10 december 2009

Playing with Fire, The Highest Highs and Lowest Lows of Theo Fleury


167 cm långa hockeyspelaren Theo Fleury var en sanslös spelare. Det fanns dock mörka hemligheter som spökade och han har nu släppt en självbiografi som lär vara grymt läsvärd. Inte minst pga detta innehåll om Foppa som Expressens Magnus Nyström citerar direkt från boken i sin blogg:

Peter Forsberg var lagets Gud. En udda fågel, men en väldigt bra spelare. Européer är ibland lite timida, men den här grabben var väldigt tuff. Han hade sanslös talang. Han kunde passa pucken och styra power play som ingen annan jag sett i sporten. Peter var lite av en rockstjärna. Tjejerna älskade honom. Han hade det där snåriga skägget och rufsiga håret och den härliga svenska accenten. Han var kul att spela med och en supertrevlig kille.”

5 kommentarer:

  1. COPY-PASTE FRÅN NYSTRÖMS BLOGG:


    Ynkliga typer som Chelios och Avery
    Ni måste få ett sista inlägg om Fleurys bok också.
    Ni ska förstås köpa boken och jag vill inte avslöja allt.
    Men några fler minnesvärda delar ur ”Playing with Fire”.
    * I en match mot Los Angeles, när Gretzky spelade där, hoppade den totalt orädde Fleury på en av Kings värsta busar. Då blev Fleury räddad av Gretzky.
    - Come on kid. Let´s get you to the bench, sa Gretzky till den då unge rookien i Calgary.
    * Han hyllar flera svenskar, som Håkan Loob, Tommy Salo och Peter Forsberg. Och Michael Nylander som vi också får veta under en tid i Calgary slogs nästan varenda träning med lagkompisen Jamie Huscroft.
    Men den del får skit också. Som Jesper Mattsson och Niklas Sundblad, ”They claimed Sundblad was the Wendel Clark of Sweden. When he came over here, absolutley everybody kicked the shit out of him an camp to see how tough he was, and he folded. He never became the player they thought he was and skated in only two NHL-games”.
    * Han beskriver semifinalen mot Tre Kronor i World Cup 1996 som en av de bästa matcher han spelat.
    * Han vågar vara kritisk mot Mark Messier och Brian Leetch - och det är rätt. För jag bodde själv i New York under åren Fleury spelade i Rangers och såg själv hur framförallt Messier underpresterade och fick sanslöst med istid han inte förtjänade.
    * Jag gillar också när han avslöjar vilka ynkliga typer Chris Chelios och Sean Avery är som på isen hånat honom för hans missbruksproblem.
    Lite mer klass får det vara även på trashtalk.
    * Fleury var inte rädd för någonting (trots att han bara är 168 cm lång) och berättar en kul episod om då han utmanade dåtidens värste slagskämpe i NHL Bob Probert på fight.
    Fleury sa:
    - Okay, Probie, you and me, centre ice...let´s go.
    Probert kunde inte låta bli att skratta och svarade:
    - You crazy little son of a bitch. You would too, wouldn´t ya?

    Skrivet av Magnus Nyström 2009-12-10 15:51:34.0 | Skriv kommentar | Trackback

    Alla coacher är idioter
    Fleury har inte så höga tankar om coacher utan egna spelarmeriter.
    Han skriver till och med meningen:
    ”Most coaches are fucking idiots”.
    Han menar att de flesta coacher tror att de kan vinna med något ”magiskt system” och Fleury menar att nyckeln till att vara en bra coach är att vara bra på att ta folk, att hantera sina spelare på bästa sätt - inte genom att sätta sig på dem och säga ”jag bestämmer”.
    Fleruy totalsågar såväl Mike Keenan som Dave King.
    Och mest arg är han på coacher som själva inte spelat på toppnivå men ställer orimliga krav på sina spelare.
    Han har sina poänger, framförallt är det underhållande att läsa och man får en inside till livet i NHL man sällan får i den här typen av böcker.

    Skrivet av Magnus Nyström 2009-12-10 15:43:38.0 | Skriv kommentar | Trackback

    En bok alla borde läsa
    Om någon gör något mot dig som inte är okej - våga säga ifrån.
    Det är huvudbudskapet i Theo Fleurys bok - ”Playing with Fire” , där han helt osminkat och öppet berättar om hur han själv blev sexuellt utnyttjad av sin juniortränare.
    Han erkänner hur sexövergreppen gjorde att han själv tappade fotfästet och missbrukade såväl alkohol, droger, sex som spel.
    Allt gick i 200 km/h i Fleurys liv.
    Och han berättar om när han satt med ett skjutvapen i sin mun beredd att ta sitt eget liv
    Att han blev en av världens bäste hockeyspelare och vann såväl Stanley Cup och OS-guld - mot alla odds - är inget annat än helt fantastiskt.
    Och det visar att oavsett utgångsläge så kan man lyckas i sitt liv.

    SvaraRadera
  2. Det borde nästan vara spöstraff på att citera ärkeskämtet Nyström. Karln är ju mer patetisk än Takidas diskografi. : )

    Här är i alla fall ett rätt fint citat från den gode Theos bok om sig själv. Karln i fråga kommenterar den uppställning man hade i Calgary när man tog hem Stanley Cup säsongen 1988/89:

    ”What a lineup we had – it was insane: Al MacInnis, inducted into the Hall of Fame in 2007; Joe Nieuwendyk, who will be there soon; Håkan Loob, who should be there; me on the point; (Doug) Gilmour will be there; Mullen, the highest-scoring american during his career, inducted in 2000; and (Joel) Otto.”

    SvaraRadera
  3. Hahaha, ja usch vad jag inte gillar Nyström. Han skriver antingen bara extremt negativt eller superpositivt. Svart eller vitt. Gillade honom lite förut, men det var ett par år sedan nu. Fan, jag skulle ha gjort ett betydligt bättre hockeykrönikörsjobb på expressen. Men men, det var ändå ett kul citat.

    puss

    SvaraRadera
  4. Hehe... takida. :)

    Vad jag kommer ihåg så for Fleury mest runt och tacklade folk till höger och vänster tills han fick möjlighet att göra mål. Han hade ju klart lägre tyngdpunkt än de flesta andra, så det kanske var ett framgångsrecept för honom. Han tvekade inte direkt att spela fysiskt, som sagt var. Skulle vara kul att läsa biografin, plocka fram alla gamla hockeybilder och köra nostalgi-vm. :)

    SvaraRadera