Gone but never forgotten...

Nu är jag hemma från min avslutningsfest. När var man med om så många avsked på en kväll? Som en vis man en gång sa: "Att skiljas är att dö en smula". Det finns många i min klass som bara funnits i perferin. Man har sett dem varje dag men inte riktigt lärt känna dem. De är utbytbara, det kommer alltid nya. Men sen kommer de personer som man kommit riktigt nära. De man delat glädje och sorg med de senaste 3 1/2 åren. Jag har fått vänner de här åren som är verkligen nära, vi kommer aldrig att tappa kontakten. Det är detta som gör det så svårt att sluta skolan. Men livet går vidare, nu är det dags att ta nästa steg. Men minnena finns alltid kvar...