Ja då kom den tillslut då. Världes dyraste och mest försenade platta. Jag har lyssnat på den rätt intensivt i några dagar och jag gillar den. Jävligt mycket till och med. Säga vad man vill om Axl Rose. Han påstås vara en diktator. Han påstås ha storhetsvansinne, vara envis, egoistisk och så vidare. Han är även en sjujävla sångare med en röst få når upp till. Kan kan väl på rak arm bara nämna en sångare som har en röst som tilltalar mig mer och han lever tyvärr inte längre. Han är även en musiker utav guds nåde. Han kan fortfarande skapa musik som får mig att tappa hakan fullständigt. Sen att hans storhestvansinne jagat bort alla orginalmedlemmar från bandet kanske är beglagligt. Det kanske rent av är tragiskt men när jag lyssnar på Chinese Democracy så kan jag väl inte direkt påstå att jag saknar Slash, Izzy, Duff, eller Alder (eller Matt).
Chinese Democracy... Plattan har nästan blivit ett skämt i musikbranchen men jag undrar egentligen vem som skrattar mest nu. Jag har iof inte läst så många recensioner annat än att Rolling Stone gav den 4/5 och någonstans får jag känslan av att det är Axl som skrattar mest, och högst. Som vanligt kanske man skulle kunna säga. Nåväl, nog om det.
Hur är den då? Plattan alltså. Ja, ni som förvänar er en ny Appetite for Destruction eller en Use You Illusions III kan sluta hoppas, eller börja lyssna på ACDC. Det här är något helt annat och det är exakt vad jag vill ha. Visst finns det saker som påminner om tidigare verk men det allra mesta känns nytt. Helt nytt dessutom. Det känns verligen som om jag aldrig någonsin hört det här, eller nått liknande tidigare. Vilket är skönt och exakt vad jag vill känna när jag lyssnar på en ny platta.
Sången är helt briljant. Axl rose briljerar verkligen här och gitarrspelet är väldigt intressant, om ni utsäktar ordvalet. Jag skulle väl kunna sträcka mig så långt som att det är mer intressant och spännande på den här plattan än vad det är på tex Use Your Illusions - skivorna. Sen har det väl medverkat ett antal gitarrister på den här skivan. Sex stycken om jag inte minns helt fel. Man behöver i alla fall inte färdas långt ner i låtlistan innan man hittar exempel på tunga och riviga gitarrer som får håret på min kropp att resa sig. Första spåret och tillika titelspåret räcker. Robin Finck och Bucket-head, jag kysser marken ni går på. You do rock and I fucking salute you!
Axl och CO har även tagit in en hel del oväntade element i den här skivan. Den akustiska 12-strängaren i låten "If The World", som även har en liten hip-hop-influerad rytm. Låten är både lätt och tung på samma gång. Både mjuk och oerhört hård. Vad än herr Rose gjort under de senaste 14 åren så kan man ju inte anklaga honom för att ha hållit sig isolerad från musiken i alla fall. Det finns så mycket mer och jag upptäcker nya saker hela tiden. Nya låtar som blir mina favoriter och det är nästan svårt att sammanfatta skivan på ett vettigt sätt. Svårt att beskriva den. Ni får helt enkelt ta och lyssna själva. Det jag defintivt kan säga är att skivan känns enormt homogen. Ingen låt faller ur ramen. Allt har ett sammanhang och de 14 spåren kompleterar varandra perfekt och skapar det jag vill kalla årets mest spännande skiva. Kanske till och med en av de mest spännande rock-plattor jag någonsin lyssnat på
Är det så alltså? Jag har lyssnat igenom singeln och är inte riktigt såld än. Kanske får ge detta en chans...
SvaraRaderaFuck yeah! Detta inlägg gör att alla som läser det verkligen kommer att ge skivan en chans. Så även jag givetvis. FAn, jag har haft för fullt upp med att planera flytt så att jag har glömt bort att beställa denna. De låtar jag har hört har väl känts helt ok dock. Blir spännande att se hur skivan (eventuellt) kommer att växa för mig.
SvaraRaderaJa man ska fan ge skivan en chans. Eller gärna flera, eftersom den växer så oerhört mycket.
SvaraRaderaJag får känslan av att en hel värld tjatat på Axl att bara göra klart skivjäveln så det blir gjort. Ut med skiten alltså. Men är det inte Axls väg så är det ingen väg. Jag är glad att han släppte den när HAN ansåg sig vara klar med plattan.
Håller med, den är fan i mig riktigt bra. Deletade dock tre låtar som jag inte gillade. Men tre av 12 är ju lite att gnälla över. Nog hade man kunnat skippa vissa småsaker och kört med mer raka rör, kortat av nåt intro men men.
SvaraRaderaDen känns som en skiva som kommer räcka länge. Den är så eklektisk (pretto-ord) och det låter som att Trent rattat in ljudet. Skönt att han inte skriker hela tiden, har alltid haft svårt för kattsången. Han sjunger riktigt bra på denna.
Vilket gubbår det varit, ac/dc, metallica, G n R. Härligt.
Gubbår är visserligen härliga men samtidigt skrämmande. Inse faktum; det kommer inga som tar över efter dessa stora. Och nu menar jag inte bara dessa tre nämnda band, jag menar allmänt. När alla gubbs lägger av så finns det inga riktiga naturliga tronföljare.
SvaraRadera