Nej, det här handlar inte om känslomässig tyngd eller personliga tragedier. Det här handlar om musik. Sitter och grubblar över spelschemat till årets Rock am Ring och känner att jag måste dela med mig lite. Jag tror jag kommer få uppleva så mycket jävla rock i alla former under en och samma dag så det med lätthet kan kallas Den tyngsta dagen i mitt liv. En dag, nio band, 100% jävla ROCK!
Mastodon, Hellyeah, As I Lay Dying(ölpause), Lamb of God, Stone Sour, Alice In Chains
Volbeat(ölpause), Slayer, Motörhead efter varandra på samma scen! Hårt!
30 april 2010
29 april 2010
How To Destroy Angels
Trent har startat ett nytt band/projekt med frugan. Kul som fan med nytt Trent-material men jag vet inte alls vad man ska ha för förväntningar. Förhoppningsvis skiljer det sig mycket från NIN. Eller kanske inte. Man får se! Ser iaf ut att komma redan till sommaren!
http://www.howtodestroyangels.com/
01 from How To Destroy Angels on Vimeo.
http://www.howtodestroyangels.com/
28 april 2010
Så gör man en cover!
Jag vet inte vad som är bäst. Covern eller videon?! Hur som helst så har Cancer Bats gjort det igen. De har levererat guld och jag är säker på att Beastie Boys själva är sjukt stolta över vad Cancer Bats gjort med deras klassiker.
27 april 2010
Spotify - the next generation
Nya Spotify är kung!
Sammankopplingen med Facebook är genialisk. Och att man kan lägga in sina egna låtfiler.
Sammankopplingen med Facebook är genialisk. Och att man kan lägga in sina egna låtfiler.
After All Is Said And Done
Den allra sista spelingen med NIN. Tre och en halv timma lång täckandes över 30 låtar. Filmad i 1080p och mixad i 5.1 Jag är så peppad att jag kräks!
http://atinylittledot.com/
21 april 2010
Metallica hänger i Karaoke-baren på Tallink-färjan(!) + Kirk om att åka buss för första gången sen 80-talet
Stackars Metallica måste ju åka buss genom halva Europa nu när Eyjafjallajökull spyr aska över kontinenten. Det som är spännande med detta är att Metallica inte har åkt buss på turné sen Cliff avled för en sisådär 24 år sedan. På grund av detta blev de bl a tvingade att åka buss från Oslo till Riga, en resa som tog 28 timmar.
Kirk säger såhär om äventyret:
"I just could not relax, thinking, 'Wow, those buses have changed a lot since we traveled.' They are so much more comfortable. You see, we did not use this means of transportation for more than two decades since the tragedy. When we boarded the bus again this week and had to travel overnight, I realized that those bad memories are still here. I still haven't overcome the fear of buses. But the show must go on."
Metallica med crew tog Tallinkfärjan från Stockholm till Riga i fredags och Hetfield och Trujillo sågs bl a i Karaokebaren drickandes öl (alkoholfri för James?!) och spana in en snubbe sjunga Whiskey In The Jar. Synd som fan att man inte visste om detta, då hade iaf jag hoppat på färjan.
Läs artikeln här:
http://abcnews.go.com/Entertainment/wireStory?id=10432897
Kirk säger såhär om äventyret:
"I just could not relax, thinking, 'Wow, those buses have changed a lot since we traveled.' They are so much more comfortable. You see, we did not use this means of transportation for more than two decades since the tragedy. When we boarded the bus again this week and had to travel overnight, I realized that those bad memories are still here. I still haven't overcome the fear of buses. But the show must go on."
Metallica med crew tog Tallinkfärjan från Stockholm till Riga i fredags och Hetfield och Trujillo sågs bl a i Karaokebaren drickandes öl (alkoholfri för James?!) och spana in en snubbe sjunga Whiskey In The Jar. Synd som fan att man inte visste om detta, då hade iaf jag hoppat på färjan.
Läs artikeln här:
http://abcnews.go.com/Entertainment/wireStory?id=10432897
20 april 2010
Metallica spelar The Unforgiven III för första gången
Metallica premiärspelade The Unforgiven III i Oslo för några dagar sen. Nedan kan du lyssna på hur det lät. En godkänd premiär, även om Hetfields röst inte verkar ha varit i toppform denna kväll. Och Krk får öva lite mer på solot.
True thrash made in Japan
Thrashen lever och frodas! Snubblade över kungbandet Grief of War på spotify. Det var första gången sen audiogalaxy-tiden som jag känner att jag bara måste inhandla en skiva efter att ha hört några ynka sekunder från en låt. Plötsligt känner jag bara för att slänga en stol genom köksfönstret...
19 april 2010
Grand Theft Auto IV: Episodes from Liberty City... till PS3!
Episoderna till kanske världens bästa spel Grand Theft Auto IV(för mig är det en ganska jämn kamp mellan GTA4 och MGS4) finns nu till PS3:an. Paketet "Episodes from Liberty City" innefattar de tidigare episoderna "The Lost and Damned" och "The Ballad of Gay Tony" - endsat för 369 spenar och därmed ytterst jävla prisvärt.
Dessa episoder har tidigare bara släppts till 360 och jag har minst sagt varit förbannad över detta. Microsoft hade helt enkelt tidsexklusivitet på episoderna. Men nu är jag allt annat än deppad, snarare peppad som fan att återigen kasta mig in i Liberty City och dess utmaningar och frestelser!
Dessa episoder har tidigare bara släppts till 360 och jag har minst sagt varit förbannad över detta. Microsoft hade helt enkelt tidsexklusivitet på episoderna. Men nu är jag allt annat än deppad, snarare peppad som fan att återigen kasta mig in i Liberty City och dess utmaningar och frestelser!
Irrationell rationalitet
Vaknade upp med A-Ekonomi på SVT nu för en stund sen. Svenskt Näringsliv och Arbetsgivarverket går nu ut och "varnar" för att den stora pensionsavgången som väntas med kulmen nästa år inte kommer att innebära några direkt nya jobb då de flesta arbetstillfällena kommer att "rationaliseras bort". Tydligen så är rationalisering en ekonomisk term som i detta fall betyder ungefär att minska kostnaderna genom färre anställda men att produktionen skall bibehållas. Dvs... mer arbete fördelat på färre arbetstillfällen. Av vilken anledning? Ingen direkt orsak nämns så det kan ju knappast vara direkt viktigt, eller?
Under hela 00-talet så har det tjatats om den stora pensionsavgången som något magiskt... då plötsligt skall alla ungdomar få jobb och komma in på arbetsmarknaden. Vissa av oss har säkert köpt förklaringen, då det verkar rationellt att tänka att ett arbetstillfälle som blir ledigt kommer att finnas tillgängligt för någon annan arbetare... istället blir man pissad på som vanligt. Grattis Sverige!
Under hela 00-talet så har det tjatats om den stora pensionsavgången som något magiskt... då plötsligt skall alla ungdomar få jobb och komma in på arbetsmarknaden. Vissa av oss har säkert köpt förklaringen, då det verkar rationellt att tänka att ett arbetstillfälle som blir ledigt kommer att finnas tillgängligt för någon annan arbetare... istället blir man pissad på som vanligt. Grattis Sverige!
18 april 2010
Setlist och rapporter från Soundgardens återföreningsgig!
Ett av världens bästa band, Soundgarden, spelade sitt första gig sedan de har återförenats i fredags på ett ställe i Seattle. 1000 pers var närvarande och en rapport låter såhär:
"It’d been 13 years since they last played a show, and they totally killed it. Appearing (anagram alert) as Nudedragons, they were loud, dark, hard and even still a little dangerous sounding. All four band members—guitarist Kim Thayil, bassist Ben Shepard, drummer Matt Cameron, and frontman Chris Cornell—brought their A games and tore the roof off of Seattle’s best live music venue, The Showbox.
They ran through an 18-song setlist that covered just a few hits, and fortunately for the crowd who was very familiar with the band’s music, some deeper album cuts and a few rare tracks, ending with a cover of the Door’s “Waiting for the Sun.”
Cornell sounded as great as ever, hitting all the high notes and sustaining his incredible screams longer than I can hold my breathe. But it was the thundering bass, huge and hard drums and mammoth heavy rifts from Thayil’s guitar that really made Soundgarden what is was and it was no different last night. It made it easy to forget Cornell’s recent lame solo albums, and made me hope the band really does record a new album, but one with the riff heavy rock of earlier Soundgarden and not the pop ’sensitivity’ of Cornell’s recent solo efforts."
Detta låter ju lovande och coolt som fan.
Här är låtlistan:
Spoonman
Gun
Searching With My Good Eye Closed
Rusty Cage
Beyond the Wheel
Flower
Ugly Truth
Fell on Black Days
Hunted Down
Nothing to Say
Loud Love
Blow Up The Outside World
Pretty Noose
Outshined
Slaves and Bulldozers
Extranummer:
Get On The Snake
Big Dumb Sex
Waiting for the Sun
Cool som jag är har jag även gjort en Spotify-playlist med dessa låtar:
http://open.spotify.com/user/rawk666/playlist/0BNxkEpRaqHcHQtMHslOJX
Och är är lite fler länkar om spektaklet:
http://www.publicola.net/2010/04/17/last-night-30/
http://www.mtv.com/news/articles/1637275/20100417/soundgarden.jhtml
http://www.spin.com/articles/reunited-soundgarden-play-secret-seattle-show
http://grungereport.net/2010/04/17/live-setlist-from-soundgarden-at-the-showbox/
Och coolt som fan att se Chris Cornell spela gitarr igen på bilden nedan.
SOUNDGARDEN!
"It’d been 13 years since they last played a show, and they totally killed it. Appearing (anagram alert) as Nudedragons, they were loud, dark, hard and even still a little dangerous sounding. All four band members—guitarist Kim Thayil, bassist Ben Shepard, drummer Matt Cameron, and frontman Chris Cornell—brought their A games and tore the roof off of Seattle’s best live music venue, The Showbox.
They ran through an 18-song setlist that covered just a few hits, and fortunately for the crowd who was very familiar with the band’s music, some deeper album cuts and a few rare tracks, ending with a cover of the Door’s “Waiting for the Sun.”
Cornell sounded as great as ever, hitting all the high notes and sustaining his incredible screams longer than I can hold my breathe. But it was the thundering bass, huge and hard drums and mammoth heavy rifts from Thayil’s guitar that really made Soundgarden what is was and it was no different last night. It made it easy to forget Cornell’s recent lame solo albums, and made me hope the band really does record a new album, but one with the riff heavy rock of earlier Soundgarden and not the pop ’sensitivity’ of Cornell’s recent solo efforts."
Detta låter ju lovande och coolt som fan.
Här är låtlistan:
Spoonman
Gun
Searching With My Good Eye Closed
Rusty Cage
Beyond the Wheel
Flower
Ugly Truth
Fell on Black Days
Hunted Down
Nothing to Say
Loud Love
Blow Up The Outside World
Pretty Noose
Outshined
Slaves and Bulldozers
Extranummer:
Get On The Snake
Big Dumb Sex
Waiting for the Sun
Cool som jag är har jag även gjort en Spotify-playlist med dessa låtar:
http://open.spotify.com/user/rawk666/playlist/0BNxkEpRaqHcHQtMHslOJX
Och är är lite fler länkar om spektaklet:
http://www.publicola.net/2010/04/17/last-night-30/
http://www.mtv.com/news/articles/1637275/20100417/soundgarden.jhtml
http://www.spin.com/articles/reunited-soundgarden-play-secret-seattle-show
http://grungereport.net/2010/04/17/live-setlist-from-soundgarden-at-the-showbox/
Och coolt som fan att se Chris Cornell spela gitarr igen på bilden nedan.
SOUNDGARDEN!
16 april 2010
Dave Grohl in FRESH POTS!
Kung att kunna driva med sitt "drog"-beroende. Grohl är the shit as usual.
15 april 2010
Monster Magnets kommande platta – ”nothing but guitars."
Monster Magnet har varit upptagna i studion senaste tiden för ett kommande album som ska släppas i sommar. Nedan kan man spana in en kort intervju med gitarristen Ed Mundell där han bl a säger:
” It's more like space rock and THE STOOGES. There's no hit singles — it's all just rocking, lots of crazy effects. And Dave's singing better than ever. Lots of guitars. Four weeks of tracking guitars — nothing but guitars”.
Det låter kung tycker jag! En ny MM-platta till sommaren kan aldrig slå fel. Öl och Wyndorf – fuck yeah. Fan vilket skivår detta blir.
Och som avslutning bjuder jag på en musikvideo med singelspåret från den extremt underskattade skivan God Says No. Har inte sett denna video förut faktiskt. Har bara sett en annan video med samma låt där det förekommer barbröstade kvinnor så detta är nog helt enkelt den mesiga MTV-versionen (men en förjävvla snygg video ändå, trots att det inte förekommer nakna bröst!).
” It's more like space rock and THE STOOGES. There's no hit singles — it's all just rocking, lots of crazy effects. And Dave's singing better than ever. Lots of guitars. Four weeks of tracking guitars — nothing but guitars”.
Det låter kung tycker jag! En ny MM-platta till sommaren kan aldrig slå fel. Öl och Wyndorf – fuck yeah. Fan vilket skivår detta blir.
Och som avslutning bjuder jag på en musikvideo med singelspåret från den extremt underskattade skivan God Says No. Har inte sett denna video förut faktiskt. Har bara sett en annan video med samma låt där det förekommer barbröstade kvinnor så detta är nog helt enkelt den mesiga MTV-versionen (men en förjävvla snygg video ändå, trots att det inte förekommer nakna bröst!).
12 april 2010
Khomas nya skiva A final Storm finns nu på Spotify!
Av ren slump visar det sig för mig att Khomas nya skiva, A final storm, finns på Spotify! Kommer fan inte kunna sova nu! Släppet skulel ju var den 14:de hade jag för mig. Men verkar som den släppts tidigare på Spotify och troligen endast just nu för premiumanvändare. Eller? Skönt att jag redan förbeställt skivan :)
09 april 2010
Foppa Flyg vänder trenden
Höga Kusten Flyg, där Foppa är en av ägarna, går redan med vinst sedan starten januari 2008. Det går inte så bra för många andra flygbolag men när Foppa lägger sig i då jävlar! Foppa Flyg rules.
http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/foppa-flyger-hogt_1976537.e24
Coolt som fan att de har satt dit nummer 21 på flygplanen också! Se bild.
http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/foppa-flyger-hogt_1976537.e24
Coolt som fan att de har satt dit nummer 21 på flygplanen också! Se bild.
08 april 2010
Deftones är tillbaka!
Bättre sent än aldrig har varit lite temat den här veckan när bloggvärldens lataste rövjävlar äntligen fattat att året 2009 är slut. Så jag fortsätter på just det temat. Den tionde mars (woho!) släppte Deftones den första singeln från kommande plattan Diamond Eyes men jag har inte lyssnat på den förän idag. Och jävlar i min lilla låda så bra det låter. Det här är allt jag hoppats på från ett band jag inte trodde skulle överleva.
Jag har alltid gillat Deftones oerhört mycket. Det är ett band som alltid, undantagslöst, gått sin egen väg och alltid brytt sig mer om musiken än om något annat. De gör den musik de vill göra och om folk köper deras plattor så blir Deftones glada. Om ingen köper deras plattor kommer de ändå fortsätta att göra just den musik de vill göra. De representerar allt som är äkta med musik för mig. Därför var det tungt att läsa att bandets basist Chi Cheng råkat ut för en oerhört svår bilolycka i november 2008. Deftones hade då jobbat med sin nya platta "Eros" i ett år och den beskrevs ofta som udda och väldigt aggressiv. Rent av konstig. Dvs saker som betyder "sjukt jävla bra" för ett Deftonesfan. Chi föll snabbt i coma och allt arbete med plattan lades ner. Jag var säker på att jag sett och hört det sista från Deftones. Nu är bandet i alla fall tillbaka med en ny platta (Eros är uppskjuten på obestämd tid) och med nära vännen Sergio Vega som standin för Chi på bas och jag är riktigt riktigt peppad på fullängdaren som släpps i början av maj. Bandet som egentligen aldrig varit borta är tillbaka med besked. Ett besked som gör mig svettig.
06 april 2010
2009 Top 10 by Kriz
Hej hej. Nu är det så dags för Kriz'n att lyfta på blogglocket. Jag lovar inte att locket kommer vara av, men den här gången ska jag fan i mig försöka iaf. Fan. Helvete. Japp. Kung.
Sent omsider men här kommer så min syn på vilka de 10 bästa skivorna var som släpptes under det intressanta 2009.
Plats nr 10:
Megadeth - Endgame
Mustaine är Mustaine vilket alltid är bra men kanske inte helt 100. Som Erik skrev så låter dock denna skiva mer skärpt än hans senaste alster och har riktigt bra låtar, och inte bara bra riff.
Plats nr 9:
The Mars Volta - Octahedron
TMV kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag har svårt att se att en av mina topp 10-listor kommer sakna deras skiva om de under året släppt något. Ni förstår. Jess. Den här skivan var lite av en besvikelse men ändå inte. The Bedlam In Goliath var en sjuk uppryckning från Amputechture, men på denna skiva har man softat till sig igen. Bra, men jag saknar kaoset. Var är kaoset? Ge mig kaos!
Plats nr 8:
Khong - Shadows Of The Shapeless
Ett band som jag på allvar börjat lyssna på i och med den här skivan. Dock så började jag lyssna på denna skiva sent vilket förklarar den relativt låga placeringen. Bra skit är det i vilket fall. Hur bra som helst? Nä, men fan vad bra. Perfekt "åka buss" alt. "ute och gå"-musik.
Plats nr 7:
Lamb Of God - Wrath
Ett djävulusiskt styrkebesked från ett band som jag inte haft överdrivet mycket till övers för efter deras Ashes Of The Wake-platta. Sacrament var också bra, men jag har som tappat sugen för hela den här NWOAHM-vågen som alla snackar om. Det känns som om det gjorts förut. Rättare sagt: det HAR gjorts förut (fast bättre). Ingen egentligen skillnad här, men jag antar att LOG var något som kändes rätt för mig under hösten, och jag blev åter kär i denna typ av återvunna metal. Starkare än det senaste släppet och jag gillar att band börjat återgå till att ha en instrumental intro på deras album. Mer sånt!
Plats nr 6:
Slayer - World Painted Blood
Orkar inte skriva något speciellt här. Cool produktion. Bättre än Christ Illusion. Punkigt som fan. Snabbt som Satan. Slayer!
Plats nr 5:
Thåström - Kärlek är för dom
Dom som har tur. Kommentarer överflödiga, se Eriks inlägg.
Plats nr 4:
Alice In Chains - Black Gives Way To Blue
Precis som med Chinese Democracy så var jag less på den här skivan innan den hade släppts. Vems fel det är behöver vi inte dryfta nu, men ja Dread Fred, du kan ta åt dig. *smiley puss runk* Det tog ett tag från att den släpptes till jag köpte den, men satan vilken skiva. Sanslöst bra. Så här i efterhand skulle den hoppat upp en eller två placeringar, men listan ska ju vara som den var när den mailades till Nordin. Avsaknaden av Layne känns nämnvärt liten, och Cantrell har verkligen överträffat sig själv. Utropstecken: Pearl Jam har aldrig varit och kan aldrig vara bättre än AIC. För helvete, Erik!
Plats nr 3:
Muse - The Resistance
Med en fet glimt i ögat och på snudd till rena stölder av andra band (Queen) så fick den här skivan mig att gå igång som fan. En skiva jag nästan lyssnat sönder, och som så här i efterhand inte gav så mycket mer efter 30 genomlyssningar. Skulle jag gjort om listan idag skulle skivan legat på plats 6-7, men det är trots allt en sjukt bra skiva. Dock inte bättre än Lady Gaga.
Plats nr 2:
Lady Gaga - The Fame Monster (Ltd Edition)
Förlåt...
Plats nr 2:
Them Crooked Vultures - The Crooked Vultures
Första reaktionen var mild besvikelse. Jag hade förväntat mig lite mer, men efter ett par lyssningar så fattade jag skiten. Det låter djävulskt QOTSA, men jag tycker inte det är en nackdel sån sucker som jag är för Joshua Homme. De flesta av låtarna är sjukt snygga, och jag är ju som de flesta vet svag för snygg stämsång. Bra jobbat av den gyllene trion. Hoppas på mer från detta band.
Plats nr 1:
Mastodon - Crack The Skye
Ville egentligen inte sätta denna som nummer ett, men det fanns som inget alternativ. En jävla pepp första genomlyssningarna. Sedan en besvikelse. Sedan pepp igen. Och så fram och tillbaka. I efterhand så saknar jag de hårda låtarna med skrik, och jag tycker att en del av låtarna blir lite för utdragna och repetitiva, framför allt The Last Baron. Även fast den låten är en sjukt vacker och sanslöst bra låt så blir det lite för mycket. Samma parti återkommer jämt känns det som. Men fuck it. Mastodon är jordens mest spännande metalakt för närvarande och det blir sjukt intressant att se vad de kommer ta sig för härnäst.
Öh. Replokal för Dirty i Sthlm inom kort? Verkar så. Månadspendla för rep till Sthlm med Y-Buss. Blir bra dä. Syns på en Sthlms-pub nära dig inom kort. With a drum stick in yo ass!
Sent omsider men här kommer så min syn på vilka de 10 bästa skivorna var som släpptes under det intressanta 2009.
Plats nr 10:
Megadeth - Endgame
Mustaine är Mustaine vilket alltid är bra men kanske inte helt 100. Som Erik skrev så låter dock denna skiva mer skärpt än hans senaste alster och har riktigt bra låtar, och inte bara bra riff.
Plats nr 9:
The Mars Volta - Octahedron
TMV kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag har svårt att se att en av mina topp 10-listor kommer sakna deras skiva om de under året släppt något. Ni förstår. Jess. Den här skivan var lite av en besvikelse men ändå inte. The Bedlam In Goliath var en sjuk uppryckning från Amputechture, men på denna skiva har man softat till sig igen. Bra, men jag saknar kaoset. Var är kaoset? Ge mig kaos!
Plats nr 8:
Khong - Shadows Of The Shapeless
Ett band som jag på allvar börjat lyssna på i och med den här skivan. Dock så började jag lyssna på denna skiva sent vilket förklarar den relativt låga placeringen. Bra skit är det i vilket fall. Hur bra som helst? Nä, men fan vad bra. Perfekt "åka buss" alt. "ute och gå"-musik.
Plats nr 7:
Lamb Of God - Wrath
Ett djävulusiskt styrkebesked från ett band som jag inte haft överdrivet mycket till övers för efter deras Ashes Of The Wake-platta. Sacrament var också bra, men jag har som tappat sugen för hela den här NWOAHM-vågen som alla snackar om. Det känns som om det gjorts förut. Rättare sagt: det HAR gjorts förut (fast bättre). Ingen egentligen skillnad här, men jag antar att LOG var något som kändes rätt för mig under hösten, och jag blev åter kär i denna typ av återvunna metal. Starkare än det senaste släppet och jag gillar att band börjat återgå till att ha en instrumental intro på deras album. Mer sånt!
Plats nr 6:
Slayer - World Painted Blood
Orkar inte skriva något speciellt här. Cool produktion. Bättre än Christ Illusion. Punkigt som fan. Snabbt som Satan. Slayer!
Plats nr 5:
Thåström - Kärlek är för dom
Dom som har tur. Kommentarer överflödiga, se Eriks inlägg.
Plats nr 4:
Alice In Chains - Black Gives Way To Blue
Precis som med Chinese Democracy så var jag less på den här skivan innan den hade släppts. Vems fel det är behöver vi inte dryfta nu, men ja Dread Fred, du kan ta åt dig. *smiley puss runk* Det tog ett tag från att den släpptes till jag köpte den, men satan vilken skiva. Sanslöst bra. Så här i efterhand skulle den hoppat upp en eller två placeringar, men listan ska ju vara som den var när den mailades till Nordin. Avsaknaden av Layne känns nämnvärt liten, och Cantrell har verkligen överträffat sig själv. Utropstecken: Pearl Jam har aldrig varit och kan aldrig vara bättre än AIC. För helvete, Erik!
Plats nr 3:
Muse - The Resistance
Med en fet glimt i ögat och på snudd till rena stölder av andra band (Queen) så fick den här skivan mig att gå igång som fan. En skiva jag nästan lyssnat sönder, och som så här i efterhand inte gav så mycket mer efter 30 genomlyssningar. Skulle jag gjort om listan idag skulle skivan legat på plats 6-7, men det är trots allt en sjukt bra skiva. Dock inte bättre än Lady Gaga.
Plats nr 2:
Lady Gaga - The Fame Monster (Ltd Edition)
Förlåt...
Plats nr 2:
Them Crooked Vultures - The Crooked Vultures
Första reaktionen var mild besvikelse. Jag hade förväntat mig lite mer, men efter ett par lyssningar så fattade jag skiten. Det låter djävulskt QOTSA, men jag tycker inte det är en nackdel sån sucker som jag är för Joshua Homme. De flesta av låtarna är sjukt snygga, och jag är ju som de flesta vet svag för snygg stämsång. Bra jobbat av den gyllene trion. Hoppas på mer från detta band.
Plats nr 1:
Mastodon - Crack The Skye
Ville egentligen inte sätta denna som nummer ett, men det fanns som inget alternativ. En jävla pepp första genomlyssningarna. Sedan en besvikelse. Sedan pepp igen. Och så fram och tillbaka. I efterhand så saknar jag de hårda låtarna med skrik, och jag tycker att en del av låtarna blir lite för utdragna och repetitiva, framför allt The Last Baron. Även fast den låten är en sjukt vacker och sanslöst bra låt så blir det lite för mycket. Samma parti återkommer jämt känns det som. Men fuck it. Mastodon är jordens mest spännande metalakt för närvarande och det blir sjukt intressant att se vad de kommer ta sig för härnäst.
Öh. Replokal för Dirty i Sthlm inom kort? Verkar så. Månadspendla för rep till Sthlm med Y-Buss. Blir bra dä. Syns på en Sthlms-pub nära dig inom kort. With a drum stick in yo ass!
Svenke: 2009 års bästa skivor
1. Baroness - Blue Record
Grabbarna från Georgia följer upp sin superdebut Red Album med den minst lika bra Blue Record.
2. Kylesa - Static Tensions
Ett bevis på att alla band borde köra med dubbla trummisar.
3. Årabrot - The Brother Seed
Vet inte varför men den skitnödiga sången funkar klockrent.
4. Kongh - Shadow of the Shapeless
Precis som Baroness följer Kongh upp sin debut med ytterligare ett sjukt bra album.
5. Big Business - Mind the Drift
Big Business lägger till en medlem, gitarristen Toshi Kasai, men behåller sitt sköna gung.
6. Shrinebuilder - Shrinebuilder
Med medlemmar från bl.a. Neurosis, Melvins och Sleep så kan det nog inte bli annat än bra.
7. Mastodon - Crack the Skye
Från början var jag lite besviken men den har växt mycket med tiden.
8. Isis - Wavering Radiant
En enklare skiva än de tidigare men fortfarande väldigt bra.
9. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska
Ilskan från Skellefteå gör det igen, man kan ju inte annat än älska en låt som Ett Vackert Landskap af Ensamhet.
10. Switchblade - Switchblade
Switchblade är tillbaka med ytterligare ett självbetitlat album och som vanligt är det riktigt bra.
Bättre sent än aldrig... ni kan ju tänka er att det är bilder och så till alla och att jag ordbajsat lite mer :P
Grabbarna från Georgia följer upp sin superdebut Red Album med den minst lika bra Blue Record.
2. Kylesa - Static Tensions
Ett bevis på att alla band borde köra med dubbla trummisar.
3. Årabrot - The Brother Seed
Vet inte varför men den skitnödiga sången funkar klockrent.
4. Kongh - Shadow of the Shapeless
Precis som Baroness följer Kongh upp sin debut med ytterligare ett sjukt bra album.
5. Big Business - Mind the Drift
Big Business lägger till en medlem, gitarristen Toshi Kasai, men behåller sitt sköna gung.
6. Shrinebuilder - Shrinebuilder
Med medlemmar från bl.a. Neurosis, Melvins och Sleep så kan det nog inte bli annat än bra.
7. Mastodon - Crack the Skye
Från början var jag lite besviken men den har växt mycket med tiden.
8. Isis - Wavering Radiant
En enklare skiva än de tidigare men fortfarande väldigt bra.
9. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska
Ilskan från Skellefteå gör det igen, man kan ju inte annat än älska en låt som Ett Vackert Landskap af Ensamhet.
10. Switchblade - Switchblade
Switchblade är tillbaka med ytterligare ett självbetitlat album och som vanligt är det riktigt bra.
Bättre sent än aldrig... ni kan ju tänka er att det är bilder och så till alla och att jag ordbajsat lite mer :P
04 april 2010
Rawk: 2009 års bästa skivor
Först och främst vill jag säga att jag håller med Papa Dreaddy på alla sätt. Självklart bör denna lista smackas upp innan året är slut och inte en bit in på 2010 eftersom det helt enkelt inte är aktuellt längre då. Fredde är minst dålig, sen kommer jag och mest dåliga (jättedåliga) är nu alla ni andra som inte fått tummen ur arslet. Själv skyller jag på patetiska bortförklaringar som musikbaksmällan som alltid kommer tidigt på ett nytt år, jobb, ännu en jobbig MODO Hockey-säsong, OS-tittande, renovering, tv-spelande och den största boven lathet såklart.
Men som man säger, bättre sent än aldrig. Aldrig håller aldrig! Jag måste helt enkelt göra detta för att sätta bokslut på fjolårets musikår. Och det känns underbart att äntligen ha gjort det nu. Jag hade skrivit klart det mesta när jag var hemma i Ö-vik i julas och nu när jag hälsar på häruppe i Foppland i påsk så skriver jag klart texten, fyra månader senare.
De nominerade hittar du här:
http://www.smackebonk.se/2009/12/rawk-2009-ars-basta-skivor-de.html
Och här är listan, en topp 20. Håll till godo.
20. Bloody Panda - Summon
Nagelbitande och skrämmande doom. Bandet frontas av en japansk söt konstnärstjej med ingen tidigare musikalisk bakgrund. Och valet med en kvinnlig sångare känns ovanligt fräscht och unikt. Hon skriker, viskar, mässar och stönar sig fram till den fascinerande musiken som är mörk och stundals jävligt skrämmande. Jag har suttit med stora ögon på bussen på morgonen och varit rädd som fan samtidigt som jag har fascinerats på alla sätt. En häftig upplevelse.
19. The Generals – Stand Up Straight
Jag lovar, tio sekunder in i förstaspåret är man helt såld på detta. I alla fall om man har Entombeds patenterade death n roll i blodet. För det har jag. Och med denna skiva högt i stereon och några öl i mig på förfesten så är denna platta the shit. Det låter som Entombed lät på “To Ride, Shoot straight and Speak the Truth” med en hel del inslag av tidiga Hellacopters. Och det kan ju aldrig bli fel. Det negativa är väl som sagt att de känns lite copycats och att det kanske är svårt att hålla uppe intresset till 100 % skivan igenom men... fuck it. Detta är ett band som jag vill se live.
18. Hot Leg – Red Light Fever
Justin Hawkins gick ner sig totalt i drogträsket efter supergenombrottet med The Darkness. Nu är falsettsångaren tillbaka i rampljust med det nya bandet Hot Leg. Visst låter det väldigt mycket The Darkness men soundet är lite popigare och Justin sjunger hur grymt som helst fortfarande. Soundet kan nog bäst beskrivas som en blandning mellan AC/DC, Queen, diverse glamrock, en massa falsettsång och framförallt humor. Grym partyrock helt enkelt! Förutom Justins sanslösa sång så innehåller skivan en hel del grymma gitarriff och man blir sugen på att spela gitarr när man lyssnar på detta. Skivan är jämn och består nästan enbart av potentiella singlar men de låtar som jag har fastnat extra mycket för är Chickens, I’ve Met Jesus, Trojan Guitar, Cocktails och Gay In The 80s. Det är fånigt men ändå omöjligt att avvärja sig ifrån.
17. Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones. 2009 överlägset coolaste band. Kanske 00-talets t o m. Och med medlemmar med sådana meriter höjs naturligtvis förväntningarna. Tyvärr så är skivan en besvikelse och jag skulle beskriva skivan som cool snarare än riktigt bra. Det låter mycket Queens Of The Stone Age och 70-talsinfluenser och visst hörs det att Zeppelin-basisten är med. Och på det Dave Grohls suveräna trumspel. Men hur många gånger jag ändå lyssnar på skivan så blir jag inte betagen och får ingen riktig känsla av skivan som helhet. Homme och Grohl har gjort betydligt bättre ifrån sig tidigare (Songs For The Deaf) men jag tycker också att QOTSAs senaste giv, Era Vulgaris, spöar Them Crooked Vultures på många sätt. Visst finns det några grymma låtar (Gunman, Elephants, No One Loves Me & Neither Do I), men som helhet håller skivan tyvärr inte. Cool och godkänd men det räcker ju fan inte med de här övercoola snubbarna.
16. Wolfmother – Cosmic Egg
Wolfmother fortsätter att spela sin 70-talsinspirerade och hårda svängiga riffrock på sin andra platta. Visst är det genomgående hög kvalité och det finns en hög med låtar som jag bara tokdiggar. Men problemet tycker jag är att det är för många låtar. Det blir svårt att ta till sig en platta till 100 % när det är 16 låtar. De hade tjänat som fan på att ta bort minst fyra låtar. Cosmic Egg har heller ingen superhit i form av Mother eller Joker And The Chief. Och ibland får man känslan av att det de gör är lite mer nostalgi före själ. Men som förfestplatta funkar det jävligt bra.
15. Nick Cave & Warren Ellis - The Road: The Original Motion Picture Soundtrack
Jag har gått och blivit helt såld på Nick Caves skivkatalog. Snubben berör. Men förutom att släppa musik med The Bad Seeds så har han också skrivit en del filmmusik. Det senaste i raden är musiken till filmen The Road. Den totala musiken kryper in i själen och berör. Filmen har jag dock inte sett ännu.
14. Shrinebuilder - Shrinebuilder
En av två supergrupper på min lista och när medlemmarna heter som de gör så är detta utan tvekan det tyngre paketet av de två banduppsättningarna. Faktum är att det på papperet låter jäkligt massivt. Men resultatet är faktiskt lite förvånande, inte som väntat men jävligt bra ändå.
Låter som en blandning mellan flummig doom, stoner och massa Black Sabbath. De turas om att sjunga vilket varierar det hela och helheten andas tyngd och erfarenhet.
13. Crystal Caravan - Crystal Caravan
Ett band som jag har sett live 666 ggr och se på fan – de levererar totalt på skiva också och RG sjunger som den viking han är. Balla 70-talsinfluenser à la The Doors och Zeppelin med ett jäkla ös. Umeå regerar.
12. Lamb Of God – Wrath
Guds lamm förvaltar arvet från Pantera på ett mycket attraktivt sätt. Fetare än deras förra skiva (som inte heller var dålig) och en av 2009 års absolut bästa metalplattor. När det handlar om denna typ av metal är det Lamb of God som leder just nu.
11. Pelican – What We All Come To Need
När Isis senaste verk känns för välbekant är Pelicans instrumentala (förutom avslutningsspåret som har sång) postrock fräscht. Sången saknas inte. Pelican är lite rockigare och lite enklare och har fungerat som ett perfekt soundtrack till mina resor till och från jobbet.
10. Slayer – World Painted Blood
Gammgubbarna är tillbaka med sin metalpunk. Merparten av materialet är skrivet direkt i studion vilket gör skivan lite mer experimentiell än den förra mer tydliga flörten med 80-talet. Lombardo imponerar som vanligt men förutom hans smattrande och det feta titelspåret är skivan lite av en besvikelse från början. Helhetsbilden och favoriterna växer fram så småningom och även om det inte är ett mästerverk så är det ett fuck you till alla som försöker sig på att vara lika hårda.
9. Katatonia – Night Is The New Day
Katatonias känslosamma form av metal upptäckte jag inte förrän med förra plattan The Great Cold Distance. Och likt den plattan så breder känslorna ut sig på samma sätt med Night Is The New Day. Detta är musik som man gärna lyssnar på i sin ensamhet och låter ta över sitt sinne. Det tog ett antal genomlyssningar innan man kom in i skivan men sedan växer den för varje genomlyssning och varje gång hittar man små detaljer och nya nyanser som gör den bättre och bättre. Ett välskrivet och genomtänkt verk som blir din närmaste vän om du bara ger det möjligheten.
8. Kiss – Sonic Boom
Kiss. Bandet som dog för 30 år sedan och som sedan dess fortsätter att köra på för pengarnas betydelse, något som de själva står för. Men äh, släpp den synen på Kiss för tillfället. Visst förstår man tanken med Sonic Boom. ”Vi gör en skiva som låter som de vi gjorde på 70-talet! Och säljer skivor som fan!” - Revival-tänket. Vissa blir äcklade av det men jag kan inte låta bli att inte älska skivan. Låtarna är helt enkelt för bra. Lyssna på låtar som Modern Day Delilah, All For The Glory eller Danges Us och säg att de är dåliga och INTE svänger. Nä, älskar man Kiss 70-tal så älskar man detta.
7. Pearl Jam – Backspacer
Två av de fyra kända Seattle-grupperna på topp 10 nästan 20 år efter grungens genombrott. Intressant! När Alice In Chains har behållit mycket av sitt typiska sound så har Pearl Jam åldrats och utvecklats betydligt sen ungdomen. Backspacer beskrivs bäst som en renodlad rockplatta med lite gubbrockinfluensar, jag för t ex ofta tankarna mot en viss Bruce Springsteen. Det kanske inte låter så spännande men faktum är att det är en oväntat bra rockplatta. Ösiga positiva rocklåtar blandas med mer vemodiga låtar där stilbildaren Eddie Vedders sköra stämma tar över totalt och berör. Efter ett par genomlyssningar är man helt fast i plattan eftersom låtarna är så välskriva och melodierna så klockrena. Skivan är ganska kort också vilket spelar in, och ingen låt känns som en utfyllnad. Oavsett vad man gillar för musik så är detta en skiva man inte får förbise.
6. Thåström – Kärlek Är För Dom
Thåström fortsätter på samma spår från förra skivan med ytterst personliga texter. Efter Sällskapet (som jag funderar på om det möjligen är det bästa som herr Thåström har medverkat på) önskade jag att ljudlandskapet som fanns på den skivan skulle förenas med Thåström solo och den önskningen gick i uppfyllelse. Resultatet är ett mörkare och lite mer industriellt sound och jag bara älskar det. Skivan känns också som ett sorts farväl, ungefär som att han ska gå och dö, men jag är säker på att Thåström släpper mer musik framöver, så unik och begåvad är han. Om man ska klaga lite så är texterna och låtarna inte fullt lika minnesvärda som Skebokvarnsvägen 209 men det gör inget.
5. Megadeth – Endgame
Vilken jävla comeback! Visst finner jag alltid stort värde i en ny Megadeth-platta men Endgame chockerar med att vara det bästa herr Mustaine har skitit ur sig på mycket mycket länge. Jag får många vibbar från Rust In Piece men det finns delar från skivan som man kan koppla till alla delar av Megadeth karriär. Bandets 90-talskarriär har fått mycket skit men skivorna Youthanasia och Cryptic Writings är båda mycket viktiga skivor från min ungdom och låten 44 minutes hade mycket väl kunnat komma från den perioden. Förra plattan United Abominations var också bra men den stora skillnaden på Endgame är att låtstrukturerna är mer genomtänkta och det är inte bara en massa galna thrash-riff. Överhuvudtaget märks det att allt är mer genomarbetat och det är kul som fan att metalvärldens argaste rödhåring, som faktiskt snart är 50, kan lägga ner så mycket energi på musik fortfarande.
4. Kongh – Shadows Of The Shapeless
Debuten från 2007 var fantastisk på många sätt. Men två år senare har ungtupparna från Nässjö mognat ännu mer och Shadows Of The Shapeless är på många sätt en sjukt bra platta. Ljudet är rått, tungt och ärligt. Låtarna är långa men trots att de spelar tung doom så blir det aldrig tråkigt eller svårlyssnat. Allt känns hela tiden klockrent och riffen skulle göra Mastodon eller vilket band som helst avundsjuka. Detta är den skiva som jag lyssnade på mest under 2009 och kanske borde den ha hamnat lite högre upp ändå. Men jag väntar med att ge Kongh topplaceringen tills den mästerliga tredjeplattan kommer.
3. Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
Jag ska lägga fram korten på bordet på en gång och berätta hur det ligger till: Alice In Chains är det band av de fyra Seattle-banden som jag känner minst för. Ibland blir det så. Tiden och timingen var aldrig där för att jag skulle lyssna på bandet i mina unga dagar. Tipset om bandet kom aldrig. Åtminstone inte från rätt håll. Och när jag har lärt känna Alice In Chains först på äldre dagar så har jag helt enkelt inte samma förhållande till detta band som jag har till Soundgarden eller Nirvana. Och till viss del Pearl Jam.
När ordet spreds om denna comebackplatta var jag tveksam. Och när Fredde började peppa skivan utan dess like blev jag också lite anti. Men jag tänkte väl att timingen känns rätt och de är ju för fan musiker och ska självklart göra detta. Alla negativa tankar förändrades dock direkt när jag hörde skivan och började förstå dess helhet. Det sentimentala griper fullständigt tag i mig och ångesten är helt fantastisk. Sången, gitarrerna och låtkvalitén är helt fascinerande. Jerry Cantrell är ett geni. Och avslutande hyllningspåret till Lance, tillika skivans titelspår, är 2009 års vackraste låt. En mycket glad överraskning och min respekt för Alice In Chains är numera maximal.
2. Mastodon - Crack The Skye
Jag har haft ett märkligt förhållande till denna skiva under året. Från början fullkomligt älskade jag den. Sedan insåg jag att jag var besviken och hittade brister för att sedan verkligen ha fått en ny kick av skivan den senaste tiden. Crack The Skye ÄR ett fantastiskt album. Och jag förstår till fullo varför de ville göra detta album och varför det låter som det låter. Det kändes logiskt på många sätt i bandets utveckling. De progressiva inslagen har tagit över mer och mer och sjuttiotalsrocken regerar. De psykedeliska inslagen finns överallt och trots att de är influerade av alla möjliga band med dessa ingredienser så har Mastodon ett helt eget recept. Temat är mer flippat än någonsin med astralresor och Rasputin. Och vem fan kan inte säga att detta är helt fantastisk musik när man lyssnar på de musikaliska resorna som erbjuds i låtar som The Czar och The Last Baron?
Men hur mycket jag än försöker få detta till årets album 2009 så känner jag att jag inte kan göra det av de anledningar som jag ska berätta nu, dvs lista ”svagheterna” med skivan:
- Kaoset är borta. Mastodon på skiva är alltid en fantastisk musikalisk resa men ett element är borta och det är kaoset. Vart är det snabba, galna och aggresiva? Vart är skivans svar på Bladecather eller Mother Puncher?
- Soundet är för polerat och det rår Bruce Springsteen-producenten för. Visst lockar ett snyggare sound större publik men när råheten i soundet har tagits bort har också en del av bandets karaktäristiska sound försvunnit. Och ärligheten.
- Den aggressiva sången är för tillbakahållen och skönsången får för mycket plats. När blir sången som tyngst på skivan? Jo, när Scott Kelly tar över. Och då blir denna punkt väldigt tydlig. Brent Hinds sjunger dessutom för mycket.
- Det är en jävligt bra skiva men det är också deras sämsta skiva. Japp, Remission, Blood Mountain och framförallt Leviathan spöar Crack The Skye i mina ögon. Öron!
- Den musikaliska resan är inte lika omtumlande. Man har ”lärt sig” bandets sätt att skriva låtar och därför blir man inte lika chockad denna gång.
Men sedan tänker jag tillbaka på sommaren och när jag fick uppleva The Czar i totalt hällregn i Hultsfred… och älskar skivan totalt. Igen.
1. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Det är knappast något nytt att jag fullkomligen älskar Paradise Lost. Mackintosh gitarrharmonier har alltid gått rakt in i min själ och jag blir alltid berörd av en ny platta med detta band. Det är faktum. Visst har Paradise Lost, likt alla band, släppt sämre och bättre skivor under karriärens gång men de har aldrig varit dåliga eller ointressanta – lite som Metallica. 2007 års In Requiem var verkligen en toppskiva och med ett mörkare och tyngre sound än på länge och starka låtar fick den en given topp-placering på min 2007-lista endast slagen av Machine Head. Faith Divides Us, Death Unites Us fortsätter mycket på samma våg som In Requiem men med den skillnaden att allt, sjukt nog, är bättre. Soundet är det tyngsta på nästan tjugo år och man måste gå tillbaka till när Nick Holmes growlade för att hitta samma tyngd. Att de spelar på sjusträngade gitarrer för första gången under sin långa karriär spelar självklart in i det hela. Men det som gör att skivan är så bra är helt enkelt låtkvalitén. Det finns bara en låt som känns lite ”album filler” och det är Universal Dream. Resten av skivan är extremt bra låtar rakt igenom och så här jämna har de aldrig varit på någon skiva förut. Något annat som står ut är att de hårda riffen verkligen får tala och stå i centrum på ett sätt som de inte har gjort sen Draconias Times. Det är storslaget, tungt, mörkt, episkt och helt och hållet genialiskt och välskrivet och därför är detta 2009 års bästa skiva.
Årets skämt:
Chris Cornell – Scream
Vi har vomerat ett flertal gånger under året som gick över denna skiva. På sätt och vis kan jag förstå att han verkligen försöker skriva en überkommersielll pop-platta anpassad för radion men det blir fel på exakt alla sätt när han går ihop med Timbaland. Sammansättningen skär sig. Det räcker med att lyssna på refrängen på inledningslåten för att spy galla. Chris, satsa på Soundgarden nu så glömmer vi det här.
Årets besvikelse:
Marilyn Manson – The High End Of Low
Twiggy var tillbaka i bandet efter en sejour med A Perfect Circle och Nine Inch Nails. Och de första rapporterna ryktades om en tillbakagång till ett äldre sound och den evigt ouppnåeliga Antichrist Superstar. Men sen kom skivan och det visades sig att team Manson och Ramirez har valt en feg och ointressant väg. Soundet är välpolerat och de försöker vara sådär mjukhårda. Men i längden är det bara så oinspirerande och ointressant. Och efter varje genomlyssning känner man bara ”Jaha, var det inget mer?!”. Sedan har Manson visat sig vara slut på andra sätt också. Snubben är 40+ nu och det kanske är dags att göra en Hetfield och lägga ned missbruket och på så sätt kanske kan lyckas rädda en karriär som redan nu gränsar till det patetiska. Manson, se och lär av din mästare Trent Reznor.
Kortfattat:
1. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
2. Mastodon - Crack The Skye
3. Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
4. Kongh – Shadows Of The Shapeless
5. Megadeth – Endgame
6. Thåström – Kärlek Är För Dom
7. Pearl Jam – Backspacer
8. Kiss – Sonic Boom
9. Lamb Of God – Wrath
10. Slayer – World Painted Blood
11. Katatonia – Night Is The New Day
12. Crystal Caravan - Crystal Caravan
13. Pelican – What We All Come To Need
14. Shrinebuilder - Shrinebuilder
15. Nick Cave & Warren Ellis - The Road: The Original Motion Picture Soundtrack
16. Wolfmother – Cosmic Egg
17. Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
18. Hot Leg – Red Light Fever
19. The Generals – Stand Up Straight
20. Bloody Panda – Summon
Men som man säger, bättre sent än aldrig. Aldrig håller aldrig! Jag måste helt enkelt göra detta för att sätta bokslut på fjolårets musikår. Och det känns underbart att äntligen ha gjort det nu. Jag hade skrivit klart det mesta när jag var hemma i Ö-vik i julas och nu när jag hälsar på häruppe i Foppland i påsk så skriver jag klart texten, fyra månader senare.
De nominerade hittar du här:
http://www.smackebonk.se/2009/12/rawk-2009-ars-basta-skivor-de.html
Och här är listan, en topp 20. Håll till godo.
20. Bloody Panda - Summon
Nagelbitande och skrämmande doom. Bandet frontas av en japansk söt konstnärstjej med ingen tidigare musikalisk bakgrund. Och valet med en kvinnlig sångare känns ovanligt fräscht och unikt. Hon skriker, viskar, mässar och stönar sig fram till den fascinerande musiken som är mörk och stundals jävligt skrämmande. Jag har suttit med stora ögon på bussen på morgonen och varit rädd som fan samtidigt som jag har fascinerats på alla sätt. En häftig upplevelse.
19. The Generals – Stand Up Straight
Jag lovar, tio sekunder in i förstaspåret är man helt såld på detta. I alla fall om man har Entombeds patenterade death n roll i blodet. För det har jag. Och med denna skiva högt i stereon och några öl i mig på förfesten så är denna platta the shit. Det låter som Entombed lät på “To Ride, Shoot straight and Speak the Truth” med en hel del inslag av tidiga Hellacopters. Och det kan ju aldrig bli fel. Det negativa är väl som sagt att de känns lite copycats och att det kanske är svårt att hålla uppe intresset till 100 % skivan igenom men... fuck it. Detta är ett band som jag vill se live.
18. Hot Leg – Red Light Fever
Justin Hawkins gick ner sig totalt i drogträsket efter supergenombrottet med The Darkness. Nu är falsettsångaren tillbaka i rampljust med det nya bandet Hot Leg. Visst låter det väldigt mycket The Darkness men soundet är lite popigare och Justin sjunger hur grymt som helst fortfarande. Soundet kan nog bäst beskrivas som en blandning mellan AC/DC, Queen, diverse glamrock, en massa falsettsång och framförallt humor. Grym partyrock helt enkelt! Förutom Justins sanslösa sång så innehåller skivan en hel del grymma gitarriff och man blir sugen på att spela gitarr när man lyssnar på detta. Skivan är jämn och består nästan enbart av potentiella singlar men de låtar som jag har fastnat extra mycket för är Chickens, I’ve Met Jesus, Trojan Guitar, Cocktails och Gay In The 80s. Det är fånigt men ändå omöjligt att avvärja sig ifrån.
17. Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones. 2009 överlägset coolaste band. Kanske 00-talets t o m. Och med medlemmar med sådana meriter höjs naturligtvis förväntningarna. Tyvärr så är skivan en besvikelse och jag skulle beskriva skivan som cool snarare än riktigt bra. Det låter mycket Queens Of The Stone Age och 70-talsinfluenser och visst hörs det att Zeppelin-basisten är med. Och på det Dave Grohls suveräna trumspel. Men hur många gånger jag ändå lyssnar på skivan så blir jag inte betagen och får ingen riktig känsla av skivan som helhet. Homme och Grohl har gjort betydligt bättre ifrån sig tidigare (Songs For The Deaf) men jag tycker också att QOTSAs senaste giv, Era Vulgaris, spöar Them Crooked Vultures på många sätt. Visst finns det några grymma låtar (Gunman, Elephants, No One Loves Me & Neither Do I), men som helhet håller skivan tyvärr inte. Cool och godkänd men det räcker ju fan inte med de här övercoola snubbarna.
16. Wolfmother – Cosmic Egg
Wolfmother fortsätter att spela sin 70-talsinspirerade och hårda svängiga riffrock på sin andra platta. Visst är det genomgående hög kvalité och det finns en hög med låtar som jag bara tokdiggar. Men problemet tycker jag är att det är för många låtar. Det blir svårt att ta till sig en platta till 100 % när det är 16 låtar. De hade tjänat som fan på att ta bort minst fyra låtar. Cosmic Egg har heller ingen superhit i form av Mother eller Joker And The Chief. Och ibland får man känslan av att det de gör är lite mer nostalgi före själ. Men som förfestplatta funkar det jävligt bra.
15. Nick Cave & Warren Ellis - The Road: The Original Motion Picture Soundtrack
Jag har gått och blivit helt såld på Nick Caves skivkatalog. Snubben berör. Men förutom att släppa musik med The Bad Seeds så har han också skrivit en del filmmusik. Det senaste i raden är musiken till filmen The Road. Den totala musiken kryper in i själen och berör. Filmen har jag dock inte sett ännu.
14. Shrinebuilder - Shrinebuilder
En av två supergrupper på min lista och när medlemmarna heter som de gör så är detta utan tvekan det tyngre paketet av de två banduppsättningarna. Faktum är att det på papperet låter jäkligt massivt. Men resultatet är faktiskt lite förvånande, inte som väntat men jävligt bra ändå.
Låter som en blandning mellan flummig doom, stoner och massa Black Sabbath. De turas om att sjunga vilket varierar det hela och helheten andas tyngd och erfarenhet.
13. Crystal Caravan - Crystal Caravan
Ett band som jag har sett live 666 ggr och se på fan – de levererar totalt på skiva också och RG sjunger som den viking han är. Balla 70-talsinfluenser à la The Doors och Zeppelin med ett jäkla ös. Umeå regerar.
12. Lamb Of God – Wrath
Guds lamm förvaltar arvet från Pantera på ett mycket attraktivt sätt. Fetare än deras förra skiva (som inte heller var dålig) och en av 2009 års absolut bästa metalplattor. När det handlar om denna typ av metal är det Lamb of God som leder just nu.
11. Pelican – What We All Come To Need
När Isis senaste verk känns för välbekant är Pelicans instrumentala (förutom avslutningsspåret som har sång) postrock fräscht. Sången saknas inte. Pelican är lite rockigare och lite enklare och har fungerat som ett perfekt soundtrack till mina resor till och från jobbet.
10. Slayer – World Painted Blood
Gammgubbarna är tillbaka med sin metalpunk. Merparten av materialet är skrivet direkt i studion vilket gör skivan lite mer experimentiell än den förra mer tydliga flörten med 80-talet. Lombardo imponerar som vanligt men förutom hans smattrande och det feta titelspåret är skivan lite av en besvikelse från början. Helhetsbilden och favoriterna växer fram så småningom och även om det inte är ett mästerverk så är det ett fuck you till alla som försöker sig på att vara lika hårda.
9. Katatonia – Night Is The New Day
Katatonias känslosamma form av metal upptäckte jag inte förrän med förra plattan The Great Cold Distance. Och likt den plattan så breder känslorna ut sig på samma sätt med Night Is The New Day. Detta är musik som man gärna lyssnar på i sin ensamhet och låter ta över sitt sinne. Det tog ett antal genomlyssningar innan man kom in i skivan men sedan växer den för varje genomlyssning och varje gång hittar man små detaljer och nya nyanser som gör den bättre och bättre. Ett välskrivet och genomtänkt verk som blir din närmaste vän om du bara ger det möjligheten.
8. Kiss – Sonic Boom
Kiss. Bandet som dog för 30 år sedan och som sedan dess fortsätter att köra på för pengarnas betydelse, något som de själva står för. Men äh, släpp den synen på Kiss för tillfället. Visst förstår man tanken med Sonic Boom. ”Vi gör en skiva som låter som de vi gjorde på 70-talet! Och säljer skivor som fan!” - Revival-tänket. Vissa blir äcklade av det men jag kan inte låta bli att inte älska skivan. Låtarna är helt enkelt för bra. Lyssna på låtar som Modern Day Delilah, All For The Glory eller Danges Us och säg att de är dåliga och INTE svänger. Nä, älskar man Kiss 70-tal så älskar man detta.
7. Pearl Jam – Backspacer
Två av de fyra kända Seattle-grupperna på topp 10 nästan 20 år efter grungens genombrott. Intressant! När Alice In Chains har behållit mycket av sitt typiska sound så har Pearl Jam åldrats och utvecklats betydligt sen ungdomen. Backspacer beskrivs bäst som en renodlad rockplatta med lite gubbrockinfluensar, jag för t ex ofta tankarna mot en viss Bruce Springsteen. Det kanske inte låter så spännande men faktum är att det är en oväntat bra rockplatta. Ösiga positiva rocklåtar blandas med mer vemodiga låtar där stilbildaren Eddie Vedders sköra stämma tar över totalt och berör. Efter ett par genomlyssningar är man helt fast i plattan eftersom låtarna är så välskriva och melodierna så klockrena. Skivan är ganska kort också vilket spelar in, och ingen låt känns som en utfyllnad. Oavsett vad man gillar för musik så är detta en skiva man inte får förbise.
6. Thåström – Kärlek Är För Dom
Thåström fortsätter på samma spår från förra skivan med ytterst personliga texter. Efter Sällskapet (som jag funderar på om det möjligen är det bästa som herr Thåström har medverkat på) önskade jag att ljudlandskapet som fanns på den skivan skulle förenas med Thåström solo och den önskningen gick i uppfyllelse. Resultatet är ett mörkare och lite mer industriellt sound och jag bara älskar det. Skivan känns också som ett sorts farväl, ungefär som att han ska gå och dö, men jag är säker på att Thåström släpper mer musik framöver, så unik och begåvad är han. Om man ska klaga lite så är texterna och låtarna inte fullt lika minnesvärda som Skebokvarnsvägen 209 men det gör inget.
5. Megadeth – Endgame
Vilken jävla comeback! Visst finner jag alltid stort värde i en ny Megadeth-platta men Endgame chockerar med att vara det bästa herr Mustaine har skitit ur sig på mycket mycket länge. Jag får många vibbar från Rust In Piece men det finns delar från skivan som man kan koppla till alla delar av Megadeth karriär. Bandets 90-talskarriär har fått mycket skit men skivorna Youthanasia och Cryptic Writings är båda mycket viktiga skivor från min ungdom och låten 44 minutes hade mycket väl kunnat komma från den perioden. Förra plattan United Abominations var också bra men den stora skillnaden på Endgame är att låtstrukturerna är mer genomtänkta och det är inte bara en massa galna thrash-riff. Överhuvudtaget märks det att allt är mer genomarbetat och det är kul som fan att metalvärldens argaste rödhåring, som faktiskt snart är 50, kan lägga ner så mycket energi på musik fortfarande.
4. Kongh – Shadows Of The Shapeless
Debuten från 2007 var fantastisk på många sätt. Men två år senare har ungtupparna från Nässjö mognat ännu mer och Shadows Of The Shapeless är på många sätt en sjukt bra platta. Ljudet är rått, tungt och ärligt. Låtarna är långa men trots att de spelar tung doom så blir det aldrig tråkigt eller svårlyssnat. Allt känns hela tiden klockrent och riffen skulle göra Mastodon eller vilket band som helst avundsjuka. Detta är den skiva som jag lyssnade på mest under 2009 och kanske borde den ha hamnat lite högre upp ändå. Men jag väntar med att ge Kongh topplaceringen tills den mästerliga tredjeplattan kommer.
3. Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
Jag ska lägga fram korten på bordet på en gång och berätta hur det ligger till: Alice In Chains är det band av de fyra Seattle-banden som jag känner minst för. Ibland blir det så. Tiden och timingen var aldrig där för att jag skulle lyssna på bandet i mina unga dagar. Tipset om bandet kom aldrig. Åtminstone inte från rätt håll. Och när jag har lärt känna Alice In Chains först på äldre dagar så har jag helt enkelt inte samma förhållande till detta band som jag har till Soundgarden eller Nirvana. Och till viss del Pearl Jam.
När ordet spreds om denna comebackplatta var jag tveksam. Och när Fredde började peppa skivan utan dess like blev jag också lite anti. Men jag tänkte väl att timingen känns rätt och de är ju för fan musiker och ska självklart göra detta. Alla negativa tankar förändrades dock direkt när jag hörde skivan och började förstå dess helhet. Det sentimentala griper fullständigt tag i mig och ångesten är helt fantastisk. Sången, gitarrerna och låtkvalitén är helt fascinerande. Jerry Cantrell är ett geni. Och avslutande hyllningspåret till Lance, tillika skivans titelspår, är 2009 års vackraste låt. En mycket glad överraskning och min respekt för Alice In Chains är numera maximal.
2. Mastodon - Crack The Skye
Jag har haft ett märkligt förhållande till denna skiva under året. Från början fullkomligt älskade jag den. Sedan insåg jag att jag var besviken och hittade brister för att sedan verkligen ha fått en ny kick av skivan den senaste tiden. Crack The Skye ÄR ett fantastiskt album. Och jag förstår till fullo varför de ville göra detta album och varför det låter som det låter. Det kändes logiskt på många sätt i bandets utveckling. De progressiva inslagen har tagit över mer och mer och sjuttiotalsrocken regerar. De psykedeliska inslagen finns överallt och trots att de är influerade av alla möjliga band med dessa ingredienser så har Mastodon ett helt eget recept. Temat är mer flippat än någonsin med astralresor och Rasputin. Och vem fan kan inte säga att detta är helt fantastisk musik när man lyssnar på de musikaliska resorna som erbjuds i låtar som The Czar och The Last Baron?
Men hur mycket jag än försöker få detta till årets album 2009 så känner jag att jag inte kan göra det av de anledningar som jag ska berätta nu, dvs lista ”svagheterna” med skivan:
- Kaoset är borta. Mastodon på skiva är alltid en fantastisk musikalisk resa men ett element är borta och det är kaoset. Vart är det snabba, galna och aggresiva? Vart är skivans svar på Bladecather eller Mother Puncher?
- Soundet är för polerat och det rår Bruce Springsteen-producenten för. Visst lockar ett snyggare sound större publik men när råheten i soundet har tagits bort har också en del av bandets karaktäristiska sound försvunnit. Och ärligheten.
- Den aggressiva sången är för tillbakahållen och skönsången får för mycket plats. När blir sången som tyngst på skivan? Jo, när Scott Kelly tar över. Och då blir denna punkt väldigt tydlig. Brent Hinds sjunger dessutom för mycket.
- Det är en jävligt bra skiva men det är också deras sämsta skiva. Japp, Remission, Blood Mountain och framförallt Leviathan spöar Crack The Skye i mina ögon. Öron!
- Den musikaliska resan är inte lika omtumlande. Man har ”lärt sig” bandets sätt att skriva låtar och därför blir man inte lika chockad denna gång.
Men sedan tänker jag tillbaka på sommaren och när jag fick uppleva The Czar i totalt hällregn i Hultsfred… och älskar skivan totalt. Igen.
1. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Det är knappast något nytt att jag fullkomligen älskar Paradise Lost. Mackintosh gitarrharmonier har alltid gått rakt in i min själ och jag blir alltid berörd av en ny platta med detta band. Det är faktum. Visst har Paradise Lost, likt alla band, släppt sämre och bättre skivor under karriärens gång men de har aldrig varit dåliga eller ointressanta – lite som Metallica. 2007 års In Requiem var verkligen en toppskiva och med ett mörkare och tyngre sound än på länge och starka låtar fick den en given topp-placering på min 2007-lista endast slagen av Machine Head. Faith Divides Us, Death Unites Us fortsätter mycket på samma våg som In Requiem men med den skillnaden att allt, sjukt nog, är bättre. Soundet är det tyngsta på nästan tjugo år och man måste gå tillbaka till när Nick Holmes growlade för att hitta samma tyngd. Att de spelar på sjusträngade gitarrer för första gången under sin långa karriär spelar självklart in i det hela. Men det som gör att skivan är så bra är helt enkelt låtkvalitén. Det finns bara en låt som känns lite ”album filler” och det är Universal Dream. Resten av skivan är extremt bra låtar rakt igenom och så här jämna har de aldrig varit på någon skiva förut. Något annat som står ut är att de hårda riffen verkligen får tala och stå i centrum på ett sätt som de inte har gjort sen Draconias Times. Det är storslaget, tungt, mörkt, episkt och helt och hållet genialiskt och välskrivet och därför är detta 2009 års bästa skiva.
Årets skämt:
Chris Cornell – Scream
Vi har vomerat ett flertal gånger under året som gick över denna skiva. På sätt och vis kan jag förstå att han verkligen försöker skriva en überkommersielll pop-platta anpassad för radion men det blir fel på exakt alla sätt när han går ihop med Timbaland. Sammansättningen skär sig. Det räcker med att lyssna på refrängen på inledningslåten för att spy galla. Chris, satsa på Soundgarden nu så glömmer vi det här.
Årets besvikelse:
Marilyn Manson – The High End Of Low
Twiggy var tillbaka i bandet efter en sejour med A Perfect Circle och Nine Inch Nails. Och de första rapporterna ryktades om en tillbakagång till ett äldre sound och den evigt ouppnåeliga Antichrist Superstar. Men sen kom skivan och det visades sig att team Manson och Ramirez har valt en feg och ointressant väg. Soundet är välpolerat och de försöker vara sådär mjukhårda. Men i längden är det bara så oinspirerande och ointressant. Och efter varje genomlyssning känner man bara ”Jaha, var det inget mer?!”. Sedan har Manson visat sig vara slut på andra sätt också. Snubben är 40+ nu och det kanske är dags att göra en Hetfield och lägga ned missbruket och på så sätt kanske kan lyckas rädda en karriär som redan nu gränsar till det patetiska. Manson, se och lär av din mästare Trent Reznor.
Kortfattat:
1. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
2. Mastodon - Crack The Skye
3. Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
4. Kongh – Shadows Of The Shapeless
5. Megadeth – Endgame
6. Thåström – Kärlek Är För Dom
7. Pearl Jam – Backspacer
8. Kiss – Sonic Boom
9. Lamb Of God – Wrath
10. Slayer – World Painted Blood
11. Katatonia – Night Is The New Day
12. Crystal Caravan - Crystal Caravan
13. Pelican – What We All Come To Need
14. Shrinebuilder - Shrinebuilder
15. Nick Cave & Warren Ellis - The Road: The Original Motion Picture Soundtrack
16. Wolfmother – Cosmic Egg
17. Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
18. Hot Leg – Red Light Fever
19. The Generals – Stand Up Straight
20. Bloody Panda – Summon
Slash biografi
Nu när man är hemma i Ö-vik och finner lugnet i några dagar har jag tagit mig tid till att läsa klart Slash biografi. Jag slutade att läsa boken nånstans mitt i där Guns N’ Roses var som störst och precis innan originalmedlemmarna Steven Adler och Izzy fick kicken respektive hoppade av spektaklet. Jag kände att det skulle bli en jobbigare läsning därefter. Och visst är det så, Slash beskriver en klassisk historia om ett rockbands upp- och nedgång och en konstant berg- och dalbana däremellan. I detta fall blir ju också läsningen extra läsvärd eftersom GNR faktiskt var världens största rockband för att sedan krossas sönder totalt på alla sätt. Men de destruktiva elementen var med bandet ända från början. Och visst består ca 75 % av boken om historier om drogernas mest destruktiva sidor. Slash har skrivit boken först och främst eftersom han ville berätta berättelsen om hur han har upplevt allting – innan han glömmer allt totalt. Men till skillnad mot vad man kan tro så är det långt ifrån en vacker bild av honom själv som målas upp. Han berättar sakligt om vilken idiot han själv har varit och även om Axl är huvudanledningen till att bandet splittrades så var Slash själv en stor bidragande orsak med sitt drogberoende.
Här finns självklart en massa sjuka berättelser och anekdoter som när bandmedlemmarna av misstag sprutar sädesvätska på varandra, James Hetfields hårda oralsex eller när Slash springer naken hög som ett hus genom en golfklubb fullt övertygad om att han är jagad av små Predators med k-pistar.
Men det bästa är att man får en nytändning och fördjupad kunskap av musiken; Slash’s Snakepit, Velvet Revolver men framföralt Guns N’ Roses. Och lite då och då blir jag tvingad att gå in på Youtube och söka upp en musikvideo, liveklipp eller annan händelse som beskrivs i boken.
Köp, läs och dö!
Här finns självklart en massa sjuka berättelser och anekdoter som när bandmedlemmarna av misstag sprutar sädesvätska på varandra, James Hetfields hårda oralsex eller när Slash springer naken hög som ett hus genom en golfklubb fullt övertygad om att han är jagad av små Predators med k-pistar.
Men det bästa är att man får en nytändning och fördjupad kunskap av musiken; Slash’s Snakepit, Velvet Revolver men framföralt Guns N’ Roses. Och lite då och då blir jag tvingad att gå in på Youtube och söka upp en musikvideo, liveklipp eller annan händelse som beskrivs i boken.
Köp, läs och dö!
Danko Jones - Full Of Regret
Lyssna på Dankos nya singel!
Och förutom detta kan man få lite smakprov på hela fem låtar från kommande Below The Belt på www.dankojones.com.
Och förutom detta kan man få lite smakprov på hela fem låtar från kommande Below The Belt på www.dankojones.com.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)