Comeback gånger två

Man kan undra vilken comeback som är störst, Foppas i Modo eller min här på bloggen. Nu har Erik legat på mig ett tag att blogga lite så nu får jag ta tag i det.

Satt på jobbet igår och gick in på ÖA:s hemsida och såg då att Foppa var klar för Modo. Först tog det ett tag att analysera informationen, sen spred sig en känsla av ren glädje genom kroppen. Var tvungen att förmedla till hela världen att kungen hade återvänt. Sprang ut i korridoren och in på första bästa kontor för att berätta den goda nyheten, det svar jag då fick: jag är inte så intresserad av hockey men det var väl kul. Gick då chockad tillbaka till mitt kontor och började ringa runt till dem jag visste skulle uppskatta nyheten. Dock finns det smolk i glädjebägaren, jag missar återkomsten. Åker till Malaysia på torsdag och hinner bara se sista hemmamatchen mot Södertälje. Men nu kan man hoppas på en lång och härligt slutspelsvår, en Foppa i 90 procentig form ska egentligen räcka till SM-guld. Det är iallafall ingen risk att resten av laget tror att allt nu kommer att ordna sig för att Foppa är tillbaka, det går nog inte att underprestera mer än vi redan gjort denna säsong.

De andra två nyförvären känns annars sådär. Backen Hrabal känns som en sådan där härlig panikvärvning man gör när deadline närmar sig, precis som värvningen av Morrison. Torkki känns väl som en hyffsad värvning, kan dock inte förstå snacket om att Foppa behöver en "polis", ska Torkki jaga runt alla som rör Foppa och dra på sig en massa onödiga utvisningar, ja det känns ju smart med tanke på Modos underbara fina statistik gällande boxplay. 

Årets höjdpunkt i Swedbank denna säsong är iallafall att de äntligen efter tre säsonger kommit med en mindre popcornstorlek. Kan tyckas vara onödigt men det är ack så viktigt.