Jag har glömt att avge rapport för några konserter hösten 2008. Här kommer den första av fyra.
In Flames är Sveriges största hårdrocksband och det visar de inte minst genom att sälja slut på Annexet två dagar i rad och sedan lirade de också i Lisebergshallen några dagar efteråt, där det också säkertligen var slutsålt. Och sen turnerar de världen runt och säljer skivor som smör. Ja, det går bra för In Flames och det märks tydligt att detta är bandet som ofta numera är inkörsporten för den hårdare typen av musik för kidsen. Jag och Shake kände oss tio år äldre än alla andra. Mer om detta senare.
Konserten börjar jäkligt tufft. Bakom ett vitt skynke spelar de Cult Of Luna-härmisen The Chosen Pessimist från senaste skivan. Bandmedlemmarnas silhuetter blir gigantiska och ljuset är minimalt. Mycket effektfullt.
Och sen fortsätter de att lira hit på hit, för sådana har de många av. Ljusshowen är påkostad med stora skärmar och det märks att de har lagt ner mycket tid på det visuella. Varje låt har nya färgsättningar och egna klipp. Men samtidigt känns det lite billigt på något sätt.
Ljudet är suveränt och de är snortajta som vanligt. Men jag är ändå inte imponerad. Jag har sett In Flames många gånger och de
har oftast varit imponerande men jag har aldrig sett de såhär trötta och egentligen oengagerande. Största problemet är att sångaren Fridén sänker tempot med allt mellansnack. De kör ett par låtar och sen håller han ett snack på fem-tio minuter och så har tempot i konserten försvunnit. Det är lite som när man ser en film på en reklamkanal och så kommer reklamen och när filmen börjar igen har man tappat all känsla för vart man var. Under en konsert ska man vara totalt uppslukad och inte börja tänka på vad man ska göra när man kommer hem och börja titta sig runt omkring och vice versa. Värst var det inför avslutningen och de två sista låtarna. Då håller han ett långt tal om varför de inte säljer merchandise (arenan tar en fet avgift). Visst är det ett intressant ämne men han behöver som sagt inte prata bort tempot. Och sen drar de av de två sista låtarna och man hinner knappt komma igång igen.
Sen var det kidsen. Jag och Shake står där och observerar hur pojkar och flickor runt 14-15-16-årsåldern verkar uppleva sin första riktiga konsert och de reagerar och skriker och jublar på allt som händer. De tittar på varandra med stora ögon och på In Flames och testar att mosha för första gången. Ja, det är nästan så att man känner sig lite utanför och vill tillbaka till när man upplevde sina första konserter när man var ung. Sedan ska de hoppa till exakt varje jävla låt vilket är mycket frustrerande. Visst, Only for the weak ÄR en ultimat hoppalåt, men inte varje låt - headbanga för fan! Men det kan inte denna publik. Inte de som befann sig inom det inre kravallstaketet iaf. Men jag är inte bitter.
Sammanfattning då? In Flames är ett storslaget band men inför sin unga publik behöver de knappt anstränga sig. De är alldeles för stillastående och tråkiga och Fridén kanske ska klippa av sig sina dreads eftersom han ändå knappt svingar dem längre. De håller på i två timmar, men showen skulle tjäna på att bli en halvtimme kortare. Och det skulle de lätt kunna göra om de inte snackar så mycket och tar så långa pauser. Och kanske tog bort någon låt.
Jag förstår inte In Flames. Har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. I mina öron är de medelmåttor. Tyvärr bör sägas.
SvaraRaderaIn Flames storhet ligger mycket i deras utveckling tycker jag. Visst, de har kanske ett ganska kommersiellt sound men det är fortfarande rätt hårt och därför är det kul att de säljer så bra. In Flames är på många sätt pionjärer för det klassiska göteborgssoundet och tog vid mycket där At The Gates slutade och polerade det för den breda mässan. De är också (oftast) ett sevärt liveband. Men det är klart, de är inget Meshuggah! Men jag borde smacka ner några favvolåtar så tror ajg att du skulle uppskatta de lite bättre.
SvaraRadera