Meshuggah live på Debaser Medis 22 september 2008

Erik har varit på konsert igen! Här är redogörelsen.

Jag har sett Meshuggah ett par gånger förut. När jag såg dom första gången 98 stod jag längst fram och headbangade konstant som en galning och fick sådan nackvärk dagen efter att jag fick lov att bära farsans gamla stödkrage. Japp, så hårt var det. Senast när jag såg dem (innan denna konsert) var det i Umeå. På sugiga Idun där det alltid är lågt och dåligt ljud. Då stod jag också längst fram och headbangade som en idiot framför Thordendal. Givetvis också rätt påverkad av alkohol denna gång. Denna gång var dock första gången jag såg Meshuggah spiknykter och jag valde att stå längre bak för att få så bra ljud och överblick som möjligt. Det var ett bra val.

Egentligen är det fascinerande hur extremt aktuella Meshuggah fortfarande är. De närmar sig 40-årsstrecket och har hållit på sedan slutet av 80-talet. Men de är fortfarande både tyngst och mest originella. De har sitt eget sound och tusen copycats. Vilket band inom metal är mer originella än Meshuggah? Nä, de är en klass för sig.

Meshuggah live är en helt makalös upplevelse och detta är det bästa jag har sett live i år. Tajt så inihelvete. Och soundet är enormt och så snyggt och tungt att jag blev chockad. Mycket bättre än vad jag har upplevt med Meshuggah förut.

Jens Kidman är en underhållande frontman. Han beter sig som en snäll lekfarbror och säger enkla saker som ”Hej”, ”Tjena mors” och ”Vad trevligt att ni kunde komma och titta på de hära.. hårdrockgubbarna” mellan låtarna. På gränsen till töntigt men det blir en typ av norrlandshumor av det hela. Sen så står han på sitt patenterade bredbenta sätt med armarna utåt sidorna och gör djävulstecknet samtidigt som han nickar fram och tillbaka med huvudet varannan sekund. Långsam respektgivande headbanging i konstig takt.

Headbangar gör resten av bandet också och gör det oftast parvis. Och när de headbangar unisont, bredbent och jävligt så är det sjukt snyggt. 40 bast snart som sagt.

Och på tal om headbanging var det inte bara på scenen det var bra ös. Publiken öste på som fan och det är alltid underhållande att titta runt på publiken under en Meshuggah-konsert eftersom alla headbangar i olika takt. Och måndagsmoshen var den bästa hittills på Medis under hösten. Själv fick jag ont i käken och det har jag bara fått en gång tidigare, på Neurosis-konserten förra sommaren. Käkont får jag uppenbarligen när det är så hårt att jag måste bita ihop käken och se arg ut hela konserten igenom. Pröva själv att göra så konstant i en timme, jag lovar er att käkvärken kommer.

Något som också slog mig var hur jämn setlistan var. Och att jag kunde och kände igen varenda låt. Då ger alltid konserterna mer. Tyngdpunkten låg på senaste briljanta ObZen (det kommer bara att vara Death Magnetic som är bättre än den i år) och förra ”riktiga” studioplattan Nothing. Vissa låtar stod dock ut lite mer än andra…

Pravus, näst sista låten på ObZen, är ett monster live. Jag lyssnade på den precis innan jag drog vilket kanske spelade in. Det blev en helt galen moshpit i början av låten när alla instrument kommer in i en smäll efter det lugna gitarrpartiet. Hur hårt och galet som helst.

De gamla låtarna är också mycket tyngre live än på skiva. Suffer In Truth t ex. Det kommer alltid att vara en klassiker för mig, mest eftersom jag brukade lyssna på den när jag spelade Quake. Inledningspåret från None – Vanished - är helt makalös live. The Mouth Licking What You've Bled var nästan bäst. Jäklar vilken totalt kontrollerat kaos. Men framförallt Future Breed Machine, den står egentligen i en klass för sig. Thorndendal spelade med någon typ av voicebox (vilket jag inte tror att han har gjort förut) vilket moderniserade upp låten på ett skönt sätt.

Förbanden? Det första missade vi. Det andra, Scarpoint, var en Meshuggah-kopia. Men en rätt bra och hård sådan. Men sen när originalet gick upp på scenen bleknade de kraftigt.

Vad var en besvikelse under kvällen då? Jo, att Mårten inte spelade i en MODO Hockey-tröja såklart. Det var dock en snubbe i publiken (inte jag!) som skrek MODO Hockey mellan låtarna. Det tyckte jag var roligt.

Extrainfo:

”MESHUGGAH's Tomas Haake has been named the 1 drummer in the "Metal" category in the July 2008 Modern Drummer magazine's 2008 Readers' Poll. The Readers' Poll results appear in the July 2008 issue of the magazine, available on newsstands now.
2008 Modern Drummer magazine readers' poll results in the "Metal" category:
01. Tomas Haake (MESHUGGAH)

02. Jason Bittner (SHADOWS FALL)

03. Chris Adler (LAMB OF GOD)

04. Derek Roddy (ex-HATE ETERNAL)

05. Joey Jordison (SLIPKNOT)”

Det var fan på tiden - Haake är the shit och det är helt fascinerande att bara stå och titta på hur han håller ihop kaoset. Och man fattar ingenting.

Meshuggah.