
Det värsta är när man känner sig mer bekväm i denna tagna identiteten än man gör i sin vanliga (av livets alla omständigheter och variabler skapade) identitet.
Bilder från Rockfoto.nu.
...men som tur är så verkar det som att Ozzy spelar en viktig roll.
Här följer ett litet urval med de tre kaxigaste låtarna;
Ozzy Osbourne - "Mr. Crowley"
Metallica - "Trapped Under Ice"
Motörhead - "Overkill"
Frågan man naturligt då ställer sig är;
"Jaha, vad är det för fel på den här då?".
Trots att min nacke var öm i två dagar efteråt så måste jag förklara varför konserten inte var så bra som den kunde ha varit. Nalen må vara en av de ballaste spelställena i Stockholm men denna måndagkväll var lokalen för stor för The Haunted. Det var långtifrån fullsatt och det är aldrig bra. Jag hade väntat mig höstens bästa mosh men det var inte ens i närheten av samma röj som de konserter jag varit på tidigare i höst. Jag fick lov att gå nästan längst fram för att känna metaltrycket. Att det var relativt glest i publiken märktes på The Haunted själva också. De är vana att ha ett sanslöst tryck i publiken och man anade lite besvikelse i deras ögon några gånger. Extra tydligt var det när Peter Dolving berättade om 300 galna indianer på en konsert i staterna och uppskattade Nalenpubliken till 4-500 och att vi hade 45 minuter på oss att visa vad vi gick för. ”Kom igen. Vi är ju i huvudstaden för fan”. Sådant är ju lite tråkigt men till min egen tröst blev det bättre ös den andra halvan av konserten + att jag fick galen ögonkontakt med den store Dolving. En anledning till den negativa uppslutningen berodde säkerligen delvis på att de flesta fattiga hårdrockarna hade prioriterat att se At The Gates för några veckor sedan istället.
… Ja, det är ju frågan. Jag och Lillerik åkte upp till den norrländska staden i fredags för att först och främst repa och festa och leka djävulen. Fast festa och leka djävul kanske är lite samma sak. Det började lite segt, planet var en halvtimme försenat och sen fick vi vänta länge som fan innan flygbussen avgick. Nä, det var ingen limo som hämtade upp oss men däremot var det en limo som hämtade upp Electric Boys som vi sedan såg senare på kvällen.
Flygbussen åkte genom kända kvarter och när vi färdades genom Ålidhem hände något. Jag såg en skymt av gamla Rockbaren-lägenheten, de klassiska röda tegelbyggnaderna, höstlöven… och med allt det som kom en massa känslor. På en och samma gång som Gessle säger. Mycket goda minnen men samtidigt en del ångest också på något vis. Jag har inte bott länge i Stockholm men det kändes verkligen konstigt att befinna sig i Umeå igen. Men det var sig likt. När vi kom fram drog vi direkt och repade ute i Umedalen. Det var kung. Trots att vi inte hade repat låtarna på hur länge som helst så kunde vi de utantill ändå i stort sett (Kriz var för ovanlighetens skull lite bögen men det gör inget). Förresten ska det tilläggas att vi repade utan Petter och att vi har beslutat att söka en ny sångare. Av en massa olika anledningar egentligen. Så om ni har något förslag på en ny sångare till Dirty Mischief – hör av er!
Sen drog vi hem och festade. Zacke-röven kom på besök också. Det blev hög musik och en massa Ratamahatta. Och sen utgång. Först på Två Våningar där det var ca 20 pers och en trubadur som fick medhjälp från vår sida. Men bartendern blev lite irriterad på oss och vi drog på Scharinska. Scharinska är the shit. Helt unikt egentligen. Så jävla grym stämning i fredags. Och alla var fulla och glada. Och Electric Boys uppträdde och körde brottarhitarna Groovus Maximus och Lips N’ Hips. Kriz’n fick i sig lite för mycket dock och vi hittade han hemma däckad på golvet. Så går det när man festar hårt!
På lördag vaknade vi alla mer eller mindre överjävla bakis, vilket var ganska väntat. Men efter en promenad nere på stan och inhandling av mer alkohol och ett nytt rep (denna gången i vår riktiga replokal) och lite mer käk så var vi på g igen. Robert med vänner kom på besök också och Femdroiden själv. Vi kom dock igång ganska sent och det blev därmed en sen utgång och när vi tillslut hamnade på Rex var klockan redan ett så det blev bara en timme på utestället. Men det gjorde inget egentligen antar jag. Sen hamnade vi plötsligt på efterfest hos Nordins där det bjöds på whiskey och HB i nån chokladgrogg. Där somnade jag. På efterfesten var också enda gången man fick skymt av Mr Nordin själv. Han skyllde på att han skulle upp och jobba (kl 11) dagen efter. Bögit!
Summa summarum om helgen då? Jo, det var förbannat kul men det gick ju samtidigt alldeles för fort. Och tiden brukar ju gå alldeles för fort när man har kul. Och det är trevligt att träffa sina vänner däruppe. Det är ju ett helvete att detta land ska vara så jävla avlångt. It sucks. Men detta för vi göra om. Snart! Umeå är lite som min andra hemstad efter Ö-vik och jag känner starkt för staden. Men just nu trivs jag alldeles ypperligt i Fjollholm och har inga som helst planer på att flytta norrut igen.
"Jag har full förståelse för att socialdemokraterna och miljöpartiet behöver diskutera sin politik. Men jag finns här som ett ansvarsfullt oppositionsparti."