Death Magnetic skördar sitt första offer.

Ja allt är inte bara bra med den här skivan. Igår fick jag i ett svagt ögonblick för mig att lyssna på Slipsour..förlåt, Slipknots senaste platta. Den är ju bra liksom. Och jag kan ju inte lyssna på Metallica exakt hela tiden. För det har jag gjort. Jag tappade koll på hur många gånger jag lyssnat på den för flera dagar sedan. Nog om det. Jag han väl lyssna i ca 30 sekunder på Psychosocial innan första tanken dök upp i mitt huvud. Helvette, vad är det här för dynga jag lyssnar på? Plattan kändes helt världelös. Tråkig, identitetslös och bara allmänt världelös. Så jag satte igång Death Magnetic igen och allt var gott. Så tack för den James, Kirk, Lars och Rob. Tack för att jag numera tycker att Slipknots - All Hope is Gone suger och att jag är livrädd för att lyssna på nån annan skiva i min samling. Tänk om de suger de med liksom? Vad fan gör jag då?

DEATH IN A COFFIN!

Artikelnummer: 950052
Titel: The Box Magnetic (Death In A Coffin) (T-Shirt size Large)
Orderstatus: Levererad
Antal: 1
Summa: 999 kr
Frakt: 0 kr
Totalsumma: 999 kr

Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah!
Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah! Fuck yeah!

Death Magic!

Är så överpeppad inför morgondagen att jag håller på att skita ner mig. De fyra låtarna som på laglig väg släppts för nedladdning är suveräna, så det finns inte ett skit som tyder på att skivan inte kommer hålla måttet. Resten av året är härmed reserverat för Mr. Hetfield & Co, med start imorgon. Bow Down!

Jag älskar Örnsköldsviks Allehanda:
http://allehanda.se/avdelning/noje/32205

Live for Nothing or Die for Something!

Vi tar det här snabbt och kort eftersom jag har annat att göra innan det är läggdags.

Ikväll var det premiär för Färnebio. Japp, hemma hos honom med hans feta projektorbio. Underbart. Vi tänkte försöka dra ihop en sådan filmkväll så ofta vi kan, typ en gång i veckan. Färnebio once a week! Vad blev filmvalet ikväll då? Vi försökte välja ut det manligaste och hårdaste som fanns att tillgå på Blu-ray. Rambo såklart!

Vad kan man säga om filmen då? Ja manusen går väl inte till historien som särskilt välskriven men det är ändå för våldet man ser filmen och det här är nog bland det brutalaste som har gjorts. Action i HD kan inte bli mer våldsamt tror jag. Men det är ju så Rambo ska vara. Är man ett Rambofan ska man definitivt se denna film. Eller om man gillar klassiska actionfilmer. Snackat under filmen gick mest om det verkligen gick att göra sådana hemskheter med de vapen som användes. 100 % välgjord action.

Sen kanske man ska snacka lite mer om budskapet i filmen. Den utspelas i Burma och där har det ju hänt samma typ av hemskheter som utspelas under filmen. Jag, som har blivit mycket mer folkmordsmedveten efter mitt besök i Auschwitz, tyckte också att det var lite obehagligt i början. Och jag antar att det är bra.

För min del får Sylvester Stallone gärna regissera en Rambo 5 också.

Live for Nothing or Die for Something!

Nu släpper vi Rambo.

Imorgon är det releaseparty för en viss skiva. Det blir förfest hemma hos mig och sen drar vi in runt 22-tiden. Så kommer jag att fira in 2000-talets största händelse hittills. Hur gör ni?;)



Nä, nu ska jag ge mig och istället läsa Close-Up Magazine som kom med posten idag.
Vem pryder omslaget? Svar: Kirk.
Vad är rubrikerna? Svar:
”METALLICA”
”FÖRSTA ARTIKELN FRÅN 1983!”
”JAMES-INTERVJU FRÅN 1984!”
”KIRK I HELT NY INTERVJU!”

Hejjrå!

The End of the Line

Jag vet att det är fult att ladda ner. Jag vet att jag borde kunna hålla mig men jag är inte bättre människa än så här. Jag menar om din drömpartner frågar dig om du vill ligga flera gånger om dagen hela veckan så tror jag inte du svarar, "Nej jag är nöjd. Vi väntar tills torsdag nästa vecka. Det känns mer rätt då". Adam och Eva åt ju äpplet trots att ormjäveln sa att det var fel och nu snackar vi en skruttig frukt. Jag lovar att både Adam och Eva ätit ormen om de fått lyssna på Death Magnetic i förtid i stället. Skivan är ju så jävla bra. Metro gav den en trea idag med motivationen, "Det är en helt ok skiva men ganska tråkig", jag tänkte mest "Du är en helt ok recensent men ganska dum i huvet". Fast såhär i efterhand tänker jag mest att karln är en jävla idiot som ska ha sparken. Fattar man inte storheten i Death Magnetic borde man sluta recensera skivor, eller börja jobba på Aftonbladet. Hur som helst. Jag råkade tappa focus på det jag skulle skriva om. Jag är inne på dagens andra varv och är i den där underbara fasen då jag hittar nya saker i låtarna. Ni vet, den där perioden då man ena dagen tycker låt A är bäst och nästa dag hittar man nått i låt B som gör den till skivans kung. Igår dominerades Death Magnetic av Cyanide men idag på bussen klickade det till rejält mellan mig och The End of the Line. Inledningen på låten är nog bland det tyngsta Metalliga åstadkommit. Vi snackar alltså "New Song" rakt av. Att resten av låten är monstruöst bra (Fan ta svenska språket, jag börjar få slut på beskrivande ord här) är ju inte helt fel heller, om jag tillåts underdriva.

Nej ni har helt enkelt en jävligt bra helg framför er. Erik! Du kommer bli helt knäckt av det här. Jag är rädd att det är för stort för dig att greppa i början. Du kommer bryta ihop av lycka och sedan komma igen, mer 'Talliganörd än tidigare och det är gott!

Hooked into this deceiver
Need more and more
Into the endless fever
Need more and more
New consequence machine
Burned through all your gasoline
Asylum overtime, never mind
You've reached the end of the line

The Mighty Hett har lika gärna kunnat prata om Death Magnetic. Det är min drog och James, den store James har aldrig, ALDRIG låtit bättre. Helvette. Nu måste jag gå och bryta ihop lite mer. I've reached the end of the line!

L. Kilmister vs J. Persson (En hyllning till den hårdaste snubben inom hårdrocken)

Lemmy. Fy fan vilken hård snubbe han är. Han är hårdast av alla. Ingen kommer i närheten. Född 45, 63 år gammal och han kör på i 110 % fortfarande och ingen är i närheten av hans hårdhet ”Joho, det finns många gubbar som kör hårt fortfarande!” säger ni. Då vill jag att ni ska definiera hårt och då kommer ni att komma fram till att den tionde och högsta nivån innehas av Lemmy.

Vi tar några exempel.

Jimmy Page. Wow, vilken hård snubbe – not. Han må vara född 44 och därmed vara ett år äldre än Lemmy men han spelar inte ens i samma division i hårdhet. Page är inte ute på vägarna konstant i en turnébuss och spelar arslet av sig varje kväll i 666 decibel. Nä, han tar det ganska avslappnat i dagsläget.

Keith Richards är ju en hård klassisk jävel. Visst, han är född 43 (två år äldre än Lemmy) men herr Rickards är ju bara en tragisk suput. Dessutom faller han på musikgenren; Rolling Stones är ett fjolligt rockband och Motörhead är ca 666 gånger hårdare. Keith kan lira sin fyllegitarr hur mycket han vill men han kommer inte i närheten av hårdheten i Lemmys distade bas.

Ozzy Osbourne? Skärp dig, han har inte en chans. Född 48 och tre år yngre än Lemmy och betydligt mer sliten. Han faller på hälsan direkt. Och musiken då? Visst, Ozzy må vara den hårda musikens gudfader men det var Black Sabbath-åren vi snackar om då. Men Ozzys soloår kan, i mitt tyckte, inte mäta sig med Motörheads hårdhet.

Angus Young då? Född 55, han är inte ens gubbe bland det här gänget och går därför bort direkt.

Nä, det är bara att inse att Lemmy är den hårdaste av de hårdaste.
Inte?

Ok, mer Lemmy-snack.

Jag minns en klassisk CUM-intervju då Martin Carlsson skulle hänga med Motörhead på turné för några år sedan. Det slutade med att Martin bokstavligt talat tuppade av eftersom han blev för utmattad. Hur många dagar det tog? Tre. Lemmy och co hade precis börjat turnén.

Lemmy Kilmister är James Hetfields stora idol.

Jag köpte senaste plattan Motörizer utan att ha lyssnat ett skit på den. När Dagensskiva recenserade skivan med rubriken ”Mer rawk” var det in på CDON fort som fan. Jag har lyssnat en del på plattan senaste veckan och den är the shit - precis som de två förra plattorna Inferno och Kiss Of Death. Bästa spåret är Rock Out. En riktig såndär Ace Of Spades-stänkare med framträdande bas och snabb och jävlig och klockren. Hur rimmar man bäst på Rock? Just det din sjuke fan – Cock! Det hade varit patetiskt hos vilket band som helst förutom för just Motörhead. I den tredje och sista refrängen sjunger han med sin hesa karaktäristiska stämma:”Rock out, rock out, with your cock out”. Fy fan vad bra.

Född 45 som sagt. 63 bast. Hur gammal är man då egentligen. Jo man är exakt lika gammal som min farsa. Tänk er min farsa, John Kilmister, turnera runt i världen och rocka arslet av sig varje natt.

Lemmy Kilmister, Stockholm December 2007

John Persson, Stockholm Augusti 2008

Nu förstår ni.

Köp Motörizer. Inte nog med att den rockar fett – jävligt snyggt skivomslag också.

HK-47 i massproduktion?

Det verkar som att MMORPG'et som Bioware har haft i utveckling, under ett bra tag nu, är ett nytt 'Knights of the Old Republic'. Tydligen så verkar det vara så att de rykten som florerar faktiskt stämmer, på ett eller annat sätt. Lucas Arts vill säkerligen ta del av alla de online-spelare som prenumenerar på att få spela, och vilket annat upplägg än det 'KOTOR'-serien har skulle fixa det, under Star Wars-flagget?

'Meatbag Bloodbath' till XBOX 360?
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till online-delen än, för spelet/spelen fungerade underbart som vanliga RPG'n. Bioware är förmodligen bäst i världen på att berätta interaktiva historier, men det är uppenbarligen en helt annan sak att göra det till tusentals spelare samtidigt, och fortfarande hålla de högt ställda krav som de inbitna fansen har. Personligen hoppas jag på att detta MMORPG är ett helt annat spel, eller rentav en helt annan spelserie, och att det nästa 'Knights of the Old Republic' vi får se verkligen är ett RPG för en spelare.

Scars On Broadway live på Debaser Medis 8 september

Måndagskväll = konsertkväll. Ikväll var det dags att se Scars On Broadway och jag, Shake och Färne har egentligen bara en sak att säga: Helvete vad bra!

Vi missade som vanligt förbanden. Och det var andra gången jag missade att se Fingerspitzengefühl. Japp, det är kasst men tredje gången gillt då nästa gång. Istället hann jag med att beställa en drink som hette Hate to be Loved eller något liknande hårt. En drink baserat på mörkromen och den var mycket god.

Sedan började konserten. Och det började lite sådär. Ljudet var mullrigt och man hörde nästan bara trummor och bas och de hann lira två-tre låtar i rasande tempo innan de lyckades fixa till ljudet. ”Vad faaan” tänkte jag men ljudet blev som sagt riktigt jävla bra sedan och konserten började då på allvar. Automatiskt jämför man ju bandet med System Of A Down eftersom 50 % av Scars är SOAD-killar. Dessutom låter ju bandet mycket som System Of a Down så jämförelsen blir självklar. Jag såg SOAD på Hultan 2005 och det är nog en av de större besvikelser jag varit med om. Ingen nerv och ingen energi och kasst ljud. Det kändes som att de hade uppnått de mål de eftersträvat och inte längre hade något att bevisa. Scars On Broadway var en helt annan grej. Daron sjöng förbannat bra och röjer stundtals som ett cp och flaxar runt och headbangar knäppt. Men det mest sevärda var resten av bandet. Visst, trummisen (som ju också är från SOAD), är ju inte nån särskilt spektakulär snubbe, men resten var ytterst sevärda. Basisten var en cool skäggig snubbe med skinnjacka och med fett baslir och headbangade som en galning stundtals. Och sen hade de en synthkille längst bak som stod i profil mot publiken och headbangade konstant när han inte hade massa synthpling att göra. Tänk er Svenke i fyllan när han är helt i sin egen värld och headbangar – så såg synthsnubben ut typ. Men ballast av alla var gitarristen som Shake jämförde med en skogshuggare. Tufft skägg (givetvis) även han med en burdus uppsyn men suveränt gitarrspel och riktigt snygg stämsång.

Konserten lyckades på något vis hela tiden bli mer energisk och intensiv för varje låt. Det var precis som att de vred på intensivitetsratten efter varje låt för att på slutet vara helt galet. Jag har heller aldrig sett ett sådant moshande en vanlig vardagskväll. Jag var nästan rädd för att hoppa in i moshen (eller… jag var det) men jag trivdes lite längre bak där jag stod och smådansade och diggade med Färne och Shaken. Jag och Färne döpte moshande till ”morsning, måndags-mosh”-mosh.

Jag var helt övertygad om att de skulle köra SOAD-låtar också men det gjorde dom inte. Och det är total respekt. De vill leva på sina egna låtar och i princip alla låtar spelades från debutplattan där några av höjdpunkterna var Chemicals (come eat some chemicals with me!) , Enemy (We’re all on drugs!) och gitarristens cp-spelande under They Say. Äh, varje låt från plattan är ju numera en hit. Pang Boom och inga extranummer. I Love it. Jag har total respekt för Daron Malakian igen. Han är ett geni. Suverän konsert.

KONSERTHÖSTEN 08:

Här kommer också en update med konserthösten 2008. Det blir en galen höst.

25 augusti – Clutch – DONE!
6 september - At The Gates – DONE!
8 september - Scars On Broadway – DONE!
NY! 22 september - Meshuggah
NY! 6 oktober - The Haunted
NY! 16 Oktober Cult Of Luna
NY! 22 oktober De Lyckliga Kompisarna
29 oktober In Flames
7 november Monster Magnet
12 november Slipknot + Machine Head
23 november The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth)
29 november Mustasch
3 december Bullet For My Valentine
13 december Motörhead
17 december Opeth

Joanna Dark

Tidigare här i bloggen har jag haft ett inlägg om Samus Aran, en påhittad brud i ett tv-spel som jag varit ytterst fascinerad av. I denna andra del av fiktiva brudar som jag skulle vilja lära känna, eller av någon annan outgrundlig orsak varit drömskt attraherad av, skulle jag vilja presentera en agent som först sprang runt och räddade världen på Nintendo 64'an. Vem kan det vara då, jo...
JOANNA DARK
(här med tillhörande soffa i fake-läder)
Joanna Dark är specialiserad på industrispionage, och hon är inte direkt en såndär agent som smyger runt och försöker klara uppdrag obemärkt, utan är mer en skjutglad tjej som gärna kastar sig in i de flesta farliga situationer. I spelet till N64'an så börjar hon smått luska i en organisation som heter dataDyne Corporation och ganska snart går det upp för henne att hennes egen uppdragsgivare (the Carrington Institute) och dataDyne's affärer sträcker sig långt utanför vår planets gränser. Men det är en helt annan historia som är ganska klassisk med alien's och såntdära annat bjäfs. Hursomhelst så hinner hon rädda U.S.A.'s president (det hela utspelar sig år 2023, så det är inte George W. Bush) från att bli lönnmördad och utbytt med en ond klon, och det är ju inte direkt fy skam. Min kärlek till denna karaktär står främst att finna i det underbara soundtracket till det första spelet. När jag lirade uppföljaren 'Perfect Dark: Zero' till XBOX360 så var det inte alls samma kärlek. Dels så var spelet inte direkt bra med tanke på den tekniska utveckling som skett, och dels så var musiken långt ifrån så bra som den var i originalet. Anledningen till att jag skulle vilja träffa henne ligger då mest i att jag skulle vilja fråga ut henne om vad hon lyssnar på för musik, och om hon möjligtvis spelar i något band själv. Typ; "Hur kommer det sig att du har så töntigt soundtrack till dina uppdrag nuförtiden?". När väl dessa triviala frågor var färdigdiskuterade så kunde man ju alltid diskutera fin tjeckisk pilsner, eller heminredningstips och möblering och sånt viktigt. Så, Agent Dark... är du möjligtvis ledig en tisdagseftermiddag så slå mig en signal.

Davids bästa modetips - del 1

Eftersom mode och sånt är ganska uppmärksammat runt om i bloggvärlden så hade även jag tänkt bidra med lite stiltips. Alla som känner mig vet ju att jag i princip går i liknande outfit's hela tiden, men det gör ju ingenting. Det är ju min stil, så det är ju liksom det som är meningen. Så länge man trivs... eller hur? Det jag märkt är att många associerar mig med följande plagg...

...nämligen baskern! JÄ!
Vet inte riktigt varför jag fastnat så mycket för baskrar egentligen, men det kan vara det att jag gillar det dära sluttande stuket på något vis. Jag menar, vattnet rinner ju av lätt om det regnar. Lägg även märke till hur nöjd jag verkar på bilden. Det måste ju bero på baskern, eller hur? Jag menar, där har jag liksom just gått ur hissen åsså bara "Jä! Här kommer jag men min basker!". Testa så får ni känna själv hur häftig man kan vara, för denna huvudbonad är tidlös.

(OBS! Vissa kan se ut som homosexuella fransoser i basker, så använd på eget ansvar om du är osäker på din sexuella läggning)

Under a pale gray sky...

Ju längre tiden går, desto mer isolerad känns det som att jag blir. Rent emotionellt alltså. Jag tycker inte om det speciellt mycket. Mest så går jag nog bara runt med ett dumt leende och telefonrösten i beredskap, och de ytterst få känsloyttringarna blir mest kortvariga glädjerus eller bara regelrätta raseriutbrott. Jag lever i tron att en själsfrände ska finna mig i mitt elände och ställa allt till rätta. Gärna en heterosexuell demonbrud som har ett genuint intresse för min person och min kropp. Hon och jag upplever världen tillsammans och sätter den i brand på våra villkor. Någon att falla tillbaka på i medgång och motgång. Problemet är att jag är så j*vulskt skeptisk till allt vad gällande brudj*vlar... och i grund och botten så finns ett tvivel på min egen person. Jag menar, vem tror jag egentligen att jag är? Vet inte... det beror mycket på vilket humör jag är på. Det enda jag är helt säker på är att jag lever genom andra människor, ser migsjälv genom andras ögon. Jag strävar hela tiden mot att förstå världen, men det slutar nästan alltid med att jag anklagar världen för att inte försöka förstå mig.

"Hallå!? Dumt att se mig! Jag finns, jag är skitsnygg och häftig, har Sepulturas första EP på vinyl och tycker om att äta, sova och dricka öl. Vad mer kan man begära egentligen?"

Det korta svaret är nog att de som är nöjda är bekväma med det, och de som inte är nöjda frågar sig samma sak som jag. Sen så finns de ju alltid dom som menar på att man är sin egen lyckas smed och sånt där tjafs... jaha, kul för er då. Det andra korta svaret är nog att vi alla är dumma i huvudet... att vi på allvar tror att vi kommer att hitta någon som vi verkligen passar ihop med. Visst, det kan man ju lyckas med... men, jag menar... vad är oddsen för det? Speciellt när man håller på att vara sur, bitter och totalt har tappat tron på sigsjälv.


I see the world old... I see the world dead...
Misantropi är temat för dagen. Människan är i sanning en äcklig varelse. Korrupt, egocentrisk och självgod. De enda gångerna vi närmar oss sann och uppriktig omtanke till en annan människa är när vi upplever något som heter kärlek. Sen om det är 'Jesus som älskar alla barnen', eller jag som känner genuin kärlek till mina nära vänner och mitt blod är ju något som man kan diskutera. Det är mitt blod och mina vänner som ger mig mening att leva. Om inte ni hade funnits så tror jag att den enda mening jag funnit i livet var att sluta det på ett spektakulärt sätt. Risken är ju att andra människor har andra existensiella förklaringar på sina liv, så man kan ju liksom inte spränga planeten bara för att man har kontinuerligt dåliga dagar... tyvärr. Men det skulle ju vara ganska skönt.

Death Magnetic

Jag kunde ju som vanligt inte hålla mig utan laddade ner Death Magnetic i fredags och har lyssnat på den otroligt många gånger sedan dess. Nonstop i fem timmar igår på tåget mellan Stockholm och Malmö tex och plattan är skitbra.

Jag har nästan lite svårt att begripa hur och jag ska inte ge mig in i något försök till att analysera låtar och så vidare men plattan är ett mästerverk. Tio klockrena låtar! Just nu längtar jag tills att jag får höra dessa live. My Apocalypse lär ju generera en och annan circle pit i alla fall. Erik nämnde Cyanide i ett tidigare blogginlägg. Den har gått och blivit en stor favorit hos mig. Instrumentala Suicide and Redemption är kanske det bästa gruppen gjort sedan Harvester of Sorrow. Den känslan jag får av låten är enorm. Gitarrerna som kommer in efter ganska exakt två minuter är magi. Jag älskar verkligen det här. Det är så enormt att allt annat som släppts det senaste åren liksom bara bleknar. Jag kan redan nu säga att det här är årets platta. Så är det. Det finns inget som ens kan tänkas mäta sig med detta och det är ju inte så konstigt heller. Metallica, världes just nu absolut största rockgrupp har just släppt sin bästa platta på 20 år. Jag tycker att Death Magnetic är bättre än den svarta plattan och allt därefter. Jag har inte bestämt mig än hur den står sig mot ..and justice for all. Det är lite svårare då den plattan innehåller just Harvester of Sorrow. Men det är fan inte långt borta att den slår även den plattan på fingrarna. Börjar ni fatta vad jag pratar om? En platta som kan hota en av "de fyra första".... HELVETTE! Då är jag inte ens ensam på jobbet om att tycka exakt detta.

Nu måste jag gå och kräkas och gråta. Har Scuicide and Redemption i lurarna och när Kirk... geniet... går loss efter ca 6,20... jag klarar fan inte av det. Det blir helt enkelt för mycket. Nästa person jag träffar på som säger att Kirk Hammett är något annat än en gitarrgud kommer jag slå på käften. Med en gatsten.

Jag ser fram emot Eriks reaktioner på den här plattan. Det ska bli sjukt sweet att höra peppen. :)

At The Gates live på Debaser Medis 6 september 2008

Det blev pepp från första början. Satariel-Robban var på besök från Umeå och vi drog till Hagsätra till hans polare Stefan (som ser ut som en yngre Tom Araya!) för förfest. Sen kom även självaste jävla Hampus Lindahl med polare och joinade upp. Det var suveränt. Jag och Hampä har lovat att dra fler fyllor och konserter under hösten och framtiden. Det bör vankas party i Uppsala om inte alltför lång tid. Hursomhelst… förfesten var trevlig med mycket musiksnack och (självklart) mycket diskussion om en viss dansk trummis. Den kritiska sidan kunde iaf sträcka sig till att Lars spelar ”charmigt”.

Sedan bar det iväg till Medis där stämningen var på topp. Jag hade förväntat mig en sån där magisk stämning där det ligger någonting i luften och alla är peppade som fan och snittåldern är typ 30+ och alla har tatueringar (inte jag!) och tuffa riktiga jävla hårdrockare. Och så var det också. Jag drack lite mer jäger, såg sista låten av det sista förbandet och sen var det dags för At The Gates. Jävligt old school kändes det. Ett stort backdrop, rätt enkel belysning, mycket gitarrer och pang boom.

Det ska tilläggas att jag inte tillhör skaran som verkligen avgudar ATG. Jag lyssnade aldrig speciellt mycket på bandet när det begav sig. Mitt bästa (och samtidigt sämsta) minne av At The Gates är musikvideon till Blinded By Fear som gick fanimig konstant på Superock på MTV. Varje vecka spelade Svenke in programmet på VHS och varje vecka fick vi ”genomlida” denna video. Men jag har dock lyssnat mycket på klassiska Slaughter Of The Soul-albumet och kan det jävligt bra. Men resten av At The Gates diskografi är jag helt newbie på.

Detta speglade av sig lite på konserten också. De låtar som de spelade från Slaugther-plattan var förbannat bra. Hårt och brutalt och tajt. Men de gånger konserten gick lite på sparlåga var när de körde äldre låtar. Så kände jag iaf. Sedan så jämför jag automatiskt At The Gates med The Haunted som jag ser som ett av världens bästa metalband. Denna jämförelse blir naturlig eftersom tvillingarna Björler ju spelar i båda banden. At The Gates körde mycket på 100 % hela tiden med få pauser medan The Haunted live är ett mer dynamiskt band. Detta beror nog mycket på sångarna också. Peter Dolving är en helt fantastisk frontman och håller vilken publik som helst i trans. At The Gates sångare Tomas Lindberg är lite mer tillbakadragen och mellansnacket var i stort sett obefintligt. Men jag gillade hur han markerade cymbalslag och liknade med armbågsslag.

Men för att sammanfatta det hela var det en riktigt tuff upplevelse; hårt, svettigt, moshigt och ett värdigt avslut för ett band som så många av dagens band har influerats av. En mycket bra konsert men samtidigt så hade jag förväntat mig en större urladdning på något sätt med tanke på all uppståndelse.

Suicide Nation

Idag har varit en riktigt dryg dag. Läser just nu religion och föreläsningen var rejält trög att ta sig igenom. Jag vet inte... blev mest förbannad på allt runt omkring mig. När jag väl kom hem till min lägenhet så kände jag att jag var tvungen att lyssna på något.

"We are blind to the world within us... waiting to be born"
Slängde på klassikern 'Slaughter of the Soul' med kultbandet 'At the Gates' och allt blev bra igen. Denna skiva måste nog vara tidlös. Den är så fruktansvärt bra! JÄ! Plötsligt fick jag ork att både dricka öl och dricka öl! Eftersom ni är goda medborgare så har ni säkert redan koll på detta opus av gudomlighet, men om inte så uppmanar jag till sjutusen genomlyssningar snarast!

Ride the Force Lightning

'Star Wars: The Force Unleashed' är ett lir som jag bevakat lite smått det senaste året. Den 19'e september är det sagt att spelet skall släppas, och detta till de flesta format. Handlingen utspelar sig mellan episod III och IV i filmatiseringarna, och du kommer att iklädas rollen som Lord Vader's lärling för att rensa universum från de mesiga Jediriddarna. Bara en sådan sak bådar gott. Anti-hjältar är alltid tacksamma att spela, och Imperiet har ju det kaxigaste musiktemat som finns (läs; nationalsång). Det som mest har imponerat på mig är de rent speltekniska inslagen av "realism" som visats i diverse förhandstittar.

Några oförsiktiga Stormtroopers får sig här en rejäl 'force push' av den förmodade
Darth Sture.
Huvudkaraktären har i princip kastat runt andra NPC's som trasdockor, vilt sprattlande för sina liv och klängande på varandra och omgivningen. Fysiken i spelet lovas vara överlägsen det som tidigare funnits i spel, typ att trä verkligen splittras som trä gör och ben knäcks som ben. Vidare lovas (som så ofta när det gäller RPG'n) att de interaktiva karaktärer som rör sig i spelet agerar olika beroende på en mängd olika faktorer som humör, psyke och såntdär annat socialpsykologiskt som kan tänkas påverka. Lucas Arts står för både utvecklingen och utgivningen, så detta känns verkligen som en George Lucas-förankrad grej. Så länge som storyn är bra lär det ju hålla utomordentligt.

3:10 to Yuma

För att undvika att drunkna i Metallicapeppen eller råka lyssna på en ny låt som jag egentligen inte ”får” lyssna på så är det bättre att göra annat. Som att tokpeppa At The Gates eller se en film.

Jag valde det senare igår och valet föll på 3:10 to Yuma (i HD!). Se den! På många sätt en klassisk vilda västern-film men med mer brutalitet, bättre skådespeleri och med mer nerv. Klockren med andra ord. Christian Bale spelar en loser till bonde som ska eskortera en riktigt farlig gangster som spelas av Russel Crowe. Det är grundhandlingen egentligen och det händer en hel del under resans gång. Russel Crowe är lömskt charmig och livsfarlig men Christian Bale briljerar totalt och det är nog det bästa jag har sett av honom skådespelarmässigt. Sen gillar jag att det är en riktigt skitig film också. Inga rena tänder och nyduschade män med nyschamponerat här inte – nä, här är det svett och smuts och gula tänder. Tilläggas bör väl också att detta är en remake från originalet som släpptes 1957. Det hade varit coolt att se den också så man kan jämföra.

Nä usch vilken pepp jag fick att se klassiska vilda västern-rullar nu igen. Framförallt de klassiska Clintanfilmerna och min favorit från barndomen – Silverado.

Metallica-Death_Magnetic-2008-FJORTiSO

Jag läste igår att det tydligen är en skivbutik i frankrike som fick för sig att sälja några exemplar av Death Magnetic, sådär tio dagar innan den officiella release-dagen, eftersom de tyckte det skulle vara en rolig grej eller nåt. Jag trodde mest att det var ett skämt när jag först fick så notisen, men ju mer jag började luska i det ju mer står det klart att det är sant som det är sagt.

Så från och med idag finns alltså Death Magnetic ute för allmänheten att stjäla. Lars verkar dock ta det hela med en klackspark och uttrycker sig som följande: ”Listen, we're ten days from release. I mean, from here, we're golden. If this thing leaks all over the world today or tomorrow, happy days. Happy days. Trust me. Ten days out and it hasn't quote-unquote fallen off the truck yet? Everybody's happy. It's 2008 and it's part of how it is these days, so it's fine. We're happy." Skön inställning från hans sida måste jag säga. Och personligen är jag förvånad över att det tagit så pass lång dit för albumet att läka ut. Tio dagar innan release-datumet måste ju även skivbolaget vara nöjd med.

Men jag hoppas ju att alla ni andra är som jag och INTE laddar ner skivan utan köper den! Jag har valt att köpa Death In A Coffin-versionen, men du är naturligtvis fri att välja den version som passar dig bäst. Äh, nu ska jag ta och måla lite istället för att sitta här och häcka.

Nyhetsmorgon tv4, 2'a September

Jaha, det var ju pinsamt... (obs! "pinsamt" är en länk)

007 x3

Snart är det dags för uppföljaren till underbara Bondrullen 'Casino Royale' i form av 'Quantum of Solace'. Filmen har premiär i Sverige den 31'a oktober och förväntingarna är höga efter Daniel Craig's underbara insats som vår favoritspion. Inför detta hade jag tänkt att tipsa om mina tre favoriter i serien, utan någon speciell inbördes ranking, så om du vill jobba upp Bond-febern ytterligare så föreslår jag en helkväll med dessa.

You Only Live Twice, från '67 med Sean Connery
Förmodligen Connery's bästa Bond-film ihop med klassikern 'Goldfinger'. Storyn börjar med att en amerikansk rymdskyttel blir "uppäten" av vad som verkar vara en Sovjetisk rymdfarkost. Detta gör ju att amerikanerna blir ganska brydda, och ett världskrig ser oundvikligt ut. Britterna går dock inte lömskare fram då de anar ugglor i fårakläder. Den förmodat Sovjetiska rymdfarkosten landar nämligen nära Japan, och för att kolla upp hur det verkligen ligger till så kallar de in Agent 007. Väl där träffar han på både ärkeskurken Ernst Blofeld, och en japansk agent vid namn Kissy Suzuki. En av de absolut bästa upplösningarna väntar i denna underbara film.


GoldenEye, från '95 med Pierce Brosnan
Detta är första filmen som vi får se Brosnan som Bond, och förmodligen filmen som gjorde Bond riktigt häftig igen för den stora publiken. GoldenEye presenterar några av de kaxigaste karaktärer som varit med i en Bondfilm någonsin, men datanörden Boris Grishenko i synnerhet. Alan Cumming ('X-Men 2', 'Spy Kids') gör en helt underbar tolkning av denna sunkiga übernörd, och filmen är nästan värd att se bara för honom.


Casino Royale, från '06 med Daniel Craig
Craig's första film, som en mer rå och mindre fjollig Bond, i en nutida tolkning av Ian Flemming's första Bond-roman. Vi slipper här alla osynliga bilar och filmen känns mer realistisk än Brosnan's sista filmer som Bond. I denna film får vår favoritagent sin 'licens för att döda' (dubbelnollestatus) för första gången, efter att elegant ha utfört två assassinationer på uppdrag av MI-6. Som första 00-uppdrag får han åka till Uganda för att spionera på en känd terrorist vid namn Mollaka, men den verkliga antagonisten i historien visar sig vara en skurkaktig bankir vid namn Le Chiffre. Jakten går via Bahamas till 'Le Casino Royale' i Montenegro, där Bond blir tvungen att få monsterhänder i Texas Hold'em för att rå på Le Chiffre's spelsinne.

Citadel Revisited

En av Bioware's lead designers gick nyligen ut med att det är aktuellt för spelutvecklaren att göra ett 'Mass Effect' till Nintendo DS, i väntan på den riktiga uppföljaren till XBOX 360. JÄ! Hur kaxigt är inte det!? Självklart är det ett sätt att stärka varumärket, men är man intresserad av storyn och mytologin så kan det bli hur kung som helst. Just mytologin, och händelserna före människorna kom till citadellet, lär det ju finnas endel att ta från.

Häftiga rasen 'Krogan' kan snart komma till en Nintendo DS nära dig!

Ett bärbart alternativ låter lite som att utmana ett vinnande koncept, men med lite flyt så löser Bioware dom problemen och gör versionen lite mer avstickande vad gällande spelmekaniken. Gissningsvis genom att dra ner på förstapersonsdelen och göra det mer RPG-baserat (men med alternativa slut, såklart). Möjligheten att komma i kontakt med andra spelare via WiFi lär ju också vara något som man kan leka med under utvecklingen. Även 'Jade Empire' nämndes som ett alternativ att göra till DS'en.