Scars On Broadway live på Debaser Medis 8 september

Måndagskväll = konsertkväll. Ikväll var det dags att se Scars On Broadway och jag, Shake och Färne har egentligen bara en sak att säga: Helvete vad bra!

Vi missade som vanligt förbanden. Och det var andra gången jag missade att se Fingerspitzengefühl. Japp, det är kasst men tredje gången gillt då nästa gång. Istället hann jag med att beställa en drink som hette Hate to be Loved eller något liknande hårt. En drink baserat på mörkromen och den var mycket god.

Sedan började konserten. Och det började lite sådär. Ljudet var mullrigt och man hörde nästan bara trummor och bas och de hann lira två-tre låtar i rasande tempo innan de lyckades fixa till ljudet. ”Vad faaan” tänkte jag men ljudet blev som sagt riktigt jävla bra sedan och konserten började då på allvar. Automatiskt jämför man ju bandet med System Of A Down eftersom 50 % av Scars är SOAD-killar. Dessutom låter ju bandet mycket som System Of a Down så jämförelsen blir självklar. Jag såg SOAD på Hultan 2005 och det är nog en av de större besvikelser jag varit med om. Ingen nerv och ingen energi och kasst ljud. Det kändes som att de hade uppnått de mål de eftersträvat och inte längre hade något att bevisa. Scars On Broadway var en helt annan grej. Daron sjöng förbannat bra och röjer stundtals som ett cp och flaxar runt och headbangar knäppt. Men det mest sevärda var resten av bandet. Visst, trummisen (som ju också är från SOAD), är ju inte nån särskilt spektakulär snubbe, men resten var ytterst sevärda. Basisten var en cool skäggig snubbe med skinnjacka och med fett baslir och headbangade som en galning stundtals. Och sen hade de en synthkille längst bak som stod i profil mot publiken och headbangade konstant när han inte hade massa synthpling att göra. Tänk er Svenke i fyllan när han är helt i sin egen värld och headbangar – så såg synthsnubben ut typ. Men ballast av alla var gitarristen som Shake jämförde med en skogshuggare. Tufft skägg (givetvis) även han med en burdus uppsyn men suveränt gitarrspel och riktigt snygg stämsång.

Konserten lyckades på något vis hela tiden bli mer energisk och intensiv för varje låt. Det var precis som att de vred på intensivitetsratten efter varje låt för att på slutet vara helt galet. Jag har heller aldrig sett ett sådant moshande en vanlig vardagskväll. Jag var nästan rädd för att hoppa in i moshen (eller… jag var det) men jag trivdes lite längre bak där jag stod och smådansade och diggade med Färne och Shaken. Jag och Färne döpte moshande till ”morsning, måndags-mosh”-mosh.

Jag var helt övertygad om att de skulle köra SOAD-låtar också men det gjorde dom inte. Och det är total respekt. De vill leva på sina egna låtar och i princip alla låtar spelades från debutplattan där några av höjdpunkterna var Chemicals (come eat some chemicals with me!) , Enemy (We’re all on drugs!) och gitarristens cp-spelande under They Say. Äh, varje låt från plattan är ju numera en hit. Pang Boom och inga extranummer. I Love it. Jag har total respekt för Daron Malakian igen. Han är ett geni. Suverän konsert.

KONSERTHÖSTEN 08:

Här kommer också en update med konserthösten 2008. Det blir en galen höst.

25 augusti – Clutch – DONE!
6 september - At The Gates – DONE!
8 september - Scars On Broadway – DONE!
NY! 22 september - Meshuggah
NY! 6 oktober - The Haunted
NY! 16 Oktober Cult Of Luna
NY! 22 oktober De Lyckliga Kompisarna
29 oktober In Flames
7 november Monster Magnet
12 november Slipknot + Machine Head
23 november The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth)
29 november Mustasch
3 december Bullet For My Valentine
13 december Motörhead
17 december Opeth