2010 bjöd på ett bra och jämnt skivår. Som vanligt känns det som att jag har tagit nytt lyssningsrekord igen, vilket helt och hållet beror på Spotify som jag använder bokstavligen flera timmar om dagen. När jag påbörjade listan och listade skivor som jag ansett att jag hade lyssnat på så mycket att jag har hyfsat koll hade jag 45 skivor i högen. Jag valde ut 25 av dessa i form av en topp 20 och fem bubblare.
Jag har också gjort en Spotify-playlist med en låt från respektive skiva. Förutom Zombiekrig då som inte finns på Spotify.
http://open.spotify.com/user/rawk666/playlist/0ihR02xALLSNBShvVqDfSk
Bubblare:
Hardcore Superstar - Split Your Lip
Stone Sour - Audio Secrecy
Witchery – Witchkrieg
Imperial State Electric - Imperial State Electric
Motörhead - The World Is Yöurs
20. The Sword - Warp Riders
Lasse Ulrichs favoriter är tillbaka med ett nytt album. I förhållande till förra skivan har det också skett viss utveckling. Warp Riders är mer stonerrock när föregångaren var mer doom. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den utvecklingen, både bra och dåligt tror jag. Det osar 70-tal och det är hög klass på riffandet. Och svänger utav helsicke. Och hela texttemat är skönt nördigt. Men suveränt. Årets snyggaste skivomslag dessutom.
19. Watain – Lawless Darkness
Uppsalabandet själva samt vissa recensenter snackar om att denna platta är ett uppvaknande och räddning för hela black metal-genren. Själv har jag ingen åsikt kring detta, jag brinner för lite för black metal och är för lite insett för att kunna säga något sådant. Jag gillar skivan som fasiken dock. Inte en renodlad black metal-platta i min mening, snarare en grym blandning mellan thrash och black. Jag får t ex ofta vibbar från Ride The Lightning. Intervjun i Close-up tyder på att sångaren är en rätt störd kille men de är förbannat duktiga musiker. Kul också att de fick vinna årets hårdrocksgrammis.
18. Airbourne – No Guts. No Glory
Airbourne hymlar inte med att de spelar AC/DC-rock. Men de gör det med sådan energi och pondus att det blir hur grymt som helst. No Guts. No Glory är en helt klart värdig uppföljare till debuten Runnin’ Wild. Kanske finns det någon onödig filler på skivan och visst är några låtar för lika varandra men låtar som It Ain’t Over Till It’s Over, Raise The Flag, Blonde, Bad And Beautiful och Back On The Bottle är så fullkomlig riffrock att det inte spelar någon roll. Dessutom är Airbourne ett av världens bästa liveband just nu.
17. Shining - Blackjazz
Danko listade denna platta som årets bästa platta och givetvis blir man nyfiken. Och jag blev minst sagt glatt överraskad och överraskad. Shining spelar någon form av norsk elektronisk cp-rock med jazzinfluenser och black metal. Helt galet och en grym upplevelse. Det är inget snack om att de är extremt duktiga musiker, jag hänger ofta inte alls med vad de sysslar med. Gillar man utflippade grejer eller t ex noise och industri eller bara är ett fan av experimentell musik överhuvudtaget får man absolut inte missa detta. Nu hamnar den relativt långt ner på listan eftersom jag inte hann komma in i skivan helt och hållet innan jag sammanfattade året men den växer hela tiden och slutar inte fascinera.
16. Danko Jones – Below The Belt
Soundet är som väntat hårdare än på förra skivan som ju i mångt och mycket var en besvikelse. Med Below The Belt är Danko är definitivt tillbaka och han vet vad han gör. Skivan är ovanligt lätt att komma in i och har många självklara hits som sätter sig direkt. Inte visste jag att t ex en låt om att göra slut kunde låta så catchy (I Wanna Break Up With You). Texterna är vad de är och han gör det med glimten i ögat. Danko är kung och behövs.
15. Misantropic - Insomnia
Oväntat bra ös från Umeå som man blir glad och arg av på samma gång. Tänk en blandning på Slayer-thrash, punk, och rock & roll. En härlig käftsmäll helt enkelt. Och tuffast är att det för ovanlighetens skull är kvinnlig sång.
14. Zombiekrig - Undantagstillstånd
Jag fick upp ögonen för detta band när jag hörde de på P3 Rock för en tid sedan. Och sedan när jag läste deras presentationstext så fick jag grym igenkännelse (byt ut några namn så är man hemma) och blev kär:
”Vi är dom som hade hår för hela ansiktet och Carcass-longsleeve på klasskortet. Som förstörde ditt högstadiedisco med Sepulturacovers 1992. Vi slet kilometermetervis kassett-tejp med Revel in flesh, Dyers eve, Troops of Doom, Inner Self och Seasons in the Abyss. Vi levde när Entombed, Dismember och Edge of Sanity ägde Svea Rike. Vi fick våra revben söndermoshpittade på magasinsgatan. Vi drack folköl och hatade Ace of Base. Vi bandade Headbangers Ball på söndagnätterna. Vi störde ihjäl oss på dig, din brorsa, dina kläder och dina dance moves. Fan va sweet det var.”
Zombiekrig är ett svenskt band som spelar thrash metal på svenska. Och det är hur bra som helst. Bland deras influenser nämns bl a ”Metallica 1984” och ”Megadeth innan dom blev gay” och det hörs verkligen på musiken ty riffen osar verkligen old school thrash och man anar Hetfield lite här och var. Men det görs med kärlek och det är kungliga riff. Att sjunga på svenska verkar lite inne nuförtiden (Dundertåget, Invasionen m fl) men Zombiekrig gör det tuffast av alla och den hårda och brutala svenskan gör att det blir punkigt och uppkäftigt som fan. Jag får också en del LOK-vibbar ty många av texterna är fyndiga och roliga som ”Dö för fan. Sluta andas – stick” och ”Håll Käften Ge Mig Dina Pengar”.
13. Exodus – Exhibit B: The Human Condition
Exodus fyllde 30 i 2010 och har haft en jäkla massa strul med dödsfall, skivbolagsstrul och medlemsbyten under sin karriär. Kul att det verkar flyta på bra nu och att de får släppa skivor. Exhibit B: The Human Condition är en uppföljare till 2007 års ”The Atrocity Exhibition... Exhibit A” och behandlar människans mörka sidor. Kanske inte ett särskilt unikt ämne men musiken får tala istället och Exodus har skapat en skiva med suverän thrash som spöar det mesta av allt annat som finns där ute. Det är inte klassisk snabb thrash med korta låtar à la Reign In Blood. Istället är det komplexa riff och låtar och hela skivan klockar in på 74 minuter. Man behöver naturligtvis tid att komma in i skivan men man blir belönad eftersom det är så välskrivet och varierande. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av dessa Bay Area-veteraner över att de har lyckats knåpa ihop detta. Årets bästa thrash metal-platta.
12. Triptykon – Eparistera Daimones
Jag tyckte att Celtic Frost-skivan Monotheist var helt suverän och när bandet splittrades får man se denna skiva som den naturliga uppföljaren eftersom det är frontfiguren Tom Gabriel Fischers nya band. Tyngden är lika imponerande som på Monotheist och jag är återigen fascinerad över de förvridna riffen och tyngden. Det är fängslande på alla sätt. Lyssna bara när inledningspåret Goetia kommer igång vid 2:09. Skivsomslaget pryds av en målning signerad en viss H.R.Giger, vilket passar perfekt in i musiken. I längden blir tyngden och mörkret nästan lite för mycket men i lämpliga doser är detta det tyngsta soundet 2010. Nu hoppas jag bara att de levererar på samma sätt live på House of metal i mars.
11. High On Fire – Snakes For The Divine
Massiv, mullrande, primitiv stonerdoom-metal som krossar och kör över det mesta. En låt i taget är detta hur bra som helst men som helhet blir det lätt lite ensidigt vilket hade kunnat räddas upp om låtarna var mer rakt på sak (nerbantade) och produktionen, framförallt sången, inte var så torr. Men så går jag tillbaka och slänger på t ex Bastard Samurai och känner att det här ändå är så krossande bra.
10. Kylesa - Spiral Shadow
Ett av metalvärldens mest intressanta och unika band just nu. De verkar också ha löjligt lätt att skriva låtar med tanke på hur bra fjolårets skivsläpp Static Tensions var, en skiva som jag inte ens har hunnit lessna på. Det är svårt att beskriva Kylesas sound och det är väl det som gör att det är så intressant. Jag har kommit fram till att det egentligen inte är tyngden som berör utan snarare de psykedeliska och flummiga partierna som är bandets storhet. Man slukas lätt in i musiken och hamnar i ett slags trans. Kylesa fortsätter att utvecklas och vara unika på Spiral Shadow. En skiva som räcker länge och som är… oemotståndlig skulle jag säga.
9. Iron Maiden - The Final Frontier
Iron Maiden 2010 - ska det vara något? Ett klassiskt hårdrocksband som har hållit igång sen i mitten av 70-talet borde ha blivit ointressanta för länge sedan. Om man jämför med andra band som har en liknande historia och kult kring sig så är det många som har spelat ut sin roll för längesen. Men det tycker jag inte att Iron Maiden har gjort. Det märks tydligt att de brinner för musikskrivandet och framförallt vill utmana sig själva. Och The Final Frontier är intressant på många sätt. Det här är ingen skiva för Maiden-fans som vill ha nya Maiden-hits. Här finns inga sådana. Istället dyker Maiden ner djupare i proggträsket och utforskar territorium som de har varit inne på tidigare på deras album på 2000-talet. Introt kändes både tufft och konstigt första gången man hörde det. Nu känns det bara konstigt och ointressant och i mitt tycke drar det ner betyget lite på skivan. Ironiskt nog tror jag dock att detta har gjort att man lättare har kommit in i fler låtar eftersom man inte har ägnat förstaspåret så mycket uppmärksamhet. The Final Frontier är en skiva som kräver mycket tid att komma in i men många sekvenser är så bra och fantastiska att det är lätt värt besväret. Bästa spår? The Talisman.
8. Khoma – A Final Storm
Likt förra skivan, fantastiska The Second Wave, har A Final Storm fått äckligt bra recensioner. Men av många skäl är inte A Final Storm lika chockerande bra som förra plattan och når kanske inte samma höjder. Samtidigt tycker jag att skivan är jämnare och känns mer genomarbetad och genomtänkt än sin föregångare. Och det tar tid att komma in i skivan. Och det är ett bra tecken om något på att en skiva är bra. Själv är jag upp och ner på vad jag egentligen tycker om A Final Storm. Jag blev egentligen lite besviken på den till början men i höstas började den växa enormt och det är helt klart en av 2010 års bästa skivor.
7. Fear Factory – Mechanize
Skivorna Archetype och Transgression (från 2004 respektive 2005) var helt okej men i jämförelse med bandets tidigare verk så faller de platt. Detta beror helt och hållet på att Dino Cazares har saknats. Och efter många turer hit och dit är han nu tillbaka i bandet. Det är lite tråkigt att inte hela originaluppsättningen är tillbaka men nya trummisen Gene Hogland är en minst lika bra trummis som Herrera. Skivan är en klar tillbakagång till soundet på Fear Factorys mästerverk Demanufacture från 1995 och det är lika hårt och skoningslöst. Nämnda Hogland smattrar på ett sätt som låter omänskligt och tillsammans med Cazares exakta riff känns det fräschare, mer intensivt och varierande än på länge. Sångaren Burton C Bell har alltid behandlat olika mörka och skrämmande framtidsscenarier i sina texter men väljer nu att skriva om nuet eftersom han menar att världen idag på många sätt har blivit den värld han brukade måla upp på 90-talet. I like it. Jag trodde att jag skulle känna att Fear Factorys sound kändes lite förlegat men tvärtom känns det förvånansvärt fräscht även om jag känner viss nostalgi. Ett välskrivet album som kanske inte når lika högt som den suveräna trippeln Demanufacture, Obsolete och Digimortal men är samtidigt inte långt därifrån. Lyssna på låtarna Mechanize, Fear Campaign, Christploitation och Final Exit så förstår du varför Fear Factorys Terminator metal fortfarande är så bra.
6. Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I’ve Seen It. There Is A Heaven, Let’s Keep It A Secret
Jag blir väl inte direkt jättepeppad när jag normalt hör ordet ”screamo” eller vad man det nu är för officiell genre på detta band. Men efter att ha läst en lite för pretto recension i Close-up kände jag att jag var tvungen att lyssna. Och jag tycker det är svinbra. Dessa tatuerade ungtuppar levererar verkligen. Det är stundtals helt galet men hela tiden intressant. Och tungt. Sångaren är suverän och skiftar sångstil konstant. Hardcore, döds, emo. Eller ett snabbare hardcore-Meshuggah. Lyssna på Fuck, en av 2010 års bästa låtar.
5. Bombus – Bombus
Jag älskar när det släpps en skiva med ett band som man aldrig hört talats om och det är hur bra som helst. Ännu roligare att det visar sig vara svenskar naturligtvis. Göteborgarna låter som en blandning mellan Black Sabbath, High On Fire och Motörhead. Det är groovigt och doomigt och fantastiskt bra. En chockerande bra debut och jag hoppas att de kan vara lika bra på kommande plattor och att de är lika bra live som ryktet säger.
4. Deftones – Diamond Eyes
Jag är ett stort fan av Deftones tre första skivor med sedan har faktiskt intresset svalnat mer och mer för varje år och skivsläpp. Det var dock basisten Chi Chengs öde och alla intervjuer kring detta som gjorde att jag blev nyfiken på att lyssna på Diamond Eyes. Och det är jag glad över att jag gjorde eftersom det här är det bästa Deftones har gjort på tio år. Känslorna och ångesten för sin bandmedlem genomsyrar hela plattan och Chino Morenos spöklika och karaktäristiska stämma berör mer än någonsin. Soundet är det tyngsta Deftones har kunnat frambringa vilket antagligen beror på att gitarristen använder 8-strängade Meshuggah-gitarrer på skivan.
3. Monster Magnet - Mastermind
Nej, det blev ingen ny Powertrip den här gången heller säger folk säkerligen om denna platta. Käften säger jag. Powertrip var tio år sedan och med tanke på vad som har hänt däremellan så skulle det vara konstigt om Dave skulle skriva en likadan platta. Powertrip är också den skiva som skiljer sig mest från resten av diskografin. Men nu snackar vi Mastermind. Det som slår mig först när jag lyssnar på Mastermind är hur mörk och tung den är. Först och främst till soundet, Monster Magnet har aldrig haft ett såhär tungt sound. Lyssna bara på basslingan på förstaspåret eller de tunga gitarrerna på dängan Bored With Sorcery. Men Mastermind är också en mörk platta när man lyssnar på texterna. Texterna är skrivna i ett motell i en av LA:s slitna förorter där Dave Wyndorf tvingades bo kvar när hans producent blev fast i Europa pga vulkanaskan. Texterna är en blandning av nergångna människor; prostituerade och nerknarkade personer, blandat med inspiration från kabel-tv;n och hans egna fantasier men framförallt Daves upplevelser de senaste åren. Och det är på många sätt det som gör skivan extra intressant. Det är inget snack om att han har gått igenom ett par jobbiga år sen överdosen. Och han framför texterna på ett ypperligt sätt eftersom sången är bättre och mer karaktäristisk än någonsin. Låtarna då? Som helhet ett kraftfullt album som är vigt åt att framföras live. Det märks tydligt. Det finns också några riktiga toppar med nämnda Bored With Sorcery, singeln Gods And Punks, Dig That Hole, Mastermind och 100 Million Miles. Dave Wyndorf levererar och jag har djup respekt för farbrorn.
2. Kvelertak – Kvelertak
Jag läste någonstans att Kvelertak är det bästa som har hänt norsk rock sedan Turbonegro och blev nyfiken på att lyssna. Och jag håller lätta med. Visst finns det likheter med just Turbonegro men Kvelertak är snarare Turbonegro på steroider; svängig, hård rock med metal- och hardcoreinfluenser och med en sångare vid namn Erlend Hjelvik som vrålar på norska. Jag får också en del Nine-vibbar. Jag blir så jäkla sugen på att dricka mjöd, svettas och headbangas när jag hör detta. Eller mer kortfattat: Denna skiva får man inte missa.
1. The Dillinger Escape Plan – Option Analysis
Jag antar att det är lätt för många att bara avfärda detta magnifika band som oväsen men bakom de mest galna riffen och brutaliteten är det i grund och botten vansinnigt bra låtar. The Dillinger Escape Plan fortsätter att vara ett helt unikt band. Styrkan i bandet är variationen och det går egentligen att babbla upp alla möjliga genrer man kan tänka sig och ändå hitta dessa i Option Analysis. Under en och samma låt kan det blandas hejvilt mellan metal, jazz, hardcore, arenarock och elektronisk musik vilket egentligen inte borde funka men det gör det - och det säger allt om TDEPs storhet. Förra plattan Ire Works var för mig en liten besvikelse, och ett steg bakåt i jämförelse med Miss Machine, men Option Analysis är bandets bästa platta eftersom den är så varierad och välskriven. Bästa låten (årets bästa låt!), och kanske ändå lättast att fastna för, är utan tvekan Widower. Börja med den. Och fortsätt sedan med ”Farewell, Mona Lisa”, ”Gold Teeth on a Bum”, ”I Wouldn't If You Didn't och "Parasitic Twins” – då förstår ni genast storheten. Och sedan är det bara att fortsätta lyssna in sig på skivan. Jag har haft Option Analysis som en tydlig årets bästa skiva-kandidat hela våren. Sedan lyssnade jag sönder den ett tag men när jag gjorde listan insåg jag att ingen annan skiva har givet mig mer än Option Analysis 2010.
Kortfattat:
1. The Dillinger Escape Plan – Option Analysis
2. Kvelertak – Kvelertak
3. Monster Magnet - Mastermind
4. Deftones – Diamond Eyes
5. Bombus – Bombus
6. Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I’ve Seen It. There Is A Heaven, Let’s Keep It A Secret
7. Fear Factory – Mechanize
8. Khoma – A Final Storm
9. Iron Maiden - The Final Frontier
10. Kylesa - Spiral Shadow
11. High On Fire – Snakes For The Divine
12. Triptykon – Eparistera Daimones
13. Exodus – Exhibit B: The Human Condition
14. Zombiekrig - Undantagstillstånd
15. Misantropic - Insomnia
16. Danko Jones – Below The Belt
17. Shining - Blackjazz
18. Airbourne – No Guts. No Glory
19. Watain – Lawless Darkness
20. The Sword - Warp Riders
