10. Anthrax - Worship Music
Den här skivan skulle säkert hamnat högre upp på listan om jag hade börjat lyssna in mig på den tidigare. Min pepp inför det nya Anthrax-släppet, med Belladonna tillbaka på sång, har minst sagt varit sval framför allt då jag lyssnat mest på de skivor där John Bush varit sångare. Detta album är dock grymt, och det kommer växa för varje genomlyssning. Jag kan tänka mig att den kommer att ligga i mitten av min lista om ett år, men just nu är det mest rättvist att den får klämmas in längst ner på prispallen. Bästa låt: The Devil You Know
9. Veronica Maggio - Satan i gatan
En artist som inte imponerat på mig något speciellt alls med tidigare släpp, men som med denna skiva fick mig att omvärdera henne. Till största delen innehåller denna skiva sjukt snygga och bra poplåtar, även om det också finns en hel del tveksamma spår här. Till stor del självutlämnande texter som är sjungna med den ångest som bara en kvinna med ett krossat hjärta kan besitta. Smärtan känns äkta. Jag gillar när man hör att den som sjunger menar skiten, vilket ni kommer märka på ett par andra skivor på min lista. 
Bästa låt: Välkommen in
8. The Strokes - Angles
Har aldrig haft mycket till övers för detta band, förutom låten Reptilia som jag alltid tyckt om. Av någon outgrundlig anledning började jag dock lyssna på denna skiva när den släpptes i våras och jag gillade den skarpt! Bra låtar, någonstans i gränslandet mellan pop och rock. Vissa låtar innehåller även inslag av punk och någon form av psykedelia. För att vara ett stelt, creddigt och pretentiöst New York-band så har de lyckats snärja mig, i alla fall med denna skiva. 
Bästa låt: Under Cover Of Darkness
7. Adele - 21
En suverän skiva som jag först börjat lyssna på nu i höst. Jag som aldrig lyssnar på radio eller kollar på MTV hade helt och hållet missat Adele och hade ingen koll alls på hur hyllad denna artist var. Första låten jag hörde var "Someone Like You", och jag var inte direkt imponerad. Fick sedan ett tips om att kolla upp "Rolling In The Deep", och då var jag fast. Att jag älskar gammal Motown är det kanske inte någon som höjer på ögonbrynen åt, och den här skivan kryllar av Motown-referenser. Släng sedan in en stor dos självutlämnande texter och kvinnlig ångest, samt en enorm röst, och jag blir kär. En grym jävla skiva helt enkelt!
Bästa låt: He Won't Go
6. Graveyard - Hisingen Blues
Jag var oerhört negativt inställd till detta band redan på förhand, och var efter den första genomlyssningen beredd att direkt avfärda skivan. Var fanns det nya? Har inte det här gjorts förut? Lika nostalgiskt och kasst som Wolfmother. Men nä. Jag lyssnade lite mer och började sakta men säkert dras med i hypen. Graveyard känns fräscha, trots uppenbara influenser och soundstölder från 70-talet. Jag älskar den här typen av rock och kommer nog alltid göra det. Sedan kommer jag dock alltid ha svårt för Göteborgsengelska, oavsett hur bra musiken är. (Tänk "Down In Black" med Mustasch, eller "Biblical" med Bombus så förstår du vad jag menar.) 
Bästa låt: No Good, Mr Holden
5. Machine Head - Unto The Locust 
Jag älskar Machine Head. Jag skulle helst sett att de dominerade denna lista, men det går bara inte. För mig så är "Through The Ashes Of Empires" som släpptes 2003 den sista MH-plattan som fångat essensen av det som för mig gör detta band så jävla bra. Visst, jag älskar "The Blackening" från 2007 och "Unto The Locust" är nog till och med snäppet bättre än den. Vad är det då som fattas? Jag saknar äktheten. Ångesten. Känslan. Aggressiviteten. Denna skiva, tillsammans med förra skivan, är nog hårdare och mer "metal" än tidigare alster, men för mig känns det lite fasadartat. Lite för mycket som amerikansk metal känns överlag idag. För mycket yta och för lite djup. Bakom skriken och slamret finns ett gäng glada gubbar som är nöjda med livet. Flynn måste börja må dåligt igen, så blir det nog bättre. Men äh, skivan är ändå kung. Hejdå. 
Bästa låt: Be Still And Know
4. Foo Fighters - Wasting Light
Bästa skivan sedan "The Colour And The Shape"? Nej. Inte alls. Den innehåller dock några av de bästa låtarna som bandet skrivit sedan dess, men som helhet håller det inte alls. Första halvan av skivan tycker jag är helt klockren, men från låt 6 faller det och blir sådär FF-sött. Überklyschigt. Skivan får dock denna placering just för de första fem låtarna som håller världsklass. 
Bästa låt: Dear Rosemary
3. Opeth - Heritage
Jag var först oerhört besviken på avsaknaden av growlpartier, men skivan växte ändå. Jag älskar 70-talsprog och då blir steget inte speciellt långt till Opeth anno 2011. Jag föredrar detta sound framför hur bandet lät på förra skivan, Watershed. Där fanns hårda growlpartier, men de var väldigt få. Ska man dra ner på growlet så kan man lika gärna skippa det helt, anser jag. Förut har storheten med Opeth för mig varit kontrasten mellan det blytunga och det undersköna ("Ghost Reveries" som är min favoritskiva med Opeth är ett klockrent exempel på detta), men med denna skiva har Herr Åkerfeldt bevisat för mig att det inte längre behövs. Bra skit! 
Bästa låt: The Devil's Orchard
2. Lykke Li - Wounded Rhymes
Sårad tjej drar till Californien för att repa sig. Hon börjar dricka kopiösa mängder whiskey, går ner sig i mörkret och lyckas skriva några av de bästa låtarna som en svensk artist har skrivit på mycket lång tid. "Wounded Rhymes" är en sjukt bra skiva och Lykke Li är en förbannat cool artist. Mörkret, svärtan och smärtan finns där för alla att ta del av - ung som gammal, kille som tjej, whatever. Jag som är en riktig textbög går igång som fan på artister som skriver bra och självutlämnande texter där man hör att det ligger någonting bakom det artisten sjunger. I detta fall är det nästan övertydligt ibland, och det är det som gör det så förbannat bra. För mig. I början av året hade jag aldrig kunnat tänka mig att den här skivan skulle platsa så högt upp på min årslista, om ens alls vara med. Kul att bli överraskad! 
Bästa låt: I Follow Rivers
1. Mastodon - The Hunter
Mastodon är ett band jag håller väldigt högt. Senaste alstret "Crack The Skye" var, i sin briljans och storhet, lite av en besvikelse då jag saknade det kaos som funnits på tidigare skivor. På "The Hunter" finns det åter igen lite mer kaos, men ändå inte alls. Konstigt resongemang men så känns det. Det här är till stor del en rätt punkig rockplatta där man får känslan av att bandet bara gett fan i allt, gått in i repet och spottat ur sig några låtar och sen spelat in skiten direkt. Och det lyckas bra! Jag saknar vissa ingredienser som skulle gjort skivan ännu bättre (som vansinnesskrik, konstiga taktbyten och störda trummor), men det som de presterat räcker långt. En äkta festskiva, och vilka hade trott att Mastodon skulle skriva en sådan år 2006? I like it! 
Bästa låt: Stargasm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar