26 september 2013

Recension - Metallica: Through the Never



Det är lika bra att börja med att berätta (ifall Du inte visste det!) att ja, jag är ett stort Metallica-fan. Ett gigantiskt sådant. Mycket större Metallica-fan än gemene man. Jag har sett bandet live 14 ggr och har deras musik i ryggraden. Utan att tveka kommer jag alltid att svara att Metallica är världens bästa band genom tiderna och även om jag inte lyssnar på deras skivor särskilt ofta längre så finns Metallica alltid där för mig, tryggt i bakgrunden. Jag tycker Load-eran är bra, jag såg en hel del charm med punkiga St. Anger och jag tycker att Death Magnetic är svinbra. Folk som känner mig säger att jag inte kan vara objektiv när det gäller Metallica, men jag ska göra ett försök.

En snäll kompis fixade in mig på den officiella pressvisningen av Metallicas super-3d-biofilm i Stockholm och peppad satt jag tillsammans med ca 20-25 andra personer mitt på dagen för att se om det var något att ha.

Metallica har ju själva plockat från sin egen feta ficka och har enligt rapporter lagt ut 20 miljoner dollar (ca 135 miljoner SEK) på denna film. Och det är ju ändå lite vågat. Det finns ju alltid en risk att filmen floppar. Och det är tydligt att Metallica har varit i extra behov av pengar, senaste året har de ju rest och gjort ströspelningar i länder de aldrig eller nästan aldrig har spelat i tidigare såsom Kina, Sydafrika, Indonesien och Malaysia. Och på detta sätt har de nog dragit in lite extra kosing. Det tråkiga med detta och allt jobb de har lagt ner på denna film är ju att nästa skiva har blivit förskjuten ännu mer och vi lär inte få se en ny Metallica-skiva förrän 2015. Annars gick ju snacket vid släppet av Death Magnetic att Metallica skulle släppa skivor oftare nu. Bullshit! Men okej, detta var ett sidospår.

Metallica: Through The Never är i grund och botten en konsertfilm. En mycket spektakulär och maxad sådan. I 3D. Jag har varvat Metallicas live-dvds många gånger och även om dagens gubbigare Metallica inte kommer i närheten av den ungdomliga energi som Metallica visar upp i t ex den klassiska Seattle-livedvd:n från 1989 så har Metallica inte sett ut eller låtit så bra som de gör i denna biofilm på evigheter. Självklart är mycket fixat i efterhand. Lars Ulrichs baskaggar i exempelvis ”kulsprutepartiet” i One är exakta (och det vet alla som har hört Metallica live senaste tio åren att det brukar vara… otajt), James sjunger mycket bra och Kirk slarvar inte bort ett solo. Solot i Ride The Lightning, som är mitt favoritsolo med Metallica, är perfekt. Och så vare det här med 3D. Jag är egentligen emot 3D. Det är en säljpitch för dagens bedrövliga actionfilmer för att locka folk. Men oftast tillför det inte någonting och är mest bara irriterande. I detta fall är det raka motsatsen. Närvarokänslan ökar otroligt mycket och det känns ofta som att man står bredvid trumsetet eller att man kan nudda gitarren när Hetfield sträcker ut den. Väldigt coolt.

Scenen är också värd att nämna. Det är en ”best of-scen”  med de mest klassiska delarna från Metallicas olika scener genom åren. Förstörelsedelen från Load-turnén då scenen faller sönder och en snubbe fattar eld finns med, Snakepit-området från black album är givetvis en del av scenen och Fru Justitia faller sönder under mäktigt framförda låten …And Justice For All – precis som hon gjorde under Damaged Justice-turnén i slutet av 80-talet. Snyggast var dock den elektriska stolen som ju är en helt ny grej på en Metallica-scen. På ”Making of”-klipp på youtube verkade det lite muppigt men när elektriciteten slås på under andra delen av solot på Ride The Lightning fick jag rysningar av hur snyggt det var. Hela den gigantiska scenen består av en massa små skärmar och sådana finns även uppe i taket tillsammans med en snygg ljusshow och lasrar. Med filmprojektioner, eld, laser och ljus har de tydligt jobbat med att framställa temat i varje låt och såhär bra har de aldrig lyckats med detta tidigare. En i sammanhanget ganska blek låt som Cyanide blir betydligt bättre och mäktigare med detta jobb.



Som konsert är denna film fantastisk och tipptopp. Men sedan har det ju också tryckts in en story i det hela som utspelar sig mellan låtarna som Metallica spelar. Unge lovande skådisen Dane DeHaan (som ser ut som en ung DiCaprio och var mycket sevärd i Lawless) spelar roadien Trip som får ett uppdrag att hämta något till bandet. Filmen hoppar mellan denna sidohandling och konserten. Trip hamnar i någon slags parallellvärld i Vancouver (där konserten äger rum) där poliser och huliganer drabbar samman i kravaller. Och så finns det snubbar som hade passat i Mad Max-filmerna med gasmask och slägga. Och Trip hamnar mitt i denna smet. Till en början tycker jag att denna story skär sig från själva konserten men längre fram under konsertens gång, när Trips resa blir mer och mer utflippad, tycker jag att det passar ihop bättre med konserten och låtarna. Men ja, det är flippat och abstrakt och det är svårt att förstå vad Metallica och regissören egentligen vill berätta. Men om man får analysera detta lite mer tror jag att man kan få ut mer av det.

Metallica: Through The Never är riktad till Metallica-fans. Såna som jag. Inget snack om den saken. Men den fungerar givetvis också som en imponerande uppvisning av en fet hårdrockscirkus för alla som är nyfikna på hur det ser ut när världens största hårdrocksband spelar i en gigantisk hockeyarena med sina mest klassiska hits. Men jag vete tusan om ”vanliga” dödliga allmänt filmintresserade skulle få ut särskilt mycket av denna film. Själv satte jag nyss IMDb-betyget 8. Kanske är filmen en sjua men den får ett bonuspoäng för att jag fortfarande har en liten kick av filmen och för att jag ÄLSKAR Metallica. Metal up your ass!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar