Isis har länge varit ett av de band som legat på min att-måste-se-live-lista men nu kan jag äntligen stryka dem från listan också. Jag fastnade totalt för Isis i och med det stora genombrottet - 2002 års skivsläpp Oceanic. En fantastisk skiva på många sätt även om jag håller Panopticon från 2004 strået vassare. Isis har gett mig extremt mycket och i fråga om musikaliska trippar står de nästan högst i topp. Pröva t ex att ligga och slumra till Panopticon och jag lovar dig spännande drömmar.
Men efter Panopticon har de, i alla fall för mig, blivit lite sämre. Eller, det känns som att de inte har förnyat sig tillräckligt mycket för att jag ska hålla mig lika intresserad. Årets Wavering Radiant har jag t ex haft väldigt svårt att komma in i – men det har faktiskt gått betydligt bättre efter att ha hört Isis live.
Det är mycket folk denna kväll på Strand och publiken är heltaggade när Isis kliver upp på scenen. Jag har några drinkar i magen och mår prima när Isis inleder med förstaspåret Hall Of The Dead från senaste skivan. Ljudet är fantastiskt bra på en gång och de är otroligt tajta. Men de 2-3 första låtarna har jag lite svårt att greppa och jag känner mig av någon anledning okoncentrerad och lite tankspridd. ”Jag ser ju ISIS, detta är ju hur jävla bra som helst. Eller?!”. Det är bra men jag blir inte hänförd på det sätt jag hade förväntat mig. Men sedan när de där så karaktäristiska uppbyggande instrumentala bitarna kommer så blir jag mer och mer uppslukad för varje minut som går och försvinner in i musiken. Blundar, headbangar, njuter. Det superba ljudet gör att man hör alla instrument tydligt och det finns hela tiden små detaljer att titta och lyssna på.
Om man ska jämföra Isis med liknande band som Cult of luna och Neurosis är Isis betydligt mer atmosfäriska och drömska och även om det finns väldigt tunga element så känns Isis definitivt som ett betydligt mjukare band. När Neurosis kan vara extremt tunga och onda live så är Isis snarare vackert och fridfullt. Visst har de extremt tunga element men i mina ögon är det de drömska ljudlandskapen och de hela tiden påbyggande nyanserna som är själva essensen med Isis.
Den i mina ögon stora svagheten med Isis är Aaron Turners sång. Hans stämband är inte det mest imponerande vare sig han sjunger vanligt eller growlar. Och live var jag rädd att detta skulle vara ännu mer tydligt men där hade jag fel. Hans sång var snarare det motsatta live. Kanske fanns det en hel del effekt på sången och kanske försvinner sången bort lite i ljudlandskapet men han gjorde mycket bra ifrån sig.
Men efter Panopticon har de, i alla fall för mig, blivit lite sämre. Eller, det känns som att de inte har förnyat sig tillräckligt mycket för att jag ska hålla mig lika intresserad. Årets Wavering Radiant har jag t ex haft väldigt svårt att komma in i – men det har faktiskt gått betydligt bättre efter att ha hört Isis live.
Det är mycket folk denna kväll på Strand och publiken är heltaggade när Isis kliver upp på scenen. Jag har några drinkar i magen och mår prima när Isis inleder med förstaspåret Hall Of The Dead från senaste skivan. Ljudet är fantastiskt bra på en gång och de är otroligt tajta. Men de 2-3 första låtarna har jag lite svårt att greppa och jag känner mig av någon anledning okoncentrerad och lite tankspridd. ”Jag ser ju ISIS, detta är ju hur jävla bra som helst. Eller?!”. Det är bra men jag blir inte hänförd på det sätt jag hade förväntat mig. Men sedan när de där så karaktäristiska uppbyggande instrumentala bitarna kommer så blir jag mer och mer uppslukad för varje minut som går och försvinner in i musiken. Blundar, headbangar, njuter. Det superba ljudet gör att man hör alla instrument tydligt och det finns hela tiden små detaljer att titta och lyssna på.
Om man ska jämföra Isis med liknande band som Cult of luna och Neurosis är Isis betydligt mer atmosfäriska och drömska och även om det finns väldigt tunga element så känns Isis definitivt som ett betydligt mjukare band. När Neurosis kan vara extremt tunga och onda live så är Isis snarare vackert och fridfullt. Visst har de extremt tunga element men i mina ögon är det de drömska ljudlandskapen och de hela tiden påbyggande nyanserna som är själva essensen med Isis.
Den i mina ögon stora svagheten med Isis är Aaron Turners sång. Hans stämband är inte det mest imponerande vare sig han sjunger vanligt eller growlar. Och live var jag rädd att detta skulle vara ännu mer tydligt men där hade jag fel. Hans sång var snarare det motsatta live. Kanske fanns det en hel del effekt på sången och kanske försvinner sången bort lite i ljudlandskapet men han gjorde mycket bra ifrån sig.
Överhuvudtaget är det ju Aaron Turner som är frontfiguren i bandet och när han headbangar med hela kroppen tar han upp mest plats på scenen. Dock är det som snyggast när hela bandet exploderar i tyngd och alla (utom den tråkiga keyboard/gitarrist-killen) headbangar och gungar i takt med den storslagna musiken. Sjukt mäktigt.
Jag nämnde ovan att Wavering Radiant har varit lite seg att fatta på skiva men när livematerial mest bestod av låtar från denna skiva har den också växt betydligt. Threshold of Transformation är ett monster, både live som på skiva.
Som ni märker är jag jäkligt nöjd med denna konsert. Ska jag klaga på något så körde de för få låtar från Oceanic och Panopticon men det är ju samtidigt förståeligt. Isis har dock gett mig pånyttfödd energi och kommer att fortsätta ligga på favorit-hyllan.
Till sist bör man säga något om Strand vid Hornstull. Jag har aldrig varit där förut men den förhållandevis avlånga lokalen är ett suveränt ställe med tuff atmosfär. Står man långt inne i lokalen och tittar ut genom fönstren så känns det nästan som att man är ute till sjöss eftersom lokalen ligger bokstavligt talat alldeles vid vattnet. Mer konserter här tack!
Hittade den här bilden på Flickr.com. Spana in hur glad man är när man ser Isis. Färne ser ut att vara lagom emo. Lite av min kalufs är tyvärr det enda man kan se på denna bild.
Bonus!
Isis sprillans nya video till "20 Minutes / 40 Years":
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar