Tack för uppvisningen Foppa

Foppa har nu genomfört sina tre matcher och sitt veckolånga tryoutkontrakt med MODO och detta måste jag ju självklart nämna. Jag ska försöka hålla mig kort.

Facit på tre matcher: tre mål, 1 assist och 14 utvisningsminuter. Detta säger det mesta om hur Foppa har spelat dessa tre matcher. Om man leker med tanken att Foppa skulle spela kvar i MODO och statistiken skulle fortsätta likadant så skulle han vinna både poängligan och utvisningsligan. Det har han lyckats med förut också.

Jag hoppas att alla Foppa-negativa idioter kan hålla käften nu. I alla fall lär han ha tystat de flesta som verkligen såg dessa matcher. Det spel Foppa visade upp i dessa tre matcher var inget annat än klassiskt Foppa-spel och därmed världsklass. Han bevisade helt enkelt varför media måste skriva en artikel om dagen om honom. När Foppa spelar den hockey han visade upp i dessa matcher bleknar alla andra spelare runt omkring honom. Man måste komma ihåg att han spelat mindre än tio matcher de senaste två åren och går därefter in och spelar på detta sätt.

Jag tänkte nämna de egenskaper som sammanfattar Foppas spel (egenskaper som han också hann med att visa upp under dessa matcher med MODO):

- Passningsspelaren: Foppa är assistkungen och hittar pass som ingen annan gör. Spana in passet till Häggströms mål mot DIF i lördags.
- Målgöraren: Visst är han först och främst känd som en passningsläggare men han har även gjort ett antal hundra mål i sin karriär. Spana in det patenterade målet mot HV i måndags. Han håller pucken bakom mål och i rätt ögonblick smyger han fram framför målet, vänder sig om och sätter upp pucken i krysset bakom en chanslös Stefan Liv.
- Speluppfattningen: Hans enorma speluppfattning ligger självklart bakom varför han kan slå de förlösande passen men han har också en förmåga att åka och vara på rätt plats hela tiden. Han behöver därmed inte åka så fort, han kan glida fram men ändå vara på rätt ställe hela tiden.
- Aggressiviteten: Detta är en stor anledning till varför han är så komplett, förutom att han kan lägga passningar och göra mål spelar han också extremt fysiskt. Han smäller på och tacklas överallt och spelare flyger hit och dit. Men samtidigt får han genom sitt uppoffrande spel också ta emot mycket stryk och är en anledning till varför han många gånger fått skador; ska du stoppa en ettrig och jobbig Foppa måste du vara dubbelt så jobbig tillbaka och sätta en olaglig tackling eller crosschecka honom i skallen. Fråga t ex kanadensare i VM-sammanhang eller gubbar från Färjestad om hur detta går till.
- Lagspelaren: Foppa är först och främst en lagspelare och är beredd att offra allt för att laget ska vinna. Det är mycket därför han alltid är så omtyckt av sina lagkamrater. Inga divafasoner här inte. Spana in det första bytet från matchen i lördags, DIF har en målchans framför mål och irriterar MODOs målvakt – Foppa crosscheckar ner den ena killen och brottar ner den andra.
- Tävlingsinstinkten: Foppa vill vinna till varje pris och detta får en mängd olika konsekvenser. Alla har sett SM-förlustintervjun 94 där han vill dra på domar’n Börje en smäll men han är likadan nu. Egenskapen gör ofta att han kan avgöra matcher på egen hand men hans tjurskallighet och grinighet gör också att han kan göra mindre genomtänkta saker och ta idiotutvisningar eller tjafsa onödigt mycket med domaren. Foppa kan bli djävulskt arg på planen men detta är både hans starka och svaga sida.



Eller kortfattat: hockeyspelare har olika kvalitéer och egenskaper, Foppa har alla.

Framtiden då? Håller han en hel säsong? Håller fotjäveln? Nä, det är det ju ingen som vet. Han har varit bra i andra comeback-matcher också och sen har det blivit sämre och sämre med foten. Det är mycket möjligt att det blir likadant nu också. Jag vågar inte tro på något.

Såhär har det stått på svt.se angående Foppa och sin fot:

- Foten är inte i balans. Nya skridskon hjälpte inte, säger Forsberg. som har en
stressfraktur i foten, till SVT.
Foten känns bättre än i tidigare
comebackförsök men inte så bra som Forsberg hoppats: -Jag ska ta beslut inom
två
veckor om comebacken.

Bertil Romanus (Foppas berömda fotläkare) säger
iaf såhär angående Stressfrakturen:

– Stressfrakturen hindrar ingenting i
skridskoåkningen och han har ju haft
det i alla tre matcherna. Det hindrar honom
inte från att spela.
Kan
spel förvärra skadan?
– Nej, det händer
ingenting. Den kommer läka och
det är inte särskilt ovanligt med sådana här
skador. Skadan är inget som
bekymrar oss.

Foppa kan ta tre olika beslut.
- NHL
- MODO
- Göra en Sudden

Av dessa tre möjligheter så tror jag faktiskt minst på NHL nu och detta pga Foppas uttalande om att foten inte är i balans. Ska Foppa tillbaka till NHL så vill han vara så bra som möjligt och det är han ju inte om foten inte är 100 %.

Angående att fortsätta med MODO så är detta givetvis vad JAG helst vill, men det är också det alternativ som jag nu tror mest på. Även om hans fotjävel inte är hundra så har han ändå visat i dessa tre matcher att han har varit bäst på planen och kan spela förbannat bra ishockey. Och herregud vad viktig och vilket lyft det skulle bli för svensk ishockey och Elitserien.

Mats Sundin meddelade idag att han lägger ner hockeyn (Hail Sudden!) och visst finns det mycket som talar för att Foppa kommer att göra likadant. Man ska komma ihåg att polare som Markus Näslund och Magnus Wernblom och gamla VM-kompanjoner i bröderna Jönsson la av förra säsongen och är lika gamla som Foppa och detta har säkert smittat av sig lite på honom också. Han vet att det inte direkt är en skamlig ålder att lägga ned nu.

Vi får säkert vänta några veckor innan vi får höra vilket beslut Foppa tar. Tills dess vill jag som sagt tacka honom för uppvisningen och för att han visade att han är bäst.

Check My Brain

The man the myth the Mustasch

Först vill jag säga ursäkta Mustasch för att jag lagt ned att lyssna på er. Jag har mer eller mindre tyckt Mustasch-Ralf gjorde bort sig i TV då han förlämpade 80-åriga tanter etc och det var inte äns roligt utan bara tragiskt. Ralf va fan TV är inte din grej. Håll dig till rocken...

Men idag så släppte Mustasch deras nya (och observera) självtitlade skiva Mustasch för förhandslyssning på Spotify .

Jag blev faktiskt chockad av det jag hörde och klassar detta nästan rakt in bland klassiker som Monster Magnets skiva Power Trip. Soundet är rått och har en gnutta Metallica st Anger-onska och Kill Em all gura i sig. Ralf Röjer med stort R! Skivan inleds i samma anda som S&M med ett förväntansfullt intro och övergår direkt till deras singellåt Herasy Blasphemy. Övergången är klockren och man börjar lira luftgura med högra handen. Självklart finns ett antal låtar som är väldigt likt Mustasch klassiska sound men jag tycker ändå detta är något av en pånyttfödelse för Mustasch. Helt klart en party-platta som får en totalt jälva pepp även fast man är bakis! Tror det är det tunga genomgående tugget i gitarrerna som nästan finns i alla låtar som får mig att bli tokig!

I övrigt så tar mig deras nya omslag till tankar runt filmen Dusk till Dawn då den en aningen påminner om Dusk till Dawn 2. Men det var ett sidospår. :-)

Annars För er som inte har Spotify Premium kan kolla in deras singellåt Heresy Blasphemy som finns på YouTube. Lägg märke till kyrkklockorna i slutet. Metallica fucking A!

Shreddade Artister ;-)

Vet inte om jag är den enda som missat detta fenomen med shreds, dvs omgjorda musikvideos lipsync etc, som cirkulerat på YouTube. Det är en trend som startades av finnen ST Sanders.

Är man musiknörd så tycker man alla små detaljer är roliga i dessa klipp. Som varför inte "Ulrich Napster Weekend på MTV" eller Yngves snorningar. Eller varför inte Slipknot som sjunger musikal. Min favorit är nog Trent som fjantar i micken och Kiss som sjunger om Batman. Helt underbart det här med Shreds. Garvat hela kvällen ;-) ENJOY!

NINE INCH NAILS SHREDS

SLAYER SHREDS

METALLICA SHREDS

KISS SHREDS

AC/DC SHREDS

SLIPKNOT SHREDS

YNGWIE MALMSTEN SHREDS

MODO Hockey 2009/2010

Imorgon börjar Elitserien på riktigt och därför har jag gått igenom MODOs lag, spelare för spelare, så att alla ni kan ta del av mina hockeykunskaper. Det ska bli jävligt kul att få lite dramatik i vardagen igen och jag känner verkligen hur mycket jag har saknat hockeyn nu. Med tanke på fjolårets fiaskosäsong så känns det dock mer ovisst än någonsin. Hur tror jag då det kommer att gå för MODO i år? Vart slutar de i tabellen? Se nedan.

MÅLVAKTER

Niklas Svedberg
Det är helt rätt att satsa på unge lovande Svedberg och låna ut den eviga andremålvakten Zajkowski till Sundsvall. Nu är bara frågan hur många gånger han kommer att få hoppa in under säsongen – och hur det går för honom då.



Roman Malek (NY!)
Kan detta vara den nya Krizan? Jag vill gärna tro det men jag är ändå tveksam. Han känns lite för liten och old school jämfört med dagens monstermålvakter som kommer fram. Dessutom har hans räddningsprocent gått ner lite de senaste åren och ser lite mesig ut i ansiktet. Å andra sidan var det huvudtränaren Horava som låg bakom värvningen och Malek har även gjort en bra försäsong. Jag hoppas verkligen att Malek kommer att bli den trygghet som detta lag verkligen behöver efter fjolårets målvaktskaos.


BACKAR

Jens Westin
Jag fyllesnackade med Westin i våras och då var han tveksam till om han skulle få ett nytt kontrakt. Jag sa att jag brukar kalla honom RENS Westin och att MODO självklart skulle skriva nytt kontrakt med honom. Och så blev det. Jens kan mycket väl växa denna säsong och bli stabilare men något mer än en stabil elitserieback har han nog inte i kroppen. Dock har ett bra skott som han borde använda mer.


Mattias Timander
Elitseriens bästa back och tyngsta spelare. MODO måste skaffa ett stabilt förvarsspel igen för att man ska komma långt i år och då är denna herre viktigast. Ja, han är nog MODOs viktigaste spelare ur det perspektivet.


Tomas Mojzis (NY!)
Blir intressant att följa denna tjeckiska back. Verkar vara ganska rörlig och kunna göra en del poäng och han har mycket rutin från AHL och några få NHL-matcher. Men vad som står på CV:t spelar egentligen inte så stor roll, det kan bli flopp ändå, och det har man upplevt många gånger tidigare. Min förhoppning är ändå att han är duktig och blir en topp 3-back i laget.


Hans Jonsson
Snygg-Hasse hade en jobbig och skadefylld period i fjol. Han känns kanske lite gammal och lite trött men om han får hålla sig hel (vilket jag är tveksam till även om han snackar om hur bra han har tränat) så är han en extremt stabil back och med sin rutin (242 NHL-matcher, 438 elitseriematcher) betyder han oerhört mycket. Han bör också kunna näta ett antal gånger om han använder sitt skott mer. Hasse kommer att kämpa.


Stefan Espeland
En av många norrmän i dagens MODO och denna ungdom kommer direkt från J20-laget. Han ska ha ett grymt skott men jag är tveksam till om han är mogen till att ta en plats i laget. Han får se och lära istället.


Per Hållberg
Hållberg har i normala fall ett grymt spelsinne och åker mycket skridskor. Detta visade han dock inte mycket av ifjol men jag hoppas att han slipper problem med ljumskarna och kan visa vad han verkligen går för.


Daniel Sondell (NY!)
Från Löven ursprungligen och har gått hockeygym i Ö-vik. Sen har han varit och horat runt, men nu är han ”tillbaka” i MODO. Han spelade med suveräna Kenny ifjol och fick säkert en del gratispoäng genom detta (23 poäng ifjol) men med Timmy vid sin sida kommer han också att få chansen att vara offensiv och göra poäng, så får Timmy backa upp bakåt istället.


Alexander Bonsaksen (NY!)
En relativt ung norrmän som ska vara allround och spela fysiskt. Jag förstår dock inte riktigt värvningen av honom, han är tänkt som femte-sjunde back och MODO borde ha fler egna förmågor som ska få kämpa för en sådan plats. Bonsaksen lär dock ge järnet (annars jävlar) och kämpa.


Hannu Pikkarainen (NY!)
Både Henrik Sedin och Foppa har berömt denna finne. Han har tidigare matat poäng i Helsingfors och har varit väldigt duktig nu under försäsongen. Men allvaret börjar nu när serien sätter igång så det är upp till bevis. Kul dock om detta faktiskt kommer att bli en välproducerande back.



FORWARDS

Magnus Häggström (NY!)
Den unge Häggström platsade aldrig på hockeygymnasiet och har harvat på i division 3, 2 och senast 1:an med KB65. Där gjorde han så bra ifrån sig att han fick ett tryout-kontrakt med MODO som nu har resulterat i ett tvåårskontrakt. Och nu ska han få spela i samma kedja som #21. Snacka om dröm. Kanske en late bloomer men min förhoppning är att han i längden ska kriga som en galning i fjärdekedjan och vara jobbig. Sådana spelare är viktiga.


Per-Åge Skröder
Chef Skröder vann både poäng- och skytteligan ifjol men detta skedde ganska obemärkt och media verkar inte ta så mycket notis om detta. Inför seriestarten snackas det heller inte så mycket om fastän han har varit extremt produktiv tre år i rad i MODO. Han är dessutom inte helt beroende av Susse och gör mycket poäng när inte supercentern är vid hans sida. Skröder är en av elitseriens absolut bästa forwards. Han är inte bara en grym målskytt, han är även aggressiv och en jobbig jävel att möta och en grym tacklare.


Thomas Enström
Köttbullen kämpade på bra ifjol med sin energi och skridskoåkning och hann med att göra lite poäng. Hans inställning gör att han kommer att växa ytterligare i år.


Marco Tuokko
Den skelögde finnen värvades till MODO för att han är en jobbig jävel att möta. Han ska kämpa på och tacklas och reta gallfeber på motståndarna. Detta gick inte så bra ifjol eftersom han bröt fingret och sedan krånglade ljumskarna. MODO skulle sedan sälja honom men fick honom inte såld och när Tuokko har visat jävlaranamma i sommar har MODO bestämt sig för att behålla honom. Det är helt rätt tycker jag för MODO behöver verkligen denna typen av spelare. Man ska komma ihåg att Marco tidigare har blivit framröstad till en av de absolut jobbigaste spelare att möta på isen - av spelarna själva. Och då tror jag att det bara var Ledin, Jämtin och Ward som låg före. Näe, får Marco Tuokko vara hel och hittar sin roll kan han göra mycket nytta i år.


Andreas Salomonsson
Min favorit och något av MODOs hjärta och själ. När det går bra för laget brukar Salle kunna spruta in mål men när det går dåligt kan han sura till ordentligt. Men trots sin ålder (äldst i laget) gör han alltid mycket poäng och är ofta underbar att skåda med sin skridskoåkning. Och när han surar till och ger snorungar som Jämtin sin mörka blick njuter man också. Salle rules.


Tim Weber
Duktig ung Schweizare som är upplockad från J20 där han har gjort mycket poäng. Han lär dock få svårt att ta plats i laget men är ett namn för framtiden.


Oscar Steen
Oscar var kanske den som underpresterade mest förra säsongen och jag var inte direkt ensam om att vilja kicka honom. MODO-ledningen har dock trott på honom och under försäsongen har han varit så bra att han verkar mogen att ta över centerrollen för andralinan. Jag hoppas att han hittar självförtroendet igen och växer denna säsong.


Niklas Sundström
Jag läser sportbilagor och artiklar och snubbar som nämns som Elitseriens toppnamn är Tony Mårtensson, Johan Davidsson, Frölundas hemvändare och Marcus Nilsson. Alla har tyvärr fel, Elitseriens bästa spelare är Niklas Sundström. Det är få som spelar så smart och elegant som Susse. Det defensiva har han slipat på i tio år i NHL (t o m Gretzky har sagt att Sundström är en av de bästa spelarna han spelat med) men Susse har också visat vilka extrema offensiva kvaliteter han har. Och när han även har lagt av med att säga ”domarjävel” till domarna så har han växt ytterligare. Orosmomentet är definit skadeproblemet och jag hoppas verkligen att han får vara skadefri, men jag är tveksam. Susse betyder hursomhelst extremt mycket för MODOs eventuella succé i vinter.


Kristian Forsberg (NY!)
En norrman? Det var som fan. Har spelat VM för Norge de tre senaste åren och det är väl alltid något. Ska vara en lovande och allsidig center/forward och har fått en del lovord under försäsongen. Han kommer att kämpa på i tredje-fjärde-femman och förhoppningsvis göra nytta.


Josh Green (NY!)
Ny kanadensisk snubbe som på förhand ser oerhört intressant ut. Han är stor och stark och ska vara nyttig både defensivt och offensivt. Har blivit hyllad av både sedinarna och Markus Näslund. Min förhoppning är att han tar en självklar plats i andralinan och blir en producerande snubbe tillsammans med Salle och Steen som lekkamrater.


Andreas Molinder
Folk har sagt att han har potential att bli den nya Svartvadet men han har inte alls samma egenskaper. Jag har svårt att se hur den tystlåtne och försiktige Molinder ska kunna växa i MODO. Han väger dessutom för lite, endast 77 kg. Överraska mig!


Mats Zuccarello Aasen
Supertalangen skulle komma till MODO för att se och lära men överraskade stort och var en av Elitseriens bästa och absolut mest spektakulära spelare ifjol. Synd bara att han blev skadad för annars hade han varit med och konkurrerat om att vinna poängligan. Så jävla bra är han. En trollsnubbe och lirare som det finns extremt få av i Elitserien. Han har samlat på sig lite erfarenhet nu och vet vad som väntar.


Per Svartvadet
MODOs meste kapten genom tiderna och en elegant spelare som hade, som så många andra, en svag säsong ifjol. Känner jag Svarten rätt är han ute efter revansch i år och kommer att visa betydligt mer vilja denna säsong. Hans ledaregenskaper betyder oerhört mycket men det gäller att han även producerar och tar för sig på isen. I mina ögon perfekt för att leda tredjefemman.


Bonus:
Peter Forsberg
Ja så var det ju det här med Peter Forsbergs comeback. I våras hade jag extrema förhoppningar efter allt positivt snack och Skelleftematchen visade vilken gud han är men sedan blev det ju bekant fiasko igen. Jag gav därför upp då och ser detta som en ren bonus. Det ska bli förbannat kul att se vad han kan göra imorgon och på Hovet när man, förhoppningsvis, får se honom live. Jag hoppas verkligen verkligen verkligen att foten håller denna gång (även om jag inte tror det egentligen) och att han får för sig att han ska spela med MODO resten av säsongen. Två önskningar där som känns nästan omöjliga alltså.


Sluttabellen
Ja hur slutar Elitserien säsongen 09/10? Jag tänkte ge mig på en chansning och i cp-jämna Elitserien kan man gissa hur fel som helst. Men jag kommer iaf inte att vara lika kass som Wikegård som gissade att MODO skulle komma sist när de vann SM-guld. Här är i alla fall mitt tips på hur Elitserien kommer att sluta.
HV 71
Frölunda
Linköping
Luleå
MODO
Färjestad
Djurgården
Skellefteå
Timrå
Brynäs
Södertälje
Rögle

The neverending story...

Peter Forsberg har skrivit ett rekordkort kontrakt med MODO som sträcker sig över en vecka och tre matcher. Jag unnar honom att kunna spela hockey... han verkar inte ha så mycket annan behållning i sitt liv. Jag hoppas att jag har fel.

Hur mycket är dina principer värda?

Jag sitter här och svär över det marknadsekonomiska Sverige. Detta patetiska jävla påhitt till land där den som har mest pengar går först i kö. Där det är viktigare att folk ska kunna få fördelar via kontot än att "kultur" sprids bland folket och där det är helt oki att tjäna pengar på vad fan som helst, som inte är rent jävla olagligt. Jag hatar det här landet extra mycket nu.

För första gången i mitt liv har jag glömt ett biljettsläpp och då faller det sig ju naturligt att ens polare missar det med. För de är ju så jävla van att ha nån som tjatar i veckor på att se ska köpa biljetter. Så nu har jag två val här. Det ena är att INTE se Rammstein i Malmö nästa år. Det andra valet är att köpa biljetter hos de jag avskyr mer än satan själv. De riktiga hororna i det här landet. De onämnbara. Så innan jag gör mitt val måste jag fundera på vad priset för mina principer och min värdighet är. När börjar jag sälja det jag så hårt tror på? Jag vet faktiskt inte. Däremot är det INTE värt en Rammsteinspelning. Jag må tänkas vara billig, men inte så billig.

Så det blir inget Rammstein för mig 2010. Det är synd. Riktigt synd. Men samtidigt får jag lära mig att komma ihåg saker bättre. Om någon däremot sätter ihop en fond för att hyra en dödspatrull som gör rent hus hos "De onämnbara hororna" så kan jag bidra med en hel del. Då ställer jag mig först i led med en stor säck pengar.

Lemmyca

Världens bästa band + värdens hårdaste snubbe!

Lamb of God klara för House of Metal!

Det är grymt häftigt. 5-6 mars nästa år. Jag kommer upp till Ume då!

You've got a pussy! I have a dickah - so what's the problem?

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Album of the Year! 12 dagar kvar.

Jag snubblade över det här sampleklippet på blabbermunnen nyss . Det är kanske inget att bedömma en hel platta över men visst fan låter det lovande?

Dataspelstoppen med Ulrica Bergman

Ulrica vänder sig paff mot kameran och säger: "Micheal Jacksons Moon walk.....hmm.. till SEGA...Michael jackson som figur är mycket trovärdig."


Vad ska man säga mer än att Ulrica verkligen lyfter fram det här med TV-spel. Känns som detta med TV och Spel är en helt okänd värld för Ulrica. Men tummen upp för dessa tv-spelsklassiker! =)

Konserthösten 2009 är över mig med!

Kommer ni ihåg Rawk the Rawks inlägg om att mörkret och kylan snart är över oss? Där han snackar om att fördelen med denna kommande årstid är att man får chansen att se en massa band live på sina inomhusturnéer? Jag kan inte annat än hålal med och även jag har gjort ett första (och troligtvis sista) utkast på färdigbokade konserter som jag är peppade på. Det ser ut att bli en grym konserthöst även för Pappa Dread. Förutom en speciell spelning i en speciell stad så är jag mest peppad på Isis och Rise Against. Isis har jag missat två gånger och slitit skägget båda gånger och Rise Against släppte ju enligt mig 2008 års näst bästa platta. Att sedan Isis tar med sig Dälek gör saken riktigt jävla kung. This is it! (Som den obestridde kungen av popp skulle sagt det.)

Rise Against
31.10.09 Vega - Köpenhamn

Isis + Dälek
1.11.09 KB - Malmö

Marilyn Manson
6.11.09 Malmö Arena - Malmö

Metallica
14.11.09 Madison Square Garden - New York

The Mars Volta
2.12.09 Vega - Köpenhamn

Hardcore Superstar
10.12.09 KB - Malmö

Spelning nummer fyra på listan blir nått att minnas länge. Det har även börjat dyka upp lite spelningar för 2010 men de får jag rabbla om i ett annat inlägg.

Blog från android

Testar att blogga från min androidtelefon. Har fått en HTC Hero genom jobbet och är hittills riktigt nöjd med den.

The Big Four Part II

Denna underbara och helt galna thrashdröm är kanske inte så långt ifrån något konkret som jag först trodde. Stocktowns översterockare skrev för knappa två veckor sedan att en viss Kerry King hade mumlat om rykten gällande en plan från the Lars. En plan att packa ihop thrashens fyra stora "i samma buss" och ge sig ut och visa vart det där jävla skåpet egentligen ska stå.

Nu har Rob Trujilo kastat enorma mängder flygbränsle på denna hoppets eld i en intervju gjord av Chris Varias för Metromix. På frågan om det finns någon sanning i de rykten som går angående "The Big Four" svarar Rob följande: There is, but nothing's concrete. It's not a sealed deal. We're working on it.

Det kanske är dags att börja hålla andan snart. För bland det häftigaste man kan få vara med om som thrashskalle. Frågan är bara hur man överlever.

intervjun i sin helhet:

http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=127040

Dagens 8-bitars LSD-trip!

En 8-bitars LSD-kick är precis vad man behöver för att bli pepp på dagen! 8-bitars lego med grym musik till kan det bli mer intressant?! Njut av denna 8-bitars-nostalgi-MADNESS och din dag kommer redan att kännas bättre!

Förutom att leta ett nytt jobb...

...så måste man fördriva tiden med projekt varje dag för att inte bli tokig av att vara hemma.

Dominoes Everywhere from Jared Lyon on Vimeo.

Konsumera i ditt intresse!

Jag gjorde skivbutiksrundan igår på St. Eriksplan men gjorde inget skivfynd. Istället köpte jag Cliff Burton-biografin To Live Is To Die på Repulsive Records! Kung. Jag har inte läst ett ord ännu, bara luktat och tittat på bilderna, men jag lovar att återkomma när jag har läst ut den.



Idag åkte jag in till Webhallen och köpte Batman: Arkham Asylum. Jag har blivit grymt sugen på att spela det efter att ha spelat demot samt läst alla positiva recensioner. Kung!


Och så blev det en skivbeställning också.
Alice In Chains – Black gives way to Blue – jag är inte lika peppad som Pappa men det känns som att detta kan bli något extra
Paradise Lost – Faith Divide us - Death Unite Us - Limiterad i 2 CD mediabookformat med läderfodral, 24-sidig booklet och extra låtar!
Neurosis - Through silver in blood – Jag har velat ha den här skivan hur länge som helst nu men den har inte funnits tidigare på varken Ginza eller CDON så min plan var att köpa den begagnat nånstans. Men jag säger såhär, den som överhuvudtaget hittar en Neurosis-skiva begagnat får en tusenlapp av mig. Folk säljer, förståeligt nog, inte sina Neurosis-skivor.
Megadeth – Endgame – Jag har plöjt skivan via myspace-sidan i två dagar nu. Dave Mustaine är gud.
Sen råkade jag köpa två klassiska David Lynch-filmer också – Lost Highway och Wild at Heart.

Testresultat: Spotify i Iphone - En vecka senare

Nu har jag använt Spotify i en vecka och jag är riktigt nöjd med hur det har fungerat. Visste finns det lite småsaker man vill se ändrat i gränsnittet, men i stora lag finns det inte så mycket att klaga på. Den gör det den ska göra och den gör det bra.

Det som jag stört mig mest på är som sagt att Iphone inte kan låta Spotify få köra applikationen i bakgrunden och därmed omöjligt att surfa samtidigt som man lyssnar på musik (För att göra det måste man Jailbreaka telefonen och köra programmet backgrounder).

Resultat Spotify i Iphone:

Allmänt:

Det blir väldigt sällan avbrott i musiken när det streamas. Även hemma hos mig där min uppkoppling är svajig lyckas den hålla sig vid liv.

Det är svårt att höra någon skillnad på musiken som streamas (160 kbit/s) och på musiken som ligger lokalt som mp3:or på min Iphone.

Spotify fungerar även att streama med endast gprs-uppkoppling men då får man räkna med att den hackar till lite nu och då. Väntetiden för att spela en låt har i genomsnitt legat mellan 0.5 till 1 sek i fördröjning.

Batteritid:

Spotify streamat över WLAN:et (skärm i vila) ger dryga 8 timmars speltid

vilket motsvarar batteritid på lite över 12% per timma.

Spotify streamat över 3G med WlAN:et avstängt (skärm i vila) ger

lite över 8 timmars speltid vilket motsvarar batteritid på 12% per timma.

Datatrafik:

Spotify streamar med ~160 KBit/s över 3G vilket motsvarar 20 KByte data per sekund.

Tidsperiod Datamängd i megabyte (1 MB = 1024 Kb)

1 minut = 1.175 MB

3 minuter = 3.52 MB <- En vanlig längd på en låt

1 timme = 70.5 MB

5 timmar = 353 MB

40 timmar = 2820 MB (2.75 GB) <- En arbetsvecka

165 timmar = 11632,5 MB (11.3 GB) <- Arbetstimmar i snitt under en månad

248 timmar = 17484 MB (17.1 GB) <- 8 timmar per dag under en månad (31 dagar)

Med 3:s Iphone-abbonemang med 10 GB datatrafik per månad kan du lyssna på

7,3 timmar per dag om du endast lyssnar endast på arbetsveckor och

4,7 timmar per dag om du lyssnar varje dag.

Om du har passerat kvoten på 10 GB (operatör 3) stryps din uppkoppling från

upp till 6 mbit/s till 0.25 mbit/s vilken fortfarande är helt dugligt att köra

Spotify på (streamar med ~0.16 Mbit/s).

Alltså oroa er inte för bandbredden...

Enjoy!

Varför religion är förnuftsvidrig...

Ingemar Hedenius är förmodligen en av de viktigaste svenska filosoferna under det förra århundradet. Genom hans rationella hållning jämtemot religiositet kontra vetenskap, som redovisad i hans bok Tro och Vetande (1949), skildes den pseudovetenskapliga Teologin från religionsvetenskapen. I boken redogjorde Hedenius för tre postulat som Teologin inte uppfyller. Detta förklarar varför det är omöjligt att föra en rationell diskussion om religion i skenet av låtsasvetenskapen som vi kallar Teologi. Betänk nu att universiteten än idag har Teologi på schemat... vad har vi lärt oss? Jo... att man från religiöst håll inte erkänner dessa postulat, utan föredrar att köra något slags relativism-VM och fenomenologi-orgie. En substantiell definition av religion som jag skulle vilja göra är att religionen i sigsjälv är irrationell. Om man nu håller tron så högt, varför inte bara tro i blindhet?

Här nedan följer Hedenius tre postulat. Håller du med dessa är du förmodligen på det klara med att religionens absoluta sanningar inte går att rättfärdiga någonstans utifrån ett materialistisk/naturalistiskt perspektiv.

* Det religionspsykologiska postulatet: En religiös tro innehåller försanthållanden av metafysiska antaganden som vetenskap och empiri varken kan verifiera eller falsifiera, t.ex. påståenden om Guds existens eller själens odödlighet.

* Det språkteoretiska postulatet: Det måste vara möjligt att meddela även icke-troende innebörden i de religiösa uppfattningarna och upplevelserna.

* Det logiska postulatet: Två sanningar kan inte motsäga varandra. Av två motsägande satser kan högst en enda vara sann. Teologin försanthåller inte bara teser som motsäger det vi vet om verkligheten (första postulatet) utan accepterar också inre motsägelser, t.ex. det olösta och enligt Hedenius olösbara teodicéproblemet (Gud som allsmäktig och kärleksfull visavi ondskans oberoende existens).

LUK. 10:21

It's too much fucking perspective now

Shrinebuilder - Första låten ute

"Supergruppen" Shrinebuilder har släppt sin första låt på MySpace http://www.myspace.com/shrinebuildergroup

Shrinebuilder består av:
Wino (Saint Vitus)
Scott Kelly (Neurosis)
Al Cisneros (Sleep)
Dale Crover (The Melvins)

Mastodon gör filmmusiken till Jonah Hex

Inte nog med att Mastodon just ska börja en Headlineturné med Dethklok i USA, de har tydligen skrivit på för att göra filmmusiken till den kommande filmen Jonah Hex. För er som inte vet, det gjorde inte jag heller, är Jonah Hex en western-film baserad på seriefiguren med samma namn från DC Comics. I rollistan kan man hitta namn som John Malkovich, Megan Fox och Josh Brolin.

Premiären är satt till Juni 2010 och definitivt ett måste för alla Mastodon-fans.

Sonisphere-festivalen 2009

Visst fanns det en jäkla massa grymma festivaler att välja på denna sommar. Det fanns t ex festivaler där Nine Inch Nails körde sin sista turné eller festivaler där Faith No More hade tuffa comeback-spelningar. Men för ett riktigt metalhead så fanns det egentligen bara ett alternativ, nämligen Sonisphere. Visst håller jag med om att Sonisphere inte är en äkta festival eftersom det bara pågår under en enda dag men om man tittar på vilka band som spelade så är det en krossande lineup. Jag var också lite anti denna festival i början men när det väl närmade sig och den stora möjligheten att dra ner uppenbarade sig så insåg jag att jag hade varit en idiot som hade tvekat först.

Med Nordin + fru i framsätet och jag, Kriz och Herr Jäger i baksätet började resan på fredag i Stockholm med destination Kalmar och Svenke Swooz. Där sov vi över en natt och sedan åkte hela sällskapet med förstärkning Svenke och Emma mot den lilla hålan Hultsfred. Vi åkte i tid (trodde vi) för att hinna se lite av The (International) Noise Conspiracy men när vi närmare oss byn var det en massiv bilkö (35 000+ pers som skulle dit samma tid) vilket gjorde att vi blev lite försenade. Detta gjorde egentligen inte så mycket och vi hann istället fram lagom till att Lamb Of God skulle gå på vid 14-tiden. Nedan följer i turordning en liten redogörelse för varje band som såg.

Lamb Of God
Trots den relativt tidiga timmen var det förvånansvärt mycket folk på plats på den extrastora klassiska Hawaii-scenen (döpt till Stage 1 på Sonisphere) för att se Lamb Of God. Jag hade inte väntat mig så mycket av detta band men de levererade helt klart. Randall Blythe är en frontfigur som för tankarna till en tanigare variant av Phil Anselmo och springer omkring och headbangar och hetsar publiken. De varierade och spelade låtar från hela deras bandkatalog och deras Pantera-metal skapade moshpits och därmed dammoln lite överallt. Tyvärr var ljudet mindre godkänt eftersom basen tog över mycket av ljudbilden men förutom detta måste jag säga att jag blev imponerad och är övertygad om att man får uppleva detta band fler gånger i framtiden. Tuffast i bandet är basisten John Campbell som ser ut att vara typ 60 bast i sitt gråa hår och skägg.

Meshuggah
De går ut på scenen, Mårten börjar spela inledningsriffet på kaoslåten Pravus, sedan räknar Haake in och kaoset sätts igång. Ljudet är perfekt från första början och det är sådär makalöst tajt och obeskrivligt som bara Meshuggah kan vara. Lamb Of God-sångaren dyker upp efter en låt (efter att på något sätt ha tagit sig från stage 1 till stage 2 ) och står på sidan och headbangar och visar djävulstecknet. Publiken försöker headbanga till takt och försöker se arga ut fast de är barnsligt förtjusta. Men efter 5 låtar är konserten slut och det blir snarare en liten aptitretare än ett riktigt gig. Efter att ha upplevt fjolårets bästa gig alla kategorier med detta band var jag ändå väldigt skeptiskt till att Meshuggah skulle funka på en sådan festival när det är ljust och publiken har ca ett halvt dussin band kvar att se. Och jag hade rätt, det hinner aldrig riktigt lyfta och dessutom spelar de inte Future Breed Machine. Herr Kidman är dock underhållande som vanligt med sin skeva humor och jämför publiken till en början med sin avlidne mormor sen två år tillbaka och menar att hon rör sig mer. Nä, Meshuggah upplevs bäst på riktiga gig där förutsättningarna är som bäst.

Mastodon
Jag och Kriz missar en stor del av inledningspåret Oblivion eftersom vi drack Jäger i Jägerisbaren men när vi väl var framme där vi ville vara (långt fram lite till vänster) börjar Mastodon spela The Wolf is Loose och dagens mest intensiva headbangande är därmed ett faktum. Crystal Skull avlöser och sedan brakar det loss på allvar med en av 2000-talets fetaste metal-låtar Blood and Thunder. Sedan går tempot ner och hela den mäktiga The Czar spelas från den senaste skivan. Regnet öser ner och allt känns så jävla coolt. Crack The Skye som avlöser blir lite tråkig och repetetiv och ett smartare val hade då varit att t ex köra smockan Mother Puncher. Men man kan ju inte få allt och detta är ju ändå bara en kortare festivalspelning. Troy Sanders är dock i högform, Brent är knas som vanligt och Bill är, speciellt i förhållande till de tre andra bandmedlemmarna, kanske världens tråkigaste gitarrist. Han har en snygg frilla dock. Brann Dailor bakom trummorna är dock lika underhållande att titta på som vanligt, hans smattrande i t ex The Wolf is Loose är grymt fascinerande. På slutet spelas suveräna Iron Tusk med en direkt övergång till kolossala (ja, det blir automatiskt såna där ord) March Of The Fire Ants. Klippet nedan visar just denna avslutning och då ser man också hur mycket regnet öser ner. Under konsertens gång kändes just detta extra mäktigt och storslaget men efteråt fanns det inget annat val än att köpa en ny t-shirt. Och ja, jag ställer frågan som alla andra ställer sig – när i helvete ska Mastodon sluta köra sina festival- och förbandsgig och åka ut på en egen turné!?


Machine Head
Machine Head kliver på efter Mastodon och festivalpubliken är blöta och genomsura och marken har blivit lerig och folk fryser osv. Jag och Kriz har hunnit byta t-shirt men peppen är väl lite sisådär. Detta märker dock Robb Flynn direkt och börjar från första inledningslåten Imperium hetsa publiken att headbanga och mosha och efter ett tag kommer publiken igång ordentligt, inklusive mig själv. Vi ser några låtar när vi står lite åt höger och där är tyvärr basen för dominerande men när vi flyttar mer åt den vänstra sidan blir ljudet betydligt bättre. Robb Flynn är extremt heltaggad spelningen igenom och slänger ut mängder av Absolut Vodka med Cola-groggar och peppar konstant igång publiken mer och mer. Machine Head har turnerat med sin The Blackening några år nu och det märks att de passar på att byta ut några låtar för att göra saker lite annorlunda. Låtvalen känns ovanligt fräscha och att få höra en gammal favorit som Struck A Nerve är underbart. Valet av att inleda med Imperium istället för den lite utdragna och inte alls lika klockrena Clenching The Fists Of Dissent är också smart och jag visste inte att låten Bulldozer kunde vara så tung. Machine Head imponerade oerhört mycket på mig och visade att de fortfarande är ett av de absolut bästa existerande metalbanden idag.

The Hives
The Hives inleder med att köra större delen av AC/DC-dängan For Those About To Rock (We Salute You) i PA:at innan de går upp på scenen. Det är kaxigt. De spelar inför en stor publik (det var inte så många timmar kvar till Metallica) men många står med armarna i kors och folk mumlar ”Jävla The Hives, vad gör dom här? Det här är en metalfestival för helvete!”. I vanliga fall behöver Howlin’ Pelle bara lyfta lite på lillfingret för att publiken ska vara med på noterna men här märktes det att de fick kämpa lite extra för att få med sig sin publik. Men efter några låtar spelar det ingen roll hur lite metal The Hives är eftersom deras rockshow helt enkelt är så snygg, underhållande och suverän. Det kändes också som att bandet verkligen njöt av att spela en sådan spelning där de inte är självklara. Howlin’ Pelle utnyttjar detta till fullo genom att bl a snacka om att Chris Dangerous hand är snabbare än fem genomsnittliga metaltrummisar och visar djävulstecknet under inräkningen till Two-Timing Touch and Broken Bones. Jag har lessnat på att höra hitarna från Veni Vidi Vicious och Tyrannosaurus Hives men under denna spelning kör de en massa nytt material från The Black & White Album som jag inte har hört live tidigare vilket gör spelningen otroligt fräsch. Men när monsterhiten Hate to Say I Told You So spelas är jag ändå hur såld som helst. Denna spelning bekräftade helt klart för mig att The Hives fortsätter att vara ett av Sveriges absolut bästa liveband.

Metallica
Metallica-konsert #13 för mig. Normalt sett köper man biljett ungefär ett halvår innan en Metallica-konsert vilket tvingar en att börja förbereda sig mentalt lika länge. I detta fall bestämde jag mig mindre än två veckor innan för att se denna spelning så egentligen såg jag detta som en ren bonus och kunde därför vara totalt avslappnad. Jag tror faktiskt att det var första gången jag t o m var lite full på en Metallica-konsert.

Det börjar dock vansinnigt bra och allt mitt lugn försvinner direkt. Av någon anledning hade jag fått för mig att de skulle inleda med Blackened men när jag hör introt till Battery blir jag galen. Battery är helt enkelt en bättre öppningslåt - bättre riff och mindre utrymme till avslappning. Metallica går ut och levererar direkt. Sedan Creeping Death direkt på det och jag dör. Bättre öppning har jag nog inte upplevt. Visst var det fett med Battery/Master Of Puppets på Roskilde 03 men detta var fetare. Fuel som tredjelåt funkar och elden och allsången gör denna låt bättre än vad den egentligen är. Fjärdelåten får mig också på fall, Of Wolf And Man spelas helt enkelt inte särskilt ofta och tyngden är enorm när den spelas live. Efter den kommer underbara Fade To Black. Där spelar Lars konstiga kaggar under slutpartiet men i övrigt är det briljant. Fem låtar in i spelningen är jag därmed helt slut och har ingen röst kvar och har ont i nacken av allt headbangande hela dagen. Helt slutkörd.

Jag tvingas därför slappna av lite och flyttar lite åt sidan (istället för att kämpa för att hålla mig kvar i mitten) där det inte är något tryck alls. Jag står istället och verkligen njuter och koncentrerar mig på Metallicas spelning och avnjuter följande låtar i ordning:
Broken, Beat And Scarred – det märks att Metallica gillar att spela denna.
Cyanide – DMs sämsta spår är också kvällens sämsta spår. För spretig.
Sad But True – Likt Globenspelningen så faller denna klassiker bort i minnet. Jag antar att man är less på den.
One – One är alltid bra, oftast bäst, men ikväll får den stryk av sin låtkusin…
All Nightmare Long – känns oväntat fräsch, mörk och spännande. Visst sitter den inte till 110 % men det gör också låten intressant.

Sen kommer då kvällens första riktiga oväntade överraskning - The Day That Never Comes. Nej, det är inte oväntat att de spelar den, men att den spelas så bra och tight och att James sång är fantastisk, gör att den känns betydligt bättre och fräschare än One denna natt. Metallica lägger helt enkelt ner med själ i denna låt.

I Globen var Master Of Puppets kanske den absoluta höjdpunkten men här kastas den tyvärr bort på något sätt, man tar den för givet och hinner inte reflektera hur bra och klassisk den egentligen är (skulle jag tvingas att ta med mig en låt på en öde ö så blir det MOP). Märkligt. Och tråkigt. Såhär i efterhand tror jag också att det är den långa dagen och tröttheten som gjorde att jag helt enkelt inte orkar engagera mig i låten som jag borde.

Men så kommer då chocken och kvällens absoluta höjdpunkt, ”introt” till Dyers Eve spelas och det tar några (fyra) sekunder för mig att fatta vad som händer. Jag blir totalpepp och börjar småmosha med folk i alla väderstreck och blir galen. Att få höra Dyers Eve live är en dröm som jag har haft länge men har samtidigt varit ytterst tveksam till att få uppleva låten live. I mina öron spelas låten i stort sett klanderfritt (nä, Lars spelar inte dubbeltrampet på verserna men det vet man) och att få höra James yttra den klassiska frasen (Dear mother, dear father) fem gånger om är så jävla mäktigt. Tack. Efter detta är jag så salig att det känns om att det inte spelar så stor roll längre vad de spelar. Här kunde jag ha gått hem och dött lycklig.

Innocence
Torn from me without your shelter
Barred reality
Im living blindly


Sedan vet man vad som väntar. Kirk är så söt när han ska köra sitt klumpiga plink plonk innan Nothing Else Matters men allsången under balladen är mäktig och jag sluter ögonen och böjer huvudet bakåt. Enter Sandman har jag svårt att verkligen engagera mig i och blir istället en sådan som fascineras över den imponerande pyron som används i denna låten. Dyers Eve är kvar i skallen.

Under extranumren får jag dock tillbaka energin när Last Caress och Hit the Lights spelas. Hit The lighs är the shit. Och så den obligatoriska avslutningen Seek and Destroy och då blir det familjefest av allting. Men det är fint.

Om det är något som jag ändå var lite orolig för inför konserten så var det James röst. Då och då under denna världsturné är hans röst allt annat än i högform men denna kväll sjöng James som den gud han är. Och denna lilla detalj gör skillnaden mellan en bra och en suverän Metallica-spelning. När James har fullt självförtroende så har hela bandet det. Det kändes också fantastiskt att få vara med och se Metallica i Hultsfred istället för Stockholm eller Göteborg.

Metallica spelar verkligen för flera generationer. Framför mig står en ung tjej, kanske 11-13 år, och bredvid hennes mamma. Lite senare under konserten, när jag och Kriz har flyttat lite på oss står det två snorungar i lågstadieåldern som spelar luftgitarr och sjunger med i all sång fast de inte kan ett enda ord på riktig engelska. Och till vänster om mig står en snubbe som jag uppskattar vara typ 55+.

Detta var hursomhelst en perfekt avslutning. Att Metallica spelar i Sverige tre gånger under ett och samma år är Metallica-Sverige egentligen inte värd. Jag hoppas faktiskt att det dröjer länge innan de kommer tillbaka nu så att man verkligen får upp det stora suget igen. Ja om nu inte The Big Four-paketet verkligen blir av nästa sommar. Men jag är tveksam.

Låtlistan:
Battery
Creeping death
Fuel
Of wolf and man
Fade to black
Broken, beat & scarred
Cyanide
Sad but true
One
All nightmare long
The day that never comes
Master of puppets
Dyers eve
Nothing else matters
Enter Sandman

EXTRANUMMER
Last caress
Hit the lights
Seek and destroy

Slutkommentarer

Trots att det var en endagsfestival så kändes det ovanligt mycket ”riktig” festival ändå. Detta berodde nog på två saker. Dels var ju platsen Hultsfred och det är svårt att inte få festivalkänsla på Sveriges mest klassiska festivalmark och dessutom regnade det, och på riktiga festivaler ska det ju regna. Lite grann åtminstone.

Bäst på festivalområdet var Jägerisbaren. Det var en isbar inne i en trailer där det var tio minusgrader och Jägerhots såldes av kaxiga holländska damer. De flesta av konsertbesökarna missade detta ställe totalt och det var det överlägset bästa och snabbaste sättet att få i sig sprit mellan spelningarna.

Sämst med festivalen och hela resan var dialekten. Småländska är fult. Nu känner jag ju några smålänningar så ta inte illa upp. Men den småländska som snackas i trakterna kring Kalmar och Hultsfred är ful. När småungar som ännu inte nått puberteten pratar som gamla gubbar blir jag irriterad.

Nej seriöst, sämst på festivalen var givetvis att Anthrax ställde in sin spelning. Jävligt synd men som det ser ut nu så verkar det som att John Bush kommer tillbaka till bandet och att man därmed får chansen att äntligen se bandet live.

Bilder från rockfoto.nu.