Livet Deluxe och Stockholm Noir

Nu har jag läst ut den tredje delen av Jens Lapidus romanserie Stockholm Noir: Livet Deluxe. Första boken Snabba Cash sträckläste jag förra sommaren och fick en kick av Lapidus speciella skrivsätt och skildring av Stockholms undre värld. Och nu har jag i följd läst uppföljaren Aldrig Fucka Upp och den nyligen utgivna Livet Deluxe.

Böckerna handlar om ett flertal karaktärer som på olika sätt rör sig i eller i gränslandet kring Stockholms undre värld. Författaren jobbar också som försvarsadvokat och visst märks det vart han hämtar sin inspiration och erfarenhet ifrån. Därför känns det också som en mycket trovärdig bild som han målar upp av Stockholms undre värld där juggemaffian dominerar, där kokainet och pengarna dominerar på ytliga Stureplan och där de unga kriminella från förorterna försöker bli något stort i den kriminella världen. Och ibland tror man att man får lite koll och blir insatt i de kriminellas tänk. Vad man bör tänka på för att inte åka fast, hur man utför ett värdetransportrån, hur man håller sig undan poliser osv.

Snabba Cash var en mycket intensiv bok där de tre huvudkaraktärerna vävs samman och så exploderar allt på slutet. Boken handlar just mest om att nå rikedom snabbt på ett icke lagligt sätt. Uppföljaren skiljer sig lite och är lite mer extremare. Där snabba cash handlar om… pengar… är Aldrig Fucka Upp betydligt mörkare och de tre nya karaktärerna har annat i sitt liv som driver dem. Denna bok är också väldigt intensiv och lättläst men på slutet vill Lapidus kanske lite för mycket och avslutningen blir därmed lite sämre. Avslutande Livet Deluxe fortsätter mest på ämnet i Snabba Cash och återanvänder sig av många karaktärer som har varit med i de tidigare böckerna.

Det är som sagt författarens språk som många sätt är styrkan i böckerna. Det är ett konstant driv och korta meningar blandat med slang och språk beroende på vilken karaktär det handlar om. En annan styrka hos författaren är hans sätt att skildra karaktärerna i böckerna. Det är långt ifrån goda och snälla personer som skildras men i och med att man lär känna dem så pass bra så känner man ändå sympati.

Dock, efter att nu har sträckläst två böcker, så är man ganska mättad av det intensiva språket. Man kan Lapidus vid det här laget. Och kanske var också Livet Deluxe några sidor för lång och lite för utsvävande men det var likt förbannat ändå väldigt svårt att sluta läsa.

Kortfattat: grymt intensiva och händelserika romaner om Stockholms undre värld. Läs rubbet.