Men som man säger, bättre sent än aldrig. Aldrig håller aldrig! Jag måste helt enkelt göra detta för att sätta bokslut på fjolårets musikår. Och det känns underbart att äntligen ha gjort det nu. Jag hade skrivit klart det mesta när jag var hemma i Ö-vik i julas och nu när jag hälsar på häruppe i Foppland i påsk så skriver jag klart texten, fyra månader senare.
De nominerade hittar du här:
http://www.smackebonk.se/2009/12/rawk-2009-ars-basta-skivor-de.html
Och här är listan, en topp 20. Håll till godo.
20. Bloody Panda - Summon
Nagelbitande och skrämmande doom. Bandet frontas av en japansk söt konstnärstjej med ingen tidigare musikalisk bakgrund. Och valet med en kvinnlig sångare känns ovanligt fräscht och unikt. Hon skriker, viskar, mässar och stönar sig fram till den fascinerande musiken som är mörk och stundals jävligt skrämmande. Jag har suttit med stora ögon på bussen på morgonen och varit rädd som fan samtidigt som jag har fascinerats på alla sätt. En häftig upplevelse.
19. The Generals – Stand Up Straight
Jag lovar, tio sekunder in i förstaspåret är man helt såld på detta. I alla fall om man har Entombeds patenterade death n roll i blodet. För det har jag. Och med denna skiva högt i stereon och några öl i mig på förfesten så är denna platta the shit. Det låter som Entombed lät på “To Ride, Shoot straight and Speak the Truth” med en hel del inslag av tidiga Hellacopters. Och det kan ju aldrig bli fel. Det negativa är väl som sagt att de känns lite copycats och att det kanske är svårt att hålla uppe intresset till 100 % skivan igenom men... fuck it. Detta är ett band som jag vill se live.
18. Hot Leg – Red Light Fever
Justin Hawkins gick ner sig totalt i drogträsket efter supergenombrottet med The Darkness. Nu är falsettsångaren tillbaka i rampljust med det nya bandet Hot Leg. Visst låter det väldigt mycket The Darkness men soundet är lite popigare och Justin sjunger hur grymt som helst fortfarande. Soundet kan nog bäst beskrivas som en blandning mellan AC/DC, Queen, diverse glamrock, en massa falsettsång och framförallt humor. Grym partyrock helt enkelt! Förutom Justins sanslösa sång så innehåller skivan en hel del grymma gitarriff och man blir sugen på att spela gitarr när man lyssnar på detta. Skivan är jämn och består nästan enbart av potentiella singlar men de låtar som jag har fastnat extra mycket för är Chickens, I’ve Met Jesus, Trojan Guitar, Cocktails och Gay In The 80s. Det är fånigt men ändå omöjligt att avvärja sig ifrån.
17. Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones. 2009 överlägset coolaste band. Kanske 00-talets t o m. Och med medlemmar med sådana meriter höjs naturligtvis förväntningarna. Tyvärr så är skivan en besvikelse och jag skulle beskriva skivan som cool snarare än riktigt bra. Det låter mycket Queens Of The Stone Age och 70-talsinfluenser och visst hörs det att Zeppelin-basisten är med. Och på det Dave Grohls suveräna trumspel. Men hur många gånger jag ändå lyssnar på skivan så blir jag inte betagen och får ingen riktig känsla av skivan som helhet. Homme och Grohl har gjort betydligt bättre ifrån sig tidigare (Songs For The Deaf) men jag tycker också att QOTSAs senaste giv, Era Vulgaris, spöar Them Crooked Vultures på många sätt. Visst finns det några grymma låtar (Gunman, Elephants, No One Loves Me & Neither Do I), men som helhet håller skivan tyvärr inte. Cool och godkänd men det räcker ju fan inte med de här övercoola snubbarna.
16. Wolfmother – Cosmic Egg
Wolfmother fortsätter att spela sin 70-talsinspirerade och hårda svängiga riffrock på sin andra platta. Visst är det genomgående hög kvalité och det finns en hög med låtar som jag bara tokdiggar. Men problemet tycker jag är att det är för många låtar. Det blir svårt att ta till sig en platta till 100 % när det är 16 låtar. De hade tjänat som fan på att ta bort minst fyra låtar. Cosmic Egg har heller ingen superhit i form av Mother eller Joker And The Chief. Och ibland får man känslan av att det de gör är lite mer nostalgi före själ. Men som förfestplatta funkar det jävligt bra.
15. Nick Cave & Warren Ellis - The Road: The Original Motion Picture Soundtrack
Jag har gått och blivit helt såld på Nick Caves skivkatalog. Snubben berör. Men förutom att släppa musik med The Bad Seeds så har han också skrivit en del filmmusik. Det senaste i raden är musiken till filmen The Road. Den totala musiken kryper in i själen och berör. Filmen har jag dock inte sett ännu.
14. Shrinebuilder - Shrinebuilder
En av två supergrupper på min lista och när medlemmarna heter som de gör så är detta utan tvekan det tyngre paketet av de två banduppsättningarna. Faktum är att det på papperet låter jäkligt massivt. Men resultatet är faktiskt lite förvånande, inte som väntat men jävligt bra ändå.
Låter som en blandning mellan flummig doom, stoner och massa Black Sabbath. De turas om att sjunga vilket varierar det hela och helheten andas tyngd och erfarenhet.
13. Crystal Caravan - Crystal Caravan
Ett band som jag har sett live 666 ggr och se på fan – de levererar totalt på skiva också och RG sjunger som den viking han är. Balla 70-talsinfluenser à la The Doors och Zeppelin med ett jäkla ös. Umeå regerar.
12. Lamb Of God – Wrath
Guds lamm förvaltar arvet från Pantera på ett mycket attraktivt sätt. Fetare än deras förra skiva (som inte heller var dålig) och en av 2009 års absolut bästa metalplattor. När det handlar om denna typ av metal är det Lamb of God som leder just nu.
11. Pelican – What We All Come To Need
När Isis senaste verk känns för välbekant är Pelicans instrumentala (förutom avslutningsspåret som har sång) postrock fräscht. Sången saknas inte. Pelican är lite rockigare och lite enklare och har fungerat som ett perfekt soundtrack till mina resor till och från jobbet.
10. Slayer – World Painted Blood
Gammgubbarna är tillbaka med sin metalpunk. Merparten av materialet är skrivet direkt i studion vilket gör skivan lite mer experimentiell än den förra mer tydliga flörten med 80-talet. Lombardo imponerar som vanligt men förutom hans smattrande och det feta titelspåret är skivan lite av en besvikelse från början. Helhetsbilden och favoriterna växer fram så småningom och även om det inte är ett mästerverk så är det ett fuck you till alla som försöker sig på att vara lika hårda.
9. Katatonia – Night Is The New Day
Katatonias känslosamma form av metal upptäckte jag inte förrän med förra plattan The Great Cold Distance. Och likt den plattan så breder känslorna ut sig på samma sätt med Night Is The New Day. Detta är musik som man gärna lyssnar på i sin ensamhet och låter ta över sitt sinne. Det tog ett antal genomlyssningar innan man kom in i skivan men sedan växer den för varje genomlyssning och varje gång hittar man små detaljer och nya nyanser som gör den bättre och bättre. Ett välskrivet och genomtänkt verk som blir din närmaste vän om du bara ger det möjligheten.
8. Kiss – Sonic Boom
Kiss. Bandet som dog för 30 år sedan och som sedan dess fortsätter att köra på för pengarnas betydelse, något som de själva står för. Men äh, släpp den synen på Kiss för tillfället. Visst förstår man tanken med Sonic Boom. ”Vi gör en skiva som låter som de vi gjorde på 70-talet! Och säljer skivor som fan!” - Revival-tänket. Vissa blir äcklade av det men jag kan inte låta bli att inte älska skivan. Låtarna är helt enkelt för bra. Lyssna på låtar som Modern Day Delilah, All For The Glory eller Danges Us och säg att de är dåliga och INTE svänger. Nä, älskar man Kiss 70-tal så älskar man detta.
7. Pearl Jam – Backspacer
Två av de fyra kända Seattle-grupperna på topp 10 nästan 20 år efter grungens genombrott. Intressant! När Alice In Chains har behållit mycket av sitt typiska sound så har Pearl Jam åldrats och utvecklats betydligt sen ungdomen. Backspacer beskrivs bäst som en renodlad rockplatta med lite gubbrockinfluensar, jag för t ex ofta tankarna mot en viss Bruce Springsteen. Det kanske inte låter så spännande men faktum är att det är en oväntat bra rockplatta. Ösiga positiva rocklåtar blandas med mer vemodiga låtar där stilbildaren Eddie Vedders sköra stämma tar över totalt och berör. Efter ett par genomlyssningar är man helt fast i plattan eftersom låtarna är så välskriva och melodierna så klockrena. Skivan är ganska kort också vilket spelar in, och ingen låt känns som en utfyllnad. Oavsett vad man gillar för musik så är detta en skiva man inte får förbise.
6. Thåström – Kärlek Är För Dom
Thåström fortsätter på samma spår från förra skivan med ytterst personliga texter. Efter Sällskapet (som jag funderar på om det möjligen är det bästa som herr Thåström har medverkat på) önskade jag att ljudlandskapet som fanns på den skivan skulle förenas med Thåström solo och den önskningen gick i uppfyllelse. Resultatet är ett mörkare och lite mer industriellt sound och jag bara älskar det. Skivan känns också som ett sorts farväl, ungefär som att han ska gå och dö, men jag är säker på att Thåström släpper mer musik framöver, så unik och begåvad är han. Om man ska klaga lite så är texterna och låtarna inte fullt lika minnesvärda som Skebokvarnsvägen 209 men det gör inget.
5. Megadeth – Endgame
Vilken jävla comeback! Visst finner jag alltid stort värde i en ny Megadeth-platta men Endgame chockerar med att vara det bästa herr Mustaine har skitit ur sig på mycket mycket länge. Jag får många vibbar från Rust In Piece men det finns delar från skivan som man kan koppla till alla delar av Megadeth karriär. Bandets 90-talskarriär har fått mycket skit men skivorna Youthanasia och Cryptic Writings är båda mycket viktiga skivor från min ungdom och låten 44 minutes hade mycket väl kunnat komma från den perioden. Förra plattan United Abominations var också bra men den stora skillnaden på Endgame är att låtstrukturerna är mer genomtänkta och det är inte bara en massa galna thrash-riff. Överhuvudtaget märks det att allt är mer genomarbetat och det är kul som fan att metalvärldens argaste rödhåring, som faktiskt snart är 50, kan lägga ner så mycket energi på musik fortfarande.
4. Kongh – Shadows Of The Shapeless
Debuten från 2007 var fantastisk på många sätt. Men två år senare har ungtupparna från Nässjö mognat ännu mer och Shadows Of The Shapeless är på många sätt en sjukt bra platta. Ljudet är rått, tungt och ärligt. Låtarna är långa men trots att de spelar tung doom så blir det aldrig tråkigt eller svårlyssnat. Allt känns hela tiden klockrent och riffen skulle göra Mastodon eller vilket band som helst avundsjuka. Detta är den skiva som jag lyssnade på mest under 2009 och kanske borde den ha hamnat lite högre upp ändå. Men jag väntar med att ge Kongh topplaceringen tills den mästerliga tredjeplattan kommer.
3. Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
Jag ska lägga fram korten på bordet på en gång och berätta hur det ligger till: Alice In Chains är det band av de fyra Seattle-banden som jag känner minst för. Ibland blir det så. Tiden och timingen var aldrig där för att jag skulle lyssna på bandet i mina unga dagar. Tipset om bandet kom aldrig. Åtminstone inte från rätt håll. Och när jag har lärt känna Alice In Chains först på äldre dagar så har jag helt enkelt inte samma förhållande till detta band som jag har till Soundgarden eller Nirvana. Och till viss del Pearl Jam.
När ordet spreds om denna comebackplatta var jag tveksam. Och när Fredde började peppa skivan utan dess like blev jag också lite anti. Men jag tänkte väl att timingen känns rätt och de är ju för fan musiker och ska självklart göra detta. Alla negativa tankar förändrades dock direkt när jag hörde skivan och började förstå dess helhet. Det sentimentala griper fullständigt tag i mig och ångesten är helt fantastisk. Sången, gitarrerna och låtkvalitén är helt fascinerande. Jerry Cantrell är ett geni. Och avslutande hyllningspåret till Lance, tillika skivans titelspår, är 2009 års vackraste låt. En mycket glad överraskning och min respekt för Alice In Chains är numera maximal.
2. Mastodon - Crack The Skye
Jag har haft ett märkligt förhållande till denna skiva under året. Från början fullkomligt älskade jag den. Sedan insåg jag att jag var besviken och hittade brister för att sedan verkligen ha fått en ny kick av skivan den senaste tiden. Crack The Skye ÄR ett fantastiskt album. Och jag förstår till fullo varför de ville göra detta album och varför det låter som det låter. Det kändes logiskt på många sätt i bandets utveckling. De progressiva inslagen har tagit över mer och mer och sjuttiotalsrocken regerar. De psykedeliska inslagen finns överallt och trots att de är influerade av alla möjliga band med dessa ingredienser så har Mastodon ett helt eget recept. Temat är mer flippat än någonsin med astralresor och Rasputin. Och vem fan kan inte säga att detta är helt fantastisk musik när man lyssnar på de musikaliska resorna som erbjuds i låtar som The Czar och The Last Baron?
Men hur mycket jag än försöker få detta till årets album 2009 så känner jag att jag inte kan göra det av de anledningar som jag ska berätta nu, dvs lista ”svagheterna” med skivan:
- Kaoset är borta. Mastodon på skiva är alltid en fantastisk musikalisk resa men ett element är borta och det är kaoset. Vart är det snabba, galna och aggresiva? Vart är skivans svar på Bladecather eller Mother Puncher?
- Soundet är för polerat och det rår Bruce Springsteen-producenten för. Visst lockar ett snyggare sound större publik men när råheten i soundet har tagits bort har också en del av bandets karaktäristiska sound försvunnit. Och ärligheten.
- Den aggressiva sången är för tillbakahållen och skönsången får för mycket plats. När blir sången som tyngst på skivan? Jo, när Scott Kelly tar över. Och då blir denna punkt väldigt tydlig. Brent Hinds sjunger dessutom för mycket.
- Det är en jävligt bra skiva men det är också deras sämsta skiva. Japp, Remission, Blood Mountain och framförallt Leviathan spöar Crack The Skye i mina ögon. Öron!
- Den musikaliska resan är inte lika omtumlande. Man har ”lärt sig” bandets sätt att skriva låtar och därför blir man inte lika chockad denna gång.
Men sedan tänker jag tillbaka på sommaren och när jag fick uppleva The Czar i totalt hällregn i Hultsfred… och älskar skivan totalt. Igen.
1. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Det är knappast något nytt att jag fullkomligen älskar Paradise Lost. Mackintosh gitarrharmonier har alltid gått rakt in i min själ och jag blir alltid berörd av en ny platta med detta band. Det är faktum. Visst har Paradise Lost, likt alla band, släppt sämre och bättre skivor under karriärens gång men de har aldrig varit dåliga eller ointressanta – lite som Metallica. 2007 års In Requiem var verkligen en toppskiva och med ett mörkare och tyngre sound än på länge och starka låtar fick den en given topp-placering på min 2007-lista endast slagen av Machine Head. Faith Divides Us, Death Unites Us fortsätter mycket på samma våg som In Requiem men med den skillnaden att allt, sjukt nog, är bättre. Soundet är det tyngsta på nästan tjugo år och man måste gå tillbaka till när Nick Holmes growlade för att hitta samma tyngd. Att de spelar på sjusträngade gitarrer för första gången under sin långa karriär spelar självklart in i det hela. Men det som gör att skivan är så bra är helt enkelt låtkvalitén. Det finns bara en låt som känns lite ”album filler” och det är Universal Dream. Resten av skivan är extremt bra låtar rakt igenom och så här jämna har de aldrig varit på någon skiva förut. Något annat som står ut är att de hårda riffen verkligen får tala och stå i centrum på ett sätt som de inte har gjort sen Draconias Times. Det är storslaget, tungt, mörkt, episkt och helt och hållet genialiskt och välskrivet och därför är detta 2009 års bästa skiva.
Årets skämt:
Chris Cornell – Scream
Vi har vomerat ett flertal gånger under året som gick över denna skiva. På sätt och vis kan jag förstå att han verkligen försöker skriva en überkommersielll pop-platta anpassad för radion men det blir fel på exakt alla sätt när han går ihop med Timbaland. Sammansättningen skär sig. Det räcker med att lyssna på refrängen på inledningslåten för att spy galla. Chris, satsa på Soundgarden nu så glömmer vi det här.
Årets besvikelse:
Marilyn Manson – The High End Of Low
Twiggy var tillbaka i bandet efter en sejour med A Perfect Circle och Nine Inch Nails. Och de första rapporterna ryktades om en tillbakagång till ett äldre sound och den evigt ouppnåeliga Antichrist Superstar. Men sen kom skivan och det visades sig att team Manson och Ramirez har valt en feg och ointressant väg. Soundet är välpolerat och de försöker vara sådär mjukhårda. Men i längden är det bara så oinspirerande och ointressant. Och efter varje genomlyssning känner man bara ”Jaha, var det inget mer?!”. Sedan har Manson visat sig vara slut på andra sätt också. Snubben är 40+ nu och det kanske är dags att göra en Hetfield och lägga ned missbruket och på så sätt kanske kan lyckas rädda en karriär som redan nu gränsar till det patetiska. Manson, se och lär av din mästare Trent Reznor.
Kortfattat:
1. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
2. Mastodon - Crack The Skye
3. Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
4. Kongh – Shadows Of The Shapeless
5. Megadeth – Endgame
6. Thåström – Kärlek Är För Dom
7. Pearl Jam – Backspacer
8. Kiss – Sonic Boom
9. Lamb Of God – Wrath
10. Slayer – World Painted Blood
11. Katatonia – Night Is The New Day
12. Crystal Caravan - Crystal Caravan
13. Pelican – What We All Come To Need
14. Shrinebuilder - Shrinebuilder
15. Nick Cave & Warren Ellis - The Road: The Original Motion Picture Soundtrack
16. Wolfmother – Cosmic Egg
17. Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
18. Hot Leg – Red Light Fever
19. The Generals – Stand Up Straight
20. Bloody Panda – Summon
Kung och äntligen! Jag blir sjukt peppad av att du plockade in When Black Gives Way To Blue på tredjeplats. Trodde inte du skulle hålla den riktigt så högt. Kiss på topp-tio är riktigt kul att se. Det är en bra platta! Som vanligt är det ett antal skivor jag knappt hört talas om och det blir kul att börja lyssna på dessa. Hot Leg och Bloody Panda lär få sina varv på jobbet i veckan. Ska även ta och styra upp OSTen till The Road (och givetvis se filmen)
SvaraRaderaSen kan jag bara hålla med dig om både årets skämt och årets besvikelse. Snacka om givna "vinnare" du hittat där!
Du har ett sätt att skriva så man vill kolla upp en massa av det du nämnt. The Generals t e x. Jag håller med om titellåten på AIC's nya. Vackraste låten på många år och längden gör att jag ofta vill höra den en gång till.
SvaraRaderaPappa, alltid kul att kunna ge lite skivtips! Och japp, Manson och Cornell tillhör defintivt de stora skämten det gångna året.
SvaraRaderaBüster, jag tyckte att låten var för kort först. Men jag har "insett" att det är meningen. Låten tar slut tvärt precis som hans liv gjorde.