Pappa Dread: Årets tio bästa nya plattor.

Då var det dags att sammanfatta albumåret 2013 och det gör man ju som brukligt med en fin
topplista. De plattor jag anser vara årets tio bästa är:

1. Alice In Chains - The Devil Put Dinosaurs Here
Redan då jag hörde första singelsläppet "Hollow" började jag hoppas och efter "Stone" var jag säker. Det här blir, precis som Black Gives Way To Blue, en riktigt riktigt bra platta. Stämsången och Cantrells röst i Voices,  den släpande och textmässigt tunga "Lab Monkey", "Fantom Limb" och angst-svängiga (ja ni läste rätt) Breath on a Window. AiC visar gång på gång att bandet fortfarande håller väldigt hög klass.

2. Kylesa - Ultraviolet
Jag har följt det här bandet sedan Svenke nämnde dem i en av sina årsbästalistor för en handfull år sedan och det här är nog deras absolut bästa platta. Mer nedtonad och musikalisk än tidigare och med höjdarspår som Exhale, We're Taking This, Steady Breakdown och avslutande Drifting så är det här årets näst bästa platta.

3. Vista Chino - Peace
Brant Bjork, John Garcia, Nick Oliveri och Bruno Fevery ville ge oss mer Kyuss. Det tyckte Josh Homme var en dålig idé och efter lite käftande i diverse rättssalar så blev Kyuss Lives Vista Chino och släppte plattan Peace. En platta som fortfarande doftar enormt mycket Kyuss och är en riktigt riktigt bra stonerplatta. Mitt favoritspår är Planets 1 & 2 där Brant Bjork sjunger första halvan och Garcia andra halvan av låten.

4. Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
John Homme vrider QOTSA åt ett nytt håll och plockar in lite influsenser från Them Crooked Vultures och det blir hur bra som helst. Om jag ska beskriva den här plattan så får det bli med följande ord. Långsam, sexig ökenrock.

5. New Keepers of the Water Towers - The Cosmic Child
Min första kontakt med det här stockholmsbandet var på den så kallade juniorscenen på Roskilde där de spelade dagarna innan själva festivalen startade. De var bra redan då. The Cosmic Child är en snygg, tempostark och stämningsfull doom-platta som greppar tag i mig på ett sätt få svenska plattor lyckats göra den senaste tiden. Årets bästa svenska platta placerar jag på en femteplats.

6. Tomahawk - Oddfellows
Efter svåra besvikelsen Anonymous så var mina förväntningar väldigt lågt ställda på den här plattan. Då slår Patton och CO till med en riktig höjdare. Skivan har en tempomässig bredd som jag är väldigt förtjust i och det finns även en hel del Faith No More i ett par av låtarna. Och det är och kommer aldrig vara annat än klockrent.

7. Pearl Jam - Lightning Bolt
Efter tio plattor tänkar man ju att ett band kanske skulle bli trötta, eller försöka återuppfinna sig själva. Men så jobbar inte Pearl Jam. De levererar i stället en riktigt bra rockplatta kryddat med både ilska och ångest.

8. Chelsea Wolfe - Pain Is Beautiful
Det här är både en artist och en platta som dök upp från ingenstans i mitt musikmedvetande. Skulle jag beskriva hur den här skivan låter så kommer jag förmodligen göra bort mig, men jag förstöker med "industritung folkdoom". Eller så håller jag käften och låter spår som We Hit a Wall, Sick och The Waves Have Come visa vad det handlar om.

9. The Dillinger Escape Plan - One Of Us Is The Killer
The Dillinger Escape Plan levererar deras bästa platta på länge och jag är överförtjust. Det här är förmodligen den placering jag mest av allt kommer ångra efter något år, då skivan växer mer och mer för varje gång jag lyssnar på den. Höjdarspår just nu är Prancer, Paranoia Shields och Crossburner

10. Black Sabbath - 13
Första plattan på ungefär två hundra år med Ozzy på sång och det fungerar skitbra. Det är doom som verkligen dryper av gamla Sabbath och det räcker långt det här året. God Is Dead?, Loner och Dear Father är favoritspåren.

Bubblare:
Eftersom en topplista med bara tio platser kanske inte riktigt täcker in allt jag vill nämna så nämner jag några plattor här med. Vissa var inte tillräckligt starka för att kvala in bland de tio bästa. Andra har jag helt enkelt inte givit den tid de kanske förtjänar. Men så är det ibland. Mina bubblare (hej 80-talet) är:

Monster Magnet - Last Patrol
Red Fang - Whales and Leeches
Windhand - Soma
Thee Oh Sees - Floating Coffin
Ghost B.C. - Infestissumam

Incoming Cerebral Overdrive

De är förband till Ufomammut i Köpenhamn (Loppen eller dö). Så jag tänkte kolla upp om det är bra grejer. Det är det.

En dag att nörda vinylen lite extra.

Den tredje lördagen i April varje år inträffar en dag kallad Record Store Day. Eller skivbutiksdagen, om man så vill. Det är en dag tillägnad musiken som konstform och en dag då man gärna bör stötta sin oberoende lokala skivbutik lite extra. För de blir ju tyvärr bara färre och färre. En annan fin sak med just Record Store Day är att artister och skivbolag brukar hitta på lite schysst grejer som en del i firandet. Det släpps limiterade skivor, det hålls intima spelningar och artister och fans hänger runt med varandra i diverse skivbutiker. Just släppet av skivor är något som gör dagen väldigt speciell för mig. Förra året släppte Deftones en covers-platta och något år har någon släppt en split-sjua som består av Mastodons cover av ZZ-tops Just Got Paid och ZZ-top's orginalversion.

I år släpptes bland annat Refuseds mästerverk Songs To Fan The Flames Of Discontent i ett nytryck, om 1000 exemplar på fin vit vinyl. Och idag fick jag hem ett exemplar tack vare ebay och en säljare i London. Så nu nördas det vinyl för fulla muggar. Nu får mina grannar höra hardcore från Umeå. Hardcore i absoluta världsklass. SMACKEBONK!

Dishonored. Ge mig! Ge mig nu!

E3 tider är bra tider om man är ett spelfreak. Det är tider då utannonseringar, trailers, teasers och annat godis står som spön i backen och det går inte en dag utan att man hittar något nytt som gör en peppad. Det senaste fallet av extrem överpepp kommer från Dishonored. Eller rättare sagt, den trailer för spelet som släptes idag. Det ser smutsigt bra ut!

Welcome back. TO HELL!

Bethesda har just berättat att de kommer ge oss godis. Stort, hårt och argt godis rakt från helvetet. Jag pratar om Doom 3 BFG Edition. Big Fucking Gun Edition! Som består av Doom 3, Doom 3 : Resurrection of Evil och även något man kallar "Lost Missions". Allt detta remastrat för X360 och PS3. För mig är det här ett givet köp... igen. Trots att jag spelade igenom Doom 3 på både PC och på den gamla krysslådan så kommer jag lägga vantarna på det är hårda paketet när det släpps i höst. Och bara för att det ska bli än mer hårt så slänger man även med Doom och Doom II : Hell on Earth. SMACKEBONK!

 

Kill Devil Hill - Strange

Kill Devil Hill har slängt ihop en första singel, och video, för den kommande självbetitlade debuten som släpps typ vilken dag som helst. Jag har varit enormt peppad på den här skivan sedan Rawk (ja jag ska nämna honom i minst vartannat inlägg) kastade upp en teaser för massa månader sedan. Jag menar, de säger ju att de hämtat inspiration från bland annat Alice in Chains. Hur som. Här har ni en länk till videon. Jag gillar det jag både hör och ser.

http://www.noisecreep.com/2012/05/21/kill-devil-hill-strange-video/

Black Church of Wizard

Läste nyss Rawks inlägg om Electric Wizards senaste sjua-släpp (låten är kung!) och kände att jag ville kasta upp en trio omslagsbilder. Black Sabbath inspirerar.

Tack för allt MCA!

Adam Yauch a.k.a. MCA har gått bort. En tredjedel och därmed troligtvis hela Beastie Boys finns inte längre. Och det känns riktigt riktigt tomt och surt och världelöst.

Jag minns ett fyllesamtal för länge sedan med Erik om hur det kommer kännas när ens hjältar börjar gå ur tiden. Nästan alla band vi dyrkar består av folk som är äldre än oss själva så det är ju så att vi (troligtvis) kommer leva medans en del av dem dör. Hur kommer man reagara när James dör eller när Dave Lombardo lämnar in. Kommer man uppleva herr Reznors bortgång och hur kommer det kännas när Mike Patton inte längre finns. Igår blev det där verklighet. Igår gick en av mina absolut största hjältar , Adam Yauch, bort. Blott 47 år gammal.

Beastie Boys var ett av de första band jag verkligen tog till mig på en såndär hängiven nivå. De var (och är) ofelbara. Allt de gjort är magiskt och jag kunde liksom inte sluta lyssna på dem och jag ville äga allt de släppt. Jag minns att jag periodvis lyssnade på dem varje dag. Jag minns hur jag och min polare Roger nötte ut det videoband han hade spelat in videon till Sabotage på och jag minns hur jag lärde mig åka snowboard till Beastie Boys. En freestyle, ett kassettband, en grupp. Beastie Boys. Beastie Boys musik fick mig att må bra. Om jag säger att deras musik var startskottet på mitt musikintresse så är det ingen överdrift. Och när jag slutligen fick nöjet att se dem lira live på Roskilde 2007 så var det så galet bra att jag nästan kunnat åka hem direkt efter spelningen. Vi snackar kl 22 på festivalens andra dag. Då var jag nöjd.

Det finns väldigt mycket man kan säga om deras musik. Inovativt, bandbrytande, vågat, ja, ni fattar. Det jag anser vara deras absolut största styrka är när de får framföra sin musik live. Då är de ett av de bästa banden på planeten. Tror ni mig inte så ta och kolla in det här klippet från 1999. Det är magiskt.



MCA, tack för allt. Du kommer alltid finnas i mitt och i miljoner andra människors musikhjärtan.

Every Time I Die

Jag snubblade över dessa herrar från Buffalo i torsdags när jag kollade Cancer Bats turnéschema. Lite långsammare hardcore med en liten liten touch Mathcore. De släppte senaste plattan Ex Lives i mars, en platta jag inte satt mig in i men New Junk Aesthetics från 2009 är riktigt bra.

Pappa Dread: Årets Bästa Skivor 2011

1. Machine Head - Unto The Locust

I! AM HELL! Redan där är jag såld. Redan där får jag en känsla av att det här kommer räck oerhört långt. Det här är Machine Head när de är som allra bäst och jag vet inte om Mr Flynn någonsin sjungit bättre. Och samtidigt har han aldrig varit argare. Men det som i slutändan gör detta till en given etta, det som gör att den här plattan sopar banan med allt som släppts i år är den enormt, för att inte säga förbannat, höga nivå skivan håller. Det finns inte ett spår som faller ur ramen. Inte en minut som känns oslipad. Det finns inte en enda sekund av skivan som inte ger mig gåshud. Och då snackar jag även om barnkören i underbara Who We Are (Suck it Rawk!).

2. Antrax - Worship Music

Välkommen tillbaka Joey Belladonna och tack för sånglektionen! Om jag ska beskriva den här plattan så känns det lättast att kalla den för en greatest hits fast med nya låtar. Riffen, sången, låtarna, ja allt känns som man kramat guldet ur 80- och 90-talet för att sedan forma om det till nytt... guld. Skivans höjdpunkt är definitivt The Devil You Know men precis som med Machine Heads monster till platta så finns det egentligen inget här som inte håller allra högsta klass. Antrax! FUCK YEAH!

3. KoRn - The Path Of Totality

KoRn upptäcker och gräver ner sig i dubstep-träsket och skapar, tillsammans med genren absoluta höjdare, det jag utan tvekan kan säga är årets modigaste album. Det jag alltid beundrat med just KoRn är deras vilja att förnya sig, och att inte vara rädd för vad andra tycker. De släppte Untouchables när alla ville ha en Issues 2. De plockade in Atticus Ross och The Matrix och skapade grymt underskattade See You On The Other Side och är nu tillbaka med en ny grymt spännande skiva. Plattans bästa spår just nu är Kill Mercy Within, Burn The Obedient och sen måste jag även nämna refrängen i Narcissistic Cannibal. Nu vill jag bara att man drar ut på en klubb-turné med det här gänget dubstep-gudar. För det kan faktiskt bli hur tungt som helst.

4. Beastie Boys - Hot Sauce Committee Part Two

Beastie Boys är tillbaka med årets absolut bästa hiphop-platta. Del två av hetasåskomitéen är även det en ruggigt jämn platta men det som jag faller för är att den känns som ett modernt verk samtidigt som det känns som klassiskt Beastie Boys. Bästa spåren på skivan är Nas-gästade Too Many Rappers, Don't Play No Game That I Can't Win med Santigold samt Say It.

5. Black Spiders - Sons of the North

Första gången jag såg Black Spiders live så öppnade de för Airbourne på Lilla Vega i Köpenhamn och det kändes lite som att få ett knytnävsslag i ansiktet, fast på ett bra sätt. Andra gången jag såg dem så öppnade de för Magnet i Stockholm och levererade samma sköna stryk då med. Plattan då? Jo, allt finns där med. Grymma riff från bandets tre(!) gitarrister och låtar man bara vill headbanga sönder nacken till. Eller för att citera Rawk. "Lyssna på KISS Tried To Kill Me, Blood Of The Kings och Si, El Diablo så fattar du."

6. Mastodon - The Hunter

Det här är nog Mastodons mest "kommersiellt inriktade" platta. Och jag tycker nog att det även är deras svagaste. Men en svag Mastodon-platta är ändå en grymt bra platta. Och med spår som Black Tongue , Spectrelight och Stargasm så ska det till ett megalodonskt bra skivår för att Mastodon inte ska knipa en plats bland de tio första

7. Trent Reznor och Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo

När Trent Reznor berättade att han och Ross ville förmedla en dyster och mörk verklighet med den här skivan så blev jag väldigt förhoppningsfull. Duon hade ju visat med all tydlighet att man behärskar det här med att skriva filmmusik. Och resultatet är en best. En ond, kålsvart och ruggigt otrevlig värld målas upp framför mig i dryga tre timmar och det är riktigt riktigt bra. Skivan påminner om Ghost I-IV men är klart mycket mörkare och det fungerar verkligen klockrent. Sen måste jag även ge ett hedersutnämnande till covern av Immigrant Song.

8. Crowbar - Sever The Wicked Hand

Den skiva jag lyssnat allra minst på av de tio jag listar här och det har förmodligen resulterat i att jag undervärderat den något. Men så är det ibland. Man kan inte lyssna på allt. Skivan är i alla fall riktigt tung och verkligen osar New Orleans / Louisiana - sludge. Sen tycker jag blandningen mellan långsamt och snabbt funkar riktigt riktigt bra på den här plattan.

9. Graveyard - Hissingen Blues

Årets första och enda svenska inslag detta år kommer från Göteborgs allra bästa grupp. Graveyard har med Hissingen Blues tagit ytterliggare ett kliv framåt och levererar en platta som får mig att vilja vara född i mitten av femtiotalet.

10. '77 - High Decibels

Bon Scott, ni vet. Han som sades ha supit ihjäl sig. Han är inte död. Han bor i Barcelona och frontar ett band som heter 77. Lyssna på deras platta High Decibels om ni inte tror mig. Precis som med Airbourne så finns det ingen tvekan om vilka som är dessa herrars musikaliska förebilder och precis som med Airbourne så kommer de undan med att spela typ exakt samma musik. Det är rock and jävla roll överallt och "hela tin!" och jag kan inte sluta le när jag hör skivan. Och det borde inte du kunna heller. Annars är det bara att kasta rockplattorna du har där hemma och börja samlpa på dig Justin Beav... Bie.. ja, du fattar.

Det var skivåret 2011 som så här i efterhand blev riktigt riktigt bra. Gott nytt musikår och ladda upp för 2012 nu för det ser ut att kunna bli något i hästväg (som man tydligen säger om man menar allvar). Både skivmässigt och konsertmässigt.

Take Cover!

Rockskägget Nummer Ett, Den Gamle och Rocken, Old Man Rawk, inspirerade mig med sitt inlägg om Ghosts fantasiska och ytterst subtila tolkning av Beatlesdängan "Here comes the sun" till att fundera på vilka andra fantastiska covers det finns där ute, så att säga. Det finns ju en hel del när jag tänker efter. Så här kommer en lista av några av mina favoritcovers. Vi kan kalla den för Pappa Dreads favoritcovers just exakt nu. Och eftersom det här är en vanli lista och inte en topplista så finns här ingen inbördes ordning. Alla är kung, som man skulle uttryckt det i Övik.

Faith No More - War Pigs (Black Sabbath)

Det här är kanske den bästa cover som någonsin gjorts och med tanke på att det är en av tidernas viktigaste grupper som gjort orginalet så borde man redan nu förstå att den här låten är något i hästväg. Faith No More tar monstret War Pigs och gör den till sin egen. Det hade få band klarat av och få sångare i världshistorien har någonsin kunnat leverera så som Patton gör här.

Guns 'n' Roses - Knocking On Heavens Door (Bob Dylan)

Att inte ta med den här låten när man snackar covers hade varit oerhört korkat. G'n'R tar Dylans skapelase och gör den till sin egen. Och den är helt fantastisk.

Cancer Bats - Sabotage (Beastie Boys)

Den här låten och den här videon är liksom guld på så många nivåer att jag inte riktit vet vart jag ska ta vägen. Cancer Bats blev snabbt ett favoritband och Beastie Boys har varit ofelbara i mina ögon i... så länge jag kan minnas. Här tar inte bara Cancer Bats en låt och gör en cover på den. Man gör fan i mig en cover på videon med. Fuck Yeah!

Joan Jett and the Black Hears - I Love Rock 'n' Roll (The Arrows)

Visste du inte att det här var en cover? Nu vet du. Resterande kommentarer är överflödiga.

Nine Inch Nails - Dead Souls (Joy Division)

Ytterliggare en av de där covers-låtarna som är odödliga i mitt huvud. Det är dessutom en av mina absoluta NIN-favoriter. Jag tror jag dog tio gånger om när NIN framförde den live på Hover 2007.

Anthrax - Got The Time (Joe Jacksson)

Jag hade hört Antrax version lååååångt innan jag fick reda på att det var en cover och ännu längre innan jag faktiskt hörde orginalet, som inte alls är så tokigt. Antrax har i alla fall tagit Joe Jacksons låt och vridit upp tempot till 11. Det gillas! Förresten, Persistance of Time är en helt fantastisk platta.

Rage Against The Machine - The Ghost Of Tom Joad (Bruce Springsteen)

1. Fuck You Sony Music! 2. Jag ljög tidigare. Det här är den bästa covern som någonsin gjorts. Så jag tar och avslutar med den. Det är ren briljans från början till slut och den låten påminner mig om de bevingade orden. "Your anger is a gift." Tyvärr tillåter inte Nazist-Sony mig baka in klippet här eftersom allt Sony äger är för alltid deras och de som vill använda det måste sälja sin själ till dem. Ni fick fan i mig skörda det ni sådde, era as!

Sju förbannat bra låtar framförda av lika många grupper. Det finns en hel hög jag hoppat över den här gången. Machine Heads Battery, Girlschools Bomber och Fear Factorys Cars. För att nämna några få. Så upp med dem. Upp med dem på smackebonken!

Dopes To Infinity - Live

Monster Magnet är lätt ett av de bästa rockbanden på planeten och har en handfull plattor man kan lyssna på ungefär hur mycket som helst. Att de regerar live gör inte saken sämre. Nu har Wyndorf och resten av bandet fått för sig att man ska ge sig ut på en turné där man lirar plattan Dopes To Infinity i sin helhet. Först vill jag säga att jag är sjukt förtjust i turné-kring-gammal-platta-fenomenet som jag gissar inte Metallica startade med Master of Puppets 2006, men jag ger cred gred för det ändå. Man får oftast som fan, höra en hel del låtar man inte hört tidigare och ibland liras sådant som aldrig tidigare lirats live. Det blir speciellt helt enkelt. Sen är det helt lysande att höra Megadeth framföra hela Peace sells but who's buying' eller Queens of the Stone Age köra igenom hela den självbetitlade debuten i ett svep. Bara för att vara dryg och nämna lite av det jag lyckats se. Men nog om det.

Magnet ska alltså lira alltså Dopes To Infinity live, ifrån första till sista låt och kommer göra det här i Sverige. Det här SKA vara en given spelning för alla som inte anser att Jocke Berg är vår tids största musiker. Det här SKA vara en given spelining för alla som anser sig ha åt minstonne ett fragement av hårdrock i själen. Kort och gott. Känn peppen! Se dem! Eller va ett poppsnöre!

(Kanske den coolaste spelningen jag sett i mitt liv. Wyndorf är en gud!)

Det låter så jävla mycket bättre!

För ett... halvår sedan fick jag för mig att fundera lite på hur jag lyssnar på musik. Inte vad jag lyssnar på utan hur. Jag kom ganska snabbt fram till att jag lyssnar på två sätt. Spotify/Mp3 eller hemma i lägenheten. Och när jag är hemma så har jag inte så himla långt till stereon. 55 kvm är ingen sporthall direkt. Så jag kom fram till att jag kanske borde styra om mitt hemmalyssnande från CD till Vinyl. Dels för att det är coolt och dels för att det faktiskt låter bättre. Och det ger mig lite mer att pyssla med runt musiken. Lite... mer nörderi helt enkelt. Och det är verkligen aldrig fel.

Sagt och gjort. Jag införskaffade mig en mustig vinylspelare från min lokala hifi-handlare och sen har jag börjat köpa vinyl i första hand, i stället för CD. CD är nu mera plan B. Och det funkar... ganska bra. Mycket nyss släpps på vinyl (fuck you digitala mastrar) och en del gammalt kan man ju faktiskt hitta i diverse schyssta skivbutiker och på ebay ch andra ställen. Ibland gör man fynd, och ibland får man helt enkelt skippa en öl eller två extra i månaden för att kunna få njuta av musik på det sättet det är tänkt från början. Analogt.

Nu sitter jag här och lyssnar på mitt senaste förvärv. Anthrax - Persistance of Time. En förbannat bra platta som, likt så mycket annat med Antrax, jag liksom missat. Bättre sen än aldrig och jag inbillar mig att man verkligen hör en stor skillnad. Ljudet är varmare och mer naturligt och om du är musiknörd som jag och Rawk så styr om ditt hemmalyssnande. Börja nörda vinylen!

Pappa Dread: 2010 års bästa skivor

1. Monster Magnet - Mastermind



Monster Magnet är tillbaka och det med en tung platta som riktigt dryper av stonervibbar. Årets bästa platta och det bästa gruppen släppt sedan Powertrip.


2. Kylesa - Spiral Shadow



Att följa upp en bra platta är alltid svårt. Men när Kylesa släpper en ny platta redan ett år efter den jag borde kallat förra årets kanske allra bästa, verkar det vara hur lätt som helst. Speciellt när man lyssnar på plattans höjdpunkt "Don't Look Back".


3. Deftones - Diamond Eyes



Efter Chi Chegns bilolycka, som lämnat honom i ett semi-komaliknande tillstånd trodde jag att jag sett det sista av gruppen. Men i takt med Chi's små små steg framåt plockade man in gamla polaren Serigo Vega och släppte i maj en helt ny platta som närmast kan liknas vid en hyllning till livet.


4. Airbourne - No Guts. No Glory



Airbourne är inte det mest inovativa bandet på planeten men de har en frontman som saknar exakt alla spärrar och bandet har en energi på scen som jag sällan skådat. Denna glöd och energi har man lyckat pressa ner i en hela 18 låtar lång platta som är helt lysande.


5. Witchery - Witchkrieg



Den alltid lika genialiske Fredrik Strage beskrev en gång en musikvideo med orden "Jag vill bara lyssna på Burzum och dyrka satan". Det hade han säkert sagt om Witcherys senaste platta med för den är tung, mörk och ruggigt arg. Det är utan tvekan den bästa svenska platta som släppts i år och borde även få pris som årets snyggaste omslag.


6. Black Rebel Motorcycle Club - Beat The Devil's Tattoo




7. The Sword - Warp Riders

8. Electric Wizard - Black Masses

9. The Dillinger Escape Plan - Option Paralyzis

10. Royal Republic - We Are The Royal

En aptitretare inför Topp-10 2010

Just nu sitter jag uppe i Markus Näslunds förlovade land och jobbar intensivt med att sammanställa en lista över årets bästa plattor. Det blir tio stycken. Inte för att det saknats plattor utan för att tio är ett jämnt och fint nummer. Speciellt i år. En annan sak jag lovat mig själv, och som jag även pratade om förra året, är vikten av att släppa listan innan året är över. För vem vill läsa om 2010 när man sitter och suktar efter det som väntar en under det nya året?

Hur som helst så tänkte jag ge er lite små ledtrådar till min lista. Eller glimtar om vad som komma skall. Inte för att någon kanske bryr sig utan för att få igång peppen på den här sidan igen. För peppen måste nog vara Mest Saknade 2010. Detta kan man i alla fall säga om min topplista i år.

Det kommer INTE finnas någon hiphop-platta med i år.
Det kommer finnas minst två svenska grupper representerad.
Det kommer finnas minst en kvinnlig sångare på listan.



Är Witchery ett av de två svenska band som kommer ligga på min topp-tio-lista?

En magisk natt i Roskilde.

Rawk börjar med Foppa och jag fortsätter med James Maynard Keenan och Deftones. Snubblade över det här videolösa youtubeklippet idag och har lyssnat på det säkert 20 gånger. Det låter så jävla bra att jag vill gråta. 2001 var året man skulle varit där. Båda banden lirade på festivalen 2006 med, men tyvärr inte samma dag.

Alla borde göra som Bodström.

Jag tänker inte rabbla så mycket som jag brukar när jag skriver inlägg. Det jag ska göra är att länka till en krönika skriven av en ung öviksbo som har förbannat mycket intressant att säga. Jag hoppas vi får höra mer av den här snubben i framtiden. Läs, fundera och kommentera!

http://www.expressen.se/debatt/1.2109562/alla-borde-gora-som-bodstrom

"Jävla vitskallar!"

Det är titeln på en prisad radiodokumentär från SR 2003 som gick i repris för några veckor sedan som handlar om svenska invandrare i spannien. Jag har precis lyssnat på den och den rekommenderas STARKT.

Varför bloggar jag om den här? Därför att jag hör och läser om folk som svär över vår integration och som blir väldigt upprörd över vår invandring och invandrare generellt som inte lär sig svenska och inte anammar svenska traditioner och seder och så vidare. De låter som om det är självklart och att det är något vi svenskar definitivt skulle göra. Och man förstår inte alls varför invandrare håller sig till andra invandrare från samma land och så vidare.

- När jag bodde i Sverige var jag jätteirriterad på invandrare som inte lärde sig svenska. Nu är jag exakt likadan själv, jag kan inte ett ord spanska, säger Carola som är en av dom 25 000 svenskarna på Costa del Sol.

_http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=3773645

Det kanske inte är så lätt. Och vi kanske inte är så annorlunda än de som kommer hit. Tänkvärt är det vilket fall som helst.

Designen från helvetet.

Slipsarna är kastade. Man kallar sig Arbetarparti. Den blå färgen lyser med sin frånvaro (Bakgrunden är visserligen ljusblå.) Man skulle kunna tro att jag snackar om Socialdemokraterna. Så är inte fallet. Jag snackar om det politiska sveriges ulv i fårakläder. De "nya" moderaterna som klär ner sig, byter färg och svänger sig med vänstersnack för att än en gång försöka lura folket. Nu har man även tagit fram en ny fin affisch som ser ut att vara designad av samma dagisbarn som spydde upp Alliansloggan. Ni vet, den där gräsliga som ser ut som ett fattigt plaigat av Animal Planet. Det är inte ofta jag vill kräkas och gråta samtidigt, men så är det nu. Titta och njut av det som troligtvis är den överjävligt fulaste affisch jag sett i hela mitt liv.

trolig

Glitch of the Year!

Jag har suttit och tokspelat Red Read Redemption fram tills nyligen och det är en stark kandidat till årets bästa spel i min bok. Jag vet inte vilka av er som lirat det (Rawk?) men om nu har det så lär ni uppskatta följande klipp. Det är en liten best of över de buggar folk hittat. Jag har inte märkt av en enda trots att jag är uppe i över 50 timmars speltid så de är sällsynta. Men när de väl inträffar blir det hysteriskt roligt. Game of the Year? Glitch of the Year!