Eller med andra ord en av flera förklaringar vad orsaken är till ordet "illusion".
Sitter här i hemma och upplever mig själv på ett mycket märkligt sätt. Kan liknas vid att vara hög på maya eller möjligen en mild form av svamp drogliknande effekt.
Detta är varken eller... Men något är fel på min perception. någonting är inte som det ska. vet dock inte vad. Kan inte beskriva känslan mer än att jag känner att jag inte är delaktig i min omvärld. mina öron piper inte längre. Allt är tyst här...nästan för tyst...
nu går soundtracket till eyes wide shut.. spår 6 a´ 00:53...
Mitt rum är det enda som befinner sig runt mig. En dålig avbild av verkligheten. Mitt rum ser precis ut som mitt rum men det är inte mitt rum. Detta rum är lugnt och säger att det inte finns något utanför det. Allt utanför är svart... Jag är ensam om att veta om det. Varför är jag det? vet inte. men jag har en känsla av att ni inte finns. Jag kanske har hittat på allt... någonting i mig säger att det är något som inte stämmer. det är för tyst... alldeles för tyst. jag känner mig alldeles för lugn och samlad i min kropp. Så här känns det inte i vanliga fall. I vanliga fall känner jag att jag har en klump i bröstet som säger att gör jag inte saker fort nog kommer jag att dö utan att någon hinner märka av att jag påverkat min omgivning.
När jag skriver detta håller jag andan pga att jag tror att jag inte ska kunna hinna skriva allt detta så fort som möjligt innan tanken i mig försvinner. Tanken känns kreativ men den vill itne göra något. Den känns kraftfull men den har inget mål. Den försöker säga något men jag kan inte förstå den. Det känns som jag dagdrömmer och pappret jag läser på ändrar hela tiden sitt budskap för varje ord.
Att skriva o bloggen känns som det enda rätta... har ingen att prata med vid denna tid om detta. Men måste få ut det...
Föreställ er att ni svävar i ett tomt mörker där du sitter i ett rum som är ditt rymdskepp. Om du öppnar dörren finns det inget. Det finns inget... Inget mål.. ingen kärlek, inget hat.. Det finns ingetdu kan reflektera den kraft som pratar inom dig. Även om det skulle finnas andra skulle du veta att det endast hade varit meningslöst att förklara det för det är en omöjlig tanke som inte går att visualisera mer än för dig själv.
allt går sakta. Alla ljud är dämpade.. vet inte riktigt om jag är vaken eller om jag sover.
Vilka är mina vänner egentligen. Känns som jag levt flera liv. Vaga minnen av att ha umgåtts med folk som varit på visst sätt och ibland möter jag den känslan igen att jag träffat dessa redan när det egentlgein är bara jag som lärt känna någon ny människa. Jag undrar egentligen varför man har ett beroende av att vara med vänner.
Just nu så antar jag att jag måste reflektera över detta. Stanna upp och fundera vart jag är på väg någonstans.
Nu kommer en kylig flält mot mitt vänstra öra. tror jag börjar tappa känslan jag känner. tappa den där stillheten som aldrig har funnits hos mig.
kanske handlar det om att man borde skriva den därb boken. igöra den där filmen, Hjälpa de där fattiga i afrika.. eller kanske. Alla dessa känslor tror jag är en del av att man nu inser att man är på kanten till att göra en ny vändning med sitt liv. Först gymnasiet nu detta.. Men nu med en mer mognare syn på detta.
Det finns en plats jag ofta tänker ofta på när jag känner stressen komma på. Alla måsten och livsval man ska göra när åren flyger iväg. jag känner fan jag vill bara sitta i den där bastun.. lyssna på en lugn klassisk jazzplatta och dricka en öl och inte göra mer val än om man ska ta sig ett kallt dopp eller inte... Allt detta känns som en skitillusion och strävan att nå något omöjligt.
Att inse att man kanskr måste omvärldera sina handlingar för att göra nya tag. En svår känsla. Men vet den finns där. den säger ibland åt mig att lyssna på ditt inre och vad du vill. Men jag ber den hålla käften för jag har en annan tanke som säger att jag ska nå ett mål oavsett dess pris. Gör jag fel? Jag vet inte.. Vågar inte släppa tanken på att vinna allt istället för att se vad jag har. För är det inte mer än detta så vad i helvette håller jag då på med.
Frågan om man ska viga livet åt sig själv eller som sagt göra något som förbättrar världen i någon avseeende. Eller är kasnek något som går hand i hand.
Men det som håller mig igång är ändå tron att det jag gör har en påverkan på andra och att jag kommer att satt mitt spår någonstans. Även fast jag vet att individen inte kanske spelar någon roll så känner jag ändå att jag ändå på något kosntruktivt sätt är med i en plan som är GOOD...
Nu hörde jag en dörr stängas... nu låstes den.... och nu går det inte att få tillgång längre till vad känslan är... kort och gott...
känslan är kanske det man behöver för att kunna styra i detta mörkar utanför mig dörr. Hoppas den kommer tillabaka imorgon.
Saknar den! Kram fredrik...
Fredrik Fernlund
fernlund@gmail.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar