Med vetskap om att detta med allra största sannolikhet skulle bli sista gången var det med visst vemod jag begav mig till Cirkus för att se The Soundtrack Of Our Lives denna kväll. Det är en mycket märklig känsla att se ett band som ska lägga av. Men även om vemodet fanns där så var jag väldigt peppad också.
TSOOL är alltid en speciell upplevelse live. Jag har sett dem ett antal gånger med varierande kvalité och förra gången jag såg bandet, under Malmöfestivalen mitt på dagen, var det sådär. The Soundtrack Of Our Lives börjar också kvällen på Cirkus lite skakigt. Ljudet är sådär med en del rundgång och varken söndagspubliken eller bandet känns supertända. Men efter ett par låtar är ljudet perfekt och lagom till Big Time, typ fyra låtar in, lossnar det ordentligt. Trots att de går vilse mitt i låten i allt flummande är det en monsterlåt och de tunga gitarrerna lyfter stämningen ordentligt. Efter det är det en fantastisk konsert rakt igenom.
På grund av att det är en avskedsturné så blir det inte ”bara” en vanlig konsert för senaste skivan. Men de låtar som spelas från Throw It To The Universe håller sig dock riktigt bra där Faster Than The Speed Light och You Are The Beginning stod ut mest. Men det är när de spelar sina bästa låtar från hela sin karriär som The Soundtrack Of Our Lives verkligen visar vad de går för. De största höjdpunkterna kommer under Mantra Slider, Sister Surround, The Passover, Instant Repeater '99 och helt fantastiska Second Life Replay där jag är ytterst nära att fälla en tår. Det är få band som får mig att fånle, headbanga och smyglipa under en och samma konsert. Jag har alltid gillat deras kontraster mellan det vemodiga och vackra till deras tunga 70-talsdoftande gitarrer.
Under 21st Century Rip Off går Ebbot ut i publiken och får alla på ståplats att sitta ned och står en halvmeter framför mig och rockar loss i kaftanen och dansar loss med sin stora kroppshydda. Det var häftigt. Ebbot är för övrigt kung och en svensk artist som har nått kultstatus. Jag är ytterst svag för hans sköra men ack så karaktäristiska sångröst. Faktum är ju att alla bandmedlemmar nästan känns som legendarer i den svenska musikscenen. Alla syns på scenen och spelar sin egen roll i laget. Mattias Bärjed är dock bäst och är i storform med sina gitarrposer och hoppsparkar. Dock saknade jag hans röda pyjamasdräkt.
Sammantaget blir det en mycket magisk konsert som jag alltid kommer att bära med mig. The Soundtrack Of Our lives är kungar och jag kommer sakna detta eminenta band!
Bilder från Rockfoto.nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar