1. Nine Inch Nails - Year Zero
En framtidsvision som slår Orwell på fingrarna.
2. Down - III Over the Under
Talibanjävlar! Anselmo är tillbaka.
3. Kongh - Counting Heartbeats
Svenskar kan också spela hårt och långsamt.
4. Neurosis - Given to the Rising
Likaså gamla gubbar från USA.
5. Big Business - Here Comes the Waterworks
Rockpunkgung.
6. Tomahawk - Anonymous
Patton är nog kvarts-Apache
7. High on Fire - Death is this Communion
Nio strängar.
8. Dillinger Escape Plan - Ire Works
Ny trummis, ny ilska.
9. Machine Head - The Blackening
Kortare solon och det hade varit årets skiva.
10. Sällskapet - S/T
Järnstaden.
30 december 2007
29 december 2007
Grandpa Page sammanfattar liveåret 2007 (1/3)
Då var det dags för ännu en sammanfattning, fast till skillnad från Erik så fungerar inte jag som skatteverket utan jag sammanfattar faktiskt det nyss avslutade året och inget annat. Jag hade först en något naiv plan att ta allt i ett enda inlägg men det blir helt enkelt för mycket. För mycket ångest. Mina listor måste få mogna i några dagar till känner jag. Jag börjar således med en uppvärmning. Här är del ett av "Grandpa Page sammanfattar liveåret 2007"
Årets låt:
Davidian av och med Machine Head - Rock am Ring
"I wanna see a circle pit there, there, there, everywhere! Circle pit! Move it!"
http://www.youtube.com/watch?v=Z10qjQn9tfM
Årets överraskning:
Marilyn Manson - Hovet
Efter det sura skämt till spelning Manson gav på Hultan 2005 så var förväntningarna låga. När jag lämnade Hovet hade jag gåshud. GOD DAMN vilken revansch.
Årets musikögonblick:
Machine Head - Rock am Ring
När Robert Flynn kliver på scenen är det första gången i hela mitt liv som jag ser honom live. Jag fick gåshud och stånd på samma gång. Mannen har en scennärvaro man sällan får uppleva. Det var stort! Lätt årets musikögonblick och ett av de starkaste sådana i mitt liv.
Årets moshpit:
KoRn - Rock am Ring
Hela spelningen var ett stort jävla moshpitchaos. Det är hit moshpits hamnar när de dör. Jag hade ont överallt. Jag blödde från läppar och näsa och ibland var det närmare upplopp än en spelning. Men stämningen var helt underbar. Alla älskade alla i detta våldschaos. Mellan två låtar behövde jag knyta mina skor och gick ner på knä. På en sekund hade tre personer ställt sig runt mig och gav mig skydd ifall helvetet skulle braka loss igen innan jag var klar. Vackert på alla tänkbara sätt. Kultmen nåddes i "Blind". Det var SJUKT! Kolla in, räds, längta, dö lite inombords för att ni inte var där.
http://www.youtube.com/watch?v=HWUjLRZAaC4
Årets besvikelse/Citronpriset 2007:
Donnas/Kulturbolaget - Malmö
Här blir det minsann delat citronpris för delat fuckup. Donnas i sig gjorde en bra spelning (av det vi såg) men den stora besvikelsen låg i att bandet gick på exakt kl 21:00. Då förbandet skulle gått på. Detta gjorde att vi missade nära halva spelningen och priset för årets besvikelse går härmed till Donnas och kulturbolaget för detta jävla övertramp. Skäms!
Kommentera och kritisera. Nästa del blir en top-5-lista över årets bästa liveartister.
Årets låt:
Davidian av och med Machine Head - Rock am Ring
"I wanna see a circle pit there, there, there, everywhere! Circle pit! Move it!"
http://www.youtube.com/watch?v=Z10qjQn9tfM
Årets överraskning:
Marilyn Manson - Hovet
Efter det sura skämt till spelning Manson gav på Hultan 2005 så var förväntningarna låga. När jag lämnade Hovet hade jag gåshud. GOD DAMN vilken revansch.
Årets musikögonblick:
Machine Head - Rock am Ring
När Robert Flynn kliver på scenen är det första gången i hela mitt liv som jag ser honom live. Jag fick gåshud och stånd på samma gång. Mannen har en scennärvaro man sällan får uppleva. Det var stort! Lätt årets musikögonblick och ett av de starkaste sådana i mitt liv.
Årets moshpit:
KoRn - Rock am Ring
Hela spelningen var ett stort jävla moshpitchaos. Det är hit moshpits hamnar när de dör. Jag hade ont överallt. Jag blödde från läppar och näsa och ibland var det närmare upplopp än en spelning. Men stämningen var helt underbar. Alla älskade alla i detta våldschaos. Mellan två låtar behövde jag knyta mina skor och gick ner på knä. På en sekund hade tre personer ställt sig runt mig och gav mig skydd ifall helvetet skulle braka loss igen innan jag var klar. Vackert på alla tänkbara sätt. Kultmen nåddes i "Blind". Det var SJUKT! Kolla in, räds, längta, dö lite inombords för att ni inte var där.
http://www.youtube.com/watch?v=HWUjLRZAaC4
Årets besvikelse/Citronpriset 2007:
Donnas/Kulturbolaget - Malmö
Här blir det minsann delat citronpris för delat fuckup. Donnas i sig gjorde en bra spelning (av det vi såg) men den stora besvikelsen låg i att bandet gick på exakt kl 21:00. Då förbandet skulle gått på. Detta gjorde att vi missade nära halva spelningen och priset för årets besvikelse går härmed till Donnas och kulturbolaget för detta jävla övertramp. Skäms!
Kommentera och kritisera. Nästa del blir en top-5-lista över årets bästa liveartister.
27 december 2007
2006 (!) års bästa skivor enligt Erik A Persson
När jag sitter här i Ö-vik och försöker göra en topplista av mina 25 st 2007-skivor så inser jag att jag aldrig skrev klart listan över 2006 års bästa skivor. Jag hittade min gamla bloggtext och såg att jag skrivit klart till ungefär 75 %. Så jag skrev helt enkelt klart det som fattades. Jag fick också lov att byta plats på några skivor men i det stora hela så känner jag likadant nu som jag gjorde i januari i år när jag påbörjade denna lista.
Jag har haft svår ångest (nästan) att komma fram till denna lista. Först höll jag på med en tio-i-topp-lista men det höll på att ta döden på mig eftersom det helt enkelt inte gick. Jag ville ju nämna för många skivor. Det är för många skivor som har påverkat mig 2006 som jag kände att jag bara måsta nämna. Därför kom jag fram till denna lösning: jag nämner de (enligt mig) 15 bästa skivorna 2006 + fem ”bubblare” som inte riktigt kom ända fram.
Ha en trevlig läsning era sons of bitches.
# 15. Tool – 10.000 Days 
Tool har ett mycket karaktäristiskt sound och det är inget snack om att man känner igen bandet från första tonen. Jag har haft lite svårt för Tool på grund av fansen som älskar bandet över allt annat och höjer allt de gör till skyarna. Det gör inte jag, men jag är grymt fascinerad av bandet och hur svårt det är att komma in i deras skivor. Och det ser jag inte som en nackdel. Bra skivor ska vara svårare att komma in i. Öppningslåten Vicarious är bäst och sätter ribban högt. Sen tycker jag att den blir sämre på slutet och håller inte riktigt hela skivan igenom. Eller är det helt enkelt att det blir för svårt att koncentrera sig. Lateralus håller jag högre men det har nog att göra med att det var min första riktiga seriösa bekantskap med Tool också. Men 10.000 days är helt klart värd att köpa men då ska man kunna offra x antal timmar för att ta sig in i deras musik.
# 14. Intronaut – Void 
Ah, ett band som ploppar ut och är förvånansvärt bra. Void går lättast att beskriva som en tuff blandning mellan Neurosis och Mastodon och det kan inte vara dåligt. Skivan är en resa mellan lugnt och hårt. Drömskt och rakt på, på samma gång.
# 13. Isis - In The Absence Of Truth 
Förra skivan Panopticon gav mig extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har svävat iväg och drömt mig bort med den plattan. En av 2000-talets mest förtrollande plattor. Så mina förväntningar på In The Absence Of Truth var gigantiska. Den här skivan är dock tyvärr inte lika bra. Det var dock nästan lite väntat. Låtarna är inte lika varierande och dynamiska som Panopticon. Istället är de lite mer rakt på. De har dock blivit hårdare och vissa partier när de lägger på tusen tunga gitarrer så känns det som att bli överkörd. Eller nåt. Många ser sångaren som nackdelen med ISIS pga av att han har en rätt skör stämma egentligen. Jag ser honom dock som charmen med ISIS. Och han skönsjunger faktiskt på några låtar. Och när han growlar på de tyngsta partierna - ja, då är det sanslöst tungt. Men det är ingen skiva man ska lyssna på på ett normalt sätt egentligen. Den är istället som bäst att slumra till. Bakissöndagsmusik när det är som bäst.
# 12. The Haunted – The Dead Eye 
Förra plattan rEVOLVEr är enligt mig det bästa The Haunted har släppt, den skivan var så fullkomligt makalöst hård och perfekt att jag tror att de kände det som nödvändigt att göra något annorlunda inför The Dead Eye. För den här skivan är mycket annorlunda jämfört med vad de har gjort förut. Tidigare skivor har varit pang-på-thrash medan the dead eye är betydligt mer dynamisk och experimentell. Och jag gillar det. Dolving märks självklart mest. Han har en av metalvärldens coolaste röster och han tar i och varierar sig mycket med olika röstlägen och dyligt. Låtarna har bra variation men de riktigt hårda bitarna når inte ändå upp som tidigare skivors toppar. Och det är väl det som är det negativa då. I övrigt är det en svinbra platta och tufft av The Haunted att de vågar göra en sådan platta, sådant välkomnar jag. Dessutom har de som vanligt ett skitsnyggt skivomslag. 2006 års snyggaste?
# 11. In Flames - Come Clarity 
Gitarrerna har fått en betydligt mer framträdande roll och det är riffen som talar. Dock har de behållit en del av de elektroniska inslagen och det är bra, jag gillar, till skillnad från många andra, de två tidigare skivorna som fan. Fridén sjunger bättre än någonsin och det märks att In Flames överhuvudtaget har ett grymt självförtroende. Visst är skivan kommersiell, de har ju t o m skrivit riktig powerballad, men det är ändå hårt och som sagt mer riffbetonat än på länge. In Flames bästa platta enligt mig.
# 10. Audioslave – Revelations 
Iron Maiden. Iron Gayden. Så har jag ofta sett på detta fenomenala band. När jag var ung och lyssnade på Metallica och vissa käftade emot och sa att Maiden var bättre så tyckte jag att de var dumma i huvudet (det tycker jag fortfarande). Iron Maiden hade en fjollig maskot och var så gubbiga och spelade på Söndagsöppet och var helt enkelt löjligare än hårda tuffa Hetfield och co. Det är egentligen först på 2000-talet som jag har gått tillbaka i deras skivkatalog och börjat lyssna mycket på tidiga Maiden och helt enkelt insett att Iron Maiden är och förblir ett av världens största hårdrocksband. Kriz var väl en av snubbarna som fick mig att inse detta också på allvar OCH ”comebackplattan” Brave New World. Den är hur bra som helst. Men den förra plattan Dance Of Death blev jag besviken av. Den var tråkig och betydligt mer intetsägande än Brave New World. Så jag hade inte så stora förväntningar på A Matter of Life And Death. Men ack så fel man kan ha! Senaste Maiden-skivan är en av 2006 års bästa skivor. Skivan består i stor del av långa episka låtar (det som jag gillade mest med Brave New World) och texterna är mörka och det är krig och fanskap. Låten For The Greater Good Of God får mig att rysa varje gång. Iron Maiden är kungar.
# 8. Danko Jones - Sleep Is The Enemy 
Jag gillar alltid förändringar hos band, små som stora. Och Danko Jones har försökt att ändra sig lite för varje ny skiva de släpper. I grund och botten så kör de samma enkla rock and roll men deras skivor blir mer och mer förfinade och producerade och Sleep is The Enemy är det mest radiovänligaste de har gjort. Tyvärr måste jag säga för jag gillar tidiga Danko mest. Men det är inget snack om att detta är en jävligt bra platta ändå där Invincible är höjdpunkten. Tyvärr så är några låtar lite fööör radiovänliga. Det är nackdelen. Och att skivomslaget är alldeles för vitt och gay. I övrigt är Danko Jones kåtast som vanligt i rockvärlden.
# 7. Slayer - Christ Illusion 
Sjukt svängigt och storslaget. Rock. Grymma riff. Malande långa låtar. Framförallt blev jag impad av hur rockigt det låter. Blacknroll har folk skrivit om den här skivan, dvs som en blandning mellan rock och black metal. Och jag kan bara hålla med. Sen ska det medges att Satyricons konserter på Close-Up Festivalen och Umeå Open har bidraget till att jag verkligen gillar den här plattan så mycket. Soundet på skivan är väldigt avskalat och rent och detta gör också att skivan skiljer sig från många andra. Hitarna är många men det är den avslutande lång malande och cp-tunga To The Mountains som jag ändå gillar mest. Smack.
# 5. Death Breath - Stinking Up The Night 
Nicke jävla Andersson är äntligen tillbaka där han hör hemma! The Hellasnoppers i all ära men det är med death’n’rollen han är som bäst. Jag får en kick av att lyssna på den här skivan eftersom det verkligen låter som old school-Entombed, dvs Deathnroll när det är som bäst. Det är skitigt och svängigt och headbangarvänligt och allt görs med glimten i ögat. Och man bara njuter. Och det känns som att Nicke känner så också, jag får känslan av att de har spelat in skivan med ett konstant leende på läpparna. Stinking Up The Night är bra, jävligt bra. Och jävligt mycket nostalgi.
# 4. Celtic Frost – Monotheist 
Inflytelserika så inihelsicke på 80-talet men aldrig något band som jag egentligen tagit mig tid att lyssna på. Men CUM och resten av hårdrockstidningarna har ju höjt den till skyarna och dessutom har Peter Tägtgren producerat så det var omöjligt att på något sätt undgå denna platta. Med facit i hand är det inget jag ångrar heller för den här plattan är hur jävla bra som helst. Framförallt skulle man kunna sammanfatta den med ordet Ondska. Det var längesen jag hörde något som verkligen var så imponerande mörkt och fyllt av ondska. Gitarrerna låter förvridna och sjuka på ett djävulskt coolt sätt och sammantaget låter det som om man tagit och blandat Black Sabbath och satan själv. Typ. Inledande Progeny, Domain Of Decay och Synagoga Satanae är några av de många höjdpunkterna. Ondska, mörker, tyngd och djävulskt bra.
# 3. Khoma - The Second Wave 
Egentligen var The Second Wave något av en besvikelse för mig. Khomas första skiva, Tsunami, var, och är fortfarande, något av det vackraste jag någonsin har hört och musiken nådde rakt in i min själ. Jag fick bokstavligt talat tårar i ögonen Och nu när andraplattan skulle släppas inför hela världen kan jag inte annat än konstatera att mina förväntningar var gigantiska. Besvikelsen ligger först och främst i att de har valt att spela in några av låtarna från deras första skiva igen. Grejen är att de bästa låtarna på The Second Wave består av just dessa nyinspelningar; Stop Making Speeches, Like Coming Home och One Of Us Must Hang. Sen kunde ju givetvis inte denna ”uppföljare” ge mig samma positiva chock som deras tidigare eftersom man på något sätt visste vad man skulle få. Men där ska jag sluta gnälla för det är inget snack om att The Second Wave är klart uppe i toppen av 2006 års bästa skivor. De nya låtarna håller faktiskt också måttet och låtmaterialet är jämnt skivan igenom. Framförallt är det dynamiken mellan det lugna och det tunga som är så perfekt och så snyggt och med Jämtes röst över allt detta så kan man inte stå emot, det blir för mäktigt. Soundet är betydligt mer förfinat än den förra plattan också. Snuskigt nära perfektionism.
# 2. Cult of luna – Somewhere Along The Highway 
Denna skiva är utan att tveka den skiva som berörde mig mest av alla 2006. Jag har lyssnat på den konstant när jag har varit ute och gått, åkt buss och lagt mig för att sova. Jag hade mina perioder i inledande 2006 då jag var betydligt mer deppig än glad och då har den här skivan fungerat som en samtalspartner för mig - musiken är den bästa terapin såklart. Jag trodde aldrig att Somewhere Along The Highway kunde komma upp i samma kvalitet som förra plattan Salvation. Salvation var en temaplatta som kändes så genomtänkt och genomarbetad att jag trodde toppen var nådd hos Cult Of Luna. Och när jag fick höra låten Back To Chapel Town från nya skivan så kändes det som att jag skulle ha rätt. Denna låt är inte dålig på något sätt men påminner mycket om mycket annat de har skrivit förut. Men resten av skivan är helt underbar. Deras sound är mer ”levande” och direkt än tidigare på något sätt. Och det svänger hela tiden från det lugna vackra till det tunga mörka. Lyssna bara på Finland eller Dim. Eller 2006 års bästa låt: Dark City Dead Man. Musik blir inte mäktigare än så.
# 1. Mastodon – Blood Mountain 
Jag känner mig faktiskt lite tråkig att jag också (precis som Kriz och Nordin) har valt denna platta som 2006 års bästa platta. Men vad ska man göra? Blood Mountain VAR bäst 2006. Det var längesen jag fick en sådan kick av att lyssna på en ny platta för första gången. Jag och Kriz satt i varsitt rum och skickade sms till varandra i total pepp. Blood Mountain är en underbar musikalisk resa från inledande The Wolf is Loose till avslutande Pendulous Skin. Enough!
2006 års bästa skivor enligt Erik Persson:
1. Mastodon – Blood Mountain
2. Cult Of Luna – Somewhere Along The Highway
3. Khoma - The Second Wave
4. Celtic Frost – Monotheist
5. Death Breath - Stinking Up The Night
6. Satyricon - Now, Diabolical
7. Slayer - Christ Illusion
8. Danko Jones - Sleep Is The Enemy
9. Iron Maiden - A Matter Of Life And Death
10. Audioslave – Revelations
11. In Flames - Come Clarity
12. The Haunted – The Dead Eye
13. Isis - In The Absence Of Truth
14. Intronaut – Void
15. Tool – 10.000 Days
Fem Bubblare:
Skivor som var bra och på gränsen till att hamna på topp 15.
Lamb of god – Sacrament
The Mars Volta – Amputechture
Deftones - Saturday Night Wrist
Vader – Impressions In Blood
Jag har haft svår ångest (nästan) att komma fram till denna lista. Först höll jag på med en tio-i-topp-lista men det höll på att ta döden på mig eftersom det helt enkelt inte gick. Jag ville ju nämna för många skivor. Det är för många skivor som har påverkat mig 2006 som jag kände att jag bara måsta nämna. Därför kom jag fram till denna lösning: jag nämner de (enligt mig) 15 bästa skivorna 2006 + fem ”bubblare” som inte riktigt kom ända fram.
Ha en trevlig läsning era sons of bitches.
# 15. Tool – 10.000 Days
Tool har ett mycket karaktäristiskt sound och det är inget snack om att man känner igen bandet från första tonen. Jag har haft lite svårt för Tool på grund av fansen som älskar bandet över allt annat och höjer allt de gör till skyarna. Det gör inte jag, men jag är grymt fascinerad av bandet och hur svårt det är att komma in i deras skivor. Och det ser jag inte som en nackdel. Bra skivor ska vara svårare att komma in i. Öppningslåten Vicarious är bäst och sätter ribban högt. Sen tycker jag att den blir sämre på slutet och håller inte riktigt hela skivan igenom. Eller är det helt enkelt att det blir för svårt att koncentrera sig. Lateralus håller jag högre men det har nog att göra med att det var min första riktiga seriösa bekantskap med Tool också. Men 10.000 days är helt klart värd att köpa men då ska man kunna offra x antal timmar för att ta sig in i deras musik.
# 14. Intronaut – Void
Ah, ett band som ploppar ut och är förvånansvärt bra. Void går lättast att beskriva som en tuff blandning mellan Neurosis och Mastodon och det kan inte vara dåligt. Skivan är en resa mellan lugnt och hårt. Drömskt och rakt på, på samma gång.
# 13. Isis - In The Absence Of Truth
Förra skivan Panopticon gav mig extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har svävat iväg och drömt mig bort med den plattan. En av 2000-talets mest förtrollande plattor. Så mina förväntningar på In The Absence Of Truth var gigantiska. Den här skivan är dock tyvärr inte lika bra. Det var dock nästan lite väntat. Låtarna är inte lika varierande och dynamiska som Panopticon. Istället är de lite mer rakt på. De har dock blivit hårdare och vissa partier när de lägger på tusen tunga gitarrer så känns det som att bli överkörd. Eller nåt. Många ser sångaren som nackdelen med ISIS pga av att han har en rätt skör stämma egentligen. Jag ser honom dock som charmen med ISIS. Och han skönsjunger faktiskt på några låtar. Och när han growlar på de tyngsta partierna - ja, då är det sanslöst tungt. Men det är ingen skiva man ska lyssna på på ett normalt sätt egentligen. Den är istället som bäst att slumra till. Bakissöndagsmusik när det är som bäst.
# 12. The Haunted – The Dead Eye
Förra plattan rEVOLVEr är enligt mig det bästa The Haunted har släppt, den skivan var så fullkomligt makalöst hård och perfekt att jag tror att de kände det som nödvändigt att göra något annorlunda inför The Dead Eye. För den här skivan är mycket annorlunda jämfört med vad de har gjort förut. Tidigare skivor har varit pang-på-thrash medan the dead eye är betydligt mer dynamisk och experimentell. Och jag gillar det. Dolving märks självklart mest. Han har en av metalvärldens coolaste röster och han tar i och varierar sig mycket med olika röstlägen och dyligt. Låtarna har bra variation men de riktigt hårda bitarna når inte ändå upp som tidigare skivors toppar. Och det är väl det som är det negativa då. I övrigt är det en svinbra platta och tufft av The Haunted att de vågar göra en sådan platta, sådant välkomnar jag. Dessutom har de som vanligt ett skitsnyggt skivomslag. 2006 års snyggaste?
# 11. In Flames - Come Clarity
Gitarrerna har fått en betydligt mer framträdande roll och det är riffen som talar. Dock har de behållit en del av de elektroniska inslagen och det är bra, jag gillar, till skillnad från många andra, de två tidigare skivorna som fan. Fridén sjunger bättre än någonsin och det märks att In Flames överhuvudtaget har ett grymt självförtroende. Visst är skivan kommersiell, de har ju t o m skrivit riktig powerballad, men det är ändå hårt och som sagt mer riffbetonat än på länge. In Flames bästa platta enligt mig.
# 10. Audioslave – Revelations
Audioslave har egentligen två problem som jag ser det. Först och främst kommer de alltid att jämföras med vad medlemmarna har gjort förut. Och de kan aldrig någonsin göra något lika inflytelserikt och bra som musiken som skrevs under åren i Rage Against The Machine eller Soundgarden. Dock så spöar de skiten ur en massa yngre rockband som finns på marknaden. Det andra problemet som jag ser det är att Audioslaves skivor inte håller som helhet. Det finns alltid några låtar som inte riktigt håller måttet, där de kanske har lekt lite för mycket (lite som Kastrullica gjorde under Load-eran). Det finns ett par bottennapp på Revelations också. Exempelvis Broken City. Det var svagheterna. Styrkan i Revelations är dock många. Audioslave har aldrig känts mer som ett band än nu. På Audioslaves första platta kändes det precis som att det var en blandning mellan RATM och Soundgarden. Nu känns det som att alla har hittat sin plats och vågat variera sig lite mer. Det finns några helt fantastiska låtar på denna skiva som man helt enkelt inte kan värja sig ifrån. Och hur mycket jag än försöker så lyckas Chris Cornell ALLTID förtrolla mig med hans gudomliga sångröst. Bäst är de tre avslutande spåren där avslutande Moth är helt fantastisk.
# 9. Iron Maiden - A Matter Of Life And Death
# 9. Iron Maiden - A Matter Of Life And Death
Iron Maiden. Iron Gayden. Så har jag ofta sett på detta fenomenala band. När jag var ung och lyssnade på Metallica och vissa käftade emot och sa att Maiden var bättre så tyckte jag att de var dumma i huvudet (det tycker jag fortfarande). Iron Maiden hade en fjollig maskot och var så gubbiga och spelade på Söndagsöppet och var helt enkelt löjligare än hårda tuffa Hetfield och co. Det är egentligen först på 2000-talet som jag har gått tillbaka i deras skivkatalog och börjat lyssna mycket på tidiga Maiden och helt enkelt insett att Iron Maiden är och förblir ett av världens största hårdrocksband. Kriz var väl en av snubbarna som fick mig att inse detta också på allvar OCH ”comebackplattan” Brave New World. Den är hur bra som helst. Men den förra plattan Dance Of Death blev jag besviken av. Den var tråkig och betydligt mer intetsägande än Brave New World. Så jag hade inte så stora förväntningar på A Matter of Life And Death. Men ack så fel man kan ha! Senaste Maiden-skivan är en av 2006 års bästa skivor. Skivan består i stor del av långa episka låtar (det som jag gillade mest med Brave New World) och texterna är mörka och det är krig och fanskap. Låten For The Greater Good Of God får mig att rysa varje gång. Iron Maiden är kungar.
# 8. Danko Jones - Sleep Is The Enemy
Jag gillar alltid förändringar hos band, små som stora. Och Danko Jones har försökt att ändra sig lite för varje ny skiva de släpper. I grund och botten så kör de samma enkla rock and roll men deras skivor blir mer och mer förfinade och producerade och Sleep is The Enemy är det mest radiovänligaste de har gjort. Tyvärr måste jag säga för jag gillar tidiga Danko mest. Men det är inget snack om att detta är en jävligt bra platta ändå där Invincible är höjdpunkten. Tyvärr så är några låtar lite fööör radiovänliga. Det är nackdelen. Och att skivomslaget är alldeles för vitt och gay. I övrigt är Danko Jones kåtast som vanligt i rockvärlden.
# 7. Slayer - Christ Illusion
Lombardo är gud och tillbaka. Och hela skivan utstrålar extrem självsäkerhet – ”vi är Slayer och vi började med det här när NI hade blöjor eller inte ens fanns!”. Men skivan är på något konstigt sätt för bra. För klassiskt. De har gått tillbaka så mycket de kan till 80-talet och det låter som Slayer och det låter som man hoppades att det skulle göra men det är också det som blir lite av nackdelen. Efter att ha tokdiggat den i några veckors tid så lessnade jag ganska snabbt på den. Men det är inget snack om att Christ Illusion är det bästa Slayer har släppt sen Seasons in the Abyss. Och Lombardo är gud.
# 6. Satyricon - Now, Diabolical
# 6. Satyricon - Now, Diabolical
Sjukt svängigt och storslaget. Rock. Grymma riff. Malande långa låtar. Framförallt blev jag impad av hur rockigt det låter. Blacknroll har folk skrivit om den här skivan, dvs som en blandning mellan rock och black metal. Och jag kan bara hålla med. Sen ska det medges att Satyricons konserter på Close-Up Festivalen och Umeå Open har bidraget till att jag verkligen gillar den här plattan så mycket. Soundet på skivan är väldigt avskalat och rent och detta gör också att skivan skiljer sig från många andra. Hitarna är många men det är den avslutande lång malande och cp-tunga To The Mountains som jag ändå gillar mest. Smack.
# 5. Death Breath - Stinking Up The Night
Nicke jävla Andersson är äntligen tillbaka där han hör hemma! The Hellasnoppers i all ära men det är med death’n’rollen han är som bäst. Jag får en kick av att lyssna på den här skivan eftersom det verkligen låter som old school-Entombed, dvs Deathnroll när det är som bäst. Det är skitigt och svängigt och headbangarvänligt och allt görs med glimten i ögat. Och man bara njuter. Och det känns som att Nicke känner så också, jag får känslan av att de har spelat in skivan med ett konstant leende på läpparna. Stinking Up The Night är bra, jävligt bra. Och jävligt mycket nostalgi.
# 4. Celtic Frost – Monotheist
Inflytelserika så inihelsicke på 80-talet men aldrig något band som jag egentligen tagit mig tid att lyssna på. Men CUM och resten av hårdrockstidningarna har ju höjt den till skyarna och dessutom har Peter Tägtgren producerat så det var omöjligt att på något sätt undgå denna platta. Med facit i hand är det inget jag ångrar heller för den här plattan är hur jävla bra som helst. Framförallt skulle man kunna sammanfatta den med ordet Ondska. Det var längesen jag hörde något som verkligen var så imponerande mörkt och fyllt av ondska. Gitarrerna låter förvridna och sjuka på ett djävulskt coolt sätt och sammantaget låter det som om man tagit och blandat Black Sabbath och satan själv. Typ. Inledande Progeny, Domain Of Decay och Synagoga Satanae är några av de många höjdpunkterna. Ondska, mörker, tyngd och djävulskt bra.
# 3. Khoma - The Second Wave
Egentligen var The Second Wave något av en besvikelse för mig. Khomas första skiva, Tsunami, var, och är fortfarande, något av det vackraste jag någonsin har hört och musiken nådde rakt in i min själ. Jag fick bokstavligt talat tårar i ögonen Och nu när andraplattan skulle släppas inför hela världen kan jag inte annat än konstatera att mina förväntningar var gigantiska. Besvikelsen ligger först och främst i att de har valt att spela in några av låtarna från deras första skiva igen. Grejen är att de bästa låtarna på The Second Wave består av just dessa nyinspelningar; Stop Making Speeches, Like Coming Home och One Of Us Must Hang. Sen kunde ju givetvis inte denna ”uppföljare” ge mig samma positiva chock som deras tidigare eftersom man på något sätt visste vad man skulle få. Men där ska jag sluta gnälla för det är inget snack om att The Second Wave är klart uppe i toppen av 2006 års bästa skivor. De nya låtarna håller faktiskt också måttet och låtmaterialet är jämnt skivan igenom. Framförallt är det dynamiken mellan det lugna och det tunga som är så perfekt och så snyggt och med Jämtes röst över allt detta så kan man inte stå emot, det blir för mäktigt. Soundet är betydligt mer förfinat än den förra plattan också. Snuskigt nära perfektionism.
# 2. Cult of luna – Somewhere Along The Highway
Denna skiva är utan att tveka den skiva som berörde mig mest av alla 2006. Jag har lyssnat på den konstant när jag har varit ute och gått, åkt buss och lagt mig för att sova. Jag hade mina perioder i inledande 2006 då jag var betydligt mer deppig än glad och då har den här skivan fungerat som en samtalspartner för mig - musiken är den bästa terapin såklart. Jag trodde aldrig att Somewhere Along The Highway kunde komma upp i samma kvalitet som förra plattan Salvation. Salvation var en temaplatta som kändes så genomtänkt och genomarbetad att jag trodde toppen var nådd hos Cult Of Luna. Och när jag fick höra låten Back To Chapel Town från nya skivan så kändes det som att jag skulle ha rätt. Denna låt är inte dålig på något sätt men påminner mycket om mycket annat de har skrivit förut. Men resten av skivan är helt underbar. Deras sound är mer ”levande” och direkt än tidigare på något sätt. Och det svänger hela tiden från det lugna vackra till det tunga mörka. Lyssna bara på Finland eller Dim. Eller 2006 års bästa låt: Dark City Dead Man. Musik blir inte mäktigare än så.
# 1. Mastodon – Blood Mountain
Jag känner mig faktiskt lite tråkig att jag också (precis som Kriz och Nordin) har valt denna platta som 2006 års bästa platta. Men vad ska man göra? Blood Mountain VAR bäst 2006. Det var längesen jag fick en sådan kick av att lyssna på en ny platta för första gången. Jag och Kriz satt i varsitt rum och skickade sms till varandra i total pepp. Blood Mountain är en underbar musikalisk resa från inledande The Wolf is Loose till avslutande Pendulous Skin. Enough!
2006 års bästa skivor enligt Erik Persson:
1. Mastodon – Blood Mountain
2. Cult Of Luna – Somewhere Along The Highway
3. Khoma - The Second Wave
4. Celtic Frost – Monotheist
5. Death Breath - Stinking Up The Night
6. Satyricon - Now, Diabolical
7. Slayer - Christ Illusion
8. Danko Jones - Sleep Is The Enemy
9. Iron Maiden - A Matter Of Life And Death
10. Audioslave – Revelations
11. In Flames - Come Clarity
12. The Haunted – The Dead Eye
13. Isis - In The Absence Of Truth
14. Intronaut – Void
15. Tool – 10.000 Days
Fem Bubblare:
Skivor som var bra och på gränsen till att hamna på topp 15.
Lamb of god – Sacrament
The Mars Volta – Amputechture
Deftones - Saturday Night Wrist
Vader – Impressions In Blood
Katatonia – The Great Cold Distance
23 december 2007
God Jul & Gott Nytt År!!!
Så var det åter igen den tiden på året som vi kallar jul. I år känns det extra välkommet. En termin som musiklärare har gått väldigt, väldigt fort och det har varit riktigt roligt. De sista två veckorna har dock varit enormt jobbiga, med luciatåg och julavslutning och hela fadderullan. Typiskt att man blir förkyld nu så fort man får chans att koppla av. Blä.
Sitter här och peppar Max. Dags att dra inom en halvtimme och träffa alla man inte träffat på länge. Det som känns sjukt är att vi som bor i Umeå knappt ses nu för tiden... Erikarna träffar jag väldigt sällan, fastän vi bor på så gott som samma adress. Eftersom rep med Dirty minst sagt ligger på is så blir det extremt sällan, och Nordin den jäveln ser jag ju nästan bara när vi festar. Sen har ju jag inte varit så jävla aktiv på Modo-fronten efter uppehållet för Karjala Cup. Har fan inte haft sug efter att se matcherna, och jag känner mig som en jävla fejk-supporter, men så är det. Nya friska tag till nästa termin.
För er som är i Ö-vik: missa inte den årliga Julfesten på Sliperiet 27-28/12. Megaleif lirar i vanlig ordning på torsdagen, so be there!
Nu orkar jag inte skriva nåt mer. Vill bara hälsa alla ni som läser detta en riktigt god jul. Se till att ta det lugnt och koppla av från allt det helvete som är jobb och skola och stressa inte upp er i onödan. Umgås och ha det gött. Käka skinka och drick must. Bli feta(-re). Gud är god.
Vi syns, mina älsklingar!
Sitter här och peppar Max. Dags att dra inom en halvtimme och träffa alla man inte träffat på länge. Det som känns sjukt är att vi som bor i Umeå knappt ses nu för tiden... Erikarna träffar jag väldigt sällan, fastän vi bor på så gott som samma adress. Eftersom rep med Dirty minst sagt ligger på is så blir det extremt sällan, och Nordin den jäveln ser jag ju nästan bara när vi festar. Sen har ju jag inte varit så jävla aktiv på Modo-fronten efter uppehållet för Karjala Cup. Har fan inte haft sug efter att se matcherna, och jag känner mig som en jävla fejk-supporter, men så är det. Nya friska tag till nästa termin.
För er som är i Ö-vik: missa inte den årliga Julfesten på Sliperiet 27-28/12. Megaleif lirar i vanlig ordning på torsdagen, so be there!
Nu orkar jag inte skriva nåt mer. Vill bara hälsa alla ni som läser detta en riktigt god jul. Se till att ta det lugnt och koppla av från allt det helvete som är jobb och skola och stressa inte upp er i onödan. Umgås och ha det gött. Käka skinka och drick must. Bli feta(-re). Gud är god.
Vi syns, mina älsklingar!
19 december 2007
Vad har dessa skivtitlar gemensamt?
bruce dickinson - "chemical wedding"
clawfinger - "deaf, dumb, blind"
coal chamber - "chamber music"
cradle of filth - "dusk and her embrace"
crowley's band - "demo"
entombed - "uprising"
filmmusik - "the matrix"
filmmusik - "m:i-2"
foo fighters - "there is nothing left to loose"
iron maiden - "ed hunter"
kent - "hagnesta hill, "isola"
kittie - "spit"
korn - "issues", "follow the leader", "life is peachy", "family values"
limp bizkit - "three dollar bill yall$", "significant other"
lok - "naken, blästrad och skitsur", "sunk 500"
machine head - "the burning red"
misery loves co. - "not like them", "your vision was never mine to share"
nine inch nails - "the fragile"
nutmeg - "demo"
orgy - "candy ass"
pain - "rebirth"
psycore - "i'm not one of us"
ray j parker - "ghostbusters"
red hot chili peppers - "californication"
sahara hotnights - "c'mon let's pretend
slipknot - "slipknot"
sepultura - "chaos ad."
system of a down - "system of a down"
the cranberries - "bury the hatchet"
white zombie - "astro creep 2000"
clawfinger - "deaf, dumb, blind"
coal chamber - "chamber music"
cradle of filth - "dusk and her embrace"
crowley's band - "demo"
entombed - "uprising"
filmmusik - "the matrix"
filmmusik - "m:i-2"
foo fighters - "there is nothing left to loose"
iron maiden - "ed hunter"
kent - "hagnesta hill, "isola"
kittie - "spit"
korn - "issues", "follow the leader", "life is peachy", "family values"
limp bizkit - "three dollar bill yall$", "significant other"
lok - "naken, blästrad och skitsur", "sunk 500"
machine head - "the burning red"
misery loves co. - "not like them", "your vision was never mine to share"
nine inch nails - "the fragile"
nutmeg - "demo"
orgy - "candy ass"
pain - "rebirth"
psycore - "i'm not one of us"
ray j parker - "ghostbusters"
red hot chili peppers - "californication"
sahara hotnights - "c'mon let's pretend
slipknot - "slipknot"
sepultura - "chaos ad."
system of a down - "system of a down"
the cranberries - "bury the hatchet"
white zombie - "astro creep 2000"
McDonald's steals artwork from Nine Inch Nails
"I was fetching a burger from a McDonald's near me just outside Warren Street tube station, when I noticed that the new "upmarket" McDonald's design they'd set up in there was... well, vaguely reminiscent of the art from The Fragile."
Stumblade på detta idag. Tyckte man att Macdonalds var MCsugiga redan förut så blir man inte förvånad nu. Som grafiker borde man spikas upp på en vägg och skämmas av en sådan där uppenbar stöld. Sno Fragile-designen rakt av är fan riktigt illa. Detta hittades bland annat på theninhotline och diggit.
18 december 2007
Dziendobry & Volgende halte: Nederland
Detta är rubrikerna på Metclubs två senaste nyheter. Que? Men tittar man lite noggrannare på det hela förstår man snart att det är polska respektive nederländska, och efter några sekunder ser jag att Metallica kommer till dessa länder och lirar i slutet av maj. 2008 års Metallicaresa börjar alltså att växa fram. Blir det dags att besöka Metallica i Polen 2008 kanske? :)
May 28 - Chorzow, Poland @ Slaski Stadium
May 30 - Landgraaf, The Netherlands @ Pinkpop
Jun. 07 - Nürburgring, GER @ Rock am Ring
Jun. 08 - Nürnberg, GER @ Rock im Park
Kul som fan att läsa reaktionerna på Metforumet, speciellt från amerikanerna. De blir helt galna över att Metallica inte väljer att spela i staterna. Fast sydamerikanerna är ännu galnare; Metallica har inte lirat där sen 99 och när de skulle ha spelat där 2003 så ställde de in. Kung. Pung.
Något annat jävligt viktigt är att MAMMAS NYA KILLE är tillbaka nästa år. 9 januari 2008 smäller det och det kommer att sändas under hela året. Ni som inte har nån koll på vad det är för något får googla på det!
En vecka kvar till jullov nu. Eller ännu mindre egentligen. Skönt som fan. Vi har tänt ljus på jobbet här idag och lyssnar på julmusik. Allt för att försöka få lite julstämning. Jag längtar som fan att få komma hem och käka morsans mat och inte göra ett smack på ett par dagar. Jä. och sen kommer nyår och då blir jag ju påmind om att det måste styras upp. FÖR HELVETE liksom.
May 28 - Chorzow, Poland @ Slaski Stadium
May 30 - Landgraaf, The Netherlands @ Pinkpop
Jun. 07 - Nürburgring, GER @ Rock am Ring
Jun. 08 - Nürnberg, GER @ Rock im Park
Kul som fan att läsa reaktionerna på Metforumet, speciellt från amerikanerna. De blir helt galna över att Metallica inte väljer att spela i staterna. Fast sydamerikanerna är ännu galnare; Metallica har inte lirat där sen 99 och när de skulle ha spelat där 2003 så ställde de in. Kung. Pung.
Något annat jävligt viktigt är att MAMMAS NYA KILLE är tillbaka nästa år. 9 januari 2008 smäller det och det kommer att sändas under hela året. Ni som inte har nån koll på vad det är för något får googla på det!
En vecka kvar till jullov nu. Eller ännu mindre egentligen. Skönt som fan. Vi har tänt ljus på jobbet här idag och lyssnar på julmusik. Allt för att försöka få lite julstämning. Jag längtar som fan att få komma hem och käka morsans mat och inte göra ett smack på ett par dagar. Jä. och sen kommer nyår och då blir jag ju påmind om att det måste styras upp. FÖR HELVETE liksom.
11 december 2007
En andra chans.
Då var det tid för Pappa att säga några väl valda ord igen då. Jag har ofta fått höra att det är mänskligt att fela och att man alltid ska ge folk en andra chans och runt om i världen ser vi ju väldigt bra exempel på just detta. Det var fel av Zach att satsa på en solokarriär och det var rätt att ge Rage Agains The Machine en andra chans för att bara nämna ett exempel. Nu ska jag förlåta felandet och ge en andra chans. Därför kommer jag befinna mig på Hovet på lördag. Marilyn Manson ska få en andra chans efter det fruktansvärt tama spektakel han bjöd på där på Hultan för över 2 år sedan. Det var en av mina största musikaliska besvikelser och maken till brist på yrkesstolthet har jag sällan skådat. Men nog om det. Jag förlåter dig Manson. Du får en andra chans.
Min vana trogen har jag nu peppat med musik och horat i diverse forum i jakt på spellistor. Vad fan kan karln tänkas spela på lördag. Ja, jag hittade det här och hoppas att han träffar någorlunda nära i helgen.
If I Was Your Vampire
Disposable Teens
(m)obscene
Torniquet
Irresponsable Hate Anthem
Sweet Dreams
Lunchbox !!!
The Fight Song
Putting Holes In Happiness
Heart-Shaped Glasses
Rock Is Dead
The Dope Show
The Reflecting God
Antichrist Superstar
The Beautiful People
Redan nu tycker jag det ser intressant ut. Spellistan är från den 5/12 och fokus ligger givetvis på nya plattan MEN karln har kulor nog att ha aningen större fokus på arga, tunga, hårda, superba Antichrist Superstar. Det är coolt och det bådar gott. Jag är försiktigt optimistisk och hoppas att Mr Manson himself med flera ska blåsa det där tragiskt tråkiga från 2005 av banan för gott. Jag hoppas dessutom att när han gör det så är avslutningen lika jävla tung som den femte december. The Reflecting God, Antichrist Superstar, The Beautiful People. I rest my case! Som det så fint heter på utrikiska.
Min vana trogen har jag nu peppat med musik och horat i diverse forum i jakt på spellistor. Vad fan kan karln tänkas spela på lördag. Ja, jag hittade det här och hoppas att han träffar någorlunda nära i helgen.
If I Was Your Vampire
Disposable Teens
(m)obscene
Torniquet
Irresponsable Hate Anthem
Sweet Dreams
Lunchbox !!!
The Fight Song
Putting Holes In Happiness
Heart-Shaped Glasses
Rock Is Dead
The Dope Show
The Reflecting God
Antichrist Superstar
The Beautiful People
Redan nu tycker jag det ser intressant ut. Spellistan är från den 5/12 och fokus ligger givetvis på nya plattan MEN karln har kulor nog att ha aningen större fokus på arga, tunga, hårda, superba Antichrist Superstar. Det är coolt och det bådar gott. Jag är försiktigt optimistisk och hoppas att Mr Manson himself med flera ska blåsa det där tragiskt tråkiga från 2005 av banan för gott. Jag hoppas dessutom att när han gör det så är avslutningen lika jävla tung som den femte december. The Reflecting God, Antichrist Superstar, The Beautiful People. I rest my case! Som det så fint heter på utrikiska.
07 december 2007
Rock am FUCK!!!!
Helvetet! Jag skakar i hela kroppen. Jag är fucked up. Det här är för stort för mig att hantera.
Jag håller på att bryta ihop av längtan till dagarna 6,7 och 8 i juni månad.
Satt och tänkte kolla in lite om Rock am Ring hade uppdaterat sin hemsida och kanske kastat upp nått band. Roskilde har ju släppt sitt första. Föga peppande Radiohead.
Sagt och gjort. Smackar in Rock-am-ring.com i browern och börjar läsa. Jag stakar mig genom den oerhörda mängd tyska innan den uppenbarar sig för mig. Bandlista! De första släppen. Och likt messias, brinnande buskar och andra profeter och gudar uppenbarar där sig ett första namn och jag tror knappt det är sant.
M E T A L L I C A
Jag börjar fan svettas. JAMES! Jag är så yr att jag knappt lyckas ta mig genom resten av bandlistan och noterar lite snabbt i sammanhanget dussinband som typ Hellacopters, Motörhead och nått mer skit innan jag ser ytterliggare ett namn som ger mig känslor som ligger bortom eufori. Jag blir helt enkelt kåt!
RAGE AGAINST THE MACHINE.
Rage agains the machine spelar i europa för första gången på åtta år! Det här är fan hur stort som helst och det om något är fan i mig ett tecken på att grabbarna är tillbaka på banan. Parentesen Audioslave är och förblir ett blekt minne. Nu jävlar ska det rasas mot maskineriet och det ska göras på Nurburgring tillsammans med James, Lars, Kirk och Robert. Fyra snubbar jag aldrig kan få nog av.
Jag kommer vara där. Jag bokar in semestern redan nu. Ni som inte gör det är och förblir Jocke Berg för resten av era liv.
02 december 2007
De förlorade styckena
För ett tag sedan satt jag och skrev ett inlägg som spårade ur totalt. Jag svamlade runt både hit och det utan att hålla mig till ämnet så att säga. Kan man jämställa musik med religion? Det va kring den frågan jag diskuterade den där ödesdigra kvällen och det här är vad jag kom fram till (fast jag kom inte fram till så mycket egentligen)…
Vad är då religion och hur kan man dra kopplingar till musik? Jag skull vilja säga att en religion står på sex delar: Lära, Mytologi, Etik, Ritualer, Upplevelsen och Det Sociala.
Lära – Det är ju egentligen en förklaring/beskrivning av den verkligheten i lever i. Man skulle kunna säga att det är själva ramen eller duken som man målar sin religion på. Här kan man ju säga att de olika musikstilarna representerar olika läror. Precis som de olika världsreligionerna finns det i grunden likhet mellan musikstilarna men deras mytologi, etik, ritualer mm skiljer dem åt och därigenom också gör dem så olika.
Mytologi – Här snackar vi berättelser om Gud/gudar, skapelseberättelse och andra händelser i historien. Här är ju parallellen väldigt uppenbar mellan musik och religion. Inom varje musikstil, eller lära om man så vill, finns det gudar och historia som är viktig att kunna. Precis som vissa religionerna delar historia gör även olika musikstilar det. Och precis som protestanterna har sitt ursprung i kristendomen har hårdrocken sitt ursprung i Rock n Roll. Parallellerna är många om även ibland en aning långsökta. När det kommer till gudar så är ju Metallica definitivt gudar inom Metal. Precis som Elvis är Gud inom Rock n Roll och Timberland är det inom Hip-Hop (även om jag ibland har svårt att klassa Hip-Hop som musik).
Etik – Varje musikstil har, precis som olika religioner, sina egna värderingar och regler för beteenden. Tänk bara på skillnaderna mellan en hårdrockare och en Hip-Hoppare eller en Jazzälskare. Vad man i hårdrockskretsar skiljer sig ju avsevärt från till exempel Hip-hopkretsar. Den som varit på en spelning med Metallica eller Entombed vet vad jag snackar om. Det kan vara ett jävla röj och aggressivitet under spelningen men när den är slut vill man bara krama om dem man moshat med och tacka dem för en oförglömlig upplevelse.
Ritual –Tillbedjan, högtider och ritualer skiljer sig ju skiljer sig ju kanske inte så mycket mellan de olika religionerna. Men det gör det ju inte mellan de olika religionerna heller. Man kan säga att grunderna är de samma men vi utformar våra ritualer på olika sätt. När man går på en Machine Head konsert gör man så här och när man ser 50 cent går det till så här. Man headbangar till Metallica och man… jag vet inte riktigt vad man gör på en 50 cent konsert. Man kanske skjuter varandra, vad vet jag. Det finns Jazzklubbar och det finns Hårdrockskrogar precis som det finns kyrkor och det synagogor. Det finns jazzfestivaler och det finns hårdrocksfestivaler precis som det finns påsk och jom kippur.
Upplevelsen– Här handlar det ju egentligen hur vi upplever våran religion, hur vi överlåter oss till den och upplever något som är större än en själv. När man står och mosas mot kravallstängslet medan James och 30-75 tusen runt om dig skanderar; DIE, DIE, DIE, DIE! Då känner man sig ju verkligen som att man upplever och deltar i något som är så mycket större än en själv. Fast samtidigt känner man än närhet och väldigt personlig kontakt med Guden som står där på scenen och är större än själva människan James.
Socialt – Att vara religiös eller musikälskare är ju långt ifrån en antisocial syssla. Man diskuterar, debatterar, tillbedjes, utför högtider tillsammans mm. Det finns ju även en trygghet i att möta en person av samma religion/musiksmak. Man känner direkt en tillit och trygghet i personen eftersom man delar något så stark som kärleken till samma musik/religion.
Sen kommer ju det här med kopplingen mellan organiserad religion och fan clubs, munkar och musiknördar. (Vad fan håller jag på med nu, det här håller ju på att spåra ur totalt om det inte har gjort det redan) Men skulle jag, som den musiknörd jag är, kunna avlägga ett kyskhetslöfte precis som munkarna gör? Det där var en jävligt svår fråga att svara på. Skulle jag för min kärlek till musiken kunna avstå från sex för all framtid? Äh, det här börjar ju bli helt stört...
Det där va de ”förlorade styckena” som jag valde att ta bort från ett tidigare inlägg. Visst märks det att jag skrev texten väldigt sent, tror klockan va runt fyra på natten, eftersom jag inte kunde sova på grund av en enorm Metallica-pepp. Naturligtvis ska texten ses som ren underhållning och inte alls som någon form av manifest a la Luther.
Ha en bra helg, om det är något kvar av den när ni läser detta, så ses vi i framtiden.
Vad är då religion och hur kan man dra kopplingar till musik? Jag skull vilja säga att en religion står på sex delar: Lära, Mytologi, Etik, Ritualer, Upplevelsen och Det Sociala.
Lära – Det är ju egentligen en förklaring/beskrivning av den verkligheten i lever i. Man skulle kunna säga att det är själva ramen eller duken som man målar sin religion på. Här kan man ju säga att de olika musikstilarna representerar olika läror. Precis som de olika världsreligionerna finns det i grunden likhet mellan musikstilarna men deras mytologi, etik, ritualer mm skiljer dem åt och därigenom också gör dem så olika.
Mytologi – Här snackar vi berättelser om Gud/gudar, skapelseberättelse och andra händelser i historien. Här är ju parallellen väldigt uppenbar mellan musik och religion. Inom varje musikstil, eller lära om man så vill, finns det gudar och historia som är viktig att kunna. Precis som vissa religionerna delar historia gör även olika musikstilar det. Och precis som protestanterna har sitt ursprung i kristendomen har hårdrocken sitt ursprung i Rock n Roll. Parallellerna är många om även ibland en aning långsökta. När det kommer till gudar så är ju Metallica definitivt gudar inom Metal. Precis som Elvis är Gud inom Rock n Roll och Timberland är det inom Hip-Hop (även om jag ibland har svårt att klassa Hip-Hop som musik).
Etik – Varje musikstil har, precis som olika religioner, sina egna värderingar och regler för beteenden. Tänk bara på skillnaderna mellan en hårdrockare och en Hip-Hoppare eller en Jazzälskare. Vad man i hårdrockskretsar skiljer sig ju avsevärt från till exempel Hip-hopkretsar. Den som varit på en spelning med Metallica eller Entombed vet vad jag snackar om. Det kan vara ett jävla röj och aggressivitet under spelningen men när den är slut vill man bara krama om dem man moshat med och tacka dem för en oförglömlig upplevelse.
Ritual –Tillbedjan, högtider och ritualer skiljer sig ju skiljer sig ju kanske inte så mycket mellan de olika religionerna. Men det gör det ju inte mellan de olika religionerna heller. Man kan säga att grunderna är de samma men vi utformar våra ritualer på olika sätt. När man går på en Machine Head konsert gör man så här och när man ser 50 cent går det till så här. Man headbangar till Metallica och man… jag vet inte riktigt vad man gör på en 50 cent konsert. Man kanske skjuter varandra, vad vet jag. Det finns Jazzklubbar och det finns Hårdrockskrogar precis som det finns kyrkor och det synagogor. Det finns jazzfestivaler och det finns hårdrocksfestivaler precis som det finns påsk och jom kippur.
Upplevelsen– Här handlar det ju egentligen hur vi upplever våran religion, hur vi överlåter oss till den och upplever något som är större än en själv. När man står och mosas mot kravallstängslet medan James och 30-75 tusen runt om dig skanderar; DIE, DIE, DIE, DIE! Då känner man sig ju verkligen som att man upplever och deltar i något som är så mycket större än en själv. Fast samtidigt känner man än närhet och väldigt personlig kontakt med Guden som står där på scenen och är större än själva människan James.
Socialt – Att vara religiös eller musikälskare är ju långt ifrån en antisocial syssla. Man diskuterar, debatterar, tillbedjes, utför högtider tillsammans mm. Det finns ju även en trygghet i att möta en person av samma religion/musiksmak. Man känner direkt en tillit och trygghet i personen eftersom man delar något så stark som kärleken till samma musik/religion.
Sen kommer ju det här med kopplingen mellan organiserad religion och fan clubs, munkar och musiknördar. (Vad fan håller jag på med nu, det här håller ju på att spåra ur totalt om det inte har gjort det redan) Men skulle jag, som den musiknörd jag är, kunna avlägga ett kyskhetslöfte precis som munkarna gör? Det där var en jävligt svår fråga att svara på. Skulle jag för min kärlek till musiken kunna avstå från sex för all framtid? Äh, det här börjar ju bli helt stört...
Det där va de ”förlorade styckena” som jag valde att ta bort från ett tidigare inlägg. Visst märks det att jag skrev texten väldigt sent, tror klockan va runt fyra på natten, eftersom jag inte kunde sova på grund av en enorm Metallica-pepp. Naturligtvis ska texten ses som ren underhållning och inte alls som någon form av manifest a la Luther.
Ha en bra helg, om det är något kvar av den när ni läser detta, så ses vi i framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)