THE ART OF STOMPING

Jag tror att vi människor i regel är dåliga på att säga ifrån när vi tycker något är fel, speciellt när det gäller någon/något som vi inte själva är personligen familjär med. Det är alltid de människor som står närmast som får ta den största smällen, om det nu skulle vara så att det var något man störde sig på. Vad kan detta bero på? Är det måhända ett kulturellt fenomen?

Är det så att vi inte vill ta konflikter med parter där vi kan känna osäkerhet inför hur reaktionen på vår kritik kommer att se ut? Har det med bekvämlighet att göra, då vi blir tvugna att lära känna någon annan för att kunna göra dennes synpunkter mer förståeliga? Handlar det om att vi inte vill utlämna oss själva och våra egna ståndpunkter till någon som vi inte känner, eller är det helt enkelt så att vi trivs med att låta människor stå oemotsagda när vi inte känner dessa så väl?

Tendensen verkar iallafall tydlig i min tankevärld... i regel så gör okunskapen inför en annan part större skillnad för om vi skall engagera oss eller inte, än vad vi faktiskt anser i en viss fråga. Därför följer nu en liten uppmaning till migsjälv, och till alla andra som av någon anledning skulle tycka detta vara meningsfullt. Känns något fel, så öppna alltid för dialog om tillfälle gör detta möjligt. Förhoppningsvis så kan eventuella konflikter lösas på en något civiliserad nivå, om inte så finns fortfarande möjligheten att "stompa"...

Main entry: stomp Function: intransitive verb;
"to walk with a loud heavy step usually in anger"

Bli arga och förbannade och säg ifrån. Fungerar inte en dialog där ömsesidig respekt är närvarande, utan bara mänsklig dumhet och ignorans härskar, så måste man visa något slags tecken på att man tycker något är allvarligt fel. Vad är bättre än att bli förbannad då? Då har man ju iallafall gjort sin poäng tydlig, än att istället bara låta detta få förekomma i dispyter med de människor man känner sig trygg med. Annars så kan ju det som man upplever som felaktigt få fortlöpa, och det är ju ganska lätt att denna felaktighet lever vidare om alla människor uppvisar passivitet. Så ut och bli förbannad på saker och ting, låt din ilska få visa sig, säg ifrån tydligt när du möts av ignorans och argumentera för vad du anser vara rättvisa. Jag förutsätter att alla människor har tillräckligt mycket inre integritet och känner trygghet i sigsjälva såpass mycket att de kommer att respektera din känsloyttring och inte möta den med rädsla. Förhoppningsvis så kommer då alla att förstå varandra bättre.