Hehe...

Har varit på en tillställning som Föreningen Musikhuset i Övik årligen arrangerar mellan jul och nyår. Tillställningen kallas tacksamt för Julfesten, och där framträder mestadels lokala musikförmågor med sina egenkomponerade alster. När den andra dagen var till ända och publiken sedan länge gått så samlades så småningom några "gamla" musikhuseträvar strax efter midnatt för att snacka musik, dricka kaffe och sånt annat högkulturellt.

Efter ett tag så orkade jag inte aktivt att ta del av diskussionen längre, utan fastnade i en förnimmelse jag fått tidigare på kvällen. Relativt ofta så får jag uppfattningen om att folk går runt och är allmänt attitydskadade på just sådana här "kreativa" och "kulturskapande" yttrandetillfällen. De visar egentligen bara upp en polerad och inövad yta. Det finns något slags tvång som säger åt dem att vara "svåra" för att bli accepterade av alla "kulturmänniskor". Hursomhelst så skrev jag ner några snabba rader, och detta är resultatet.

Hon gömmer sig i en inövad yta,
ett skådespel av tom nonchalans
Men när blicken möts och tid förflyta
faller hon lätt ur balans

Det sköra skalet krackelerar
och en rädsla blottas däri
När livslögnen stilla imploderar
gör falsk stolthet trasig sorti

Därför möter hon aldrig de blickar
som söker hennes förträngda själ
Istället sina sår hon slickar
då av sanningen hon tagit farväl

Ja, hon tar sin tillflykt till de mönster
och den trygghet hon finner i dem
Sen förseglar hon sitt själsliga fönster
till den verklighet som är hennes hem