AC/DC live på Globen 20 februari 2009

AC/DC har länge varit ett av de där fåtal banden som jag bara skulle se innan jag dör (eller att bandet själv lägger av – eller dör). Chansen har aldrig riktigt kommit upp tidigare men den här gången var det inget snack – jag skulle dit och som tur var fick ju svärfar tag på biljetter. Jag hade dock köpt biljett svart annars.

Min inställning var att det skulle bli jäkligt kul att äntligen se Angus och co. Jag har sett många timmars livematerial och vet att det är ett sjuhelvetes liveband. Jag visste att det skulle vara bra, men trodde aldrig att det skulle vara så här extremt bra. Visst kan veteraner (som AC/DC i allra högsta grad är) leva på gamla meriter men AC/DC visade vad de är – kort och gott världens bästa rockband.

Hela konserten börjar med en animerad film där Angus Young (med röd hud, svans och djävulshorn) är lokförare till ett tåg som går i full fart. Han står längst fram i loket och skyfflar in kol medan Brian Johnson sitter i en kupé och blir avsugen. Två storbystade damer uppenbarar sig och porrar sig med Angus svans innan de slår han på käften så att han däckar. Sedan vaknar Angus upp, tar sin Gibson SG och ställer sig redo att hoppa av tåget i farten. Sedan kraschar tåget rakt in i scenen och 95 % av all pyro som bjuds på under konsertens gång exploderar medan hela bandet rusar in på scenen och riffet till Rock ’n Roll Train börjar spelas. Så inleder man en konsert!

Bland det första jag lägger märke till är trummisen Phil Rudd och hans cigg i mungipan från första sekund. Visst, AC/DC är kända för att röka utav helvete men att röka och spela trummor samtidigt, speciellt när man är 54 bast, bör väl inte vara den bästa kombinationen. Men samtidigt ser det så lätt ut det han gör, han spelar så lugnt och nästan nonchalant och rör bara handlederna och det är svårt att fatta hur denna snubben är så unik i sitt slag. Resten av stommen i bandet är lika imponerande. Tätt vid varsin sida om Phil Rudd står gitarristen och gudfadern Malcolm Young och basisten Cliff Williams och sköter grovjobbet. De är själva rytmsektionen som håller ihop allt och levererar det berömda unika svänget och drivet. Och när det krävs kör så stegar Malcolm och Cliff fram exakt samtidigt, körar sin del, och backar därefter tillbaka till sin ursprungsposition. Detta är ett rörelsemönster som är inövat och som har dragits till perfektionism under 35 års tid.

Mest imponerad är jag dock på många sätt av sångaren Brian Johnson . Han är 61 år gammal men sjunger ändå som en gud och har en skön energi konserten igenom. Han dansar omkring och verkar vara på ett glatt humör konstant. Han är, tillsammans med nästa snubbe som jag nämner nedan, den som gör att konserten aldrig hamnar i någon svacka och är konstant sevärd.

Men som sagt, det finns en snubbe som ÄR AC/DC; en levande maskot och legend. Bäst är självklart Angus Young. Visst ser han rätt sliten ut i ansiktet men hans lilla kropp ser ut att tillhöra en 15-åring och när han strippar ner till bara sina AC/DC-kallingar under The Jack så blir detta extra tydligt, det är inte mycket fett på den snubben. Han verkar också ha en enorm kondis och han är gud genom hela konserten. Detta är extra tydligt under hans solo inför slutnumren. Han gör inte särskilt tekniska svåra grejor men det är ändå ett helt suveränt solo eftersom han helt enkelt har en sån enorm utstrålning. Det känns också ibland overkligt och svårt att fatta att det verkligen är Angus Young som man tittar på. Världens coolaste gitarrist.

Det är inte bara det att det svänger så mycket, det är också extremt tungt och totalt kompromisslöst. Och allt är så perfekt… på alla sätt. Tack för showen. Och lektionen. Jag är numera fullärd inom rock and roll.






Och här kommer något unikt för mig; en låtgenomgång!


ROCK'N'ROLL TRAIN
Glädjechocken och adrenalinet sitter kvar länge och riffet sitter direkt och känns omedelbart. Det tar ett tag dock innan man fattar att man verkligen ser AC/DC. En grym inledning.

HELL AIN'T A BAD PLACE TO BE
Inte den där smarta andra-låten som höjer nivån ännu ett snäpp, tyvärr. Lunkar mest på och känns i sammanhanget lite anonym.

BACK IN BLACK
En extrem klassiker. Men jag tycker ändå inte att den riktigt lyfter så som jag hade väntat mig att den skulle göra. Men jag har alltid också tyckt att denna låt är lite överskattad och sönderspelad och det finns många Bon Scott-era-låtar som spöar denna.

BIG JACK
En av två låtar från nya plattan som faktiskt fungerar riktigt bra. Den har lite old school-känsla i sig och refrängen är enkel och slagkraftig, precis som det ska vara.

DIRTY DEEDS DONE DIRT CHEAP
Vilken extrem tyngd, detta är något av det tyngsta jag har upplevt. AC/DC äger totalt och jag headbangar och kan inte släppa leendet.

SHOT DOWN IN FLAMES
En låt som de inte hade spelat tidigare denna världsturné (i övrigt spelar de exakt samma låtar) och i efterhand känns det extra coolt. Förbannat bra även denna men når inte upp till samma gudomliga nivå som DDDDC.

THUNDERSTRUCK
En ”modern” klassiker från 1990 och på många sätt en väldigt speciell och förjävvla bra AC/DC-låt. Publikhavet kokar. Jag och svärfar skrattar åt hur lustigt det ser ut att Phil Rudd knappt rör armarna under de kraftfulla THUN-DER-markerade trumslagen.

BLACK ICE
Första gången som konserten blir lite tråkig. Låten Black Ice är ingen klassiker och passar inte alls in bland de övriga låtarna. Topp fyra på plattan men funkar inte live och känns lite seg och menlös.

THE JACK
Klassisk blues-låt som skiljer sig extremt från övriga setet och blir därmed mycket nödvändig. De drar ut på den och det är grym sång från publiken och Angus får briljera totalt med en mästerlig strippning tills bara hans AC/DC-kallingar kvarstår.

HELLS BELLS
Ett måste i en AC/DC-setlist och dess intro är ju så klassiskt och stämningsfullt. Men i mitt tycke är det också en mörk låt som inte peppar igång som alla andra. Men det visar en lite annorlunda sida av bandet.

SHOOT TO THRILL
Tempot dras upp igen med denna rock-klassiker från Black In Black. Partyrock. Grymt stämningsfull belysning och handklappande under mellanspelet.

WAR MACHINE
Den andra av två låtar som funkar bra från Black Ice. War Machine är en cool och mörk låt.

ANYTHING GOES
Ny låt som försöker gå lite utanför mallen. Dum idé. Pop-AC/DC är inte mitt favorit-AC/DC. Denna låt bör de ta bort och ersätta med någon klassiker istället, typ Riff Raff om jag hade fått bestämma.

YOU SHOOK ME ALL NIGHT LONG
Enorm allsång fast ingen egentligen favorit för mig. Lite sönderspelad i mina öron.

T.N.T.
Temperaturen höjs, både bildligt talat för konserten men även från scenen där det slår eld från tåget. 14 000 pers skriker Oy Oy, hur mäktigt som helst. Och hockeyskadad som jag är så förknippar jag denna låt med Werner.

WHOLE LOTTA ROSIE
En gigantisk Rosie äntrar scenen och grenslar tåget. Själv blir jag chockad, inte av Rosies stora bröst utan av den totala totalrock som spelas. Hur jävla bra som helst.

LET THERE BE ROCK
Konsertens höjdpunkt och världens bästa riff. En underbart lång ”total rock and roll 2.0”-låt där Angus dominerar totalt och åker upp på en plattform och sprattlar runt på golvet i klassisk Angus-pose.

EXTRANUMMER

HIGHWAY TO HELL
Tusentals coverband har spelat sönder denna låt men live är det hur bra som helst när originalbandet visar hur man egentligen gör. Angus startar riffet efter att ha åkt upp från en plattform under scenen och bär ett par röda horn på pannan.

FOR THOSE ABOUT TO ROCK (WE SALUTE YOU)
Sex kanoner rullas fram och avfyras under refrängerna när AC/DC gör honnör till Rocken. En mycket storslagen avslutning.





Bilder från Rockfoto.nu.