Adam Yauch a.k.a. MCA har gått bort. En tredjedel och därmed troligtvis hela Beastie Boys finns inte längre. Och det känns riktigt riktigt tomt och surt och världelöst.
Jag minns ett fyllesamtal för länge sedan med Erik om hur det kommer kännas när ens hjältar börjar gå ur tiden. Nästan alla band vi dyrkar består av folk som är äldre än oss själva så det är ju så att vi (troligtvis) kommer leva medans en del av dem dör. Hur kommer man reagara när James dör eller när Dave Lombardo lämnar in. Kommer man uppleva herr Reznors bortgång och hur kommer det kännas när Mike Patton inte längre finns. Igår blev det där verklighet. Igår gick en av mina absolut största hjältar , Adam Yauch, bort. Blott 47 år gammal.
Beastie Boys var ett av de första band jag verkligen tog till mig på en såndär hängiven nivå. De var (och är) ofelbara. Allt de gjort är magiskt och jag kunde liksom inte sluta lyssna på dem och jag ville äga allt de släppt. Jag minns att jag periodvis lyssnade på dem varje dag. Jag minns hur jag och min polare Roger nötte ut det videoband han hade spelat in videon till Sabotage på och jag minns hur jag lärde mig åka snowboard till Beastie Boys. En freestyle, ett kassettband, en grupp. Beastie Boys. Beastie Boys musik fick mig att må bra. Om jag säger att deras musik var startskottet på mitt musikintresse så är det ingen överdrift. Och när jag slutligen fick nöjet att se dem lira live på Roskilde 2007 så var det så galet bra att jag nästan kunnat åka hem direkt efter spelningen. Vi snackar kl 22 på festivalens andra dag. Då var jag nöjd.
Det finns väldigt mycket man kan säga om deras musik. Inovativt, bandbrytande, vågat, ja, ni fattar. Det jag anser vara deras absolut största styrka är när de får framföra sin musik live. Då är de ett av de bästa banden på planeten. Tror ni mig inte så ta och kolla in det här klippet från 1999. Det är magiskt.
MCA, tack för allt. Du kommer alltid finnas i mitt och i miljoner andra människors musikhjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar