfinger ett rykte om sig att vara ganska bra live? Att vråla med till Nigger som eventuellt extranummer vore ju skitkul.
Dessutom väntar tre ytterligare band på samma kväll. Någon annan som är sugen?
Det händer saker på www.loureedmetallica.com! Skivan ska heta "Lulu" och inspiration verkar Lou Reed har hämtat från två gamla pjäser vid namn Earth Spirit and Pandora's Box.
ICA: Matig frukt med kraftigt sötsyrlig smak. Skalet är lite bittert och många föredrar att skala frukten. Prova till ost, i sallad eller i matlagningen.
Jag: Den har en tydlig och egen smak. Och den är god! Godast hittils helt klart. Passade utmärkt att äta bara för sig själv. Jag åt den som en Kiwi, med sked. Jag ska definitivt prova att lägga in lite Tamarillo i t ex en sallad framöver. Skalet åt jag lite av men det var ingen höjdare, det smakar som att man inte ska äta det. Kärnorna kanske var lite hårda också, om man ska vara petig. I övrigt en riktigt god frukt!
Jag och Färne gick på stan idag i regnet. Trots huvudvärken från vinet igår så lyckades vi köpa en del skivor ändå. Jag känner mig jäkligt nöjd med dessa, en fin blandning på något sätt:
Jag hade nästan glömt bort detta. Men nu när det finns en hemsida så påminns man om projektet. Det finns fortfarande ingen info när skivan ska släppas, eller heta, eller låta. Man kan dock bedöma vem som ser hårdast ut på gruppbilden. Jag är dock ganska less på Anton Corbijns foton nu. Dok ska ju bilden vara tagen i Göteborg om jag förstått det rätt. Och det är ju lite häftigt. Fortsättningen blir spännande att följa. ”COMING SOON” borde ju ändå vara snart.
Det som såg ut som ett officiellt uttalande om en återförening, och som fick hela hårdrocksvärlden att jubla, verkar ha varit mer eller mindre påhittat av den där Birmingham-journalisten. Såhär säger Tony Iommi i ett uttalande:
"I'm saddened that a Birmingham journalist whom I trusted has chosen this point in time to take a conversation we had back in June and make it sound like we spoke yesterday about a BLACK SABBATH reunion.
"At the time I was supporting the Home Of Metal exhibition was merely speculating shooting the breeze on something all of us get asked constantly, 'Are you getting back together?'
"Thanks to the Internet it's now gone round the world as some sort of 'official' statement on my part; absolute nonsense. I hope he's enjoyed his moment of glory, he won't have another at my expense.
"To my old pals, Ozzy, Geezer and Bill, sorry about this, I should have known better."
Men jag säger ändå “mer eller mindre påhittat” eftersom det måste ju finnas någon typ av sanning i det hela ändå. Han kan ju inte ha hittat på hela storyn helt och hållet. Det känns iaf som att Tony och Ozzy verkligen diskuterat det hela och kanske skrivit lite musik. Eller kanske, om vi har tur, är det redan bestämt att det ska bli en återförening men Tony kanske ilskade till när en journalist var först med nyheterna. Aja, tiden får utvisa…
Black Sabbath, gudfäderna inom metal och den tunga musiken, har återförenats. Utan Black Sabbath hade band som t ex Metallica, eller Pantera eller en massa andra tusentals band aldrig existerat. Hårdrock hade definitivt inte sett ut som den gör idag utan Sabbath.
Det har ryktats en hel del om en eventuell återförening, men det har varit lösa rykten. Och mest förhoppningar från folk. Igår kom det mer konkreta rykten och idag bekräftar Tony Iommi det hela: originaluppsättningen av Black Sabbath har återförenats! Och inte nog med att de planerar turné, Tony och Ozzy har också skrivit material till en skiva som ska släppas nästa år. KUNG!
Och nu säger väl vissa att Black Sabbath är uråldriga och slut för längesedan, framförallt riktat mot Ozzy. Men så är det inte, nu när Ozzy inte längre knaprar medicin lika hårt som förr så är han också i betydligt bättre form. Detta har det vittnats om i många liverecensioner och han var hur kung som helst när jag såg Ozzy på Globen ifjol.
Materialmässigt så har Tony garanterat haft en hel del riff i bagaget som har passat utmärkt för en ny Sabbath-platta. Han säger själv om materialet att "It’s more back to the old original stuff”. Givetvis kommer de inte musikaliskt att komma upp i nivå till 70-talsplattorna men det spelar ingen roll. Det blir kung hursomhelst. Senast det begav sig med en återförening 1988, lät de såhär :
http://open.spotify.com/track/1uCbTCMwKzv66uhZCBvWqo
Turnémässigt verkar det fortfarande vara ett litet litet frågetecken kring Bill Ward som tidigare har drabbats av en hjärtattack och nyligen opererat sig. Men han blir säkert bättre dag för dag. Och är det något jag kommer att prioritera över allt annat konsertmässigt nu är att se BLACK SABBATH live. Kommer de inte till Sverige så åker jag dit de spelar. Vem är med mig?
På tal om att en marxistisk och materialistisk omvärldsanalys är förtjänstfull i förhållande till de nyliberala meta-fysikerna. Här kommer ett fint klipp som tar upp det som oroar många människor av idag... åtminstone dem som vill verka i en fungerande samhällsekonomi.
Skivförsäljningen av vinyl ökade med 55 % första halvåret jämfört med fjolåret i Storbritannien. Det är coolt. Och glädjande. Och det betyder att jag (och Danko) ligger helt rätt i tiden som nu har börjat köpa musik i detta format på allvar.
”Curl of the Burl”, den nya singeln från Mastodons kommande platta The Hunter, kan man nu lyssna på nedan. Jag tokdiggar den från första genomlyssningen. Precis som Black Tounge är den annorlunda. Och det är ju det som är charmen med Mastodon, deras eviga förnyelse. Skönt groove i riffet, melodin är medryckande och det är mycket stoner i låten. Och visst inleds sången med textraden ”I killed a man because he killed my goat”? Det är coolt. Och vad fan betyder ”Curl Of The Burl”?
Mastodon behåller och förstärker topplaceringen på listan över årets mest emotsedda album.
Spana in professionellt filmad video på Ghosts konsert från Hellfest i Frankrike. Klippet visar introt och låtarna Don Clavi Con Dio och Elizabeth. GHOST!
Ytterst trevlig metal, thrashigt och riffigt. Och visst fan anar man en del Meshuggah här och där också. Och kolla framförallt in deras fräscha och suveräna video till Confronted. Och missa inte när Emil ”Zacke” Zakrisson blir sågad med motorsågen. En njutelse.
"När problemen blir tillräckligt tydliga brukar det politiska systemet skärpa
till sig och agera." - Jens Henriksson, Börschef(DI.se)
Varför inte den osynliga handen? Vart är den självreglerande marknaden? Varför i helvete ska inte sådana som Jens Henriksson och resten av "marknaden" skärpa till sig och agera? Därför att det finns de som tjänar på att parasitera på andra människors arbete enkom för att de har ett kapital, en stark köpkraft och en närmast religiös tro på att människor är autonoma och helt obundna av kontext. PINSAMT!!
Spotify är en fantastisk tjänst, men det finns inget mer irriterande när det plötsligt försvinner skivor från tjänsten. Och detta sker lite då och då. Nu väljer Century Media Records (som har artister som Crowbar, High On Fire, In Flames, Napalm Death, Paradise Lost, Strapping young Lad, Triptykon, Witchery m fl) att plocka bort sin skivkatalog från Spotify. Och de gör det med följande kommentar:
"While everyone at the label group believes in the ever changing possibilities of new technology and new ways of bringing music to the fans, Century Media is also of the opinion that Spotify in its present shape and form isn’t the way forward. The income streams to the artists are affected massively and therefore that accelerates the downward spiral, which eventually will lead to artists not being able to record music the way it should be recorded. Ultimately, in some cases, it will completely kill a lot of smaller bands that are already struggling to make ends meet.
At the same time Century Media also believes that Spotify is a great tool to discover new music and is in the process of reintroducing their bands to Spotify by way of putting up samplers of the artists. This way, fans can still discover the great music released by the label.
Physical sales are dropping drastically in all countries where Spotify is active. Artists are depending on their income from selling music and it is our job to support them to do so. Since the artists need to sell their music to continue their creativity, Spotify is a problem for them. This is about survival, nothing less and it is time that fans and consumers realize that for artists it is essential to sell music to keep their heads above water.
Obviously it is ultimately up to the music fan and consumer, how they access their music, whether it is buying, streaming or stealing. There needs to be awareness though, that how you will consume your music has direct consequences for the artists, who we are all trying to support."
Ett ganska långt och intressant argument från Century Medias sida tycker jag. Och visst låter det vettigt. Jag är själv lite osäker vad jag tycker. Spotify är en av 2000-talets bästa uppfinningar och är ett fantastiskt redskap till att hitta ny musik. När man har vant sig att använda sig av Spotify har man nästan glömt hur det var förr i tiden att försöka hitta mp3:or och använda P2P-tjänster och Napster. Och när jag hittar något som jag verkligen tycker är bra så jag köper jag också skivan fysiskt. Men jag måste dock erkänna att jag inte köper lika mycket skivor som förut. Den mening som står ut mest från Century Media är dock följande: ”Physical sales are dropping drastically in all countries where Spotify is active.”. Om det verkligen är så att fysisk försäljning faller DRASTISKT i Spotify-aktiva länder så är det helt klart lite oroväckande. Fast statistik går ju alltid att vinkla som man vill ha den.
Jag gillar helt klart att Century Media ändå tänker erbjuda sin musik som samplers, dvs att man kanske får höra halva plattan, och därmed bli så intresserad så man kan tänka sig köpa hela skivan. Sök upp Bombus på Spotify t ex. Den är utlagd som en Album Sampler, och det fick mig att med glädje köpa hela den fysiska skivan. Det kanske blir fler och fler som väljer att göra på detta sättet.
Spotify har hursomhelst svarat på Century Medias aktion med följande svar:
”We are sorry that Century Media have opted not to offer its music to their fans through Spotify. Spotify has one of the biggest music libraries in the world — of over 15 million tracks - and is committed to offering our users the widest possible selection of music across artists and genres from around the world.
Spotify was launched out of a desire to develop a better, more convenient and legal alternative to music piracy. Spotify now monetizes an audience the large majority of whom were downloading illegally (and therefore not making any money for the industry) before Spotify was available.
Spotify is now generating serious revenues for rights holders; since our launch just three years ago, we have paid over $100 million to labels and publishers, who, in turn, pass this on to the artists, composers and authors they represent. Indeed, a top Swedish music executive was recently quoted as saying that Spotify is currently the biggest single revenue source for the music industry in Scandinavia.
Spotify is now also the second single largest source of digital music revenue for labels in Europe (IFPI, April 2011). Billboard reported in April that Spotify territories saw an average digital growth rate of 43% last year. By contrast, neighbouring countries (without Spotify) saw only 9.3% digital growth.
We are very proud of the positive contribution that Spotify makes towards growth in the music industry."
Försvarsargumenten man har kring Spotifytjänsten är ju dock att artisterna verkligen får betalt för att få sina låtar streamade. Och utifrån Spotifys svar är 100 miljoner dollar i utbetalningar en imponerande siffra.
Information Is Beautiful har lagt upp en graf på hur mycket en artist tjänar på sin musik online. Se länk:
http://www.informationisbeautiful.net/2010/how-much-do-music-artists-earn-online/comment-page-3/ En väldigt intressant graf. Om jag tolkar den rätt så behöver en soloartist få en låt spelad 4 053 110 gånger på Spotify för att få en amerikansk minimiinkomst på 1160 dollar (ca 7900 SEK) på en månad. Jag skulle absolut vilja läsa mer sådan här statistik över musikers möjliga inkomster.
Självklart är det de stora skivbolagen och artisterna som får en del inkomster av detta. De små lär uppenbart inte tjäna så mycket. Med Spotifys intåg i USA blir det dock ytterst intressant att följa utvecklingen… För Spotify. Och för musikvärlden överhuvudtaget.
Jag kan ofta irritera mig på folk som anser att all musik ska vara gratis och att alla musiker är rika som svin. När många mindre band och musiker ger upp eftersom de har det svårt att få det att gå ihop pga minskade intäkter är det ju konsumenterna själva, musiklyssnarna, som drabbas. Det bör man tänka på.
ICA: Frisk frukt med fräsch syrlighet och toner av banan och lime. Kärnorna går bra att äta. God i fruktsalladen eller att äta direkt ur skalet.
Jag: Som ni ser på bilden har den taggar. Ganska vassa sådana också för jag rev mig på en när jag skulle betala. Den känns därmed som en ganska tuff och uråldrig frukt. Färgen inuti var lite oväntad måste jag säga. Till utseendet på insidan påminner den om en stor passionsfrukt som har blivit grön och parat sig med en apelsin. Smaken då? Jo, visst smakar den banan. Och lite lime. Härlig smak på något sätt. Men konsistensen är lite klibbig. Lite snorig. Och att det är så många kärnor, även om de går lätt att äta, minskar också betyget något. Men helt klart en godkänd frukt! Och något jag skulle kunna tänka mig att äta lite mer av.
Enligt ICA: ”Saftig och söt frukt utan påtaglig syra. Smaken påminner lite om päron, persikor och melon. God att äta naturell, eller till tunna skivor rökt skinka.”
Enligt mig: Väldigt saftig. Den smakar inte så mycket egentligen. Svårt att beskriva smaken: lite egendomlig, lite egen. Och inte särskilt god. Dock, några minuter senare, är det en ganska behaglig smak i munnen ändå. Fast när jag tar en tugga till så... Nä, ingen höjdare. Kanske skulle man ha testat den med skinka som det stod. Och kanske växer den i längden men jag är ytterst tveksam. Priset var också lite väl saftigt: 20 spänn.
Zacke ringde just och berättade att kungthrasharna Assassin spelar i Umeå den 21 oktober på Scharinska! UNDERBART! Äntligen något ordentligt att se fram emot! Livet har numera en mening!
Bullets are made by human hand
Bullets are not alive
Bullets are thrashing through the place
Destructing the rest of our world
Här ovan kan du lyssna på den absolut överlägsnaste tvåtaktsthrash som någonsin skapats... framsmiskat 1986! SÅ DJÄVULSKT BRA!!
Ibland så för de djävligaste ting med sig något bra. I mitt fall så har jag blivit träningsbog. Är på gymmet i princip varannan dag. Hemligheten bakom en lyckad träning ligger också i kosten. Det är av den anledningen som jag enbart äter KESO och ägg (från frigående höns på min balkong). Magen mår ju lite surt de första dagarna, men efter några veckor kommer vätskan ut ur slangen och inte ur brunnen.
För att bli älskad krävs det inte bara ett bländande intellekt och en oanad förmåga till att vara dryg mot alla som kommer i min väg...
...det krävs också en kropp som är huggen ur granit.
Här ovan så är en liten fin "behind the scenes"-trailer till XBOXLive-liret Ugly Americans: Apocalypsegeddon. Åååhh... Twayne Boneraper!! Håller på att plöja hela första säsongen igen... kungserie, säger jag!
I mitt uråldriga word-dokument med blogginlägg hittade jag ett gammalt inlägg om Silent Hill Homecoming. En text som jag måste ha skrivit när jag spelade spelet för drygt två år sedan. Men jag lade aldrig upp detta på bloggen. Så jag gör det nu istället – och lägger till lite. Kommande Silent Hill: Downpour släpps ju i oktober så det känns därför lite passande.
Jag läste en del recensioner och kommentarer om Homecoming efter att jag spelat det och det fanns många som klagar på att det både är fört kort och för lätt. Jag håller inte alls med. Det kan antingen bero på att jag är en kass lirare (men det tror jag inte) eller så beror det på mitt sätt att spela Silent Hill. Silent Hill handlar inte om att spela igenom på snabbast möjliga tid. Det handlar om att leva sig in i spelet, gå in i karaktären och andas atmosfären i Silent Hill-världen. Så spelade jag Homecoming och då ger det betydligt mer.
Många menar också att det inte är i närheten av de två-tre första Silent Hill-spelen. Men Silent Hill-fans är lite som många Metallica-fans. De jämför alltid med det gamla och kan inte acceptera förändringar. Jag älskar Silent Hill-serien. Ettan var en helt ny upplevelse för mig, och för hela spelvärlden dessutom. Ett riktigt skrämmande spel (när det plötsligt kommer gråtande barn i mörkret var det verkligen ”Vad faan”) men det var med Silent Hill 2 som jag blev totalt berörd. Jag har aldrig blivit så berörd av ett spel och upplevelsen lever kvar i min själ. Jag lirade SH2 när jag fortfarande bodde hemma i Ö-vik för en herrans massa år sedan och en gång när jag spelade det en kall vinternatt nere i mitt rum i källaren var jag så rädd att jag inte vågade gå på toaletten. Det kan man skratta åt idag och det gör även jag. Men samtidigt – jag var rädd! Ett spel som gör en så skraj är speciellt. För övrigt är också soundtracket helt fantastiskt:
http://open.spotify.com/album/4WpKXA7WAgli4rGKzotR68
Silent Hill 3 var också väldigt bra men för mig personligen kom det aldrig upp i samma standard som tvåan. Jag tror att det hade att göra med att jag inte kunde sätta mig in i den unga kvinlliga karaktären Heather på samma sätt. Silent Hill 4: The Room skiljde sig avsevärt från de tidigare spelen och har ett helt annat upplägg. Från början var inte The Room heller tänkt som ett Silent Hill-spel och det förklarar att det sticker ut. Men jag hade aldrig suget när jag spelade det och orkade därför aldrig spela igenom det. Silent Hill: Origins som släpptes till PSP har jag aldrig brytt mig om.
Men så kom då Silent Hill Homecoming 2009 och var därmed det första spelet som hade skapats till PS3. Man kastas rakt in i hetluften i ett sjukhus och det dröjer inte länge förrän man möter en ”Nurse” med extra stor urringning. Aha, tänker jag, sjukhus, nurses, detta spel försöker tillfredställa fansen genom att ta beståndsdelar från tidigare spel och därmed hoppas på att det automatiskt blir ett bra spel. Men spelet växer och är i mitt tycke ett riktigt bra Silent Hill-spel.
Silent Hill Homecoming handlar om huvudpersonen Alex Shepherd, en elitsoldat som återvänder hem från sina plikter. Hemma upptäcker han att sin far och yngre bror är försvunna och att hans mor har blivit psykiskt sjuk. Efter att han letar efter sin bror i sin hemstad Shepherd’s Glen kommer han så småningom till Silent Hill där han tvingas göra upp med sitt förflutna och undersöka vad som har hänt hans familj.
Kritikerna har klagat en del på Alex Shepherds bakgrund som militär och menar att när han är så duktig på att hantera vapen så blir det inte lika läskigt. Men för fasiken, det är skönt att det äntligen, fem spel in i serien, finns ett vapensystem som faktiskt fungerar smidigt. Dessutom är hela tanken med vad han kan ha upplevt för krigsfasor och hur dessa gestaltas i spelet lite kittlande.
Grafiken har givetvis förbättrats avsevärt från en konsol till en annan men det som på mig imponerar bäst är dock ljudeffekterna och musiken. Akira Yamaoka har skrivit musiken till alla spel och efter bara några toner känner man direkt igen sig. Det är vacker, mystisk och skrämmande musik på samma gång och betyder allt för atmosfären i spelet.
Alla Silent Hill-spel utspelar sig i mångt och mycket i huvudkaraktärens egna mentala värld. Och det är stark orsak till att denna serie är så bra. Storyn i Homecoming växte mycket för mig och är en av de starkaste i serien. Kanske tar jag också till mig storyn på ett annat sätt än tidigare men det var en fascinerande och skrämmande resa i Alex Shepherds egna helvete.
Sedan ska man vara lite kritisk också. Laddningstiderna är märkligt långa. Och visst lever spelet kvar mycket i gamla spelsätt, ska du t ex hoppa över något eller gå upp på en högre plattform så måste du gå fram tills texten ”jump across?” uppenbarar sig och trycka på X. Så det känns lite låst ibland när man traskar runt. Samtidigt blir detta lite charmigt och nostalgiskt också.
Silent Hill: Downpour I oktober är det som sagt tänkt att Silent Hill: Downpour, det åttonde spelet i serien, ska släppas.
Spelet handlar om fången Murphy Pendleton, som blir strandsatt i Silent Hill när hans fångtransport kraschar. Det är egentligen svårt att säga något efter att ha sett trailern men jag hoppas att Silent Hill-känslan finns i spelet och jag ser definitivt fram emot det. Spana in trailern från E3-mässan som var i juni nedan.
...Eller “Varning! Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva” (som den heter på svenska), är Neil Strauss bok som släpptes ursprunligen 2009 och utkom relativt nyligen (tror jag) på svenska. Neil Strauss som för de flesta är mest känd för att ha skrivit de underhållande böckerna The Dirt och The Game tidigare. Marilyn Mansons självbiografi, The Long Hard Road out of Hell, är också väldigt värd att läsa.
Likt The Game så handlar Emergency om Neil själv. Boken tar sin början inför millenniumfirandet och snacket kring Y2K-buggen. Och så får han i uppdrag att undersöka de sekter som i USA trodde på världens undergång i samband med detta nyårsfirande. Detta blir starten av hur Neil Strauss mer och mer blir orolig för framtiden och vad som komma skall. Han blir mer och mer övertygad om att domedagen på olika sätt snart är här genom kärnvapenkrig, naturkatastrofer och liknande. Och med 11 september, USAs krigande, orkanen Katrina i New Orelans och den ekonomiska krisen ser han ännu fler tydliga tecken på detta,
Därför vill han vara så förberedd som möjligt när katastrofen verkligen inträffar. Han börjar att undersöka i vilket land det är lättast och mest lämpligt att skaffa ett dubbelt medborskap och lägger ner en jäkla massa tid på detta. Sedan lär han sig överleva i vildmarken, hur man hanterar skjutvapen, hur man lär sig flyga, hur man hanterar knivar, hur man överlever i stadsmiljö utan elektricitet och vatten, hur man slaktar och flår en get osv… Och som väntat träffar han en hel del lustiga figurer när han lär sig allt detta. Och är det något som Neil Strauss är duktig på så är det att beskriva karaktärer.
Boken är på dryga 500 sidor men är väldigt lättläst eftersom kapitlen är väldigt korta och mer skrivna som blogginlägg. Ofta skriver han heller inte så ingående utan mer lättsamt och koncentrerar sig mer på hur allt påverkar hans privatliv, t ex hans förhållande med sin flickvän. Kanske skulle han också kunna skriva mer politiskt ingående men det känns inte heller som hans grej. Han skriver underhållande och fascinerande. Och man blir själv peppad på att lära sig färdigheter så man kan överleva när väl Ragnarök kommer. För visst håller man med om att framtiden inte alla gånger ser jätteljus ut. Dock är jag inte lika paranoid som Neil Strauss.
Vi går mot mörkare tider. Det blir kallare. Och jävligare. Men här kommer en tröst i mörkret. I regel brukar oftast de bästa skivorna släppas på hösten, och så blir det säkert även 2011. Jag gjorde en liten snabb lista på några skivor som ska släppas i höst och som jag ser fram emot och är nyfiken på. Jag lär återkomma till detta när det kommer fler release-datum. Hojta gärna om ni tycker jag har missat något.
Chimaira – The Age Of Hell – 16 augusti Red Hot Chili Peppers - I'm With You – 30 augusti Anthrax – Worship music – 12 september Opeth – Heritage – 20 september Machine Head – Unto The Locust – 26 september Mastodon – The Hunter – 27 september Wayne Static – Pighammer – 4 oktober Megadeth – TH1RT3EN - november Queens of The Stone Age - ? – 2011-2012
Och lite 2012 som måste nämnas: Soundgarden – tidigt 2012 Meshuggah – tidigt 2012
Kommer badpojkarna i Mastodon att släppa 2011 års bästa album?
Nu avinstallerade jag Starcraft II. Jag kände det var dags efter en miljard matcher. Det är fortfarande väldigt kul men jag har lite ångest över att det tar så mycket av min tid. Det är inte bra. Och nu när det är slut på semestern så måste man göra något nytt med sitt liv. Förändra sig lite. Uppgradera sig själv lite grann. Ändra på något. Så… jag avinstallerade Starcraft II. Sedan kommer jag att köpa en skivspelare ytterst snart också. Och en ny receiver. Det blir kanske inte sådär jättebilligt. Men det skiter jag i. Det är lätt värt det. Jag har ändå ingen bil. Så jag kan lägga pärning på skivor istället. Sen ska jag börja träna lite mer. Eller börja träna. Och klippa mig lite kanske. Jag får se.
Men bara för att jag inte kommer att spela SC2 längre så kommer jag givetvis fortsätta att spela tv-spel. Jag har dock svårt för såna här evighetslånga onlinespel så jag håller mig undan sådana. Dit hör även WOW och allt sånt där. Spel ska ta slut. Man ska kunna klara det. Och sen ska man kunna läsa eftertexterna och sen ska man kunna lägga det i bokhyllan och sälja det nån gång. Alternativt låna ut det till någon.
Jag är sugen på L.A. Noire. Så jag lär köpa det snart. Någon som har något annat förslag på spel att lira? Är det förresten ingen som är sugen på att börja spela Tekken igen? Med dagens teknologi så kan man ju spela mot varandra fast man sitter 100 mil ifrån varandra också. Spela öl och Tekken tillsammans är väldigt trevligt det. Jä.
Och så ska jag läsa fler böcker. Jag läste tre böcker nu under semestern och jag gillar verkligen attt läsa. Men gör det för sällan för att jag inte känner att jag har tid. Men jag ska ta mig tid. Läsa är the shit.
Idag har jag suttit och skrivit ett CV. Det blev fint. Jag hade ingen aning om att jag kunde så mycket saker, samt hade sådana gedigna erfarenheter. Mitt enda problem nu är väl att jag vägrar kompromissa när det gäller klädsel.
Den nionde augusti kommer då äntligen den fjärde DLC'n för Mortal Kombat. Efter att ha smiskat runt med Skarlet, Kenshi och Rain så kommer nu ett faktiskt ganska oväntat väntat gästspel. Titta och njut... mmm... marmelad...
