Under a pale gray sky...

Ju längre tiden går, desto mer isolerad känns det som att jag blir. Rent emotionellt alltså. Jag tycker inte om det speciellt mycket. Mest så går jag nog bara runt med ett dumt leende och telefonrösten i beredskap, och de ytterst få känsloyttringarna blir mest kortvariga glädjerus eller bara regelrätta raseriutbrott. Jag lever i tron att en själsfrände ska finna mig i mitt elände och ställa allt till rätta. Gärna en heterosexuell demonbrud som har ett genuint intresse för min person och min kropp. Hon och jag upplever världen tillsammans och sätter den i brand på våra villkor. Någon att falla tillbaka på i medgång och motgång. Problemet är att jag är så j*vulskt skeptisk till allt vad gällande brudj*vlar... och i grund och botten så finns ett tvivel på min egen person. Jag menar, vem tror jag egentligen att jag är? Vet inte... det beror mycket på vilket humör jag är på. Det enda jag är helt säker på är att jag lever genom andra människor, ser migsjälv genom andras ögon. Jag strävar hela tiden mot att förstå världen, men det slutar nästan alltid med att jag anklagar världen för att inte försöka förstå mig.

"Hallå!? Dumt att se mig! Jag finns, jag är skitsnygg och häftig, har Sepulturas första EP på vinyl och tycker om att äta, sova och dricka öl. Vad mer kan man begära egentligen?"

Det korta svaret är nog att de som är nöjda är bekväma med det, och de som inte är nöjda frågar sig samma sak som jag. Sen så finns de ju alltid dom som menar på att man är sin egen lyckas smed och sånt där tjafs... jaha, kul för er då. Det andra korta svaret är nog att vi alla är dumma i huvudet... att vi på allvar tror att vi kommer att hitta någon som vi verkligen passar ihop med. Visst, det kan man ju lyckas med... men, jag menar... vad är oddsen för det? Speciellt när man håller på att vara sur, bitter och totalt har tappat tron på sigsjälv.


I see the world old... I see the world dead...
Misantropi är temat för dagen. Människan är i sanning en äcklig varelse. Korrupt, egocentrisk och självgod. De enda gångerna vi närmar oss sann och uppriktig omtanke till en annan människa är när vi upplever något som heter kärlek. Sen om det är 'Jesus som älskar alla barnen', eller jag som känner genuin kärlek till mina nära vänner och mitt blod är ju något som man kan diskutera. Det är mitt blod och mina vänner som ger mig mening att leva. Om inte ni hade funnits så tror jag att den enda mening jag funnit i livet var att sluta det på ett spektakulärt sätt. Risken är ju att andra människor har andra existensiella förklaringar på sina liv, så man kan ju liksom inte spränga planeten bara för att man har kontinuerligt dåliga dagar... tyvärr. Men det skulle ju vara ganska skönt.