Sleep live på Strand 6 maj 2012

Ja, jag såg ju jävla Sleep för ett par veckor sedan. Ganska exakt en månad sen faktiskt. Och jag hade ju tänkt skriva en liten recension av spelningen men det glömdes liksom bort i all eufori. Men här kommer texten istället. Bättre sent än aldrig osv. Dessutom hinner ju konserten sjunka in lite när den största peppen har lagt sig och man skriver oftast lite mer sansat då. Fast det vete tusan om det blir sansat den här gången.

Förutom att det är allmänt coolt att se Matt Pike och co i Sleep var jag extra peppad eftersom jag lyckades få tag på biljett först när det var några dagar kvar till spelningen när Hornstull Strand släppte några extrabiljetter.

Egentligen har jag svårt att beskriva spelningen med ord för det var verkligen en unik och nästan lite av en religiös upplevelse. Direkt efter konserten tyckte jag att det var något av det bästa jag har upplevt i konsertväg. Och det tycker jag nog fortfarande en månad senare.

Sleeps musik ska verkligen upplevas live. Och högt. Och högt var det. Det var längesen jag var på en konsert där volymen var så hög. Och det menar jag verkligen bara i positiv bemärkelse. Socialsyrelsen kan dra helt åt helvete med deras förslag att sänka ljudnivåerna på konserter. Dessa typer skulle få uppleva Sleep live när man känner basen i hela kroppen och njuter. Under vissa vibrerande toner så upplevde jag t o m att mina näsborrar vibrerade. Det har jag aldrig känt förut. Överhuvudtaget är det tyvärr inte ofta man upplever en så hög och fin volym på konserter nuförtiden. Men jag får tacka decibelvakterna att de hade tagit ledigt denna kväll.

Sleep inleder med övermäktiga Dopesmoker och när resten av bandet joinar Matt Pike efter ett par minuters långsamt och malande gitarriffande så njuter jag fullständigt. Jag kan inte släppa Al Cisneros basspel och inlevelse. Där är känslan total. Vad de spelar efter Dopesmoker är jag väldigt väldigt osäker på men jag är iaf säker på att de spelar Dragonaut, Holy Mountain och From Beyond under konsertens gång. Kanske Aquarian också. Och däremellan varvar de med partier från Dopesmoker. Detta gjorde mig fullständigt förvirrad, men på ett bra sätt. Jag hamnade i trans och bara njöt av tillställningen. Projektioner bakom bandet visade rymdbilder och jag svävade iväg i riffens tyngd. Mäktigast var ändå när en ung Tony Iommi visas mellan två låtar, det var en fin gest.

Denna konsert gav mig verkligen en pånyttfödd pepp i att gå på konserter. Jag har alltid älskat att gå på konserter men Sleep gjorde mig verkligen sugen på mer. Och mer. Det är sådana här kickar man vill ha. Tack.