Rawk: 2012 års bästa skivor

Sådärja, årets viktigaste lista är klar. Och äntligen får man göra bokslut för 2012 och kan softa en tid innan 2013 är igång. Det känns bra. Jag har som vanligt ändrat och flyttat konstant mellan placeringarna. Och det är skivor som har tillkommit och skivor som har flyttats ut från topp 20. Och det finns skivor som jag känner att jag skulle ha lyssnat mer på. Imorgon lär jag ändra mig lite men i detta NU så ser listan ut som följer.


20. Tiamat – The Scarred People
När jag som tuff (!) metalkille på 90-talet fick höra Tiamats "A Deeper Kind of Slumber" (1997) blev jag lite chockad. Jag trodde de skulle vara hårdare men blev helt frälst av skivans drömska sound och Tiamat hjälpte mig att hitta ny intressant musik. Med The Scarred People fortsätter Tiamat förtrolla och fascinera. Förra skivan var till viss del en tillbakagång till tidiga Tiamat med några riktigt hårda låtar men på The Scarred People får gothrocken stå i centrum och även stråkar och blås får mycket plats. Och som vanligt är det en fantastisk skiva att ligga och blunda och drömma sig bort med.

19. The Soundtrack Of Our Lives – Throw It To The Universe
TSOOLs avslutande skiva kommer kanske inte upp i samma klass som deras superba tre första plattor, men det är ett mycket värdigt avslut på en imponerande karriär där ett stilla vemod får ta större plats än de tunga gitarrerna. Och skivan växte ytterligare efter giget på Cirkus, som fick fungera som mitt avslutningsgig för ett av Sveriges absolut bästa rockband genom tiderna.

18. Lana Del Rey – Born To Die – The Paradise Edition
Born To Die släpptes i början av året och jag gillade låten Video Games mycket. Även titelspåret och någon annan låt smågillades men sedan engagerade jag mig inte så mycket i resten. Men personen Lana Del Rey fascinerande med hennes mystik och man funderade lite på om hon bara är en skivbolagsprodukt eller om hon är ”äkta”. I höstas släpptes en deluxeutgåva av samma album, The Paradise Edition, med åtta nya låtar. När jag hörde och såg videon till singeln Ride (som är en av årets bästa låtar) blev jag på nytt fascinerad av denna artist. De nya låtarna är suveräna och Lana sjunger helt ocensurerade texter om sprit, droger och sorgsenhet. Och hennes sorgsna och mystiska framtoning berör mig. My pussy tastes like Pepsi Cola!

17. Kiss – Monster
Kiss styrs av Gene Simmons (63 år gammal) och Paul Stanley (60). Två pengakåta snubbar som  har sålt över 100 miljoner album. Och de borde inte ha intresset eller hungern att lägga energi på att skapa ett nytt bra rockalbum. Men ibland har man fel och det är underbart för i Monster har Kiss skrivit en riktigt bra skiva. Kanske har de insett att detta kan vara sista chansen att skriva en vettig Kiss-platta och har därmed lagt extra krut. Monster är på riktigt 70-talsosande och jag diggar i stort sett alla låtar.

16. Thåström - Beväpna dig med vingar
Soundet är mer maskinellt och matchar hur Thåström låter live. Det är ett mörkare och hårdare sound som också symboliserar Thåströms inre bättre. Det känns så i alla fall. Och jag gillar det. Dock så berörde Thåströms texter mig inte lika mycket denna gång. Inte på samma sätt som de två tidigare avskalade skivorna. Texterna på Beväpna dig med vingar känns inte lika personliga. Jag tror att detta hade mycket att göra med att jag aldrig såg Thåström i våras (jag kände väl att det hade blivit lite för mycket Thåström de senaste åren) men när jag såg den nya live-dvd:n så tog jag till mig låtarna betydligt bättre och skivan växte.

15. Pallbearer – Sorrow and Extinction
Pallbearer består av fyra snubbar från delstaten Arkansas i USA. Pallbearers melodiska och sorgsna doom imponerar mycket för att vara en debutplatta och blir aldrig tråkig att lyssna på. Jag har spelat denna platta många gånger till och från jobbet och är väldigt nyfiken på hur dessa herrars kommande musik kommer att utvecklas.

14. Baroness – Yellow & Green
Baroness senaste platta (uppföljaren till Red Album och Blue Record) är ett 18-spårigt dubbelabum  på över 70 minuter. En mastodontplatta. Jag gillar egentligen inte dubbelabum och det gör jag inte av den enkla anledningen att det ofta tar alldeles för lång tid att lyssna in sig på så mycket musik. Dessutom är det få band som klarar av att skriva så mycket musik som fyller ut ett dubbelalbum och lyckas hålla intresset rakt igenom. Men Baroness lyckas och har vågat att ta ut de musikaliska svängarna ordentligt och varierar ganska friskt mellan olika genrer. Tung, melodisk sludge som flörtar med pop, post-metal och progressiva tongångar som fascinerar.

13. High On Fire – De Vermis Mysteriis
I Close-Up Magazine-intervjun försökte Matt Pike förklara texterna till nya skivan som handlar om Jesus döda tvillingbror som är nån typ av tidsresenär. Väldigt obegripligt och knarkigt, men samtidigt kungligt. Skivan kanske inte når samma toppar som förra plattan men behåller mitt intresse hela vägen. Det är en bredare platta och produktionen är betydligt bättre och vettigare än föregångaren. Och jag skulle fortfarande kunna döda för Pikes gitarriff.

12. Graveyard – Lights Out
Förra årets skivsläpp var Graveyards stora genombrottsplatta för folket. Då vann de även priser på P3 Guld och Grammisgalan. Och släppte eget öl. All fanskap på en gång alltså. Att då släppa en ny skiva året efter är imponerande. Och svårt. Och Lights Out är en förbannat bra skiva. Den känns lite råare och skitigare med tydliga 70-talsnfluenser från Sabbath och de där banden. Men även om Lights Out är en bra skiva kommer den inte upp till samma höga nivå som Hisingen Blues. Eller så är man lite bortskämd.

11. Gojira - L'Enfant Sauvage
Gojira fantastiskt oförutsägbara och spännande metal är utmanande för örat. Och ganska svår att placera genremässigt, och såna band brukar jag gilla. Gojira är ett av få metalband idag som verkligen har sitt unika sound. På L'Enfant Sauvage fortsätter de att leverera sin extrema och skruvade form av teknisk dödsmetall. Det är spännande att lyssna på, mest för att det är ganska oförutsägbart med ovanliga låtstruktur, men bakom hårdheten lyckas Gojira också förmedla känslor.

10. Deftones – Koi No Yokan
När förre basisten Chi Cheng hamnade i koma efter en bilolycka kändes det som att det kunde vara slutet på bandet. Istället verkar de ha fått en nytändning och släppte ångestfyllda Diamond Eyes för två år sedan. Koi No Yokan fortsätter på samma spår men är mer experimentell. Variationen är större mellan de tyngre partierna och de mer drömska lugnare stunderna där Chino Moreno fascinerar och dominerar återigen med sin spöklika stämma. Som album tycker jag att låtarna, trots de stora variationerna, håller ihop albumtänket på ett bra sätt och Koi No Yokan känns som ett soundtrack till en berättelse om sorg och kärlek.

9. Ufomammut - Oro: Opus Alter och Oro: Opus Primum
Jag har under året lyssnat väldigt mycket på doombandet Ufomammut. Trions rymddoom beskrivs bäst som långsamma atmosfäriska ljudlandskap som byggs på lager för lager för att explodera. Visst går det även att koppla Ufomammut till band som t ex Sleep, Electic Wizard, Isis och mycket Neurosis men framförallt har bandet ett helt eget sound. Oro (guld på italienska) är en 90 minuter lång låt uppdelad på två skivor. Första delen, Opus Primum, släpptes i våras och del två, Opus Alter, släpptes nu i höst. Jag gör dock en liten fuling och räknar detta som ett enda album, vilket man borde göra. Oro bjuder på ett hypnotiserande musikaliskt verk som upplevs bäst ensam i mörkret på väldigt hög volym. Lyssna på låten Oroborus, förstaspåret från Opus Alter, så förstår du genast varför Ufomammut är så bra.

8. Soundgarden – King Animal
Soundgarden var det bästa av de fyra grungebanden från Seattle. Bland annat håller jag Superunknown som topp fem skivor genom tiderna, alla kategorier. Ja, jag är ett stort fan av bandet och blev lycklig när comebacken var ett faktum. Mina förväntningar sköt i höjden direkt men jag var ändå lite orolig över att bandet skulle låta trötta och oinspirerade så jag lyckades sänka förväntningarna trots allt. Men singeln satte uppe förväntningarna igen. Resultatet? Väl godkänt. Höjdpunkterna på King Animal är många och magin och det karaktäristiska soundet från 90-talet tittar ofta fram. Men visst är det en mer mogen och gubbrockig platta där den ungdomliga kraften inte riktigt finns där. Och det är ju en naturlig utveckling - något måste ju ha hänt på 16 år. Det är fantastiskt att höra Chris Cornells stämma där den hör hemma igen. Även övriga bandmedlemmars instrument känner man att man har saknat. Framförallt Kim Thayils helt unika gitarrsound har jag verkligen saknat. Några låtar går kanske på lite tomgång men i det stora hela är det en lyckad återföreningsplatta.

7. Katatonia – Dead End Kings
Precis när sommaren började bli sval och övergå till höst, mörker, kyla och självmord släpper Katatonias sitt nya album. Katatonia är urtypen för deppig höstmusik när den är som är bäst. Sedan jag upptäckte Katatonia med 2003 års Viva Emptiness har de levererat och fungerat som en röst i mörkret när man behöver den. Och jag tycker nog att Katatonia är bättre än någonsin, åtminstone har denna skiva gett mig mest tillsammans med The Great Cold Distance. Produktionen på Dead End Kings är perfekt och fantastiskt snygg med noga avvänjningar mellan tyngd och lugn och den vackra vemodigheten som ligger över hela skivan är svår att hejda sig mot. Kanske saknar jag de riktiga topparna som är högre på tidigare skivor men bredden imponerar. En komplett Katatonia-skiva.

6. Paradise Lost – Tragic Idol
Jag blir aldrig besviken på mina husgudar Paradise Lost och de levererar återigen på Tragic Idol. Svärtan och vemodet kombinerat med tyngden och de vackra melodierna gör detta till en av årets bästa skivor. Även om topparna är höga är denna platta inte helt fantastisk rakt igenom, det finns några anonyma låtar, och därmed halkar de ner lite på listan. Men bara lite.

5. Neurosis – Honor Found In Decay
Jag blev lite besviken efter de första genomlyssningarna. Honor Found In Decay är inte lika tung och brutal som föregångaren och det är svårt att komma in i plattan. Men sedan släppte det. Jag läste i CUM-intervjun (tror jag) att Scott Kelly poängterade att Neurosis inte är musik som man kan ha på i bakgrunden och som kräver sitt engagemang. Och visst är det så. Det är en påfrestande platta att lyssna på men som med tiden ger tillbaka så mycket. Neurosis ljudbild är denna gång mer avskalad och rå. Och därmed blir helhetsupplevelsen också att det är mer på riktigt. När man hittar rätt i denna känslosamma och hypnotiserande musikaliska upplevelse så vete fan om det finns någon annan musik som känns lika äkta.

4. Withcraft – Legend
Det var fem år sedan Witchcraft släppte en skiva senast och sen dess har bandet kommit lite i skymundan av Graveyard som lirar lite på samma planhalva med retrorocken i centrum. Men Witchcraft imponerar stort med sin ”comeback”. De var jävligt bra förut men med denna platta tar de ytterligare ett steg. Många har klagat på den uppiffade ljudbilden som Jens Bogren (som även har rattat Paradie Lost m fl) ligger bakom men jag gillar den. Visst är det ett modernare sound som skiljer sig från 70-talsretrosoundet från de tidigare skivorna men musiken tar absolut inte skada för det - snarare tvärtom. De tunga riffen och låtskriveriet imponerar och Magnus Pelanders coola sång är helt unik.

3. Meshuggah – Koloss
Meshuggahs Koloss var tillsammans med Soundgardens den skiva jag såg fram emot mest 2012.  Och Koloss gör mig inte besviken. Det är svängigt och tungt som fasiken och Meshuggah är fortfarande hårdast av alla. Samtidigt känns Koloss som det mest tillgängliga och kommersiella bandet har gjort – med Meshuggah-mått mätt. Koloss är inte lika meckig som t ex Obzen och är därför lätt att komma in i, på gott och ont. Meshuggah fortsätter att vara ett unikt metalband och har haft en speciell plats i mitt hjärta i snart 20 år.

2. Black Breath - Sentenced To Life
Jag är ytterst svag för amerikanernas version av Stockholmsdöds kryddat med hardcore och till viss del även punk och thrash.. Det är svinigt bra och svängigt och vinylen har snurrat otaliga varv på min skivspelare. Visst snor och lånar Black Breath grejer från många andra men vilka gör inte det? Och de gör det så snyggt att de inte behöver skämmas. Och blandningen gör ändå bandet lite unikt. För mig spöar Black Breath det mesta av dagens hårda musik och spelar en stil som för mig enklast beskrivs som ryggmärgsmetal. Den nostalgiska faktorn spelar naturligtvis mycket in i varför jag gillar det så mycket. Men i grund och botten är detta helt enkelt perfekt musik att dricka öl till och må bra till!

1. Alcest - Les Voyages de l'Âme
Jag har missat fransmannen Neige och hans projekt Alcest tidigare men blev fäst vid denna skiva från första stund när den släpptes först av allt i början av året. Det är också den skiva som jag nog har lyssnat på mest av alla skivor i år. Les Voyages de l'Âme erbjuder drömsk, vemodig och vacker musik kryddat med lite lätt black metal. Det är en omfamnande skiva jag har lyssnat på om och om igen och gillar lika mycket varje gång. Jag resonerar ofta som så att de skivor som hamnar högst på årets bästa-listan är de skivor påverkar mig mest känslomässigt. Les Voyages de l'Âme är en fantastisk på att förmedla känslor och få världen utanför att försvinna.

Sammanfattning:

20. Tiamat – The Scarred People
19. The Soundtrack Of Our Lives – Throw It To The Universe
18. Lana Del Rey – Born To Die – The Paradise Edition
17. Kiss – Monster
16. Thåström - Beväpna dig med vingar
15. Pallbearer – Sorrow and Extinction
14. Baroness – Yellow & Green
13. High On Fire – De Vermis Mysteriis
12. Graveyard – Lights Out
11. Gojira - L'Enfant Sauvage
10. Deftones – Koi No Yokan
9. Ufomammut - Oro: Opus Alter och Oro: Opus Primum
8. Soundgarden – King Animal
7. Katatonia – Dead End Kings
6. Paradise Lost – Tragic Idol
5. Neurosis – Honor Found In Decay
4. Withcraft – Legend
3. Meshuggah – Koloss
2. Black Breath - Sentenced To Life
1. Alcest - Les Voyages de l'Âme