Mustasch live på Annexet 17 oktober

Med lite vodka, JD och öl i magen drog jag och herr Funseth och såg Mustasch på Annexet igår. Och det var kung!

Mustasch är ett sådant där band som aldrig är särskilt spännande på skiva. De gör 2-3 feta hits medan resten av skivan oftast är utfyllnad. Även om de har gjort ett försök till mer variation på senaste skivan så är det fortfarande ett faktum – skivan håller inte hela vägen. Däremot är Mustasch live en helt annan sak. Då tar de sina tre bästa låtar från varje skiva, och när de har hunnit släppa (beroende på hur man räknar) sju skivor blir det en hitkavalkad live.

Jag har följt Mustasch sen starten och första EP:n och har fascinerats hur de verkar bli större och större för varje skiva. Jag minns spelningar på Musikhuset i Ö-vik då jag pratade med dem efteråt i fiket och tog autografer i skivkonvolutet och de var sjukt trevliga. Tio år senare spelar de på stora Annexet inför flera tusen. Det är evolution det.

Början på konserten är chockerande bra när de inleder med trippeln Tritonus, Heresy Blasphemy och Mine. Ljudet och inte minst gitarrerna är betydligt tyngre än hur Mustasch låter på skiva - helt klart mer metal i soundet när de spelar live. Bandet uppträder framför en enorm skärm med genomtänkta filmsekvenser och läckra animationer. Heresy Blaspemy visar t ex olika skjutvapen i rött och det är grymt snyggt och påkostat.

Mustasch har ju tappat två snubbar men de saknas absolut inte och de nya medlemmarna känns betydligt mer alerta och publikfriande. Gammalt har bytts ut mot fräschare enheter helt enkelt.

Men Mustasch är och förblir Ralf Gyllenhammars show. Han är i storform som vanligt och hans röst är felfri och kraftfull. Han blir spralligare och spralligare (dvs fullare) under konsertens gång och visar upp sin nya gitarr om och om igen, dricker Jack Daniels ur en enorm flaska (JD sponsrar Mustasch), sjunger Sagostunden med publiken och hyllar sin hjälte Conny Bloom och tjatar på att han ska komma backstage efter konserten och supa hela natten.

Problemet med Mustasch är dock att låtarna är ganska lika i uppbyggnad och hur riffet låter. I mitten på konserten blir detta också påtagligt när de väljer att köra någon lite tråkigare låt där The Audience Is Listening från nya skivan är bästa exemplet på detta. Men det blir bara tomgång en liten del av konserten eftersom resten av konserten ägnas åt att lira hits som Dogwash, Down in Black, I Hunt Alone, Parasite, Black City och monsterhiten Double Nature. Coolt också att de körde klassikern Homophobic/Alcoholic från deras första EP, en låt som helt klart tillhör en av mina absoluta favoriter. Ska jag vara gnällig så blev jag lite sur över att de inte spelade Teenage Pacifier som också är en favorit för mig.

Publiken var också oväntat snälla och peppade och bestod av allt från 13-åringar till gamla tanter. Sådant är roligt. Mycket Metal-svenssons också. Killen till vänster om mig klappade händerna konstant låt efter låt. Visst ska man klappa med i uppenbara handklapp-partier men inte konstant i varje låt och inte heller på ett glatt tjofaderittan-klappande. Helvete. Sen blev jag också road av killen bakom mig som blev förbannad över att de aldrig körde Double Nature - ”Nu kommer den.. Näe… fan!... Nu då? Nä!... Nu måste den komma! Näe va fan!”. Självklart kör de en sådan hit på slutet för fan!

Lite extra trevligt var att det uppträdde ett gäng burleskdansare precis innan Mustasch gick upp på scenen. Tuttar och rock är en trevlig kombo!

Jag är hursomhelst sjukt nöjd och här har ni en spotify-playlist på de låtar som spelades igår (de låtar som jag kommer ihåg). En playlist som helt klart kan övertala dig till att Mustasch är ett mycket trevligt band (om du är tveksam alltså):
http://open.spotify.com/user/rawk666/playlist/1X9nzlJqHe6CSBC919gYJV

Bilder från rockfoto.nu.