Y34RZ3R0R3M1X3D & Down On The Upside

Damn, denna NIN-pepp. Allt som behövdes var närkontakt med Trent och nu går man omkring med NIN-tröja dygnet runt och skriker "NOTHING CAN STOP ME NOW CAUSE I DON’T CARE ANYMORE!" till allt och alla... typ.

Ny NIN-platta, en remix-platta på Year Zero, blir oerhört intressant. Och skivomslaget är snyggt som fan. Tidigare remix-plattopr har väl varit lite upp och ner. Broken-remixen Fixed är väl egentligen ingen jättehöjdare men jag gillar Further down the fuckin’ spiral som fan och Things Falling apart är jävligt bra också även om det är för många Starfuckers-remixer (varav en är för mycket eurodisco) . Men nu blir det Halo 25 som gäller!

Här är en intressant (?) grej som Färne påpekade förra veckan och som jag precis kom att tänka på igen. Det var 4200 pers som såg MODO Hockeys officiella ispremiär i Swebank i lördags. I lilla Ö-vik. Det var i princip lika mycket folk som var och såg NIN på Hovet förra tisdagen. I Sveriges huvudstad. Ett av världens bästa liveband. Ett band som i princip aldrig brukar spela i Sverige. osv osv.. Det är intressant. Och lite stört. En isträning med lite extra jippo vs NIN live. Å andra sidan fick man ju se FOPPA! Och jag var på plats på båda ställena. MODO INCH NAILS.

Jag har haft ett litet problem senaste nätterna med att hitta en bra sovskiva. Sedan tidigare har jag oftast kört på Thåströms underbara Sällskapet men den har jag faktiskt blivit lite less på. Sen har jag varierat mig med NIN-plattor, Paradise Lost, Katatonia , Kent (!) och Soundgardens topp-5-platta genom tiderna Superunknown. Men så i förrgår så ville jag variera lite och smackade igång Soundgardens lite bortglömda sista platta Down on the Upside och jag blev rörd. Jag har inte lyssnat på den plattan på ett tag och jag fick en nykick, satan vad bra den är! Soundet är lite annorlunda jämfört med med Superunknown. Down on the upside är lite naknare och lite hårdare när Superunknown är lite mjukare och flummigare i soundet. Låtarna är faktiskt egentligen ännu mer varierande än Superunknown och låtar som inledande Pretty noose, vackra Burden in my hand, tunga No Attention, Overfloater och avslutande knaslåten Boot camp är STOR musik. Så - det var mitt skivtips till er. Det känns viktigt att påminnas om att Chris Cornell faktiskt är (var?) en av världens bästa sångare och låtskrivare. Speciellt nu när han tyvärr har traskat ner i det intetsägande radiovänliga soloprojekt-träsket.