Förband: Bring Me The Horizon, Devil Driver och Darkest Hour. På grund av att jag prioriterade att dricka öl missade jag Devil Driver och Darkest Hour. Bring Me The Horizon såg jag kanske de fyra sista låtarna med men jag var inte så engagerad och stod långt bak. Bandets energi och jämnfotahoppande hann jag inte bli särskilt imponerad av. Och ljudet var inte heller så bra. Senaste skivan är sjukt bra men jag måste se ungtupparna live en gång till innan jag sätter något betyg.
Nej, jag har blivit för gammal för att orka se en jäkla massa förband. Det var Machine Head jag var där för att se. Men de senaste gångerna jag har sett Machine Head har det varit sådär. Förbandsspelningen till Metallica i Globen var ett skämt pga ljudet. Sonisphere-spelningen i Hultsfred var väl okej men de spelade ganska tidigt, det regnade mycket och det fanns senare konserter som jag var mer peppad på. Och senaste gången jag såg Machine Head på Arenan i Fryhuset var inte ljudet det bästa. Samma arena denna gång och jag var därför lite kluven inför giget. Men jag var ändå sjukt peppad.
Arenan på Fryshust är ingen vidare konsertlokal. Det är i själva verket en avskärmad baskethall och ljudet blir lätt burkigt. I min värld så hör Machine Head hemma på en bättre arena, kanske Annexet om jag hade fått bestämma.
Machine Head inleder med de två första spåren från senaste skivan Unto The Locust, nämligen I Am Hell och Be Still And Know. Det som slår mig snabbt är hur koncentrerade Machine Head är. Men då menar jag inte at de är tråkiga, snarare att de visar koncentrerad energi och ger järnet direkt. Och de gör det med sådan pondus och jävlarnamma. Och man får känslan av att de vill bevisa att de verkligen kan leverera. Machine Head har alltid varit ett bra liveband men det är i princip unikt att se ett band med sådan energi och vilja nästan 20 år in på en bandkarrriär. Mest imponerande är som vanligt Robb Flynn. Han har alltid haft en jäkla pondus men trots att han har hunnit fylla 43 år så syns det tydligt hur mycket han älskar och brinner för det han håller på med.
Och för en gångs skull tycker jag också att ljudet är bra på Arenan. Detta beror nog också mycket på att jag väljer att stå lite längre bak, antingen i moshpiten eller precis bakom. Dessutom säljer de även starköl. Arenan leverar helt enkelt.
Förutom klassiska hits och livefavoriter som Old, Ten Ton Hammer, The Blood The Sweat The Tears och Imperium spelar Machine Head hela fem låtar från senaste skivan. Och dessa fem låtar fungerar förvånansvärt bra live, det låter fenomenalt och tungt och står sig starka mot klassikerna. På så sätt imponerar Machine Head också – det är inte ett band som enbart lever på gamla låtar utan de känns fortfarande aktuella i nuet.
Låtlistan känns gjuten och ”balladen” Darkness Within får fungera som en snygg paus i de annars stenhårda låtvalen. Spontant skulle jag dock kunna tänka mig att byta ut Beautiful Morning och möjligen Locust. Halo har tydligt blivit en livefavorit hos bandet själva och den blir också det första extranumret och trots att jag har lessnat en del på låten är det hur bra som helst denna kväll. Avslutningen är givetvis Davidian och jag sprang runt i circlepiten tills jag i stort sett föll ihop.
Jag hade massiv nackvärk två-tre dagar efteråt och det säger ganska mycket om hur bra det var. Detta var blott den andra spelningen på en lång turné och detta gjorde spelningen ännu mer imponerande. Machine Head är fortfarande ett av världens bästa liveband och har i år också släppt en av årets bästa skivor. Därför skulle jag vilja utnämna Machine Head, i nuet, till världens bästa metalband.
Setlist:
I Am Hell (Sonata in C#)
Be Still and Know
Imperium
Beautiful Mourning
The Blood, the Sweat, the Tears
Locust
This Is the End
Aesthetics of Hate
Old
Darkness Within
Bulldozer
Ten Ton Hammer
Extranummer:
Halo
Davidian
Bild från Rockfoto.nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar