Droppsparkar från Boston och att fylla 100.

Vilken fart det varit på bloggandet på sista tiden. Det gillas! Tänkte skriva av mig lite här medans jag lyssnar på Dropkick Murphys' Worker's Song. Såg Dropkick Murphys igår på Vega och jag vet inte om stället fortfarande står upp. Det kan ha rasat. Det kändes defintivt som om hela bygget var på väg att rämna där mitt i spelningen när ALLA skrek med i vareda sång och moshpitten var som allra vildast. Det kändes skönt att vara tillbaka där. Tillbaka i moshen. Där jag föddes för att vara. Jag har varit lite gubbig på de senaste spelningarna jag sett och mest stått och headbangat sönder min nacke men igår kunde jag inte hålla mig. In i smeten. SMACK! Helt underbart och dag känns det som jag gick en tolvrondersmatch mot öresundståget. Ovärderligt.
Har ni inte sett Dropkick Murphys spela live så har ni defintivt missat nått. Jag kunde inte sluta le på hela natten efteråt och jag har fortfarande svårt att fokusera på nått annat idag än att drömma mig tillbaka till igår. Livemusik är det absolut bästa som finns i världen och livemusik tillsammans med peppade vänner är helt oslagbart.

Och i juni fyller er pappa 100! Då har jag sett över 100 artister/grupper live sedan jag började räkna. Det känns rätt coolt. Jag vet inte om det räknas som mycket eller lite, men jag tycker att det är nått man får skriva ner i sin musik-cv som en milsten. :) Om jag orkar kanske jag kastar upp en dryg lista på de hundra banden där efter Rock am Ring.

Tillbaka till arbetet. Hur bra det nu kan gå när man lyssnar på texter som:

"We're the first ones to starve, we're the first ones to dieThe first ones in line for that pie in the skyAnd we're always the last when the cream is shared outFor the worker is working when the fat cat's about"