Närkontakt

Erik är tillbaka från semestern. Det har jag dock varit i en vecka redan. Men jag hade en avstickare mitt i veckan ändå nu och tog ut två semesterdagar för att se NIN och bo på hotell med snygg-Linn. Semestern har varit fantastiskt skön men fantastiskt kort ändå. Det är ju så det är. Och jag har inte på nåt sätt ställt om min skalle till att vara jävla arbetar-Erik igen. Inatt t ex, så satt jag uppe till halv fyra och var rebell. Men det var mest för att jag fortfarande var så jävla pepp. Varför? Jo.

NIN-konsert # 6 för mig i förrgår. Och den bästa också hittills. Helt oväntat faktiskt. Det enda tråkiga var väl att det bara var halvfullt på Hovet. Så jag förstår att recensenterna som sitter på läktaren därmed inte kände den fullkomliga peppen och gav Trent och co max betyg. Men det gör jag och jag stod längst fram. Glöden, ljudet, ljusshowen, energin, låtvalen och proffsigheten gjorde att de får fem bananer av fem möjliga från mig.

Låten Piggy sätter igång och jag får en extra pepp eftersom jag vet att Trent brukar gå ner till publiken under den låten. Det gör han bl a på förra live-dvd:n och han gjorde det när vi såg dom i London i 2005. Refräng ett och två låter han publiken sjunga och istället blickar han längst kravallstaketet och ser ut att försöka hitta någon extra peppad idiot där. Jag möter hans blick och jag skriker refrängen som ett cp. Sen, under det avslutande repeterande partiet av låten, så får han fläng och hoppar ner till publiken. Han klättrar upp och lägger sig rakt över mig med sina två armar runt mitt huvud och slänger micken emellan oss. I princip så möts våra näsor mot varandra och jag blickar in i ögonen på en 40-årig muskulös föra detta narkoman och musikaliskt geni. Jag håller i håret på snubben och skriker som ett cp. Min adrenalinnivå når nya höjder och jag bokstavligt talat känner hur adrenalin strålar igenom hela kroppen, t o m ner i fötterna. Jag tror aldrig att jag har haft sån extrem adrenalin förut. Han ligger där ett tag och låter folk rycka i honom och skrika med och jag skriker som ett cp. Han ger ifrån sig ett litet flin. Jag hör hans röst direkt från hans mun direkt till mina öron utan att gå omvägen via micken och PA. Av någon anledning var det jävligt coolt. Sen lämnar han micken och springer upp på scenen igen. De två spiral-killarna framför mig tar micken och nynnar med och låter folk runtomkring sjunga de repeterande orden ” nothing can stop me now I don't care anymore” sen sliter jag micken från dom och skriker allt vad jag har och hör min egen röst eka över Hovet ett par gånger.

Det är såna där upplevelser som gör att man lever för musiken och snubbar som Trent Reznor. Fy fan och helvete. Tack Trent.