Pappa Dread: Årets tio bästa nya plattor.

Då var det dags att sammanfatta albumåret 2013 och det gör man ju som brukligt med en fin
topplista. De plattor jag anser vara årets tio bästa är:

1. Alice In Chains - The Devil Put Dinosaurs Here
Redan då jag hörde första singelsläppet "Hollow" började jag hoppas och efter "Stone" var jag säker. Det här blir, precis som Black Gives Way To Blue, en riktigt riktigt bra platta. Stämsången och Cantrells röst i Voices,  den släpande och textmässigt tunga "Lab Monkey", "Fantom Limb" och angst-svängiga (ja ni läste rätt) Breath on a Window. AiC visar gång på gång att bandet fortfarande håller väldigt hög klass.

2. Kylesa - Ultraviolet
Jag har följt det här bandet sedan Svenke nämnde dem i en av sina årsbästalistor för en handfull år sedan och det här är nog deras absolut bästa platta. Mer nedtonad och musikalisk än tidigare och med höjdarspår som Exhale, We're Taking This, Steady Breakdown och avslutande Drifting så är det här årets näst bästa platta.

3. Vista Chino - Peace
Brant Bjork, John Garcia, Nick Oliveri och Bruno Fevery ville ge oss mer Kyuss. Det tyckte Josh Homme var en dålig idé och efter lite käftande i diverse rättssalar så blev Kyuss Lives Vista Chino och släppte plattan Peace. En platta som fortfarande doftar enormt mycket Kyuss och är en riktigt riktigt bra stonerplatta. Mitt favoritspår är Planets 1 & 2 där Brant Bjork sjunger första halvan och Garcia andra halvan av låten.

4. Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
John Homme vrider QOTSA åt ett nytt håll och plockar in lite influsenser från Them Crooked Vultures och det blir hur bra som helst. Om jag ska beskriva den här plattan så får det bli med följande ord. Långsam, sexig ökenrock.

5. New Keepers of the Water Towers - The Cosmic Child
Min första kontakt med det här stockholmsbandet var på den så kallade juniorscenen på Roskilde där de spelade dagarna innan själva festivalen startade. De var bra redan då. The Cosmic Child är en snygg, tempostark och stämningsfull doom-platta som greppar tag i mig på ett sätt få svenska plattor lyckats göra den senaste tiden. Årets bästa svenska platta placerar jag på en femteplats.

6. Tomahawk - Oddfellows
Efter svåra besvikelsen Anonymous så var mina förväntningar väldigt lågt ställda på den här plattan. Då slår Patton och CO till med en riktig höjdare. Skivan har en tempomässig bredd som jag är väldigt förtjust i och det finns även en hel del Faith No More i ett par av låtarna. Och det är och kommer aldrig vara annat än klockrent.

7. Pearl Jam - Lightning Bolt
Efter tio plattor tänkar man ju att ett band kanske skulle bli trötta, eller försöka återuppfinna sig själva. Men så jobbar inte Pearl Jam. De levererar i stället en riktigt bra rockplatta kryddat med både ilska och ångest.

8. Chelsea Wolfe - Pain Is Beautiful
Det här är både en artist och en platta som dök upp från ingenstans i mitt musikmedvetande. Skulle jag beskriva hur den här skivan låter så kommer jag förmodligen göra bort mig, men jag förstöker med "industritung folkdoom". Eller så håller jag käften och låter spår som We Hit a Wall, Sick och The Waves Have Come visa vad det handlar om.

9. The Dillinger Escape Plan - One Of Us Is The Killer
The Dillinger Escape Plan levererar deras bästa platta på länge och jag är överförtjust. Det här är förmodligen den placering jag mest av allt kommer ångra efter något år, då skivan växer mer och mer för varje gång jag lyssnar på den. Höjdarspår just nu är Prancer, Paranoia Shields och Crossburner

10. Black Sabbath - 13
Första plattan på ungefär två hundra år med Ozzy på sång och det fungerar skitbra. Det är doom som verkligen dryper av gamla Sabbath och det räcker långt det här året. God Is Dead?, Loner och Dear Father är favoritspåren.

Bubblare:
Eftersom en topplista med bara tio platser kanske inte riktigt täcker in allt jag vill nämna så nämner jag några plattor här med. Vissa var inte tillräckligt starka för att kvala in bland de tio bästa. Andra har jag helt enkelt inte givit den tid de kanske förtjänar. Men så är det ibland. Mina bubblare (hej 80-talet) är:

Monster Magnet - Last Patrol
Red Fang - Whales and Leeches
Windhand - Soma
Thee Oh Sees - Floating Coffin
Ghost B.C. - Infestissumam

Rawk: 2013 års bästa låtar

Jag brukar alltid göra en playlist på mina favoritlåtar under det gångna året. Men jag har aldrig skrivit ett blogginlägg om mina årsbästalåtar tidigare. Den inbördes ordningen känns ju lite svår och tveksam men detta är tio låtar som har berört mig under året som har gått.

Spotify-playlisten nedan:
- HTTP-länk
- Spotify-URI

1. Cult Of Luna – In Awe Of
Maratonlåten Vicarious Redemption är den låt som blir mest uppmärksammad i folks årsbästalistor men det är ju för fan (!) låten In Awe Of som är storheten på senaste skivan Vertikal. In Awe Of är den bästa låten detta band har skrivit tillsammans med Dark City, Dead Man från 2006 års Somewhere Along the Highway. En musikalisk resa till låt som mycket väl kan ha varit den låt som jag har lyssnat på mest i år. För att förstå: lyssna när Johannes Persson kommer in med sin vrålande och förlösande ”refräng” för andra gången vid 7:28... och uppbyggnaden innan.

2. Ghost – Year Zero
Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer. En sataniskt snygg och smittande låt.

3. Queens Of The Stone Age – I Sat By The Ocean
Den extremt snygga basgången tillsammans med Hommes slidegitarr. Och årets snyggaste refräng har jag nynnat på hela året.

4. Alice In Chains – Breath On A Window
Även utan Layne Staley blir jag berörd i själen av Alice In Chains. Och denna låt är så vansinnigt snygg med sina gitarrer och sången mellan William DuVall och Jerry Cantrell. Lyssna på slutpartiets Yeahiyeaah-ande och gitarrslingan.

5. Monster Magnet – Last Patrol
Dave Wyndorf har på allvar gått tillbaka till 70-talet och Hawkwind-influenserna på senaste skivan. Detta lyser igenom skarpast på titelspåret. Det börjar med ett ganska trumdrivet komp innan låten åker iväg och upplöses i rymdrocken. Nio minuter och 24 sekunder lång njutelse. Och denna låt ger mig nästan samma kick som när jag upptäckte bandet med låten King Of Mars i mitten på 90-talet.

6. Airbourne – Live It Up
Airbourne håller aldrig hela skivan igenom men lyckas ändå alltid skriva ett par feta rockdängor vid varje skivsläpp. Live It Up är bäst på senaste plattan och AC/DC är stolta. Låten får också givetvis ett stort plus över att detta numera är Modo Hockeys introlåt.

7. Enforcer – Silent Hour / The Conjugation
En låt som består av två delar. Den första korta Silent Hour-delen är klassisk fin NWOBHM-metal. Och sedan övergår den till ett storslaget instrumentalt parti som ger mig rysningar varje gång.

8. Bombus – Let Her Die
Varenda låt på The Poet And The Parrots är svinbra men jag tycker ändå att denna står ut lite lite extra om jag måste välja. Tungt riff. Extremt headbangarvänlig. Och den mörka texten gör låten ännu tyngre.

9. Nine Inch Nails - All Time Low
Senaste NIN-plattan ger och tar men detta är helt klart en av höjdpunkterna. En blandning mellan gamla NIN och nya influenser som Trent har fått på 2000-talet. Den grooviga och sexiga (skrev jag just det? Ja, det gjorde jag) versen står i kontrast till den mörka refrängen med den olycksbådande gitarren. Live-versionen är ännu bättre när Trent har plockat in två soulddamer som lägger på en spännande nyans på nya NIN. Låten går också att beskriva som en avlägsen släkting till Closer som också läggs in på ett snyggt sätt i live-versionen: http://youtu.be/xz7w_Ut12fY

10. Gustavo Santaolalla – The Last Of Us
Titelspåret från årets bästa spel och den bästa upplevelsen jag har fått i år, och då räknar jag in andra medier som böcker, filmer och tv-serier. Jag kan inte lyssna på detta stycke utan att tänka på karaktärerna i spelet. Vackert och sorgligt.

De här snubbarna har skrivit 2013 års bästa låt.

Rawk: 2013 års bästa musikvideor

Jag gjorde en musikvideolista ifjol så jag gör en i år också. Jag gillar ju musikvideor.

10. The Dillinger Escape Plan - When I Lost My Bet
Blod. Och gore. Och ganska påfrestande video. Och matchar därför på nåt märkligt sätt bandets musik på ett förträffligt sätt.


9. Kvelertak - Bruane Brenn
Ett gäng småkids rockar loss och mimar till Kvelertak.



8. Huntress - Zenith
Musikvideoregissören Phil Mucci har en väldigt speciell visuell stil som jag gillar. Han har tidigare också gjort musikvideos till Opeth och High On Fire och detta är ännu en visuellt snygg musikvideo.


7. Megadeth - Super Collider
En kärleksvideo. Kanske inte det mest väntade när det gäller Megadeth men videon är underhållande när bandet gör roller i den. Bäst är givetvis Mustaine som överkontrollerande farsa.


6. Queens of the Stone Age - The Vampyre of Time and Memory
Jag är svag för den nya känsligare Josh Homme. Denna ömma och naknare sida är framförallt väldigt tydlig på denna låt. Och en Josh Homme vid ett piano är fint. Det är även videon. Spana gärna också in den interaktiva videon här vettja: http://www.vampyreoftimeandmemory.com/


5. Monster Magnet - Mindless Ones
Dave Wyndorf är tillbaka med den riktiga Monster Magnet-spacerocken som jag älskar. Jag gillar atmosfären i videon. Nerstrippat, gitarrpedaler, bakprojektion. Grym livekänsla. Coolast är trummisens Bill Sabbath-tischa och märkligast (men ändå tuffast) är att Dave spelar bas.


4. Alice In Chains - Hollow
Man får följa en ensam astronaut som cirkulerar runt jorden och som långsamt börjar att förlora ståndet. Lite samma känsla som filmen Moon. Matchar även känslan i låten perfekt.


3. Nine Inch Nails - Came Back Haunted
Trent Reznor är den snubbe som har berört mig mest inom musiken. David Lynch är den snubbe som har berört mig mest inom film. Och när de skulle samarbeta och göra en musikvideo tillsammans blev jag eld och lågor. Resultat är typiskt Lynchigt.


2. Red Fang - Blood Like Cream
Senaste skivan var väl kanske  en lite besvikelse ändå. Lite ojämn sådär. Men Red Fang levererar alltid i sina musikvideor. Denna gång flyr de från öltörstande zombies.


1. Ghost - Year Zero
Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer.

Recension - Metallica: Through the Never

Det är lika bra att börja med att berätta (ifall Du inte visste det!) att ja, jag är ett stort Metallica-fan. Ett gigantiskt sådant. Mycket större Metallica-fan än gemene man. Jag har sett bandet live 14 ggr och har deras musik i ryggraden. Utan att tveka kommer jag alltid att svara att Metallica är världens bästa band genom tiderna och även om jag inte lyssnar på deras skivor särskilt ofta längre så finns Metallica alltid där för mig, tryggt i bakgrunden. Jag tycker Load-eran är bra, jag såg en hel del charm med punkiga St. Anger och jag tycker att Death Magnetic är svinbra. Folk som känner mig säger att jag inte kan vara objektiv när det gäller Metallica, men jag ska göra ett försök.

En snäll kompis fixade in mig på den officiella pressvisningen av Metallicas super-3d-biofilm i Stockholm och peppad satt jag tillsammans med ca 20-25 andra personer mitt på dagen för att se om det var något att ha.

Metallica har ju själva plockat från sin egen feta ficka och har enligt rapporter lagt ut 20 miljoner dollar (ca 135 miljoner SEK) på denna film. Och det är ju ändå lite vågat. Det finns ju alltid en risk att filmen floppar. Och det är tydligt att Metallica har varit i extra behov av pengar, senaste året har de ju rest och gjort ströspelningar i länder de aldrig eller nästan aldrig har spelat i tidigare såsom Kina, Sydafrika, Indonesien och Malaysia. Och på detta sätt har de nog dragit in lite extra kosing. Det tråkiga med detta och allt jobb de har lagt ner på denna film är ju att nästa skiva har blivit förskjuten ännu mer och vi lär inte få se en ny Metallica-skiva förrän 2015. Annars gick ju snacket vid släppet av Death Magnetic att Metallica skulle släppa skivor oftare nu. Bullshit! Men okej, detta var ett sidospår.

Metallica: Through The Never är i grund och botten en konsertfilm. En mycket spektakulär och maxad sådan. I 3D. Jag har varvat Metallicas live-dvds många gånger och även om dagens gubbigare Metallica inte kommer i närheten av den ungdomliga energi som Metallica visar upp i t ex den klassiska Seattle-livedvd:n från 1989 så har Metallica inte sett ut eller låtit så bra som de gör i denna biofilm på evigheter. Självklart är mycket fixat i efterhand. Lars Ulrichs baskaggar i exempelvis ”kulsprutepartiet” i One är exakta (och det vet alla som har hört Metallica live senaste tio åren att det brukar vara… otajt), James sjunger mycket bra och Kirk slarvar inte bort ett solo. Solot i Ride The Lightning, som är mitt favoritsolo med Metallica, är perfekt. Och så vare det här med 3D. Jag är egentligen emot 3D. Det är en säljpitch för dagens bedrövliga actionfilmer för att locka folk. Men oftast tillför det inte någonting och är mest bara irriterande. I detta fall är det raka motsatsen. Närvarokänslan ökar otroligt mycket och det känns ofta som att man står bredvid trumsetet eller att man kan nudda gitarren när Hetfield sträcker ut den. Väldigt coolt.

Scenen är också värd att nämna. Det är en ”best of-scen”  med de mest klassiska delarna från Metallicas olika scener genom åren. Förstörelsedelen från Load-turnén då scenen faller sönder och en snubbe fattar eld finns med, Snakepit-området från black album är givetvis en del av scenen och Fru Justitia faller sönder under mäktigt framförda låten …And Justice For All – precis som hon gjorde under Damaged Justice-turnén i slutet av 80-talet. Snyggast var dock den elektriska stolen som ju är en helt ny grej på en Metallica-scen. På ”Making of”-klipp på youtube verkade det lite muppigt men när elektriciteten slås på under andra delen av solot på Ride The Lightning fick jag rysningar av hur snyggt det var. Hela den gigantiska scenen består av en massa små skärmar och sådana finns även uppe i taket tillsammans med en snygg ljusshow och lasrar. Med filmprojektioner, eld, laser och ljus har de tydligt jobbat med att framställa temat i varje låt och såhär bra har de aldrig lyckats med detta tidigare. En i sammanhanget ganska blek låt som Cyanide blir betydligt bättre och mäktigare med detta jobb.

Som konsert är denna film fantastisk och tipptopp. Men sedan har det ju också tryckts in en story i det hela som utspelar sig mellan låtarna som Metallica spelar. Unge lovande skådisen Dane DeHaan (som ser ut som en ung DiCaprio och var mycket sevärd i Lawless) spelar roadien Trip som får ett uppdrag att hämta något till bandet. Filmen hoppar mellan denna sidohandling och konserten. Trip hamnar i någon slags parallellvärld i Vancouver (där konserten äger rum) där poliser och huliganer drabbar samman i kravaller. Och så finns det snubbar som hade passat i Mad Max-filmerna med gasmask och slägga. Och Trip hamnar mitt i denna smet. Till en början tycker jag att denna story skär sig från själva konserten men längre fram under konsertens gång, när Trips resa blir mer och mer utflippad, tycker jag att det passar ihop bättre med konserten och låtarna. Men ja, det är flippat och abstrakt och det är svårt att förstå vad Metallica och regissören egentligen vill berätta. Men om man får analysera detta lite mer tror jag att man kan få ut mer av det.

Metallica: Through The Never är riktad till Metallica-fans. Såna som jag. Inget snack om den saken. Men den fungerar givetvis också som en imponerande uppvisning av en fet hårdrockscirkus för alla som är nyfikna på hur det ser ut när världens största hårdrocksband spelar i en gigantisk hockeyarena med sina mest klassiska hits. Men jag vete tusan om ”vanliga” dödliga allmänt filmintresserade skulle få ut särskilt mycket av denna film. Själv satte jag nyss IMDb-betyget 8. Kanske är filmen en sjua men den får ett bonuspoäng för att jag fortfarande har en liten kick av filmen och för att jag ÄLSKAR Metallica. Metal up your ass!

Nine Inch Nails - Came Back Haunted. Regissör: David Lynch

Black Sabbath - 13. Det första intrycket.

Inatt började iTunes att streama Black Sabbaths nya skiva 13. Peppad som fan började jag lyssna och tweetkommenterade efter varje låt, se bild nedan. Idag är jag ganska trött men efter ytterligare två genomlyssningar här på förmiddagen kan jag konstatera att jag fortfarande gillar skivan väldigt mycket.

Sätt igång och lyssna för bövelen: www.itunes.com/blacksabbath

Nine Inch Nails släpper ny skiva i år!

Jag är en musiknörd. Och det står jag för. Det kommer jag alltid att kunna stå för. Det enda som jag riktigt brinner för är musik. Det är på liv och död för mig. Jag har fått många kickar av musik och även om det inte sker lika ofta nu som när man var ung så inträffar de ibland fortfarande.

Nine Inch Nails är ett band som har gett mig många av dessa musikaliska kickar. Nine Inch Nails är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. Spontant är de topp tre i betydelse för mig. Trent Reznor är ett musikaliskt geni. Men alla genier slutar också producera genialiska grejer och efter att Trent la ner Nine Inch Nails så känns det som att han har gått på sparlåga. De filmsoundtrack han har skrivit med Atticus Ross har varit atmosfäriska och spännande men fungerar ju mer som ljudbilder än riktiga låtar med själ. Och bandet med frugan, How To Destroy Angels, har sina stunder men om man ska vara ärlig så är det LJUSÅR ifrån Nine Inch Nails.

Jag blev väldigt glad när Trent tidigare i år offentliggjorde att Nine Inch Nails var tillbaka som liveband och han har ju också sagt att nytt material lär komma i framtiden. Men han gillar att chockera och skriver nu i ett pressmeddelande (bilden ovan) hur han i hemlighet det senaste året har jobbat på ett nytt Nine Inch Nails-album, en slutprodukt som han själv beskriver som ”frankly fucking great.” och som ska släppas i år.  Detta gör mig extremt peppad och plötsligt är detta den skiva som jag ser mest fram emot i år. Jag tror att han mycket väl kan komma upp i samma nivå som underskattade With Teeth från 2005 (90-talsklassikerna The Downward Spiral och The Fragile kommer han dock aldrig kunna bräcka). Det blir en spännande tid framöver.

Heja Trent! Och tack för att du gör mig så glad och förväntansfull.

Ghosts Depeche Mode-cover och Japan

På det japanska versionen av Ghosts Infestissumam finns tre låtar som inte finns med på den standardutgåva som släpptes här i Europa:

- La Mantra Mori. Denna finns också i deluxe-utgåvan som släpptes i Europa och staterna.

- I'm a Marionette. ABBA-covern som fanns med som b-sida på Secular Haze-singeln.

- Waiting For The Night. En cover på en Depeche Mode-låt från klassiska skivan Violator. De är bra på att göra covers de där Namnlösa gastarna:

Nytt med Bombus och The Generals

Hej, här kommer lite skivtips på kommande skivor med svensk hårdrock!

Bombus släppte sin självbetitlade debutplatta 2010. Den tyckte jag var så oväntat skitbra att jag gav den en femteplacering på 2010 års lista över bästa skivor. De är på gång med en uppföljare och första smakprovet kan man spana in nedan. Fina vibbar som lovar gott inför nya skivan:



The Generals är ett annat band som släppte en fin debutplatta. Året var 2009 och den hamnade även den på min årsbästalista det året. Värmlänningarnas Entombed-dödsrock kryddat med tidig Hellacopters tilltalade mig mycket och var en kunglig skiva att dricka öl till det året. Den lite försenade uppföljaren släpps 16 maj och heter Blood For Blood. Titelspåret kan man lyssna och kika på nedan:

Black Sabbath – God Is Dead?

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av den nya Black Sabbath-plattan 13. När återföreningen var ett faktum blev jag peppad både en och två ggr, och lite ledsen däremellan. Men sedan kom ju den stora besvikelsen när Bill Ward hoppade av återföreningen. Och om detta avhopp handlade om pengar eller vad det nu var vet man ju kanske inte riktigt, men det suger hursomhelst. Och sedan kom också beskedet om Tonys cancer och det var ju en fruktansvärd nyhet. Jag fick en dum känsla av att han inte skulle överleva men det har han ju gjort.  Och med allt detta får man ju ändå någonstans tänka att skivan har skapats lite mot alla odds.

Första smakprovet har nu släppts och det är singeln ”God Is Dead?”. Jag var lite rädd att jag skulle bli enormt besviken, men det är jag absolut inte. Efter fyra genomlyssningar kan jag snarare konstatera att det är en riktigt bra låt. Ja, jag har ofta svårt att vara objektiv när det handlar om favoritband och idoler men va fan, låten ÄR bra.  Klart bättre än väntat. Mörka Iommi-gitarrer och då och då osar det 70-tals-Sabbath. Och sista delen av låten är riktigt bra. Jag är nöjd! Och ser nu mycket fram emot skivan och konserten i höst. Jag kan också rekommendera denna förhandsrapport om skivan, då blir man ännu mer peppad.

Ghost - Year Zero (musikvideo)

Briljant ny musikvideo med Ghost. Naket, sataniskt och lite olustigt.

Ghost: Year Zero (NSFW). from Nostromo on Vimeo.

Dave Grohl, Josh Homme och Trent Reznor

Hyfsat fin banduppsättning. Låten heter Mantra och är avslutningsspåret på Sound City: Real to Reel - soundtracket till dokumentärfilmen Sound City. En film (och skiva!) som jag rekommenderar.

Palms

Palms, så heter ett nytt band som består av tre snubbar från nedlagda Isis och Chino Moreno, sångaren från Deftones. Detta är ingen exklusiv nyhet, bandet har funnits ett tag, men för mig var det nytt. Och jag blir peppad. Och nyfiken. Jag har läst lite intervjuer med Isis-trion (Aaron Harris, Clifford Meyer och Jeff Caxide) och de har fortfarande varit väldigt spelsugna efter att Isis lades ner och har skrivit låtar under drygt två år. Och så har de hittat en sångöst i Moreno, och det är inte fy skam det inte. Jag tror att detta kan bli mycket bra. Isis tillhör ett av mina absoluta favoritband från 00-talet och Chinos spöklika sångröst är unik och känsloframkallande.

Den än så länge obetitlade skivan kommer 25 juni och släpps på Ipecac. Yeah.

Meshuggah - Pitch Black

Det har ryktats om att Meshuggah ska släppa nån form av EP här i dagarna och det stämde fint. Meshuggah släpper EP:n Pitch Black som innehåller dels en liveversion av låten Dancers To A Discordant System(från Obzen) och dels en låt som heter Pitch Black. Denna låt är en nygammal låt från 2003 och sägs ha spelats in runt samma veva som EP:n I spelades in. Det låter logiskt när man hör det. Typisk Fredrik Thordendal-soloflummig och ja, kunglig.

 

Soundgarden - By Crooked Steps

Ny musikvideo med Soundgarden regisserad av självaste Dave Grohl. Och då vet man att det blir kul. Segways är roligt. Och Matt Cameron är snyggast eftersom han har hjälm.

svenke: 2012 års bästa skivor

1. Woods Of Ypres - Wood 5: Grey Skies & Electric Light

Kom tidigt på året och gick ganska snabbt upp som en kandidat till årets skiva och den höll ända in i kaklet. Deprimerande och härlig, speciellt deprimerande med tanke på att sångaren och låtskrivaren dog innan skivan gavs ut.

2. Neurosis - Honor Found In Decay

Grabbarna/gubbarna från Neurosis gör det igen.

3. Black Breath - Sentenced To Life

Extremt bra dödsrock som fick mig att glömma min längtan efter en ny Death Breath-skiva

4. Baroness - Yellow & Green

Dubbelalbum med lite mer rock-/pop-inslag men fortfarande sjukt bra.

5. Old Man Gloom - No

Så tungt. NO!

6. High On Fire - De Vermis Mysteriis

Knarkigt och bra precis som det ska vara

7. Switch Opens - Joint Clash

Ex-Fingerspitzengefühl numera Switch Opens släpper sitt andra album vilket enligt mig är årets bästa svenska album.

8. Graveyard - Lights Out

Graveyard följer upp fjolårets Hisingen Blues med med en väldigt bra skva men den når inte riktigt upp till föregångaren.

9. Switchblade - 2012

Switchblade bjuder in ett gäng gästsångare och en hammondorgelspelare och utvecklar sitt sound ännu mer.

10. Scott Kelly, Steve von Till, Wino - Songs of Townes van Zandt
Två delar Neurosis och en del Daint Vitus tolkar Amerikansk folkmusik och resultatet blir riktigt bra.

Kriz: 2012 års bästa skivor

Utan krusiduller kommer så här min lista över 2012 års TIO bästa skivor.

10. Soundgarden - King Animal

Bitvis sjukt bra, bitvis ett försök av gamla gubbar att vara unga.

9. Imperial State Electric - Pop War
Sämre än debutplattan, men den har helt klart sina stunder. Rätt många också.

8. Thåström - Beväpna dig med vingar

En sämre version av "Kärlek är för dom". Växte efter att ha sett en handfull av låtarna live i somras.

7. Devin Townsend Project - Epicloud

Devin Townsend är sjuk i huvet och han känns väldigt kristen på det senaste släppet. Jag gillar det dock ändå!

6. The Soundtrack of our Lives - Throw it to the Universe

Plattan som får avsluta TSOOL:s karriär gör ingen besviken. Kanske den bästa skivan bandet släppt enligt mig.

5. First Aid Kit - The Lion's Roar

Ni som känner mig vet att jag går igång stämsång bestående av enbart två röster. The Beatles, System of a Down, Simon & Garfunkel osv. I år lägger jag till First Aid Kit på den listan.

4. Meshuggah - Koloss

Förjävla bra, men ingen ObZen! Meshuggah är dock alltid Meshuggah.

3. Mark Lanegan Band - Blues Funeral

Bättre än 2004 års "Bubblegum", som enligt P3 Rock var min absoluta favoritskiva det året. Ok.

2. The Mars Volta - Noctourniquet

Det bästa TMV släppt sedan "Frances The Mute", vilket inte säger lite.

1. Serj Tankian - Harakiri

Jag är sjukt svag för denna man. Egentligen kanske den inte bör ligga på första plats, men med tanke på hur sjuuukt mycket jag lyssnat på den här skivan i förhållande till de andra på listan så känns det inte mer än rättvist.

Hörs om ett år!

//Kriz

Rawk: 2012 års bästa skivor

Sådärja, årets viktigaste lista är klar. Och äntligen får man göra bokslut för 2012 och kan softa en tid innan 2013 är igång. Det känns bra. Jag har som vanligt ändrat och flyttat konstant mellan placeringarna. Och det är skivor som har tillkommit och skivor som har flyttats ut från topp 20. Och det finns skivor som jag känner att jag skulle ha lyssnat mer på. Imorgon lär jag ändra mig lite men i detta NU så ser listan ut som följer.


20. Tiamat – The Scarred People
När jag som tuff (!) metalkille på 90-talet fick höra Tiamats "A Deeper Kind of Slumber" (1997) blev jag lite chockad. Jag trodde de skulle vara hårdare men blev helt frälst av skivans drömska sound och Tiamat hjälpte mig att hitta ny intressant musik. Med The Scarred People fortsätter Tiamat förtrolla och fascinera. Förra skivan var till viss del en tillbakagång till tidiga Tiamat med några riktigt hårda låtar men på The Scarred People får gothrocken stå i centrum och även stråkar och blås får mycket plats. Och som vanligt är det en fantastisk skiva att ligga och blunda och drömma sig bort med.

19. The Soundtrack Of Our Lives – Throw It To The Universe
TSOOLs avslutande skiva kommer kanske inte upp i samma klass som deras superba tre första plattor, men det är ett mycket värdigt avslut på en imponerande karriär där ett stilla vemod får ta större plats än de tunga gitarrerna. Och skivan växte ytterligare efter giget på Cirkus, som fick fungera som mitt avslutningsgig för ett av Sveriges absolut bästa rockband genom tiderna.

18. Lana Del Rey – Born To Die – The Paradise Edition
Born To Die släpptes i början av året och jag gillade låten Video Games mycket. Även titelspåret och någon annan låt smågillades men sedan engagerade jag mig inte så mycket i resten. Men personen Lana Del Rey fascinerande med hennes mystik och man funderade lite på om hon bara är en skivbolagsprodukt eller om hon är ”äkta”. I höstas släpptes en deluxeutgåva av samma album, The Paradise Edition, med åtta nya låtar. När jag hörde och såg videon till singeln Ride (som är en av årets bästa låtar) blev jag på nytt fascinerad av denna artist. De nya låtarna är suveräna och Lana sjunger helt ocensurerade texter om sprit, droger och sorgsenhet. Och hennes sorgsna och mystiska framtoning berör mig. My pussy tastes like Pepsi Cola!

17. Kiss – Monster
Kiss styrs av Gene Simmons (63 år gammal) och Paul Stanley (60). Två pengakåta snubbar som  har sålt över 100 miljoner album. Och de borde inte ha intresset eller hungern att lägga energi på att skapa ett nytt bra rockalbum. Men ibland har man fel och det är underbart för i Monster har Kiss skrivit en riktigt bra skiva. Kanske har de insett att detta kan vara sista chansen att skriva en vettig Kiss-platta och har därmed lagt extra krut. Monster är på riktigt 70-talsosande och jag diggar i stort sett alla låtar.

16. Thåström - Beväpna dig med vingar
Soundet är mer maskinellt och matchar hur Thåström låter live. Det är ett mörkare och hårdare sound som också symboliserar Thåströms inre bättre. Det känns så i alla fall. Och jag gillar det. Dock så berörde Thåströms texter mig inte lika mycket denna gång. Inte på samma sätt som de två tidigare avskalade skivorna. Texterna på Beväpna dig med vingar känns inte lika personliga. Jag tror att detta hade mycket att göra med att jag aldrig såg Thåström i våras (jag kände väl att det hade blivit lite för mycket Thåström de senaste åren) men när jag såg den nya live-dvd:n så tog jag till mig låtarna betydligt bättre och skivan växte.

15. Pallbearer – Sorrow and Extinction
Pallbearer består av fyra snubbar från delstaten Arkansas i USA. Pallbearers melodiska och sorgsna doom imponerar mycket för att vara en debutplatta och blir aldrig tråkig att lyssna på. Jag har spelat denna platta många gånger till och från jobbet och är väldigt nyfiken på hur dessa herrars kommande musik kommer att utvecklas.

14. Baroness – Yellow & Green
Baroness senaste platta (uppföljaren till Red Album och Blue Record) är ett 18-spårigt dubbelabum  på över 70 minuter. En mastodontplatta. Jag gillar egentligen inte dubbelabum och det gör jag inte av den enkla anledningen att det ofta tar alldeles för lång tid att lyssna in sig på så mycket musik. Dessutom är det få band som klarar av att skriva så mycket musik som fyller ut ett dubbelalbum och lyckas hålla intresset rakt igenom. Men Baroness lyckas och har vågat att ta ut de musikaliska svängarna ordentligt och varierar ganska friskt mellan olika genrer. Tung, melodisk sludge som flörtar med pop, post-metal och progressiva tongångar som fascinerar.

13. High On Fire – De Vermis Mysteriis
I Close-Up Magazine-intervjun försökte Matt Pike förklara texterna till nya skivan som handlar om Jesus döda tvillingbror som är nån typ av tidsresenär. Väldigt obegripligt och knarkigt, men samtidigt kungligt. Skivan kanske inte når samma toppar som förra plattan men behåller mitt intresse hela vägen. Det är en bredare platta och produktionen är betydligt bättre och vettigare än föregångaren. Och jag skulle fortfarande kunna döda för Pikes gitarriff.

12. Graveyard – Lights Out
Förra årets skivsläpp var Graveyards stora genombrottsplatta för folket. Då vann de även priser på P3 Guld och Grammisgalan. Och släppte eget öl. All fanskap på en gång alltså. Att då släppa en ny skiva året efter är imponerande. Och svårt. Och Lights Out är en förbannat bra skiva. Den känns lite råare och skitigare med tydliga 70-talsnfluenser från Sabbath och de där banden. Men även om Lights Out är en bra skiva kommer den inte upp till samma höga nivå som Hisingen Blues. Eller så är man lite bortskämd.

11. Gojira - L'Enfant Sauvage
Gojira fantastiskt oförutsägbara och spännande metal är utmanande för örat. Och ganska svår att placera genremässigt, och såna band brukar jag gilla. Gojira är ett av få metalband idag som verkligen har sitt unika sound. På L'Enfant Sauvage fortsätter de att leverera sin extrema och skruvade form av teknisk dödsmetall. Det är spännande att lyssna på, mest för att det är ganska oförutsägbart med ovanliga låtstruktur, men bakom hårdheten lyckas Gojira också förmedla känslor.

10. Deftones – Koi No Yokan
När förre basisten Chi Cheng hamnade i koma efter en bilolycka kändes det som att det kunde vara slutet på bandet. Istället verkar de ha fått en nytändning och släppte ångestfyllda Diamond Eyes för två år sedan. Koi No Yokan fortsätter på samma spår men är mer experimentell. Variationen är större mellan de tyngre partierna och de mer drömska lugnare stunderna där Chino Moreno fascinerar och dominerar återigen med sin spöklika stämma. Som album tycker jag att låtarna, trots de stora variationerna, håller ihop albumtänket på ett bra sätt och Koi No Yokan känns som ett soundtrack till en berättelse om sorg och kärlek.

9. Ufomammut - Oro: Opus Alter och Oro: Opus Primum
Jag har under året lyssnat väldigt mycket på doombandet Ufomammut. Trions rymddoom beskrivs bäst som långsamma atmosfäriska ljudlandskap som byggs på lager för lager för att explodera. Visst går det även att koppla Ufomammut till band som t ex Sleep, Electic Wizard, Isis och mycket Neurosis men framförallt har bandet ett helt eget sound. Oro (guld på italienska) är en 90 minuter lång låt uppdelad på två skivor. Första delen, Opus Primum, släpptes i våras och del två, Opus Alter, släpptes nu i höst. Jag gör dock en liten fuling och räknar detta som ett enda album, vilket man borde göra. Oro bjuder på ett hypnotiserande musikaliskt verk som upplevs bäst ensam i mörkret på väldigt hög volym. Lyssna på låten Oroborus, förstaspåret från Opus Alter, så förstår du genast varför Ufomammut är så bra.

8. Soundgarden – King Animal
Soundgarden var det bästa av de fyra grungebanden från Seattle. Bland annat håller jag Superunknown som topp fem skivor genom tiderna, alla kategorier. Ja, jag är ett stort fan av bandet och blev lycklig när comebacken var ett faktum. Mina förväntningar sköt i höjden direkt men jag var ändå lite orolig över att bandet skulle låta trötta och oinspirerade så jag lyckades sänka förväntningarna trots allt. Men singeln satte uppe förväntningarna igen. Resultatet? Väl godkänt. Höjdpunkterna på King Animal är många och magin och det karaktäristiska soundet från 90-talet tittar ofta fram. Men visst är det en mer mogen och gubbrockig platta där den ungdomliga kraften inte riktigt finns där. Och det är ju en naturlig utveckling - något måste ju ha hänt på 16 år. Det är fantastiskt att höra Chris Cornells stämma där den hör hemma igen. Även övriga bandmedlemmars instrument känner man att man har saknat. Framförallt Kim Thayils helt unika gitarrsound har jag verkligen saknat. Några låtar går kanske på lite tomgång men i det stora hela är det en lyckad återföreningsplatta.

7. Katatonia – Dead End Kings
Precis när sommaren började bli sval och övergå till höst, mörker, kyla och självmord släpper Katatonias sitt nya album. Katatonia är urtypen för deppig höstmusik när den är som är bäst. Sedan jag upptäckte Katatonia med 2003 års Viva Emptiness har de levererat och fungerat som en röst i mörkret när man behöver den. Och jag tycker nog att Katatonia är bättre än någonsin, åtminstone har denna skiva gett mig mest tillsammans med The Great Cold Distance. Produktionen på Dead End Kings är perfekt och fantastiskt snygg med noga avvänjningar mellan tyngd och lugn och den vackra vemodigheten som ligger över hela skivan är svår att hejda sig mot. Kanske saknar jag de riktiga topparna som är högre på tidigare skivor men bredden imponerar. En komplett Katatonia-skiva.

6. Paradise Lost – Tragic Idol
Jag blir aldrig besviken på mina husgudar Paradise Lost och de levererar återigen på Tragic Idol. Svärtan och vemodet kombinerat med tyngden och de vackra melodierna gör detta till en av årets bästa skivor. Även om topparna är höga är denna platta inte helt fantastisk rakt igenom, det finns några anonyma låtar, och därmed halkar de ner lite på listan. Men bara lite.

5. Neurosis – Honor Found In Decay
Jag blev lite besviken efter de första genomlyssningarna. Honor Found In Decay är inte lika tung och brutal som föregångaren och det är svårt att komma in i plattan. Men sedan släppte det. Jag läste i CUM-intervjun (tror jag) att Scott Kelly poängterade att Neurosis inte är musik som man kan ha på i bakgrunden och som kräver sitt engagemang. Och visst är det så. Det är en påfrestande platta att lyssna på men som med tiden ger tillbaka så mycket. Neurosis ljudbild är denna gång mer avskalad och rå. Och därmed blir helhetsupplevelsen också att det är mer på riktigt. När man hittar rätt i denna känslosamma och hypnotiserande musikaliska upplevelse så vete fan om det finns någon annan musik som känns lika äkta.

4. Withcraft – Legend
Det var fem år sedan Witchcraft släppte en skiva senast och sen dess har bandet kommit lite i skymundan av Graveyard som lirar lite på samma planhalva med retrorocken i centrum. Men Witchcraft imponerar stort med sin ”comeback”. De var jävligt bra förut men med denna platta tar de ytterligare ett steg. Många har klagat på den uppiffade ljudbilden som Jens Bogren (som även har rattat Paradie Lost m fl) ligger bakom men jag gillar den. Visst är det ett modernare sound som skiljer sig från 70-talsretrosoundet från de tidigare skivorna men musiken tar absolut inte skada för det - snarare tvärtom. De tunga riffen och låtskriveriet imponerar och Magnus Pelanders coola sång är helt unik.

3. Meshuggah – Koloss
Meshuggahs Koloss var tillsammans med Soundgardens den skiva jag såg fram emot mest 2012.  Och Koloss gör mig inte besviken. Det är svängigt och tungt som fasiken och Meshuggah är fortfarande hårdast av alla. Samtidigt känns Koloss som det mest tillgängliga och kommersiella bandet har gjort – med Meshuggah-mått mätt. Koloss är inte lika meckig som t ex Obzen och är därför lätt att komma in i, på gott och ont. Meshuggah fortsätter att vara ett unikt metalband och har haft en speciell plats i mitt hjärta i snart 20 år.

2. Black Breath - Sentenced To Life
Jag är ytterst svag för amerikanernas version av Stockholmsdöds kryddat med hardcore och till viss del även punk och thrash.. Det är svinigt bra och svängigt och vinylen har snurrat otaliga varv på min skivspelare. Visst snor och lånar Black Breath grejer från många andra men vilka gör inte det? Och de gör det så snyggt att de inte behöver skämmas. Och blandningen gör ändå bandet lite unikt. För mig spöar Black Breath det mesta av dagens hårda musik och spelar en stil som för mig enklast beskrivs som ryggmärgsmetal. Den nostalgiska faktorn spelar naturligtvis mycket in i varför jag gillar det så mycket. Men i grund och botten är detta helt enkelt perfekt musik att dricka öl till och må bra till!

1. Alcest - Les Voyages de l'Âme
Jag har missat fransmannen Neige och hans projekt Alcest tidigare men blev fäst vid denna skiva från första stund när den släpptes först av allt i början av året. Det är också den skiva som jag nog har lyssnat på mest av alla skivor i år. Les Voyages de l'Âme erbjuder drömsk, vemodig och vacker musik kryddat med lite lätt black metal. Det är en omfamnande skiva jag har lyssnat på om och om igen och gillar lika mycket varje gång. Jag resonerar ofta som så att de skivor som hamnar högst på årets bästa-listan är de skivor påverkar mig mest känslomässigt. Les Voyages de l'Âme är en fantastisk på att förmedla känslor och få världen utanför att försvinna.

Sammanfattning:

20. Tiamat – The Scarred People
19. The Soundtrack Of Our Lives – Throw It To The Universe
18. Lana Del Rey – Born To Die – The Paradise Edition
17. Kiss – Monster
16. Thåström - Beväpna dig med vingar
15. Pallbearer – Sorrow and Extinction
14. Baroness – Yellow & Green
13. High On Fire – De Vermis Mysteriis
12. Graveyard – Lights Out
11. Gojira - L'Enfant Sauvage
10. Deftones – Koi No Yokan
9. Ufomammut - Oro: Opus Alter och Oro: Opus Primum
8. Soundgarden – King Animal
7. Katatonia – Dead End Kings
6. Paradise Lost – Tragic Idol
5. Neurosis – Honor Found In Decay
4. Withcraft – Legend
3. Meshuggah – Koloss
2. Black Breath - Sentenced To Life
1. Alcest - Les Voyages de l'Âme