Jag var på plats i Swedbank Arena och skrek och var så galen att jag fick galet ont i huvet igår. Men överlycklig blev jag också ty MODO vaknade till liv för första gången det här slutspelet och visade varför man är regerande svenska mästare. Men det är ju förjävligt att man ska vakna till i fjärde matchen när man ligger under med 3-0 i matcher och det i princip är omöjligt att vända denna matchserie (har aldrig hänt i svensk hockeys historia).
Men möjligheten att ta hem kvartsfinalen finns fortfarande. Hoppet lever helt klart och detta beror på till stor del på grund av den 110 kilo tunge superbacken Mattias Timander. När han har varit borta så mycket den här säsongen så har man helt enkelt glömt bort hur jävla bra hockey han kan spela. Som han spelade igår gjorde mig bokstavligt talat tårögd. Jag stod där mitt i klacken i min skinnjacka (matchtröja har inte funkat tidigare så nu blev det skinnjacka och halsduk som gällde) och fick tårar i ögonen av Timanders backspel. Han lyfter hela laget och när Hedin och Hållberg också var tillbaka skapade det en helt annan trygghet och rutin i backspelet än de tidigare matcherna. HELVETE också att dessa tre inte kunde vara med till 100 % redan från första matchen i denna förjävliga kvartsfinal.
Men jag är en MODOit och tror på mitt lag. Nu har vi fått igång spelet och självförtroendet och därför ska vi fanimig vinna ikväll också och då måste Timrå vinna sin sista hemmamatch. Då ligger pressen hos dom och det klarar inte Lillebror av.
Jag stod kvar i klacken efter matchen och vi fick både Timmy och Susse att ta några danssteg på isen. Det var roligt. Sen körde vi följande ramsa några gånger innan ordningsvakterna tyckte att vi hetsade Timrå-klacken och fick lägga av:
Vi har SM-guld! Det har inte ni!
Ni är lillebror! Det är inte vi!
FORZA MODO!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar