Teddy Page is coming to town

Ted lämnar Vancouver för ett tag och flyger hem för begravning i Ö-vik. Men helgen kommer han att tillbringa i Stockholm. Därför gäller följande: Först blir det en traditionell förlust för MODO mot DIF på Hovet (ja men det är kul ändå) och sen blir det sprit, bärs, brudar och musik hemma hos jag och Linn. Party alltså! JÄ!

Jag vill se guldet i din skivsamling!

Efter att jag plankade eriks blogginlägg om skryt kom jag på att det säkerligen finns en del musikrelaterade godisbitar i våra samligar och det vore kul att se vad ni sitter inne med. Biloder på er och coola artister. Limiterade skivor som är galet svåra att få tag på. Signerade plattor, affischer, album, trosor, whatever. Fota, lägg up och berätta om guldet ni sitter inne med!



























Äger du likt Erik Persson, ett signerat exemplar av NKOTBs Summer Time?
Fota, lägg upp och berätta.

En påminnelse (och lite skryt)

Ni som bor nära den heliga staden Köpenhamn kan råka ut för samma sak som hände mig (se nedan). Kom ihåg att flytta när tiden är inne.

Dirty 2.0

Hej Kriz,

När flyttar du ner till Stockholm så att vi på allvar kan inleda Dirty Mischief 2.0?

http://www.replokaler.se/ här kanske vi ska repa? Då har jag och Jr 2 min promenad till replokalen från jobbet. :)

Smackebonk börjar formas

Redan den 29 maj 2007 nämdes Smackebonk i bloggen. Detta av Jonas!

"Lördagen spenderades på Pipes, drickandes Long Island Ice Tea, efter en snabb liten utflykt till Plaza. Så här i efterhand va det en relativt lugn helg faktiskt och den va precis vad jag behövde efter smackebonkfyllan på Kulturnatta förra helgen."

En påminnelse (och lite skryt)

Ni som är Metclub-medlemmar kan råka ut för samma sak som hände mig (se nedan). Kom ihåg att anmäla er till Meet & Greet när tiden är inne.

2008 Års Bästa Album : A Cock Tease

Jag gör en Trent (han har patent på Cock Tease nu) med min årslista för att få igång lite pepp. Jag tror jag är nere på de tio plattorna jag vill ha med. Här kommer lite smått och gott.

- Sverige har ett bidrag bland de fem bästa.
- Minst en hiphop - skiva kommer kvala in på listan.
- Australien har ett bidrag bland de tio bästa.
- Minst en NIN-Platta finns bland de tio bösta
- Just nu är jag till och från på att ta med en EP.
- Det kan bli en femton skivor lång lista. Om jag inte lägger till ett par bubblare.

Förhoppningsvis är jag klar till helgen. Det här var svårare än jag trodde.
Dags att fortsätta lyssna....
Jag behöver din disciplin...
Jag behöver din hjälp...

Hate to love to hate to love to hate...

När man älskar någon förutsättningslöst så äger den personen ens liv. Här stämmer talesättet "kärleken är blind" verkligen in. Denna sinnesrubbning som vi kallar förälskelse är en välsignelse om den är ömsesidig, men en förbannelse om den inte är besvarad.

Jag vill älska utan att ägas.

Slayer live på Annexet 23 november 2008

Det blev många konserter hösten 2008 och speciellt på slutet blev det väldigt intensivt. Det var nästan så att jag först inte tänkte dra på Slayer pga detta, jag har ju sett de ett par gånger förut (bland annat på just Hovet där konserten var anmäld). Sedan kändes ju inte denna tredje upplaga av The Unholy Alliance sådär jättespännande (Mastodon med en snubbe borta, Amon Amarth, Trivium). Men sen tänkte jag ju om och bestämde mig för att fara – det är ju för fan SLAYER vi snackar nu. Sen fick jag också höra att de har börjat spela hela Reign In Blood på slutet av denna turné (ett försök till att dra mer folk till turnén ryktades det om) och blev eld och lågor som man säger. Ni som inte förstår det stora med att höra Reign In Blood live kan dra åt h-e och aldrig läsa denna blogg igen. Det visade sig också att det hade sålts för dåligt så hela konsertpaketet hade flyttats till Annexet. Slayer på Annexet inför vadå, 3-4000 pers?! Jag gjorde mitt bästa med att plocka med mig mina polare men Lillen skyllde på mens och Färnes ursäkt kommer jag inte ihåg (han skulle säkert se något synth-band) men Shake tvingade jag mer eller mindre att följa med.

Tom Araya är Satan

Trots att vi var där hyfsat i tid så missade vi i stort sett alla förbanden och såg bara de sista låtarna med överskattade Trivium. En snubbe jag träffade några veckor senare på Opeth berättade att de oannonserat hade börjat spela en timme tidigare och det förklarar varför så många band hade hunnit spela när vi var där. Men det gjorde inte ett dugg ty jag var där för Slayer.

En vit duk täcker hela scenen när introt börjar samtidigt som roterande Slayer-loggor och pentagram projiceras på duken. Sen brakar det loss med Flesh Storm från senaste plattan och sen War Ensemble. Jag är fast från första sekunden. Se klippet nedan:



Många av dessa veteranband börjar helt klart kännas lite slitna och gamla och kör på mycket eftersom det är deras kall och ”jobb”. Men denna kväll visade Slayer en styrka och energi som jag aldrig sett förut, det är precis som att de ville visa att de fortfarande håller måttet och är förbannade för att biljettförsäljningen har gått dåligt. Kerry King och Hanneman är kungar som vanligt och Lombardo är och förblir världens bästa metaltrummis men den som imponerar mest är Tom Araya. Han skriker som aldrig förr och de gånger då han inte måste öppna käften så headbangar han nästan konstant. Det gjorde han inte senast och dessutom var hans röst betydligt slitnare då men denna kväll visar han vilken legend han är. Och han har hunnit fylla 47 bast!

Alla låtar sitter perfekt och klassikerna är en njutelse att höra, men även de nyare låtarna är mästerliga, Cult och Jihad från Christ Illusion är t ex hur bra som helst.

Bakom scenen har de en skärm som hela tiden byter mellan den klassiska Slayer-loggan, pentagram och diverse andra kraftfulla symboler som Slayer använder sig utav. Enkelt och ytterst kraftfullt. Inledningen av South of Heaven visar t ex tre kors som vänds upp och ner när låten kommer igång. Effektfullt som sagt.

Sist av allt avfyrar Slayer det som jag har drömt om att få uppleva live, nämligen hela Reign In Blood från början till slut. Angel Of Death är helt vansinnigt. Skärmen skiftar mellan bilder på Mengele och Hitler och det är så kraftfullt och nästan lite skrämmande och det känns som att man står mitt i ett Nazimöte, fast på 2000-talet. Resten av konserten står jag och headbangar så hårt jag kan och är i trans och njuter.

Kerry King är anti-krist

Något negativt med konserten då? De spelade inte Hell Awaits. Och det är förjävligt att inte fler fick uppleva detta.

Slayer visade varför de är legender och världens brutalaste band. Denna kväll var de odödliga.

Hail Satan
Hail Slayer

In Flames live på Annexet 30 oktober 2008

Jag har glömt att avge rapport för några konserter hösten 2008. Här kommer den första av fyra.

In Flames är Sveriges största hårdrocksband och det visar de inte minst genom att sälja slut på Annexet två dagar i rad och sedan lirade de också i Lisebergshallen några dagar efteråt, där det också säkertligen var slutsålt. Och sen turnerar de världen runt och säljer skivor som smör. Ja, det går bra för In Flames och det märks tydligt att detta är bandet som ofta numera är inkörsporten för den hårdare typen av musik för kidsen. Jag och Shake kände oss tio år äldre än alla andra. Mer om detta senare.

Konserten börjar jäkligt tufft. Bakom ett vitt skynke spelar de Cult Of Luna-härmisen The Chosen Pessimist från senaste skivan. Bandmedlemmarnas silhuetter blir gigantiska och ljuset är minimalt. Mycket effektfullt.

Och sen fortsätter de att lira hit på hit, för sådana har de många av. Ljusshowen är påkostad med stora skärmar och det märks att de har lagt ner mycket tid på det visuella. Varje låt har nya färgsättningar och egna klipp. Men samtidigt känns det lite billigt på något sätt.

Ljudet är suveränt och de är snortajta som vanligt. Men jag är ändå inte imponerad. Jag har sett In Flames många gånger och de har oftast varit imponerande men jag har aldrig sett de såhär trötta och egentligen oengagerande. Största problemet är att sångaren Fridén sänker tempot med allt mellansnack. De kör ett par låtar och sen håller han ett snack på fem-tio minuter och så har tempot i konserten försvunnit. Det är lite som när man ser en film på en reklamkanal och så kommer reklamen och när filmen börjar igen har man tappat all känsla för vart man var. Under en konsert ska man vara totalt uppslukad och inte börja tänka på vad man ska göra när man kommer hem och börja titta sig runt omkring och vice versa. Värst var det inför avslutningen och de två sista låtarna. Då håller han ett långt tal om varför de inte säljer merchandise (arenan tar en fet avgift). Visst är det ett intressant ämne men han behöver som sagt inte prata bort tempot. Och sen drar de av de två sista låtarna och man hinner knappt komma igång igen.

Sen var det kidsen. Jag och Shake står där och observerar hur pojkar och flickor runt 14-15-16-årsåldern verkar uppleva sin första riktiga konsert och de reagerar och skriker och jublar på allt som händer. De tittar på varandra med stora ögon och på In Flames och testar att mosha för första gången. Ja, det är nästan så att man känner sig lite utanför och vill tillbaka till när man upplevde sina första konserter när man var ung. Sedan ska de hoppa till exakt varje jävla låt vilket är mycket frustrerande. Visst, Only for the weak ÄR en ultimat hoppalåt, men inte varje låt - headbanga för fan! Men det kan inte denna publik. Inte de som befann sig inom det inre kravallstaketet iaf. Men jag är inte bitter.

Sammanfattning då? In Flames är ett storslaget band men inför sin unga publik behöver de knappt anstränga sig. De är alldeles för stillastående och tråkiga och Fridén kanske ska klippa av sig sina dreads eftersom han ändå knappt svingar dem längre. De håller på i två timmar, men showen skulle tjäna på att bli en halvtimme kortare. Och det skulle de lätt kunna göra om de inte snackar så mycket och tar så långa pauser. Och kanske tog bort någon låt.

Den blinda flockmentaliteten

Jag skulle vilja finna en människa som ser bortom de sociala konstruktioner och regler som vårt samhälle är uppbyggt utav. En människa som inte räds konsekvenserna av att ifrågasätta, och som inte grundar detta i en självupptagenhet.

Det jag istället finner är en människa som flyr varje möjlighet till att omvärdera sin verklighetsuppfattning, av rädsla för resan in i det okända. En människa som säger ett men gör ett annat. En människa som vill leva utanför det normativa, men som blir en del av detta genom sitt eget handlande.

självförnekelse.
”Vi lever självförverkligande”, hör jag dom säga. ”Vi ifrågasätter samhället och skapar våra egna värderingar”. I helvete att ni gör. Ni är bara en del av en blind flockmentalitet. Ni räds att gå utanför de stigar som de människor ni känner igen er i redan trampat upp. Ni vägrar att ställa er frågan ”varför”.

Testar just nu lite layouter

Så det är därför det ändras lite på sidan just nu... 

Såhär slåss man i NHL!

Elitserien är en fjollserie, det är såhär det ska gå till!

Dave @ Determinism

Hm… eftersom det med största sannolikhet är så att jag inte har en fri vilja (s.k. determinism), och helt enkelt endast upplever orsak och verkan så borde jag inte må dåligt för det jag känner olust inför. Jag borde helt enkelt bara finna mig i allt lidande och inte tillåta det att komma åt mig. Det borde ju insikten om att inte ha en fri vilja ge. Sålunda är det nu inte. Detta måste bero på något. Frågan är bara vad. Om jag fick insikt i detta så skulle jag kanske kunna slippa olusten helt och hållet.

Måtte min upplevelse av lycka överrensstämma
med den enda väg jag kan vandra.
Visst, detta är endast spekulation från min sida… men det låter ändå ganska trovärdigt. I alla fall i mina öron, utifrån de premisser jag utgår ifrån. Det viktigaste jag anser att jag lärt mig är att våra öden alltid är bundna till varandra. Denna insikt är av stor vikt för mig, och visar mig tydligt att alla tankar kring att man ”lever som sin egen lyckas smed” alltid är i beroende till att leva på andra människors bekostnad.

Grammisgalan 2009 osv

Jag, Linn, Shake och Lisa var på Grammisgalan igår. Det var ett spontant infall av mig och det var skitkul! Jäkligt intressant att vara på plats på en sån där direktsänd tv-gala. Kul också att iaktta hur redlöst Sveriges musikelit verkligen super på en sådan gala. Den dära Kleerup och Håkan Hellström var inte nyktrast. Fast de gick nog på knark! Vad var bäst då? Ja jag vet inte riktigt. Visst var det en intressant blandning mellan In Flames och Timo Räisänen men jag gillar inte riktigt den där låten Alias. Rätt genomkommersiell tycker jag och alldeles för allsångsvänlig. Men In Flames är ju mycket åt det hållet också. Nä, jag måste nog säga att Takida var bäst. Ja, faktiskt. Det var en grym inledning av galan med en skrämmande kör som inleder och backar upp sådär.

Nä, det här var det bästa:




Kolla förresten in hur In Flames blir uthängda i Aftonbladet pga deras klädval. Fy fan!



För övrigt var det ju rätt givet att In Flames skulle ta hem den där grammisen för bästa hårdrock igen. Det blir ju så när svenska folket får 50 % av rösterna och In Flames är ju utan tvekan Sveriges populäraste hårdrocksband. Så jag är lite kluven till det där och skulle nästan tycka det var bättre om juryn fick bestämma allt. Då brukar det bli intressantare val. Både Opeth och Meshuggah (min favorit) förtjänade ju att vinna den här grammisen betydligt mer än In Flames. Hursomhelst, det var skitkul att gå på grammisgala och det får bli mer av detta i framtiden.

I början av december skickade jag efter Chinese Democracy och the (international) Noise Conspiracys senaste från CDON men något hände och paketet kom aldrig fram. Efter en tids mailande med CDON så bestämde de sig för att skicka ett nytt paket med samma innehåll. Vad hände då? Inte ett smack. Paketet kom aldrig fram denna gång heller. Jag var förbannad och mailandet fortsatte. Lösning: CDON testar igen, tredje gången gillt! Vad fick jag hem idag? Jo, paketet med dessa två skivor. Underbart!


Heja MODO Hockey! De lekte med Rögle ikväll och det var för ovanlighetens skull klasskillnad. Stick tillbaka till allsvenskan där ni hör hemma Rögle. Ja, man ska passa på att vara kaxig innan det går åt skogen igen. Fast på lördag ska jag vara på plats i Södertälje och skrika mig hes och heja på Salle. Då ska vi inte förlora. Varje poäng är livsviktig nu.

Nine Inch Fails

Dead Space

Sedan 2009 har inletts så har jag mest varit uppslukad av en sak, nämligen att spela Dead Space på min ps3:a. Jag har suttit några nätter (och gått och lagt mig i snitt runt sex-tiden) och blivit helt uppslukad. Det är verkligen ett spel som man måste spela nattetid. Och ikväll klarade jag det, och kan slappna av.

Man har rollen som Isaac Clark, en rymdingenjör som ingår i ett litet team som har skickats till det gigantiska rymdskeppet USG Ishimura för att undersöka vad som har hänt och reparera skeppet. Ganska snart inser man att något har gått väldigt fel; besättningen har lemlästats och rymdskeppet är befolkat med någon form av utomjordiska monster kallat nekromorpher. Dessutom har Isaac sin fru/flickvän ombord som han har fått ett kryptiskt videomeddelande ifrån. Frågan är om hon fortfarande lever…

Dead Space skulle jag beskriva som ett science fiction-skräck-spel. Det har lånat friskt från många andra spel och känns som en blandning av Half-life 2, Resident Evil, Doom 3 och Silent Hill. Och Bioshock faktiskt – fast i rymden och inte under vatten. Spel som lånar från andra brukar ofta kännas lite sämre än originalen men så är inte fallet med Dead Space, här har de helt enkelt tagit de bästa bitarna och själva utvecklat några unika innovationer.

Det har också varit mycket snack kring att utvecklarna har tittat och lånat mycket från deras favorit-science fiction-filmer. Och det märks. Under spelets gång refereras det till en flertal science fiction-filmer. Framförallt Alien-filmerna. Och som ett Alien-fan är det underbart, tänk dig själv att uppleva en lång och intensiv Alien-rulle. För intensivt är det, och det tillsammans med den föränderliga handlingen gjorde att jag inte kunde sluta spela.

Ljudet är suveränt och surroundeffekterna utnyttjas maximalt med skrik och konstiga läten. Det är tur att jag hade Linn vid min sida den största tiden eftersom jag var livrädd några gånger, lättskrämd som jag är. Grafiken är också mycket imponerande och trots att det på förhand kan låta enformigt och mörkt och tråkigt att vara ombord på ett rymdskepp så är miljön variationsrik och allt är detaljerat och snyggt. Bland annat tvingas man ut i rymden ibland och då försvinner mycket av färgerna och det blir en kallare blåare ton och ljudet blir dovt. Grymt effektfullt. En annan tuff effekt är när det på vissa platser inte finns någon gravitation och saker svävar omkring medan man försöker hålla koll på vad som är upp och ner.

Mycket av tiden går som sagt ut på att ta död på s k nekromorpher som ser ut som förvridna människor (jag läste att utvecklarna hade tittat på bilder på trafikolyckor och krigsoffer för att göra dessa nekromorpher så skrämmande och skräckinjagande som möjligt). Dessa dödar man inte på det klassiska sättet genom att bara mata. Istället måste man skjuta av armar och ben och tentakler, ett i taget tills det bara återstår en köttklump kvar. Detta är extremt våldsamt med mycket blod som sprutar och lemmar som delas hit och dit. Och extremt underhållande. Så jag förstår lite varför det är 18-årsgräns på spelet.

Jag vet att ni är några som har funderat på att spela Dead Space och jag kan starkt rekommendera det. En upplevelse utöver det vanliga.

Dead Space: Downfall
Det har också släppts en animerad film som är en prequel till händelserna i spelet. Spelet tar faktiskt vid exakt där denna film slutar. Jag såg denna film ikväll och den måste man se. Mycket blod i denna film precis som spelet. Och det förklarar en del saker som man kanske inte förstod i spelet. Fast jag rekommenderar nog att man spelar spelet först ändå eftersom man under spelets gång får via ljud- och videoklipp reda på mer om händelserna som har gjort att allt har gått åt helvete, som ju är vad filmen handlar om

Spana in Preview Trailern på Dead Space.

NIN:s gratisalbum sålde mest 2008

Ja vad ska man säga..... När ska musikindustrin fatta?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2284039.svd

Smackebonks gemensamma Spotify-playlist!

Japp det eviga uppstyrandet av playlisten på festerna är nu löst tack vara Spotify!

Det klassiska problemet har alltid varit att man kommer på fest och musiken har totalt sugit och man bara längtar hem till sin egna öl-soffa med sin totalt knäckande musiksamling. Detta blev som sagt lite smidigare när piratkopierande, mp3 och torrents underlättade vardagen. Men som alla vet varierar även folks mp3-samlingar och att börja ladda ned mp3 på okända personers datorer är inte alltid så uppskattat. 

Men med hjälp av musik-streaming-tjänsten Spotify har man löst detta genom att ha personliga användare som man kan komma åt överallt via deras klient. Detta innebär att jag kan logga in med mitt konto och spela min musik på lasse-urbans fest till exempel. 

Men detta brukar ändå leda till att alla börjar skapa en ny fest-playlist under festen, vilket är kul men tyvärr så brukar det var något man får bygga upp om och om igen. Men om man då har en gemensam playlist med de folk man festar med har man löst detta redan innan man kommer på festen. 

Om man har en gemensam playlist kan jag till exempel lägga till låtar i min lista och det synns då i Olle och Kalles lista som även de delar min playlist. Olle och Kalle kan också lägge till låtar i listen från sina konton. 

Så jag har nu skapat en Smackebonk playlist som vi alla i de gamla fetfylla-gänget med musik-intresse ska kunna dela. Tyvärr vill jag inte dela ut den i bloggen för då kommer massa idioter att ha den också, vilket de gärna hade fått om vi kunnat ha playlisten skrivsäker...

Så säg till vilka som vill ha tillgång till listan i vår blogg eller skicka ett mess till mig på msn så skickar jag länken som möjligör att vi kan ha en gemensam Musik-Smackebonk-lista. 

ps. För er som inte vet hur man delar en playlist i Spotify är det bara att högerklicka på er playlist och välja Copy spotify URL eller HTTP URL och skicka den till den person ni vill dela listan med. ds. 

 

8x2 2008

1. Burst - Lazaruz Bird
2. Cult of Luna - Eternal Kingdom
3. Venetian Snares - Detrimentalist
4. Melvins - Nude With Boots
5. Zozobra - Bird of Pray
6. Made out of Babies - The Ruiner
7. Torche - Meanderthal
8. Nine Inch Nails - Ghosts I-IV

Utan inbördes ordning 8 skivor som jag ska lyssna mer på...
Earth - The Bees Made Honey In The Lions Skull
Satyricon - The Age of Nero
Genghis Tron - Board Up the House
Pig Destroyer - Natasha
Intronaut - Prehistoicism
Meshuggah - ObZen
Opeth - Watershed
The Haunted - Versus