För en månad sen åkte jag och Emma till Hurghada i Egypten för två veckors semester så här kommer lite bilder med kommentarer: Det här är utsikten från vårat hotellrum på Grand Resort i Hurghada. Hurghada är en riktig turiststad och speciellt den stadsdelen där detta hotell ligger som heter New Hurghada där det i princip bara är hotell, souvenirbutiker och resturanger. Denna bild är från Kairo och det är en sjuk stad, enormt kaotiskt, 23 miljoner människor, 6 miljoner bilar och inte ett enda trafikljus eller övergångsställe vad vi kunde se iaf. Skulle vara intressant att veta hur många som dör eller blir skadade i trafikolyckor varje år. Detta är Cheops pyramid, ett av världens sju underverk och det enda av de sju som finns kvar. Det är ungefär 4500 år gammalt och endast 300 personer per dag får gå in i pyramiden, den här dagen var jag en av dom och det var varmt, lågt i tak men riktigt mäktigt. I närheten av de tre pyramiderna på Gizaplatån ligger även sfinxen. Hotellet på kvällen, kortet är taget från ett av hotellets barer och man ser the Island Bar som ligger mitt i den stora poolen. En av de utflykter vi gjorde var att köra fyrhjuling i öknen och då fick man lov att klä ut sig till en terrorist. Jag förväntade mig en kortare tripp över sanddyner men det var 3 mil rakt ut i öknen med hårdpackad guppig sand. Guppigt och lite småjobbigt men rätt så coolt. Vi var även och snorklade ett par gånger men den här bilden är tagen när vi åkte i en semisubmarine.
Det var en häftig resa men jag vet inte om jag skulle vilja åka dit igen.
Efter mitt upskattade inlägg i modedebatten (läs; upprörande), så följer här del två i serien. Även detta inlägg gäller en accessoar som man oftast har på huvudet, om än instucket i någon ficka eller hängandes i halsband eller i halslinningen på en t-shirt. Jag pratar förstås om pilotglasögonen.
Jag och syrran (här till vänster) har alltid haft en förkärlek till piloter.
...piloter (eller s.k. Aviators) såg först dagens ljus 1936 då företaget 'Ray Ban' tillgodosåg amerikanska militärpiloter med dessa. När det gäller solglasögon så finns det knappast något annat som gäller än just pilotglasögon om man vill se häftig ut, så ut och införskaffa ett par nu!
Snälla Rare, ge mig ett nytt Killer Instinct! Nu när både 'Mortal Kombat'-spelen och 'Street Fighter'-serien börjar få en revival så kan ni väl äntligen ta och styra upp det här? Visst... ni har ju inte direkt visat prov på era fornstora dagar då ni gjorde kvalitativa lir, men för nostalgins skull... Fixa ett Killer Instinct till XBOX 360 så jag kan få återgå till att träna Ultra-Combos på nätterna!!! Jag menar... det var ju 13 år sedan det kultförklarade originalet först kom till SNES, och 12 år sedan den mediokra uppföljaren kom till 64'an. Borde det inte vara dags snart? Fulgore ses här argt pryda ett eventuellt omslag till KI3.
Sitter här på jobbet. Inga lektioner kvar för idag, men jag "måste" stanna till minst 15.00. Hemma i lägenheten ligger digipak-utgåvan av Death Magnetic och en avi som ger mig rätt att lösa ut "Death in a coffin" på Posten. Vad fan gör jag här? Jag känner nog för att ta min planeringstid hemma idag.
Så här kan en ganska ovanlig tordag i Malmö se ut. 16:00 får jag ett SMS av erik. Han skriver. "Kollla bloggen!" Ni har inlägget nedan här.
17:30 sitter jag och Martin i bilen påväg mot Malmö.
19:00 kliver vi av i Köpenhamn och en kvart senare står vi utanför skivbutiken GUF.
Vi är då tre personer i kö. Men folk börjar snart strömma till.
21:30 har det börjat bli duktigt med folk.
23:00 öppnar butiken och jag är nummer 2 som köper Coffin Box. Martin är nummer 3. Vi är med ganska stor säkerhet de två första svenskarna som köper dessa över disk.
Därefter följde mer väntan i en ny kö. Jag blev intervjuad av danska TV2 då jag inte han smita undan. Jag sa "Jag är från Sverige så du får nog prata lite långsammare så jag förstår vad du säger. Sen sa jag att Metallica var det största bandet sedan Led Zeppelin och att den nya plattan är det bästa de släppt på 20 år och att det här var sjukt stort. Sen började det hända grejer på allvar.
23:30 James kommer först. Han ser glad ut. Sen kommer Kirk tätt följt av Rob.
Tio minuter senare kommer Lars och jag är så nervös att jag skakar. Efter lite mer väntan får vi gå in och upp på övervåningen i butiken och där sitter de. På rad bakom ett bord. Vi får egentligen bara lämna fram en sak för signering och inte småprata men det sket jag i. Jag lämnar min box till James. Han frågar hur det är, jag svarar att det är bra och frågar hur han mår. Han svarar artigt och ger mig en autograf, sen ger han boxen till Kirk. Jag stannar till framför James lite extra länge och säger. "Mr Hetfield, I must ask you. What does Death Magnet mean?" James skiner upp med ett brett leende och frågar mig. "Well, What do you think it means?", "Hmmm I don't know" svarar jag fundersamt varpå James ler sjukt stort och säger. "Well think about it", följt av "Thats your homework for tonight. Think about what it means to you." Helt lysande! Karln ser sjukt lycklig och nöjd ut och jag håller på att dö av lycka. Vi skakar givetvis hand. Kirk är lite upptagen när jag står framför honom. Han har just öppnat Martins box och rotat i den och snackat med Martin om det. Kirk tyckte boxen var cool och hade tydligen inte sett den förut. Han hinner bara ge mig en autograf samtidigt som han pratar med nån PR-ansvarig. Rob satt rätt lungt brevid. Han fick min box av Kirk och signerade den. Vi skakade hand, jag tackade, han svarade och log sjukt brett. Sen var det Lars tur. Jag var så överpeppad att jag knappt kunde stå. Martin stod före och pratade svenska med Lars. Jag skakade hand med Lars och han frågade om jag kommit från sverige jag med, på svenska och vi bytte lite ord, han tog min box och gav mig den sista autografen och jag tackade artigt. Sen fick vi lämna stället. Sjuuuuuukt nöjda. Det här är helt galet och allt är tack vare Eriks SMS. Jag har träffat Metalllica. På en jävla torsdag. Jag har pratat med James Hetfield. Jag äger en Coffin Box fullt signerad och jag köpte den 23:00, före er och före alla andra svenskar. Jag ska vara sjukt dryg på jobbet i morgon och egentligen är jag så nöjd att jag nu kan dö. :)
Den 22'a oktober släpps äntligen sista säsongen av OZ på DVD. Visst... den har funnits ute länge som U.S.A.-utgåva, men jag råkade köpa den skandinaviska versionen av första säsongen, så då fick jag ju bara lov att fortsätta på samma spår. Här följer några hedersutnämningar till några av de karaktärer som varit med i serien.
#93A234 - Simon Adebisi Simon vinner lätt priset för bästa hatt, men skall självklart även ha cred för sina otaliga små dansnummer i serien. Adebisi lives!
#92S110 - Vernon Schillinger Vinner priset för roligaste one-liner. Jag vet inte om det är jag som har dålig humor eller allmänt dålig värdegrund, men något av det roligaste som finns är när han med bekymrad uppsyn säger; "The niggers are up to something".
#97W566 - Kenneth Wangler Får priset för mest störande karaktär. Han är stereotypen av en uppkäftig liten gangstahiphopare, och när han väl lägger till sig smeknamnet "Bricks" är alla fördomar införlivade. Missförstå mig inte, jag älskar att störa mig på honom. Det är helt enkelt en underbar karaktär.
#99K871 - Yuri Kosygin Får pris för sin enorma kallhet. Det finns ingen som är så kall och kirurgiskt precis som denne underbara ryss. Erbjuder sina tjänster till högstbjudande... om han inte känner för att terminera dig för skojs skull, villsäga.
Unit Admin. - Tim McManus Det finns ingen som är lika kass som Tim McManus, INGEN! Han verkar ha en sund och human syn på människor, och han vill verkligen att fångarna bättrar sig så att de kan leva ett liv utan kriminalitet... men... han är så kass! Hans privatliv är miserabelt, han gör egentligen allt för att få självspegla sig i hur duktig han är och han raggar på alla kvinnor som råkar stiga innanför fängelsets murar. Kasshetspriset, helt enkelt.
Har du inte sett denna underbara tv-serie förut så kolla upp den. Det är få serier, om än någon annan serie, som har varit lika bra under så lång tid som OZ.
Fredde, det finns ett sätt för dig att vara den coolaste jävla snubben av alla ikväll - Du drar till skivaffären GUF i Köpenhamn och hänger med Metallica och köper skivan en timme i förväg. Du kanske inte kan köpa nån skiva eftersom det kanske är 3 km lång kö men bara att vara där för att fira in Death Magnetic, likt den tuffaste nyårsfest man kan tänka sig, vore i sanning det ballaste du kan göra ikväll!
We'll be at GUF in Copenhagen! So what will you be doing on September 12 at midnight? We'll be celebrating the release of "Death Magnetic" by visiting one of Lars' favorite record stores, GUF in Copenhagen, Denmark. Located near the Townhall Square at Vestergade 17, GUF will be open at 11pm to start selling Death Magnetic one hour before anyone else in continental Europe! We'll be swinging by around 11:30 to see how things are going and signing your copy of Death Magnetic! We'll have a full 90 mins to hang out before we have to go to Berlin and get ready for Friday's next level shenanigans.For directions and other information, check out www.gufmusik.dk Hope to see you there!
Ja allt är inte bara bra med den här skivan. Igår fick jag i ett svagt ögonblick för mig att lyssna på Slipsour..förlåt, Slipknots senaste platta. Den är ju bra liksom. Och jag kan ju inte lyssna på Metallica exakt hela tiden. För det har jag gjort. Jag tappade koll på hur många gånger jag lyssnat på den för flera dagar sedan. Nog om det. Jag han väl lyssna i ca 30 sekunder på Psychosocial innan första tanken dök upp i mitt huvud. Helvette, vad är det här för dynga jag lyssnar på? Plattan kändes helt världelös. Tråkig, identitetslös och bara allmänt världelös. Så jag satte igång Death Magnetic igen och allt var gott. Så tack för den James, Kirk, Lars och Rob. Tack för att jag numera tycker att Slipknots - All Hope is Gone suger och att jag är livrädd för att lyssna på nån annan skiva i min samling. Tänk om de suger de med liksom? Vad fan gör jag då?
Är så överpeppad inför morgondagen att jag håller på att skita ner mig. De fyra låtarna som på laglig väg släppts för nedladdning är suveräna, så det finns inte ett skit som tyder på att skivan inte kommer hålla måttet. Resten av året är härmed reserverat för Mr. Hetfield & Co, med start imorgon. Bow Down!
Vi tar det här snabbt och kort eftersom jag har annat att göra innan det är läggdags.
Ikväll var det premiär för Färnebio. Japp, hemma hos honom med hans feta projektorbio. Underbart. Vi tänkte försöka dra ihop en sådan filmkväll så ofta vi kan, typ en gång i veckan. Färnebio once a week! Vad blev filmvalet ikväll då? Vi försökte välja ut det manligaste och hårdaste som fanns att tillgå på Blu-ray. Rambo såklart!
Vad kan man säga om filmen då? Ja manusen går väl inte till historien som särskilt välskriven men det är ändå för våldet man ser filmen och det här är nog bland det brutalaste som har gjorts. Action i HD kan inte bli mer våldsamt tror jag. Men det är ju så Rambo ska vara. Är man ett Rambofan ska man definitivt se denna film. Eller om man gillar klassiska actionfilmer. Snackat under filmen gick mest om det verkligen gick att göra sådana hemskheter med de vapen som användes. 100 % välgjord action.
Sen kanske man ska snacka lite mer om budskapet i filmen. Den utspelas i Burma och där har det ju hänt samma typ av hemskheter som utspelas under filmen. Jag, som har blivit mycket mer folkmordsmedveten efter mitt besök i Auschwitz, tyckte också att det var lite obehagligt i början. Och jag antar att det är bra.
För min del får Sylvester Stallone gärna regissera en Rambo 5 också.
Live for Nothing or Die for Something!
Nu släpper vi Rambo.
Imorgon är det releaseparty för en viss skiva. Det blir förfest hemma hos mig och sen drar vi in runt 22-tiden. Så kommer jag att fira in 2000-talets största händelse hittills. Hur gör ni?;)
Nä, nu ska jag ge mig och istället läsa Close-Up Magazine som kom med posten idag. Vem pryder omslaget? Svar: Kirk. Vad är rubrikerna? Svar: ”METALLICA” ”FÖRSTA ARTIKELN FRÅN 1983!” ”JAMES-INTERVJU FRÅN 1984!” ”KIRK I HELT NY INTERVJU!”
Jag vet att det är fult att ladda ner. Jag vet att jag borde kunna hålla mig men jag är inte bättre människa än så här. Jag menar om din drömpartner frågar dig om du vill ligga flera gånger om dagen hela veckan så tror jag inte du svarar, "Nej jag är nöjd. Vi väntar tills torsdag nästa vecka. Det känns mer rätt då". Adam och Eva åt ju äpplet trots att ormjäveln sa att det var fel och nu snackar vi en skruttig frukt. Jag lovar att både Adam och Eva ätit ormen om de fått lyssna på Death Magnetic i förtid i stället. Skivan är ju så jävla bra. Metro gav den en trea idag med motivationen, "Det är en helt ok skiva men ganska tråkig", jag tänkte mest "Du är en helt ok recensent men ganska dum i huvet". Fast såhär i efterhand tänker jag mest att karln är en jävla idiot som ska ha sparken. Fattar man inte storheten i Death Magnetic borde man sluta recensera skivor, eller börja jobba på Aftonbladet. Hur som helst. Jag råkade tappa focus på det jag skulle skriva om. Jag är inne på dagens andra varv och är i den där underbara fasen då jag hittar nya saker i låtarna. Ni vet, den där perioden då man ena dagen tycker låt A är bäst och nästa dag hittar man nått i låt B som gör den till skivans kung. Igår dominerades Death Magnetic av Cyanide men idag på bussen klickade det till rejält mellan mig och The End of the Line. Inledningen på låten är nog bland det tyngsta Metalliga åstadkommit. Vi snackar alltså "New Song" rakt av. Att resten av låten är monstruöst bra (Fan ta svenska språket, jag börjar få slut på beskrivande ord här) är ju inte helt fel heller, om jag tillåts underdriva.
Nej ni har helt enkelt en jävligt bra helg framför er. Erik! Du kommer bli helt knäckt av det här. Jag är rädd att det är för stort för dig att greppa i början. Du kommer bryta ihop av lycka och sedan komma igen, mer 'Talliganörd än tidigare och det är gott!
Hooked into this deceiver Need more and more Into the endless fever Need more and more New consequence machine Burned through all your gasoline Asylum overtime, never mind You've reached the end of the line
The Mighty Hett har lika gärna kunnat prata om Death Magnetic. Det är min drog och James, den store James har aldrig, ALDRIG låtit bättre. Helvette. Nu måste jag gå och bryta ihop lite mer. I've reached the end of the line!
Lemmy. Fy fan vilken hård snubbe han är. Han är hårdast av alla. Ingen kommer i närheten. Född 45, 63 år gammal och han kör på i 110 % fortfarande och ingen är i närheten av hans hårdhet ”Joho, det finns många gubbar som kör hårt fortfarande!” säger ni. Då vill jag att ni ska definiera hårt och då kommer ni att komma fram till att den tionde och högsta nivån innehas av Lemmy.
Vi tar några exempel.
Jimmy Page. Wow, vilken hård snubbe – not. Han må vara född 44 och därmed vara ett år äldre än Lemmy men han spelar inte ens i samma division i hårdhet. Page är inte ute på vägarna konstant i en turnébuss och spelar arslet av sig varje kväll i 666 decibel. Nä, han tar det ganska avslappnat i dagsläget.
Keith Richards är ju en hård klassisk jävel. Visst, han är född 43 (två år äldre än Lemmy) men herr Rickards är ju bara en tragisk suput. Dessutom faller han på musikgenren; Rolling Stones är ett fjolligt rockband och Motörhead är ca 666 gånger hårdare. Keith kan lira sin fyllegitarr hur mycket han vill men han kommer inte i närheten av hårdheten i Lemmys distade bas.
Ozzy Osbourne? Skärp dig, han har inte en chans. Född 48 och tre år yngre än Lemmy och betydligt mer sliten. Han faller på hälsan direkt. Och musiken då? Visst, Ozzy må vara den hårda musikens gudfader men det var Black Sabbath-åren vi snackar om då. Men Ozzys soloår kan, i mitt tyckte, inte mäta sig med Motörheads hårdhet.
Angus Young då? Född 55, han är inte ens gubbe bland det här gänget och går därför bort direkt.
Nä, det är bara att inse att Lemmy är den hårdaste av de hårdaste. Inte?
Ok, mer Lemmy-snack.
Jag minns en klassisk CUM-intervju då Martin Carlsson skulle hänga med Motörhead på turné för några år sedan. Det slutade med att Martin bokstavligt talat tuppade av eftersom han blev för utmattad. Hur många dagar det tog? Tre. Lemmy och co hade precis börjat turnén.
Lemmy Kilmister är James Hetfields stora idol.
Jag köpte senaste plattan Motörizer utan att ha lyssnat ett skit på den. När Dagensskiva recenserade skivan med rubriken ”Mer rawk” var det in på CDON fort som fan. Jag har lyssnat en del på plattan senaste veckan och den är the shit - precis som de två förra plattorna Inferno och Kiss Of Death. Bästa spåret är Rock Out. En riktig såndär Ace Of Spades-stänkare med framträdande bas och snabb och jävlig och klockren. Hur rimmar man bäst på Rock? Just det din sjuke fan – Cock! Det hade varit patetiskt hos vilket band som helst förutom för just Motörhead. I den tredje och sista refrängen sjunger han med sin hesa karaktäristiska stämma:”Rock out, rock out, with your cock out”. Fy fan vad bra.
Född 45 som sagt. 63 bast. Hur gammal är man då egentligen. Jo man är exakt lika gammal som min farsa. Tänk er min farsa, John Kilmister, turnera runt i världen och rocka arslet av sig varje natt.
Lemmy Kilmister, Stockholm December 2007
John Persson, Stockholm Augusti 2008
Nu förstår ni.
Köp Motörizer. Inte nog med att den rockar fett – jävligt snyggt skivomslag också.
Det verkar som att MMORPG'et som Bioware har haft i utveckling, under ett bra tag nu, är ett nytt 'Knights of the Old Republic'. Tydligen så verkar det vara så att de rykten som florerar faktiskt stämmer, på ett eller annat sätt. Lucas Arts vill säkerligen ta del av alla de online-spelare som prenumenerar på att få spela, och vilket annat upplägg än det 'KOTOR'-serien har skulle fixa det, under Star Wars-flagget?
'Meatbag Bloodbath' till XBOX 360?
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till online-delen än, för spelet/spelen fungerade underbart som vanliga RPG'n. Bioware är förmodligen bäst i världen på att berätta interaktiva historier, men det är uppenbarligen en helt annan sak att göra det till tusentals spelare samtidigt, och fortfarande hålla de högt ställda krav som de inbitna fansen har. Personligen hoppas jag på att detta MMORPG är ett helt annat spel, eller rentav en helt annan spelserie, och att det nästa 'Knights of the Old Republic' vi får se verkligen är ett RPG för en spelare.
Måndagskväll = konsertkväll. Ikväll var det dags att se Scars On Broadway och jag, Shake och Färne har egentligen bara en sak att säga: Helvete vad bra!
Vi missade som vanligt förbanden. Och det var andra gången jag missade att se Fingerspitzengefühl. Japp, det är kasst men tredje gången gillt då nästa gång. Istället hann jag med att beställa en drink som hette Hate to be Loved eller något liknande hårt. En drink baserat på mörkromen och den var mycket god.
Sedan började konserten. Och det började lite sådär. Ljudet var mullrigt och man hörde nästan bara trummor och bas och de hann lira två-tre låtar i rasande tempo innan de lyckades fixa till ljudet. ”Vad faaan” tänkte jag men ljudet blev som sagt riktigt jävla bra sedan och konserten började då på allvar. Automatiskt jämför man ju bandet med System Of A Down eftersom 50 % av Scars är SOAD-killar. Dessutom låter ju bandet mycket som System Of a Down så jämförelsen blir självklar. Jag såg SOAD på Hultan 2005 och det är nog en av de större besvikelser jag varit med om. Ingen nerv och ingen energi och kasst ljud. Det kändes som att de hade uppnått de mål de eftersträvat och inte längre hade något att bevisa. Scars On Broadway var en helt annan grej. Daron sjöng förbannat bra och röjer stundtals som ett cp och flaxar runt och headbangar knäppt. Men det mest sevärda var resten av bandet. Visst, trummisen (som ju också är från SOAD), är ju inte nån särskilt spektakulär snubbe, men resten var ytterst sevärda. Basisten var en cool skäggig snubbe med skinnjacka och med fett baslir och headbangade som en galning stundtals. Och sen hade de en synthkille längst bak som stod i profil mot publiken och headbangade konstant när han inte hade massa synthpling att göra. Tänk er Svenke i fyllan när han är helt i sin egen värld och headbangar – så såg synthsnubben ut typ. Men ballast av alla var gitarristen som Shake jämförde med en skogshuggare. Tufft skägg (givetvis) även han med en burdus uppsyn men suveränt gitarrspel och riktigt snygg stämsång.
Konserten lyckades på något vis hela tiden bli mer energisk och intensiv för varje låt. Det var precis som att de vred på intensivitetsratten efter varje låt för att på slutet vara helt galet. Jag har heller aldrig sett ett sådant moshande en vanlig vardagskväll. Jag var nästan rädd för att hoppa in i moshen (eller… jag var det) men jag trivdes lite längre bak där jag stod och smådansade och diggade med Färne och Shaken. Jag och Färne döpte moshande till ”morsning, måndags-mosh”-mosh.
Jag var helt övertygad om att de skulle köra SOAD-låtar också men det gjorde dom inte. Och det är total respekt. De vill leva på sina egna låtar och i princip alla låtar spelades från debutplattan där några av höjdpunkterna var Chemicals (come eat some chemicals with me!) , Enemy (We’re all on drugs!) och gitarristens cp-spelande under They Say. Äh, varje låt från plattan är ju numera en hit. Pang Boom och inga extranummer. I Love it. Jag har total respekt för Daron Malakian igen. Han är ett geni. Suverän konsert.
KONSERTHÖSTEN 08:
Här kommer också en update med konserthösten 2008. Det blir en galen höst.
25 augusti – Clutch – DONE! 6 september - At The Gates – DONE! 8 september - Scars On Broadway – DONE! NY! 22 september - Meshuggah NY! 6 oktober - The Haunted NY! 16 Oktober Cult Of Luna NY! 22 oktober De Lyckliga Kompisarna 29 oktober In Flames 7 november Monster Magnet 12 november Slipknot + Machine Head 23 november The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth) 29 november Mustasch 3 december Bullet For My Valentine 13 december Motörhead 17 december Opeth
Tidigare här i bloggen har jag haft ett inlägg om Samus Aran, en påhittad brud i ett tv-spel som jag varit ytterst fascinerad av. I denna andra del av fiktiva brudar som jag skulle vilja lära känna, eller av någon annan outgrundlig orsak varit drömskt attraherad av, skulle jag vilja presentera en agent som först sprang runt och räddade världen på Nintendo 64'an. Vem kan det vara då, jo...
JOANNA DARK (här med tillhörande soffa i fake-läder)
Joanna Dark är specialiserad på industrispionage, och hon är inte direkt en såndär agent som smyger runt och försöker klara uppdrag obemärkt, utan är mer en skjutglad tjej som gärna kastar sig in i de flesta farliga situationer. I spelet till N64'an så börjar hon smått luska i en organisation som heter dataDyne Corporation och ganska snart går det upp för henne att hennes egen uppdragsgivare (the Carrington Institute) och dataDyne's affärer sträcker sig långt utanför vår planets gränser. Men det är en helt annan historia som är ganska klassisk med alien's och såntdära annat bjäfs. Hursomhelst så hinner hon rädda U.S.A.'s president (det hela utspelar sig år 2023, så det är inte George W. Bush) från att bli lönnmördad och utbytt med en ond klon, och det är ju inte direkt fy skam. Min kärlek till denna karaktär står främst att finna i det underbara soundtracket till det första spelet. När jag lirade uppföljaren 'Perfect Dark: Zero' till XBOX360 så var det inte alls samma kärlek. Dels så var spelet inte direkt bra med tanke på den tekniska utveckling som skett, och dels så var musiken långt ifrån så bra som den var i originalet. Anledningen till att jag skulle vilja träffa henne ligger då mest i att jag skulle vilja fråga ut henne om vad hon lyssnar på för musik, och om hon möjligtvis spelar i något band själv. Typ; "Hur kommer det sig att du har så töntigt soundtrack till dina uppdrag nuförtiden?". När väl dessa triviala frågor var färdigdiskuterade så kunde man ju alltid diskutera fin tjeckisk pilsner, eller heminredningstips och möblering och sånt viktigt. Så, Agent Dark... är du möjligtvis ledig en tisdagseftermiddag så slå mig en signal.
Eftersom mode och sånt är ganska uppmärksammat runt om i bloggvärlden så hade även jag tänkt bidra med lite stiltips. Alla som känner mig vet ju att jag i princip går i liknande outfit's hela tiden, men det gör ju ingenting. Det är ju min stil, så det är ju liksom det som är meningen. Så länge man trivs... eller hur? Det jag märkt är att många associerar mig med följande plagg...
...nämligen baskern! JÄ!
Vet inte riktigt varför jag fastnat så mycket för baskrar egentligen, men det kan vara det att jag gillar det dära sluttande stuket på något vis. Jag menar, vattnet rinner ju av lätt om det regnar. Lägg även märke till hur nöjd jag verkar på bilden. Det måste ju bero på baskern, eller hur? Jag menar, där har jag liksom just gått ur hissen åsså bara "Jä! Här kommer jag men min basker!". Testa så får ni känna själv hur häftig man kan vara, för denna huvudbonad är tidlös.
(OBS! Vissa kan se ut som homosexuella fransoser i basker, så använd på eget ansvar om du är osäker på din sexuella läggning)
Ju längre tiden går, desto mer isolerad känns det som att jag blir. Rent emotionellt alltså. Jag tycker inte om det speciellt mycket. Mest så går jag nog bara runt med ett dumt leende och telefonrösten i beredskap, och de ytterst få känsloyttringarna blir mest kortvariga glädjerus eller bara regelrätta raseriutbrott. Jag lever i tron att en själsfrände ska finna mig i mitt elände och ställa allt till rätta. Gärna en heterosexuell demonbrud som har ett genuint intresse för min person och min kropp. Hon och jag upplever världen tillsammans och sätter den i brand på våra villkor. Någon att falla tillbaka på i medgång och motgång. Problemet är att jag är så j*vulskt skeptisk till allt vad gällande brudj*vlar... och i grund och botten så finns ett tvivel på min egen person. Jag menar, vem tror jag egentligen att jag är? Vet inte... det beror mycket på vilket humör jag är på. Det enda jag är helt säker på är att jag lever genom andra människor, ser migsjälv genom andras ögon. Jag strävar hela tiden mot att förstå världen, men det slutar nästan alltid med att jag anklagar världen för att inte försöka förstå mig.
"Hallå!? Dumt att se mig! Jag finns, jag är skitsnygg och häftig, har Sepulturas första EP på vinyl och tycker om att äta, sova och dricka öl. Vad mer kan man begära egentligen?"
Det korta svaret är nog att de som är nöjda är bekväma med det, och de som inte är nöjda frågar sig samma sak som jag. Sen så finns de ju alltid dom som menar på att man är sin egen lyckas smed och sånt där tjafs... jaha, kul för er då. Det andra korta svaret är nog att vi alla är dumma i huvudet... att vi på allvar tror att vi kommer att hitta någon som vi verkligen passar ihop med. Visst, det kan man ju lyckas med... men, jag menar... vad är oddsen för det? Speciellt när man håller på att vara sur, bitter och totalt har tappat tron på sigsjälv.
I see the world old... I see the world dead...
Misantropi är temat för dagen. Människan är i sanning en äcklig varelse. Korrupt, egocentrisk och självgod. De enda gångerna vi närmar oss sann och uppriktig omtanke till en annan människa är när vi upplever något som heter kärlek. Sen om det är 'Jesus som älskar alla barnen', eller jag som känner genuin kärlek till mina nära vänner och mitt blod är ju något som man kan diskutera. Det är mitt blod och mina vänner som ger mig mening att leva. Om inte ni hade funnits så tror jag att den enda mening jag funnit i livet var att sluta det på ett spektakulärt sätt. Risken är ju att andra människor har andra existensiella förklaringar på sina liv, så man kan ju liksom inte spränga planeten bara för att man har kontinuerligt dåliga dagar... tyvärr. Men det skulle ju vara ganska skönt.
Jag kunde ju som vanligt inte hålla mig utan laddade ner Death Magnetic i fredags och har lyssnat på den otroligt många gånger sedan dess. Nonstop i fem timmar igår på tåget mellan Stockholm och Malmö tex och plattan är skitbra.
Jag har nästan lite svårt att begripa hur och jag ska inte ge mig in i något försök till att analysera låtar och så vidare men plattan är ett mästerverk. Tio klockrena låtar! Just nu längtar jag tills att jag får höra dessa live. My Apocalypse lär ju generera en och annan circle pit i alla fall. Erik nämnde Cyanide i ett tidigare blogginlägg. Den har gått och blivit en stor favorit hos mig. Instrumentala Suicide and Redemption är kanske det bästa gruppen gjort sedan Harvester of Sorrow. Den känslan jag får av låten är enorm. Gitarrerna som kommer in efter ganska exakt två minuter är magi. Jag älskar verkligen det här. Det är så enormt att allt annat som släppts det senaste åren liksom bara bleknar. Jag kan redan nu säga att det här är årets platta. Så är det. Det finns inget som ens kan tänkas mäta sig med detta och det är ju inte så konstigt heller. Metallica, världes just nu absolut största rockgrupp har just släppt sin bästa platta på 20 år. Jag tycker att Death Magnetic är bättre än den svarta plattan och allt därefter. Jag har inte bestämt mig än hur den står sig mot ..and justice for all. Det är lite svårare då den plattan innehåller just Harvester of Sorrow. Men det är fan inte långt borta att den slår även den plattan på fingrarna. Börjar ni fatta vad jag pratar om? En platta som kan hota en av "de fyra första".... HELVETTE! Då är jag inte ens ensam på jobbet om att tycka exakt detta.
Nu måste jag gå och kräkas och gråta. Har Scuicide and Redemption i lurarna och när Kirk... geniet... går loss efter ca 6,20... jag klarar fan inte av det. Det blir helt enkelt för mycket. Nästa person jag träffar på som säger att Kirk Hammett är något annat än en gitarrgud kommer jag slå på käften. Med en gatsten.
Jag ser fram emot Eriks reaktioner på den här plattan. Det ska bli sjukt sweet att höra peppen. :)
Det blev pepp från första början. Satariel-Robban var på besök från Umeå och vi drog till Hagsätra till hans polare Stefan (som ser ut som en yngre Tom Araya!) för förfest. Sen kom även självaste jävla Hampus Lindahl med polare och joinade upp. Det var suveränt. Jag och Hampä har lovat att dra fler fyllor och konserter under hösten och framtiden. Det bör vankas party i Uppsala om inte alltför lång tid. Hursomhelst… förfesten var trevlig med mycket musiksnack och (självklart) mycket diskussion om en viss dansk trummis. Den kritiska sidan kunde iaf sträcka sig till att Lars spelar ”charmigt”.
Sedan bar det iväg till Medis där stämningen var på topp. Jag hade förväntat mig en sån där magisk stämning där det ligger någonting i luften och alla är peppade som fan och snittåldern är typ 30+ och alla har tatueringar (inte jag!) och tuffa riktiga jävla hårdrockare. Och så var det också. Jag drack lite mer jäger, såg sista låten av det sista förbandet och sen var det dags för At The Gates. Jävligt old school kändes det. Ett stort backdrop, rätt enkel belysning, mycket gitarrer och pang boom.
Det ska tilläggas att jag inte tillhör skaran som verkligen avgudar ATG. Jag lyssnade aldrig speciellt mycket på bandet när det begav sig. Mitt bästa (och samtidigt sämsta) minne av At The Gates är musikvideon till Blinded By Fear som gick fanimig konstant på Superock på MTV. Varje vecka spelade Svenke in programmet på VHS och varje vecka fick vi ”genomlida” denna video. Men jag har dock lyssnat mycket på klassiska Slaughter Of The Soul-albumet och kan det jävligt bra. Men resten av At The Gates diskografi är jag helt newbie på.
Detta speglade av sig lite på konserten också. De låtar som de spelade från Slaugther-plattan var förbannat bra. Hårt och brutalt och tajt. Men de gånger konserten gick lite på sparlåga var när de körde äldre låtar. Så kände jag iaf. Sedan så jämför jag automatiskt At The Gates med The Haunted som jag ser som ett av världens bästa metalband. Denna jämförelse blir naturlig eftersom tvillingarna Björler ju spelar i båda banden. At The Gates körde mycket på 100 % hela tiden med få pauser medan The Haunted live är ett mer dynamiskt band. Detta beror nog mycket på sångarna också. Peter Dolving är en helt fantastisk frontman och håller vilken publik som helst i trans. At The Gates sångare Tomas Lindberg är lite mer tillbakadragen och mellansnacket var i stort sett obefintligt. Men jag gillade hur han markerade cymbalslag och liknade med armbågsslag.
Men för att sammanfatta det hela var det en riktigt tuff upplevelse; hårt, svettigt, moshigt och ett värdigt avslut för ett band som så många av dagens band har influerats av. En mycket bra konsert men samtidigt så hade jag förväntat mig en större urladdning på något sätt med tanke på all uppståndelse.
Idag har varit en riktigt dryg dag. Läser just nu religion och föreläsningen var rejält trög att ta sig igenom. Jag vet inte... blev mest förbannad på allt runt omkring mig. När jag väl kom hem till min lägenhet så kände jag att jag var tvungen att lyssna på något.
"We are blind to the world within us... waiting to be born"
Slängde på klassikern 'Slaughter of the Soul' med kultbandet 'At the Gates' och allt blev bra igen. Denna skiva måste nog vara tidlös. Den är så fruktansvärt bra! JÄ! Plötsligt fick jag ork att både dricka öl och dricka öl! Eftersom ni är goda medborgare så har ni säkert redan koll på detta opus av gudomlighet, men om inte så uppmanar jag till sjutusen genomlyssningar snarast!
'Star Wars: The Force Unleashed' är ett lir som jag bevakat lite smått det senaste året. Den 19'e september är det sagt att spelet skall släppas, och detta till de flesta format. Handlingen utspelar sig mellan episod III och IV i filmatiseringarna, och du kommer att iklädas rollen som Lord Vader's lärling för att rensa universum från de mesiga Jediriddarna. Bara en sådan sak bådar gott. Anti-hjältar är alltid tacksamma att spela, och Imperiet har ju det kaxigaste musiktemat som finns (läs; nationalsång). Det som mest har imponerat på mig är de rent speltekniska inslagen av "realism" som visats i diverse förhandstittar.
Några oförsiktiga Stormtroopers får sig här en rejäl 'force push' av den förmodade Darth Sture.
Huvudkaraktären har i princip kastat runt andra NPC's som trasdockor, vilt sprattlande för sina liv och klängande på varandra och omgivningen. Fysiken i spelet lovas vara överlägsen det som tidigare funnits i spel, typ att trä verkligen splittras som trä gör och ben knäcks som ben. Vidare lovas (som så ofta när det gäller RPG'n) att de interaktiva karaktärer som rör sig i spelet agerar olika beroende på en mängd olika faktorer som humör, psyke och såntdär annat socialpsykologiskt som kan tänkas påverka. Lucas Arts står för både utvecklingen och utgivningen, så detta känns verkligen som en George Lucas-förankrad grej. Så länge som storyn är bra lär det ju hålla utomordentligt.
För att undvika att drunkna i Metallicapeppen eller råka lyssna på en ny låt som jag egentligen inte ”får” lyssna på så är det bättre att göra annat. Som att tokpeppa At The Gates eller se en film.
Jag valde det senare igår och valet föll på 3:10 to Yuma (i HD!). Se den! På många sätt en klassisk vilda västern-film men med mer brutalitet, bättre skådespeleri och med mer nerv. Klockren med andra ord. Christian Bale spelar en loser till bonde som ska eskortera en riktigt farlig gangster som spelas av Russel Crowe. Det är grundhandlingen egentligen och det händer en hel del under resans gång. Russel Crowe är lömskt charmig och livsfarlig men Christian Bale briljerar totalt och det är nog det bästa jag har sett av honom skådespelarmässigt. Sen gillar jag att det är en riktigt skitig film också. Inga rena tänder och nyduschade män med nyschamponerat här inte – nä, här är det svett och smuts och gula tänder. Tilläggas bör väl också att detta är en remake från originalet som släpptes 1957. Det hade varit coolt att se den också så man kan jämföra.
Nä usch vilken pepp jag fick att se klassiska vilda västern-rullar nu igen. Framförallt de klassiska Clintanfilmerna och min favorit från barndomen – Silverado.
Jag läste igår att det tydligen är en skivbutik i frankrike som fick för sig att sälja några exemplar av Death Magnetic, sådär tio dagar innan den officiella release-dagen, eftersom de tyckte det skulle vara en rolig grej eller nåt. Jag trodde mest att det var ett skämt när jag först fick så notisen, men ju mer jag började luska i det ju mer står det klart att det är sant som det är sagt.
Så från och med idag finns alltså Death Magnetic ute för allmänheten att stjäla. Lars verkar dock ta det hela med en klackspark och uttrycker sig som följande: ”Listen, we're ten days from release. I mean, from here, we're golden. If this thing leaks all over the world today or tomorrow, happy days. Happy days. Trust me. Ten days out and it hasn't quote-unquote fallen off the truck yet? Everybody's happy. It's 2008 and it's part of how it is these days, so it's fine. We're happy." Skön inställning från hans sida måste jag säga. Och personligen är jag förvånad över att det tagit så pass lång dit för albumet att läka ut. Tio dagar innan release-datumet måste ju även skivbolaget vara nöjd med.
Men jag hoppas ju att alla ni andra är som jag och INTE laddar ner skivan utan köper den! Jag har valt att köpa Death In A Coffin-versionen, men du är naturligtvis fri att välja den version som passar dig bäst. Äh, nu ska jag ta och måla lite istället för att sitta här och häcka.
Snart är det dags för uppföljaren till underbara Bondrullen 'Casino Royale' i form av 'Quantum of Solace'. Filmen har premiär i Sverige den 31'a oktober och förväntingarna är höga efter Daniel Craig's underbara insats som vår favoritspion. Inför detta hade jag tänkt att tipsa om mina tre favoriter i serien, utan någon speciell inbördes ranking, så om du vill jobba upp Bond-febern ytterligare så föreslår jag en helkväll med dessa.
You Only Live Twice, från '67 med Sean Connery
Förmodligen Connery's bästa Bond-film ihop med klassikern 'Goldfinger'. Storyn börjar med att en amerikansk rymdskyttel blir "uppäten" av vad som verkar vara en Sovjetisk rymdfarkost. Detta gör ju att amerikanerna blir ganska brydda, och ett världskrig ser oundvikligt ut. Britterna går dock inte lömskare fram då de anar ugglor i fårakläder. Den förmodat Sovjetiska rymdfarkosten landar nämligen nära Japan, och för att kolla upp hur det verkligen ligger till så kallar de in Agent 007. Väl där träffar han på både ärkeskurken Ernst Blofeld, och en japansk agent vid namn Kissy Suzuki. En av de absolut bästa upplösningarna väntar i denna underbara film.
GoldenEye, från '95 med Pierce Brosnan
Detta är första filmen som vi får se Brosnan som Bond, och förmodligen filmen som gjorde Bond riktigt häftig igen för den stora publiken. GoldenEye presenterar några av de kaxigaste karaktärer som varit med i en Bondfilm någonsin, men datanörden Boris Grishenko i synnerhet. Alan Cumming ('X-Men 2', 'Spy Kids') gör en helt underbar tolkning av denna sunkiga übernörd, och filmen är nästan värd att se bara för honom.
Casino Royale, från '06 med Daniel Craig
Craig's första film, som en mer rå och mindre fjollig Bond, i en nutida tolkning av Ian Flemming's första Bond-roman. Vi slipper här alla osynliga bilar och filmen känns mer realistisk än Brosnan's sista filmer som Bond. I denna film får vår favoritagent sin 'licens för att döda' (dubbelnollestatus) för första gången, efter att elegant ha utfört två assassinationer på uppdrag av MI-6. Som första 00-uppdrag får han åka till Uganda för att spionera på en känd terrorist vid namn Mollaka, men den verkliga antagonisten i historien visar sig vara en skurkaktig bankir vid namn Le Chiffre. Jakten går via Bahamas till 'Le Casino Royale' i Montenegro, där Bond blir tvungen att få monsterhänder i Texas Hold'em för att rå på Le Chiffre's spelsinne.
En av Bioware's lead designers gick nyligen ut med att det är aktuellt för spelutvecklaren att göra ett 'Mass Effect' till Nintendo DS, i väntan på den riktiga uppföljaren till XBOX 360. JÄ! Hur kaxigt är inte det!? Självklart är det ett sätt att stärka varumärket, men är man intresserad av storyn och mytologin så kan det bli hur kung som helst. Just mytologin, och händelserna före människorna kom till citadellet, lär det ju finnas endel att ta från.
Häftiga rasen 'Krogan' kan snart komma till en Nintendo DS nära dig!
Ett bärbart alternativ låter lite som att utmana ett vinnande koncept, men med lite flyt så löser Bioware dom problemen och gör versionen lite mer avstickande vad gällande spelmekaniken. Gissningsvis genom att dra ner på förstapersonsdelen och göra det mer RPG-baserat (men med alternativa slut, såklart). Möjligheten att komma i kontakt med andra spelare via WiFi lär ju också vara något som man kan leka med under utvecklingen. Även 'Jade Empire' nämndes som ett alternativ att göra till DS'en.
Utifrån mitt förra inlägg kan man lätt tro att jag är helt omvänd men är jag inte helt digitalt-lagrad men jag tror faktiskt jag ser en lösning för hur man kan få oss CD-skivsfanatiker att börja skruva oss lite. Har hittat några lösningar som har fått mig att inse att både den visuella och ljudmässiga upplevelse kan bli bättre via en heldigital musiksamling än att ha metervist med skivor på väggen. Fast hur som helst kommer jag nog altl köra båda (Skivor fungerar ju alltid som backup).
Men nästa revolution efter okomprimerad musik på lagrad lokalt kommer vi snart se lösningar som högkvalité streaming där du köper rättigheterna till en låt oberoende av format. Alltså det som vi i framtiden komer ha lagrat på vara datorer etc kommer vara metadata. På detta sätt så kommer aldrig musik/film-samlingen vara beroende av formatet det är lagrat i.
Själv känns allt detta så föråldrat. Känner som jag lever på tidigt 90-tal (Allt är bara så oanvändarvänligt fortfarande). All teknik som jag ser vet jag är minns 2-3 år gammal innan den når ut. Bara tanken vad som finns tillgägligt inom militären gör mig galen. Ibland hade man önskat att allt var open-source för då skulle det blir fart på all utveckling och det senaste skulle alltid vara det senaste. Kan lova att jag inte längre vill köpa en mobil efter jag slutat på mitt jobb.
Nää önskar man att man levt lite längre fram i tekniken. Men ja samtidigt är jag glad att jag faktiskt idag får besitta kunskap för att själv påverka framtidens teknik. Tror folk ofta inte inser på hur många ideer de har som egentligen inte finns eller som ingen haft tid att jobba på.
Om bara folk hade kunnat rycka upp sig från de många hopplösa tankarna som "jag kan inte osv". Vad mycket mer tufft vi kunnat fått se i samhället då. Bill Gates ja han är stor men egentligen är ju han bara en kille som tagit tag i sin dröm och uppfyllt den steg efter steg.
I dag ser vi ocks hur Google bara skapar nytt nytt nytt.. De har insett detta med att det finns så många möjligheter så att det inte äns går att förverkliga dem alla.
Mitt tips för er med såkallad uttalad kass kreativitet. Ryck upp er och lyft ögonen från tunnelbanegolvet och se hur folk beter sig, vad de gör, vad händer runt om en, vad hörs runt omkring, vad känner man, vad gillar man, vad stör man sig på, vad borde finnas, vad borde vara bättre, vad skulle hända om, hur fungerar saker runtomkring, vad händer om man kombinerar en sak med en annan, Kan man göra något av detta, vad tycker folk osv. Ifrågasätt allt, alla, dig och oändligheten runt omkring.
Vad är t.ex. på tapeten idag? Jo klimatet. Vad mer kan vara intressant? Däck kanske? Hur får man däck att vara miljövänliga är kanske något man kan kolla? Däcken kontra väg? Material? Utnyttja värme från däcken till att utvinna energi? Att reglera trycket på däcket mot vägen? .osv. Att ta två ämnen bara från luften som egentligen inte kanske är intressant kan via kombination och likheter och olikheter skapa nya mer bättre och mer kreativa lösningar. Teknik idag ska man se som "enablers" för påbyggnad av ny teknik som inte existerar. Det är som ett pussel, massa små ideer och lösningar tillsammans kan bli något riktigt bra. You Tube är ju ett mycekt bra exempel. Internet + Flash + film + streaming och lite reklam.
Apple...Google...ja vad mer ska man säga..Önskar att alla arbetplatser fungerade på det sättet...
Var uppmärksam! Det är kreativitet, det är skapande det är framtiden! Lås inte in tankarna i vad som anses vara dagens ramar. Det är iallfall så jag tänker även om det inte är så förståligt och korekt skrivet. Jag använder t.ex. *-tecknet fel enlight vissa men enligt mig är det ett sätt att skriva när jag tänker det jag inte skriver. Alltså allt mellan raderna. Förståligt, sammhängande och genomtänkt är det jämt det bästa? För mig är det inte kreativt. Är som mest kreativ när jag inte tänker utan agerar på impuls. Därför avslutar jag detta här med denna video även fast början av stycket borde vara ett mer genomtänkt avslut.
Hade lite trist idag så jag tog mig tid att se vad som man kan göra på PS3:an i media-väg.
Som många vet har ju PS3 lite problem med att spela upp vissa xvid och även vissa äldre divx filmer. Men genom att playstation är utrustad med DLNA och upnp så går det att komma runt detta. Med detta stöd kan enheter likt PS3:an använda sig av något som kallas media servers viklet streamar och realtidskodar om materialet så att det passar PS3:ans godkända format.
En media server kan vara en fysisk enhet som t.ex en NAS (Network Access Server), en såkallad hårdisk som kan nås över det interna nätverket, men det kan även vara server-programvara som kan nås via en dator/server över det interna nätverket. Via en media server kan man nå film och musik lokalt. Alltså via en extern enhet NAS eller laptop/stationär Pc kan man då nå musik och film. Jag använder detta flitigt för att se tv-serier via min PS3:a. När en media server har installeras på t.ex. eller som en fysisk enhet kommer den bli synlig inom det hela lokala nätverket. Det blir då möjlgit att komma åt denna genom att i din PS3:as menyer som en liten icon/mapp. För att hitta media servers i ps3:an måste man aktivera "media server connection" i PS3:an. Detta görs genom att gå in på flik nummer 2, settings och sedan network settings. Där sätter man "media server connection" till enabled. Sedan kan man under varje flik photo/music/video söka efter media servers. Om du inte hittar någon media server kolla så att inte brandväggen sätter stopp. Starta om media servern någon gång. Dubbel checka om du ser den i i ditt lokala nätverk som du kan komma åt via din dator.
Det finns en del olika programvaror för detta men detta, men det jag rekommenderar för lokal streaming är att köra är två media servers som fungerar stabilt med ps3:an. Nummer 1 är den enklaste och snabbaste lösningen alltså använda sig av Windows Media player 11. Det är en lösning som inte går att misslyckas med. Alla filmer som man importerar under dess bibliotek kommer att bli tillgängligt i ps3:an via media servern. Dock så klarar den inte att realtids koda om materialet så vissa filmer kan det visa sig att ps3:an inte kommer att klara av att läsa. Då är TVersity mycket bättre, eller faktiskt jävligt bra! Dock lite mer meck och dator vana kan behövas för att ställa in streaming inställnigarna. Mitt tips är att göra det enkelt och kolla tutorials på YouTube för installation.
Men detta är troligen skåpmat för många av er redan. Men det jag nu hittat och testat är nämligen att streama youtube, cnn, cbs etc via en media server programvara som heter PlayOn och tillhandahålls av MediaMall. Just nu är det i beta-stadiet, men testversion finns att ladda ned. På 5 minueter har du en media server där du kan komma åt You Tube ESPN (sport typ)för tillfället. Sedan går det att komma åt andra kanaler också men då måste man befinna sig i USA.
You Tube var grymt uppskattat! Rekommenderar det! Kollade nyss på någon gubbe utan armar som kunde lira gura med fötterna. Sjukt impad! =)
Utöver detta så har jag även tagit reda på att winamp har stöd för att fungera som media server vilket innebär att man kan komma åt alla streamade musikkanaler som finns eller läggs till i winamp. Har ännu inte hittat en lösning för att komma åt last.fm men antar att det inte är långt borta.
Råkade öve stöta på att sony har gått ut med den 2o augusti att i början av 2009 kommer de att skapa stöd för streamad musik, film och video via deras portaler. Detta ska vara gratis.
"Leipzig Games Convention, 20th August 2008: Sony Computer Entertainment Europe (SCEE) announced today that VidZone™, the online destination for music videos, will deliver their free streaming music video service to PLAYSTATION®3 (PS3™). The trial service is scheduled for launch in early 2009 for Europe, Australia and New Zealand, and is sure to be a hit with music lovers everywhere. VidZones service allows PS3 owners to watch the best new music videos for free on their PS3 or streamed to their PSP™ (PlayStation®Portable) via Remote Play.VidZone is one of Europes leading online music video services, streaming a full playlist of videos from hip-hop to punk and heavy metal to classics. Music lovers can build their own playlists and personalise their VidZone experience to be whatever they choose. All these features and more will be included in the PS3 service, including the option to download songs, music videos and ringtones to a mobile phone for a small charge.
SCEE will be launching a comprehensive film, TV and music download service at a later date."
I övrigt är jag sugen på att skaffa en NAS som media server, en Q-nap 209 eller en slugg som Shake har. Då kan man alltid ha på den, vilket jag nu inte kan med min laptop, och använda sig av t.ex itunes media biblitek via ps3:an samt hela tiden mata min ps3:a med senaste serierna med hjälp av NAS:ens förinstallerade bittorret-klient (vilket jag hela tiden håller uppdaterad via mobilen när jag sitter på väg till jobbet och inte har något bättre för mig ;p).
Här kommer ett blogginlägg som jag tänkte återkomma med i olika delar. Varje del blir fristående med en presentation av en fiktiv babe som jag har blivit hemligt förälskad i, någon gång i mitt liv. Detta för att ta reda på vad det är för omänskliga egenskaper och attribut jag attraheras av. Jag kom och tänka på just det här när jag filosoferade över varför jag oftast spelar en kvinnlig karaktär (om möjligheterna finns) i de tv-spel som släppts på senare tid (undantaget 'Mario Tennis Advance'). I denna första del tänkte jag presentera den absolut häftigaste bruden i tv-spelshistorien, nämligen...
SAMUS ARAN
Samus Aran är en puma som jag först lärde känna på planeten Zebes i SNES-klassikern 'Super Metroid'. Mitt absoluta favoritlir, alla kategorier. Hon var sååå häftig! Hon snackar ju inte speciellt mycket, direkt... men det är förmodligen för att rymdpiraterna, och diverse andra utomjordingar hon stöter på inte är inne på att socialisera. Detta gör henne till väldigt mystisk och fängslande. Jag menar, här håller hon på att rädda universum från att värsta intergalaktiska katastrofen skall äga rum och man får liksom aldrig veta hur hon tänker kring det. Det är verkligen hon mot världen (eller iallafall planeten Zebes), och hon klagar inte det minsta. Sen får man ju inte direkt se hur hon ser ut, förutom då man råkar dö... (hennes rymddräkt går då sönder och man upptäcker att hon bara har underkläder på sig!). Om detta beror på att det är väldigt varmt i dräkten eller att hon bara är lite kinky framgår inte riktigt. Hon samlar såsmåningom på sig en hel arsenal av kaxiga vapen och nya funktioner till sin dräkt, varav 'Screw Attack' är bland de mest upphetsande. Samus Aran är verkligen en toppkandidat när det gäller fiktiva babes som jag skulle vilja snacka med över en öl eller två.
Enligt en ny forskarstudie som gjorts i samarbete mellan svenska och amerikanska forskare så bär uppskattningsvis 40% av alla män på en gen som heter 'allel 334' eller 'AVPR1A'. Undersökningsunderlaget till studien är 550 tvillingmän med tillhörande fruar. "Vad är det nu som är så speciellt med denna gen då?" kanske du undrar. Jo... tydligen verkar det som att genen gör de drabbade sopigare på sociala relationer och att de hamnar äktenskapskriser oftare. Den undersökta genen har något med utsöndring av något som heter vasopressin att göra. Det är ett hormon som finns i hjärnan och är involverat i beteenden med anknytning till kärlek och parbildning. Fruarna till männen som har genen tycker i regel att kärleksrelationen inte fungerar lika bra som fruarna till de män som inte har genen. Forskarna har sedan dragit slutsatsen att de män som har genen förmodligen är otrogna oftare. Jippi! Nu kan killar uppenbarligen skylla otrohet på gener också. ILLA! Lite roligt är att genen först upptäcktes när man studerade sorkars mono- och polygamiska förhållanden.
Detta är mitt huvudargument för varför jag har flyttat till Stockholm. Karriär? Blaa. Varmare klimat? Mjae. Spana in Kungen? Skärp dig!
Jag är här för musikens skull! Kolla in denna konserthöst. Jag har som mål att gå på alla dessa konserter:
Clutch 25 augusti I was there!
At The Gates 6 september Redan kultförklarad spelning trots att spelningen inte är förrän på lördag.
In Flames 29 oktober In Flames live är stor show.
Monster Magnet 7 november Dave Wyndorf må ha blivit fet men vi snackar ett av världens bästa rockband genom tiderna.
Slipknot + Machine Head 12 november Slipknot PLUS Machine Head! Den som inte drar på denna spelning kan inte kalla sig hårdrockare på något sätt.
The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth) 23 november Slayer är Slayer är Slayer. Mastodon är bäst.
Mustasch 29 november Hur bra liveband som helst.
Bullet For My Valentine 3 december I mitt tycke har de släppt ett av årets bästa album. Kan de leverera lika bra live? Jag har ju sett dem som förband till Metallica inför 75 000 pers men intimt på Arenan är en helt annan grej. Motörhead 13 december En repris från förra årets fyllespelning med en avslutning på den efterföljande officiella efterfesten? Hell yeah.
Opeth 17 december Jag såg Opeth på Close-Up Festival 2006. Det var hur bra som helst. Herr Åkerfeldt hade gissa-riffet-tävling. Sen dess har jag blivit fem gånger större Opeth-fan. Jag ska inviga julen med Opeth.
Sen hade det varit fränt att dra ner till Malmö och se The Haunted på KB 1 oktober. Men spelningen är på en onsdag och det suger. Hade spelningen varit under en helg hade det inte varit något snack men nu blir det svårare. De bör ju dock lägga till en Stockholmsspelning tycker jag.
så, Umebor och andrastäderbor.. Vilken eller vilka spelningar ska ni se? ;)
Som väntat släpptes en ny Metallica-låt idag på MissionMetallica. Tisdagmorgnar börjar bli the shit, man vaknar och sätter på datorn och vips så kan man tanka en ny jävla Metallica-låt. En tisdag till får man (förhoppningsvis) uppleva detta och sen är det julafton. Nä, bättre än julafton. Julafton inträffar ju varje år men detta, ett nytt studioalbum från Gud, inträffar ytterst sällan. Fem år sedan nu och innan dess sex år sedan. My god.
Det lite tråkiga var väl ändå kanske att det var Cyanide som släpptes eftersom man ändå kan den låten efter alla genomlyssningar av liveversionen. Men Cyanide sitter som ett smack i studioversion och är jävligt bra helt enkelt. Kirk dominerar mest tycker jag och James sång. Det enda negativa jag har är den andra delen av versen (eller man kanske definierar det som brygga?), dvs det där "Empty are they - death won't you let me stay"-partiet. Det är lite för glatt och Load-igt.
Bioware är min absoluta favoritutvecklare av RPG'n. Jag menar... de senaste åren har dom gett världen förstklassiga äventyr i form av 'Knights of the Old Republic' (KOTOR), 'Jade Empire' och nu senast det förträffliga 'Mass Effect'. Tyvärr så fick inte Bioware utveckla KOTOR: II utan det uppdraget gavs till Obsidian Entertainment, som ändå lyckades göra en riktigt bra och fängslande uppföljare.
Bastila Shan poserar här obrytt på omslaget till 'Knights of the Old Republic'.
Det som är glada nyheter är att Bioware håller på att jobba för fullt med uppföljaren till 'Mass Effect'! Enligt uppgift kommer spelet att fortsätta där det första slutade, och de val du gjort i första spelet kommer att ha en signifikant betydelse på hur det andra spelet kommer att bete sig. 'Mass Effect 2' kommer nämligen att använda sig av dina save's från det gamla spelet! JÄ! Hur kaxigt är inte det!? Hursomhelst så väntas tvåan i serien komma ut någongång '09, men det är lätt värt väntan. Vad gällande vissa rykten så har inte Bioware gett upp när det gäller 'Jade Empire' heller, så med lite flyt så kanske vi får en till glad överraskning framöver.
På grund av den instabila situationen i Georgien så vill jag passa på att tipsa om ett spel som verkligen smiskade när det först kom. Nämligen Splinter Cell, som släpptes lagom till julen '02. I Splinter Cell får vi ikläda oss rollen som den torra NSA-agenten Sam Fisher, som är lika hård som han saknar humor. I första uppdraget skickas han till Georgiens huvudstad T'blisi för att undersöka försvinnandet av två CIA-informatörer. Det går ganska snart upp för Fisher att det sker ett systematiskt folkmord i Georgien, iscensatt av landets president Kombayn Nikoladze för att säkra de oljeresurser som finns nära gränsen till Azerbadjan.Vidare så får han stifta bekantskap med en rysk terrorist vid namn Vyacheslav Grinko och han råkar även stöta ihop med en kines eller två.
Sam Fisher utför en s.k. "Split Jump".
Vissa kanske skulle jämföra liret med 'Metal Gear'-serien, men sanningen är att äventyret har mer gemensamt med spelet 'Thief'. Med tanke på dagens politiska läge i regionen så uppmanar jag verkligen till en återspelning av denna eminenta klassiker.