Avarten: Män

Oj oj. Där satt vi, jag och några av min klasskamrater, när allt bara brakar loss och en häftig diskussion kring manlig analklåda och hår i stjärten och snoppar som höll på att gå av. För att mynna ut i ett långt utlägg om Ånkel Kånkels briljans, Satan, Hassan och dödsstraff.
Sedan för en stund sedan ringde mitt ex för att berätta på tal om absolut INGET alls att han satt och såg på 'Lonley Planet' och delen om grottor. Varvid det berättades att i vissa grottor kan det bo flera tusen falddermöss och under dem finns gigantiska berg av bajs, och i det bajset bor det typ JÄTTEMÅNGA kakelackor. Sedan sa han, jag ringer dig sen i veckan, hej då!
Problemet här är att jag inte riktigt förstår. Finns det något hemligt budskap, vad vill de ha sagt eller är det bara så här män är, att de utan någon som helst mening faktiskt kan berätta om analklåda så där spontant en måndagförmiddag? Ringer de bara utan anledning för att berätta absolut ingenting, eller om de nu har något att berätta så handlar det om bajs?
Om inte några uns äckligt så finner jag det smått fashinerande. Fenomenet män alltså. En dag kanske jag skaffar mig en egen. Men bara kanske!
Borde egentligen skriva på en rapport just nu, men ack, jag har inte varit den bästa av studenter och kanske eventuellt slarvat med min syftesformulering i kombination med världens mest förvirrade handledare. Jag har en vecka på mig att komma på något briljant. Sedan blir det opponering. GEEEH!
Grattis Gam-Krizn för övrigt!!!!!!!!!!!!!!! HIPP HIPP HURRA!
Galet vad ni börjar bli gammla alltså, vilket i sin tur leder till att jag börjar känna mig gammal. En god vän till mig är övertygad att jag kommer att börja med botox innan jag fyllt 30. Vi får se..
Vad hände egentligen med alla de där naiva tonårsdrömmarna? Livet var visst kanske inte så där 'simpelt' och bekvämt när man väl kom över till andra sidan verkligheten. För väl över där kommer en ny verklighet som måste levas. Ta mig inte fel, jag klagar absolut inte, livet är till mångt och mycket helt fantastiskt! Som förra veckan när jag fick hålla en sex veckors gammal baby i min famn, eller när Trent shock-droppar en skiva eller när något annat fantastiskt händer, något simplet typ ett leende på bussen. Hela jag bara smälter och allt blir bara så enkelt. Är dock trött på känslan av att inte veta vad jag ska göra med mitt liv eller var det kommer att leda mig. Och snart är jag 24. Borde jag inte veta det vid det här laget? Varför ska det vara så galet svårt att veta något? Agerande, konsekvens...
Blir det någonsin lättare eller är man ständigt fördömd till att flyta runt på ett hav av förvirring? KOMMER DET NÅGONSIN TRILLA NER ETT SVAR I MIN BREVLÅDA?
Åter till Krizn, tusen grattis!
Hoppas det löser sig för er grabbar med Mååådwwhdoo. Skulle vara tråkigt om de åker ut nu. Jag håller på er, men det vet ni redan!
All the Love