Några ord om Foppas comeback

Jag åker den ca halvtimme långa resan med tunnelbanan mellan Sumpan hos Mange och Hägerstensåsen och är i ett stort glädjerus; x antal öl i kroppen, världens bästa episka cp-metal av bandet Burst i lurarna, svettig och med MODO-halsduken virat lite sådär härligt slarvigt runt halsen. Vid Zinkensdamm möter jag blicken med en DIF:are. Han sitter några säten bort med sitt lags halsduk virad runt sin halsduk och tittar mig i ögonen. Och jag gör detsamma. Vi sitter båda med ett djävulskt självförtroende eftersom båda våra lag har vunnit överlägset denna kväll och vi vet båda att våra lag ska mötas på lördag. Det är inget hat i blicken, det är bara ett konstaterande att det kommer att bli en ytterst intressant och livsviktig match på lördag. Sen går han av och jag går tillbaka till mitt rus som är blandat av glädje, pepp och alkohol.

Några timmar tidigare är det strax dags för nedsläpp i en av de mest intressanta elitseriematcher på länge. Förutsättningarna är följande:
- Det är åtta matcher kvar av Elitserien och alla poäng är livsviktiga, speciellt kvällens.
- Det är fullsatt i Swedbank Arena (och så kommer alla resterande hemmamatcher också vara, och säkerligen alla bortamatcher som MODO kommer att spela)
- 106 (!) journalister är på plats. Nytt elitserierekord?
- Alla hotellrum i hela Ö-vik med omnejd är fullbokade
- Fem NHL-klubbar är på plats
- Foppa, som allt detta egentligen handlar om, gör sin 200:e match i MODO.

Kraven på Foppa är alltså ofattbara egentligen.

Resultat:
MODO fullständigt kör över SAIK, vinner skotten med 48-16 och det är Skelleftes målvakt som är anledningen till att matchen inte slutar mer än 4-1 till MODO. Foppa själv inleder målskyttet med ett fantastiskt mål av absoluta världsklass och gör en väl godkänd insats – speciellt med tanke på omständigheterna.

Foppa börjar matchen lugnt och försiktigt. Det ser ut som att han är klart nervös ändå. Sen kommer målet. Målet är som sagt av internationell klass och jag, Mange och Lillen hoppar runt och kramar varandra i ett totalt glädjerus. I intervjun i första paus ger han sig själv dock inte ett godkänt betyg. Han hade tur som gjorde ett mål men i övrigt var det inte mycket som var bra menar han. Och han känner av foten. Det kändes lite oroväckande. Men sen gör han några av sina patenterade passningar. Han visar att han kommer att bli ytterst viktig för MODO i jakt om de åtråvärda poängen som är kvar att spela om. Som vanligt är det lika häpnadsväckande vilken enorm respekt motståndarna visade mot Foppa. Man såg bokstavligt talat hur motståndarlaget backade när Foppa hade pucken och han får lägga några grymma passningar framförallt i PP där hans medspelare borde ha gjort minst två mål till. Det var Foppa det.



Men sedan måste man snacka om Foppa-effekten i hela laget. Eller Foppa-boosten som kommentatorerna snackade om.

Förstakedjan med Susse och Norge var lika bra som vanligt och de visade än en gång att de utan tvekan är Elitseriens bästa kedja. Andrakedjan gjorde bra ifrån sig med en kämpande och majestätisk Svartvadet med Salle och hårdskjutande Ulmer vid sin sida. Där kommer vi också att kunna hämta mer i framtiden.

Men sen så kommer då tredjekedjan med Steen som center och Yetman och Foppa som ytterforwards. Här snackar vi alltså en tredje kugge som skapar stora orosmoment hos motståndarna. Och med Foppa som puckinnehavare kan verkligen vad som helst hända.

Bäst ikväll på många sätt var dock fjärdekedjan. Jag hade hoppats på att Rindell skulle våga att sätta finländarna Tuokko och Torkki tillsammans. Och det gjorde han. Och plötsligt, för första gången denna säsong, visade Tuokko varför han värvades till MODO. T.N.T. (som en på modoforumet så fyndigt döpte detta finländska par till) gjorde en perfekt match då de spelade extremt fysiskt och smällde på varje gång de fick chansen. Det var precis som att de peppade varandra att ge mer hela tiden. Ikväll var de Elitseriens jobbigaste kedja att möta. De bokstavligt talat körde över SAIK. Och det var inga fula grejer heller, bara hårt arbete med rena tunga tacklingar.


Sen var snyggjävla-Hasse Jonsson tillbaka på backen (och petade därmed Hedin – yes!) och gjorde ett mycket stabilt jobb och var peppad som fan själv.

Men bäst ikväll var dock egentligen lill-norsken. Han gjorde 1+2 och är en underbar och unik hockeyspelare. Irrationell och otroligt svår att stoppa trots att han bara är en tvärhand hög.

Japp, kort sagt gick Foppa-effekten genom alla spelare. Och det gäller att leva i nuet ibland. Och om sanningen ska fram så har jag inte sett MODO spelat såhär bra på mycket mycket länge. Det är absolut en av de bästa grundspelsmatcher jag någonsin sett. Visst spelar Foppas comeback in. Jag menar, att efter ett års frånvaro få gå in och sätta ett sådant mål är redan klassisk historia. Och precis som kommentatorerna och experterna snackade om så är MODO en kandidat till SM-guld med detta spel de hade ikväll. Men det är många matcher kvar och redan på lördag kan det se helt annorlunda ut. Jag hoppas dock och tror att MODO har hittat ett vinnande koncept. Komiskt nog så ligger MODO under slutspelsstrecket trots att de var ovanför innan matchen. Jävla Brynäs. Målskillnad kallas det. Det här visar hursomhelst att enormt mycket mer arbete krävs innan det är klart med slutspel.

Lite oroande är ju dock Foppas sätt att snacka i intervjuerna. Nä, det känns ju inte bra i foten och så vidare. Men samtidigt kan det mycket väl också vara en taktik från Foppas sida att hålla nere förväntningarna så att han själv kan hitta storformen på ett lite lugnare sätt (med Foppa-mått mätt).

Den långvariga thrillern fortsätter på lördag. Till dess.. Gonatt.