Paradise Lost live på Debaser Medis 25 november 2009

För andra gången i november månad (Isis) fick jag chansen att se ett av mina favoritband live för första gången. Paradise Lost började jag lyssna på med 93 års skivsläpp Icon och har följt bandet sen dess. Och har du av någon anledning missat detta eminenta band så läs detta:
http://www.smackebonk.se/2009/05/paradise-lost-m.html

Förutsättningarna för att detta skulle bli en gyllene konsertupplevelse var dock inte de bästa eftersom jag hade haft feber i några dagar och febern hade precis börjat släppa. Och när jag väl var på Medis blev jag varm som fan om pannan och lite småyr så jag köpte en Sprite och höll isbitarna mot pannan för att hålla mig skärpt.

För att det skulle bli så spännande som möjligt hade jag bestämt mig för att inte läsa någon recension eller ta reda på vad de spelat för låtar tidigare under turnén.

Spelningen inleds med ett snyggt episkt intro men sen får jag en liten chock när bandet går upp på scenen och Greg Mackintosh inte (!) uppenbarar sig. Efter att ha läst på i efterhand har han tvingats avbryta turnén eftersom hans far är allvarligt sjuk och istället har en snubbe vid namn Milly Evans, Paradise Losts gitarrtekniker, ersatt Greg. Tråkigt, men sådant som händer. Greg är dock den som skriver all musik i bandet så det skulle vara lite som att Metallica uppträder utan James Hetfield. Ungefär.

Bandet inleder med tunga och suveräna The Rise Of Denial från senaste skivan men tyvärr får jag ingen wow-känsla vilket till 99 % beror på det bedrövliga ljudet. Trots att jag står i mitten några meter framför mixerbordet (där det bör vara bäst ljud) så är det trummorna som dominerar och dränker det mesta av de andra instrumenten. Sångaren Nick Holmes sjunger på men de höga tonerna försvinner nästan helt i mixen. Jävligt tråkigt måste jag säga. Det tar också 4-5 låtar in i spelningen innan de lyckas rätta till ljudet (vilket är alldeles för länge!). Lagom till klassikern As I Die är dock ljudet mycket bättre. Innan dess hinner de bl a med en förvånansvärt blek version av Erased som inte alls funkar (vilket som sagt beror mycket på ljudet).

Nick Holmes är känd för att inte vara en särskilt storslagen frontman och koncentrerar sig mest på att stå stilla och sjunga. Mellan vissa låtar levererar han dock lite torr brittisk humor i form av repliker som ”Ey, what are you laughing at?” och ”I can see there are a lot of guys here tonight…”. Dock så uppmanar han publiken att handklappa i princip varje låt vilket känns helt fel. Handklapp och Paradise Lost hör helt enkelt INTE ihop!

Efter den trevande inledningen så växer dock konserten sakta men säkert. Jag blir överlycklig över att de kör Enchantment (öppningsspåret från "Draconian Times") som verkligen är en av mina absoluta favoritlåtar med Paradise Lost. Därefter följer Frailty som oväntat nog är tyngst denna afton där nya trummisen Adran Erlandsson briljerar totalt. Svensken Adrian gör för övrigt ett fläckfritt jobb konserten igenom.

Två andra favoritlåtar, One Second och Requiem, hinner också spelas innan det är dags för extranummer. Extranumret inleds med titelspåret från senaste plattan, ”Faith Divieds Us - Death Unites Us”, och funkar finfint. Dock så tycker jag att det finns bättre äldre låtar att spela än nästa låtval, The Last Time. Konserten avslutas med hiten Say Just Words och det blir bra allsång och en del av publiken börjar hoppa. Det kändes lite konstigt att avsluta konserten med en sådan, i sammanhanget, popdänga.

Jag blev besviken över att de inte framförde någon av låtarna Embers Fire och True Belief från Icon. Men i överlag var låtlistan klart godkänd.

Vad kan man säga om konserten i stort då? Levde de upp till mina förväntingar? Nej, tyvärr inte. Men med bättre ljud från början, och med Greg i banduppsättningen och utan feber i kroppen skulle detta dock ha blivit en grymt mycket bättre spelning. Pga nämnda anledningar skiftar konserten i kvalité men totalt sätt ger jag deppgubbarna klart godkänt ändå.

Låtlista:
The Rise Of Denial
Pity The Sadness
Erased
I Remain
As I Die
The Enemy
First Light
Enchantment
Frailty
One Second
No Celebration
Requiem
----
Faith Divieds Us - Death Unites Us
The Last Time
Say Just Words

Foto: Annika Berglund (rockfoto.nu)