svenke: 2013 års bästa skivor

1. Bombus - The Poet And The Parrot

2. Big Business - Battlefields Forever

3. Kongh - Sole Creation

4. The Dillinger Escape Plan - One Of Us Is The Killer

5. Kylesa - Ultraviolet

6. Tomahawk - Oddfellows

7. Nine Inch Nails - Hesitation Marks

8. Pelican - Forever Becoming

9. Terra Tenebrosa - The Purging

10. The Old Wind - Feast On Your Gone

2013 års bästa skivor enligt Kriz

Eftersom Erik höll sådan extremt hög klass på recensionerna av sina favoritskivor släppta under det gångna året, så tänker jag göra det helt motsatta. Utan större omsvep så kommer här min "Topp 10" över 2013 års bästa skivor.

Inga motiveringar.

Inga kommentarer.

Bara en Spotify-länk per skiva, så att ni själva får försöka förstå varför jag tycker som jag gör.

Varsågoda.

1. Ghost - Infestissumam
2. Queens of the Stone Age - …Like Clockwork 
3. Bombus – The Poet and the Parrot
4. Alice in Chains – The Devil Put Dinosaurs Here
5. Nine Inch Nails – Hesitation Marks
6. Cult Of Luna – Vertikal
7. Bad Religion – True North
8. The Dillinger Escape Plan – One Of Us Is The Killer
9. Lady Gaga – ARTPOP
10. Enforcer - Death By Fire

Rawk: 2013 års bästa skivor

Ett starkt skivår är över. Här kommer årets viktigaste lista några dagar ”försent”. Det känns på något sätt svårare och svårare och löjligare och löjligare att kategorisera in skivor på en topp 20. Hur jämför man olika genrer mellan varandra? Vad skiljer egentligen mellan plats 15 och 14? Så placeringarna är väl kanske inte superviktiga men jag ser detta som en lista över de skivor som på olika sätt har berört mig mest under året. Och detta i form av adrenalin, glädje, hat, tankar & funderingar, mardrömmar, drömmar osv.

Först, 15 starka bubblare utan inbördes ordning:

Pyramido – Saga
Watain – The Wild Hunt
Black Spiders – This Savage Land
Russian Circles – Memorial
The Dillinger Escape Plan – One Of Us Is The Killer
Airbourne – Black Dog Barking
Terror – Live By the Code
Kvelertak – Meir
Terra Tenbrosa – The Purging
Jex Thoth – Blood Moon Rise
Satyricon – Satyricon
Red Fang – Whales and Leeches
In Solitude – Sister
Black Trip – Goin’ Under
Sällskapet – Nowy Port



Topp 20:

20. Carcass – Surgical Steel
Det var 17 år sedan mytonspunna Carcass släppte något senast. Det var ett tag sen. Men Carcass gör inte bort sig och bjuder på en melodisk form av döds där gitarrerna imponerar mest. Jag fascineras av båda melodierna och de luriga solona. Jag hade glömt att lyssna på denna skiva när den släpptes och började sent i december och kan därför erkänna att jag egentligen har hunnit lyssna alldeles för lite på den för att den ska hinna växa och mogna till sig i min hjärna.

19. Mutoid Man – Helium Head
Ibland vill man bara ha något galet, snabbt och ösigt att lyssna på. Och Mutoid Man (som består av medlemmar från Cave In, Converge och All Pigs Must Die) levererar just detta. Helium Head består av sju låtar där ingen låt är över tre minuter och hela skivan är totalt drygt 16 minuter lång. Resultatet är svårt att beskriva men galet bra. Det är adrenalin och riff från alla håll och kanter. Ta 70-talsrock och krydda det med hardcore, punk, metal och smattrande Mastodon-trummor och kör runt det i en torktumlare. Ungefär så. En genialisk och vansinnig käftsmäll. Avslutande låten Manimals (som är en cover på The Animals Don’t let Me Be Misunderstood) kunde man dock ha skippat.

18. Corrections House - Last City Zero
Ännu en sån där jäkla supergrupp. Med bl a Scott Kelly från Neurosis och Mike IX Williams från Eyehategod. Resultatet är en fascinerande blandning mellan industri, sludge och noise. Det spretar ganska mycket eftersom sångaren varieras och stilar blandas. Men skivan växer och Last City Zero är en av 2013 års mest unika och intressanta skivor. Och så vill jag säga att jag inte kan värja mig från Scott Kelly. När han öppnar munnen så lyssnar man. Och blir berörd.

17. Uncle Acid & The Dead Beats – Mind Control
Uncle Acid är ett av många band som rider på nostalgivågen med sin Sabbath-hårdrock. Men till skillnad från många andra band så har de också låtarna och melodierna som höjer sig högt över snittet. Och skivan växer verkligen och suger tag i en mer och mer för varje genomlyssning. Sedan vill jag också säga att det är ett sjukt bra liveband. Årets snyggaste omslag dessutom.

16. Autopsy – The Headless Ritual
Gamla gubbar och veteraner brukar ha svårt att leverera. Därför är det alltid extra kul när det funkar. Autopsy leverar en oerhört fin döds. En sån där dödsmetall som jag gillar mest och är svagast för. Rått, primitivt och riffigt utan att behöva vara extremt tekniskt. Och Chris Reifers röst är kung.

15. Kongh – Sole Creation
Kongh fortsätter att imponera och är ett av mina absoluta favoritdoomband. Det är väldigt svårt att inte tycka om detta band. På denna tredje platta är det ett mer dynamiskt och inte lika primitivt och rått sound hela vägen som på de tidigare skivorna. Riffmästaren och sångaren David Johansson varierar och skiftar sången och påminner lite grann om Mikael Åkerfeldt. Dessa nämnda variationer märks tydligast på höjdpunkten och avslutningsspåret Skymning. Så vacker och så tung på en och samma gång.

14. Nick Cave & The Bad Seeds – Push The Sky Away
Nick Cave och hans husband bjuder denna gång på ett lugnare och skörare sound. Gitarrerna är i stort sett borttagna. Men det nedtonade soundet gör att Nick Caves mörka röst får stå fram ännu mer och resultatet är väldigt berörande och vemodigt. Nick Cave fortsätter att fascinera.

13. Enforcer – Death By Fire
Enforcer lirar smittande och punkig NWOBHM med tydliga influenser från tidigare Maiden och speed metal-Metallica. Spelglädje, fantastiska och snabba riff och en fenomenal sång. Och jag var såld på skivan från första början. Årets näst snyggaste omslag.

12. Black Sabbath – 13
Skivan började streamas via iTunes natten den 4 juni och jag gjorde en direkt liverecension låt för låt på twitter som jag tycker är ganska underhållande och som jag tycker stämmer ganska bra överens med vad jag tycker om skivan än idag. I det stora hela visste man ju inte riktigt vad man hade att vänta sig. Målet var ju en tillbakagång till klassisk Ozzy-Sabbath och visst har de lånat av sig själv många gånger. På vissa ställen kanske lite för tydligt. Men frånsett det så tycker jag att det är en mycket stark skiva med tanke på förutsättningarna med Iommys cancer och deras ålder samt det infekterade bråket med Bill Ward. Skivan är bättre än jag hade hoppats på och 13 är ett väl godkänt farväl och gedigen sista platta. För en skiva till orkar de väl inte med?

11. Leprous – Coal
Norrmännen i Leprous är en ny bekantskap för mig. Och en mycket positiv sådan. På Coal bjuder de på en tung och progressiv form av metal som bjuder på ett fantastiskt vemod. Mycket tack vare den för sin genre spännande och skolade sångrösten som berör. Även om jag tycker att Leprous har ett eget sound så anar jag tydliga Tool-influenser i bakgrunden. Och produktionen är klockren.

10. Tribulation – The Formulas Of Death
Av de black metal-skivor jag har hört 2013 så har Tribulation imponerat överlägset mest på mig. Deras form av Black Metal berör mig fullständigt med sin stora variation. Det är många progressiva delar och det är i de lugnare, mörka och atmosfäriska låtarna som jag gillar skivan som mest. Ett storslaget verk från ett band som i mitt tycke imponerar klart mer än topplistekungarna och allas favoriter Watain.

9. The Moth Gatherer – A Bright Celestial Light
Jag har fått äran att lära känna ena parten i den duo som är bandet The Moth Gatherer lite grann. Han är en glad och trevlig kille som precis som mig gillar tv-spel, öl och musik. En väldigt vettig snubbe med andra ord. Därför var det väldigt fascinerande att få detta Mörker till skiva uppspelat i mina öron. Genren kategorisas väl kanske bäst in i post-metal-facket och det finns många likheter med storheter som Cult Of Luna och ISIS. Det är tungt och känslosamt och drömskt. Och det på ett väldigt gripande och fascinerande sätt. Jag var ute och gick några milslånga musikpromenader med denna skiva våren 2013 och musiken levde på något sätt i perfekt symbios med mina tankar under denna tiden. Jag kan varmt rekommendera dig att konsumera skivan på samma sätt.

8. Nine Inch Nails – Hesitation Marks
Jag blev löjligt lycklig när Trent kom med nyheten att han i hemlighet hade startat Nine Inch Nails igen och att han hade skrivit en ny platta. Men motsvarade Hesitation Marks förväntningarna då? Nej, inte med tanke på vad karl har släppt ifrån sig tidigare i sin karriär. Det känns ouppnåeligt. Jag tycker skivan bäst beskrivs som ett koncentrerat How To Destroy Angels och där Trent har jobbat mycket med melodierna igen. HTDA hade sina stunder men kändes oftast bara som ett experiment för Trent Reznors avancerade studioutrustning. Nu har Trent lagt ner krut på att skriva riktiga låtar igen. Det öppnar väldigt bra i de fem första låtarna för att tappa mark lite i mitten. Jag har ganska svårt för t ex Everything som känns som en överbliven låt från With Teeth. Men mot slutet, vid Various Methods Of Escape och framåt, blir det berörande och väldigt spännande igen. Det är skruvat och atmosfäriskt och jag slutar aldrig imponeras av hur Trent bygger och designar musik. Textmässigt är det ju som vanligt ganska simpelt och det brukar vara ganska lätt att veta med vilka ord han kommer att rimma. Och jag kanske ändå skulle vilja ha lite fler köttiga industrigitarrer (dock funkar det ju sådär med gitarrer på Everything) men som helhet är det en imponerande comeback av en snart 50-årig snubbe som numera har varit knarkfri i tio år, har snygg fru och ungarna Balthazar och Lazarus Echo (haha!), tränar ofta och käkar frukt. Kram på dig Trent!

7. Clutch – Earth Rocker
Clutch har varit lite rädda för att upprepa sig och har på de senaste skivorna i mitt tycke hamnat längre och längre ifrån den mittpunkt som verkligen är Clutch. Målet med Earth Rocker har varit att skriva en så klassisk och typisk Clutch-platta som möjligt. Och det har de verkligen lyckats med. Men det är inte en rak rockplatta i vanlig mening, Clutch har fortfarande ett unikt sound och sväng. Men de bjuder också på en skön bluesdänga i Gone Cold som ger mig Monster Magnet-vibbar. Har man missat Clutch tidigare så är detta ett ypperligt tillfälle att börja lyssna. I mitt tycke kan detta mycket väl vara deras bästa platta någonsin. Faktiskt.

6. Cult Of Luna – Vertikal
Cult Of Luna tycks bygga upp sina skivor med ett fåtal monster till låtar som de sedan bygger resten av låtarna kring.  Exempelvis Echoes, Leave Me Here och Waiting For You från Salvation eller Finland, Dark City Dead Man från Somewhere Along The Highway. Det är mastodontlåtar. Motsvarande låtar från Vertikal är I: The Weapon, Vicarious Redemption och 2013 års bästa låt In Awe Of. Och Cult Of Luna har lyckats igen. Tillsammans med tematiken från Metropolis är det en kall och maskinell värld som målas upp och som känns väldigt filmisk och dyster. Det i mitt tycke nödvändigt nya, hårdare och industriella soundet gör också att denna ”comeback”-platta känns fräschare och bättre än vad jag egentligen hade vågat hoppats på.

5. Monster Magnet – Last Patrol
Det finns få rocksnubbar som jag gillar lika mycket som Dave Wyndorf. Han har genomlevt det mest och har alltid något att berätta. För många är Monster Magnet ett avslutat kapitel men jag tycker att Dave fortfarande har ofantligt mycket att ge och det visar han verkligen på Last Patrol där han på allvar har gått tillbaka till det tidiga Magnet. Spacerocken är tillbaka och influenserna från framförallt Hawkwind är tydlig. Wyndorfs röst har med åren blivit skörare (snubben är ändå snart 60) och även om han inte har samma styrka så finns det en karaktär i rösten som berör mer än tidigare. Det är tydligt att det har lagts mycket krut på gitarljudet och nyanser har lagts till eller tagits bort för att göra en mer levande och analog ljudbild. Och framförallt är det ett ALBUM och en resa från början till slutet. Och på tal om slutet så känns avslutande och lugna Stay Tuned nästan som ett farväl. Jag hoppas verkligen inte att det är så.

4. Alice In Chains – The Devil Put Dinosaurs Here
Alice In Chains visar än en gång att de levererar även utan den avlidne sångaren Layne Staley. Denna gång gick det lite segare att komma in i skivan. Men sakta men säkert efter varje genomlyssning så kom låtarna närmare och närmare. The Devil Put Dinosaurs Here kan man i längden inte värja sig mot utan kryper under skinnet. Och berör in i själen som väldigt få andra band kan göra. När förra skivan var mer gitarrtung tycker jag att Dinosaurs berör mer textmässigt. Och melodierna är fantastiska.

3. Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Josh Homme har haft några jobbiga år sen det förra skivsläppet. Pga en benskada var han sängliggandes i tre månader och höll på att stryka med under den nödvändiga operationen. Han ska visst ha varit död i 40 sekunder. Och så har han tappat några bandmedlemmar. Och varit deprimerad. Detta märks på skivan som är väldigt ångestladdad. Josh Homme har lessnat lite på de tuffa stonerriffen, som han är mästare på, och har försökt skriva lugnare och vackra låtar som berör utan att det för den skull ska bli banalt och eller töntigt. Och det har han lycktas med. Josh visar en sida som man har anat tidigare men som inte riktigt kommit fram förrän nu .Även om jag var lite tveksam efter de första genomlyssningarna så växte skivan kollosalt. Det är vacker ångest. Och mörkt. Och samtidigt sådär tillskruvat som är så typiskt QOTSA.

2. Ghost – Infestissumam
Jag var lite orolig att hypen inte skulle hålla och att bandet inte skulle klara pressen att leva upp till förväntningarna inför den andra plattan. Framförallt när de skrev skivkontrakt med en skivbolagsjätte och åkte till staterna för att spela in skivan med en superproducent kändes det som att det kunde barka iväg åt fel håll. Men jag måste säga att Infestissumam är en mycket imponerande efterföljare (även om jag håller debuten starkare). De har gjort det nödvändiga i att förnya sig och genremässigt innehåller Infestissumam så mycket mer än debuten. På skivan ryms pop, cirkusrock och jag hör influenser från Abba och t o m en snodd vers från Anders Glenmark. Oftast är det fantastisk bra som i Year Zero, Ghuleh/Zombie Queen och Monstrance Clocks. Men det finns också några spår (Body And Blood, Idolatrine, Jigolo Har Megiddo) som är lite mer anonyma och inte lika minnesvärda, samtidigt som de också visar på den musikaliska bredden i bandet. Och med bredden växer skivan och gör att den håller längre. Sedan är jag fortfarande väldigt förtjust i deras image. Deras light-djävulsdyrkande och masker är klockrena. Och när kollegor på jobbet, som normalt inte engagerar sig i tyngre musik, frågar mig om Ghost är satanister på riktigt förstår man hur genialiskt det är. Ett PR-knep som på förhand måste ha sett löjligt och skrattretande ut men som har fascinerat och har skapat uppståndelse globalt.

1. Bombus – The Poet And The Parrot
Debutplattan flummade iväg lite på b-sidan. Men på The Poet And The Parrot är det mer rakt på och ett jäkla driv på samtliga låtar. Och produktionen är fortfarande sådär härligt rå och smutsig. Jag tycker det är dumt att jämföra bandet med Motörhead för även om det finns spår av Lemmy-rock så finns det så många andra influenser i Bombus musik. Bombus står helt enkelt stabilt själv på egen hand med ett unikt sound. Det är framförallt dubbelsången som gör det. Hur många band sjunger med dubbla sångare som Bombus gör? Jag kan faktiskt inte hitta några brister med denna platta. Det är åtta suveräna låtar som alla håller hög klass. Inga fillers här inte. Åtta låtar är för övrigt det perfekta antalet låtar att ha på en skiva. Fyra låtar på varje sida av vinylskivan. Och varje låt får mig att vilja headbanga i varje takt, precis som bandet själva gör live. Och det faktum att jag har fått se bandet så mycket detta år spelar säkerligen in varför jag gillar skivan så kollosalt mycket. Har du missat denna platta så ska du genast börja toknöta den. Lyssna på de löjligt tunga riffen och snygga gitarrmelodierna, de sjukt snygga basgångarna, dubbeltrampet och dubbelsången med den charmiga göteborgsengelskan. Bombus förtjänar all framgång. Bombus är bäst i år. BOMBUS!

Pappa Dread: Årets tio bästa nya plattor.

Då var det dags att sammanfatta albumåret 2013 och det gör man ju som brukligt med en fin
topplista. De plattor jag anser vara årets tio bästa är:

1. Alice In Chains - The Devil Put Dinosaurs Here
Redan då jag hörde första singelsläppet "Hollow" började jag hoppas och efter "Stone" var jag säker. Det här blir, precis som Black Gives Way To Blue, en riktigt riktigt bra platta. Stämsången och Cantrells röst i Voices,  den släpande och textmässigt tunga "Lab Monkey", "Fantom Limb" och angst-svängiga (ja ni läste rätt) Breath on a Window. AiC visar gång på gång att bandet fortfarande håller väldigt hög klass.

2. Kylesa - Ultraviolet
Jag har följt det här bandet sedan Svenke nämnde dem i en av sina årsbästalistor för en handfull år sedan och det här är nog deras absolut bästa platta. Mer nedtonad och musikalisk än tidigare och med höjdarspår som Exhale, We're Taking This, Steady Breakdown och avslutande Drifting så är det här årets näst bästa platta.

3. Vista Chino - Peace
Brant Bjork, John Garcia, Nick Oliveri och Bruno Fevery ville ge oss mer Kyuss. Det tyckte Josh Homme var en dålig idé och efter lite käftande i diverse rättssalar så blev Kyuss Lives Vista Chino och släppte plattan Peace. En platta som fortfarande doftar enormt mycket Kyuss och är en riktigt riktigt bra stonerplatta. Mitt favoritspår är Planets 1 & 2 där Brant Bjork sjunger första halvan och Garcia andra halvan av låten.

4. Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
John Homme vrider QOTSA åt ett nytt håll och plockar in lite influsenser från Them Crooked Vultures och det blir hur bra som helst. Om jag ska beskriva den här plattan så får det bli med följande ord. Långsam, sexig ökenrock.

5. New Keepers of the Water Towers - The Cosmic Child
Min första kontakt med det här stockholmsbandet var på den så kallade juniorscenen på Roskilde där de spelade dagarna innan själva festivalen startade. De var bra redan då. The Cosmic Child är en snygg, tempostark och stämningsfull doom-platta som greppar tag i mig på ett sätt få svenska plattor lyckats göra den senaste tiden. Årets bästa svenska platta placerar jag på en femteplats.

6. Tomahawk - Oddfellows
Efter svåra besvikelsen Anonymous så var mina förväntningar väldigt lågt ställda på den här plattan. Då slår Patton och CO till med en riktig höjdare. Skivan har en tempomässig bredd som jag är väldigt förtjust i och det finns även en hel del Faith No More i ett par av låtarna. Och det är och kommer aldrig vara annat än klockrent.

7. Pearl Jam - Lightning Bolt
Efter tio plattor tänkar man ju att ett band kanske skulle bli trötta, eller försöka återuppfinna sig själva. Men så jobbar inte Pearl Jam. De levererar i stället en riktigt bra rockplatta kryddat med både ilska och ångest.

8. Chelsea Wolfe - Pain Is Beautiful
Det här är både en artist och en platta som dök upp från ingenstans i mitt musikmedvetande. Skulle jag beskriva hur den här skivan låter så kommer jag förmodligen göra bort mig, men jag förstöker med "industritung folkdoom". Eller så håller jag käften och låter spår som We Hit a Wall, Sick och The Waves Have Come visa vad det handlar om.

9. The Dillinger Escape Plan - One Of Us Is The Killer
The Dillinger Escape Plan levererar deras bästa platta på länge och jag är överförtjust. Det här är förmodligen den placering jag mest av allt kommer ångra efter något år, då skivan växer mer och mer för varje gång jag lyssnar på den. Höjdarspår just nu är Prancer, Paranoia Shields och Crossburner

10. Black Sabbath - 13
Första plattan på ungefär två hundra år med Ozzy på sång och det fungerar skitbra. Det är doom som verkligen dryper av gamla Sabbath och det räcker långt det här året. God Is Dead?, Loner och Dear Father är favoritspåren.

Bubblare:
Eftersom en topplista med bara tio platser kanske inte riktigt täcker in allt jag vill nämna så nämner jag några plattor här med. Vissa var inte tillräckligt starka för att kvala in bland de tio bästa. Andra har jag helt enkelt inte givit den tid de kanske förtjänar. Men så är det ibland. Mina bubblare (hej 80-talet) är:

Monster Magnet - Last Patrol
Red Fang - Whales and Leeches
Windhand - Soma
Thee Oh Sees - Floating Coffin
Ghost B.C. - Infestissumam

Rawk: 2013 års bästa låtar

Jag brukar alltid göra en playlist på mina favoritlåtar under det gångna året. Men jag har aldrig skrivit ett blogginlägg om mina årsbästalåtar tidigare. Den inbördes ordningen känns ju lite svår och tveksam men detta är tio låtar som har berört mig under året som har gått.

Spotify-playlisten nedan:
- HTTP-länk
- Spotify-URI

1. Cult Of Luna – In Awe Of
Maratonlåten Vicarious Redemption är den låt som blir mest uppmärksammad i folks årsbästalistor men det är ju för fan (!) låten In Awe Of som är storheten på senaste skivan Vertikal. In Awe Of är den bästa låten detta band har skrivit tillsammans med Dark City, Dead Man från 2006 års Somewhere Along the Highway. En musikalisk resa till låt som mycket väl kan ha varit den låt som jag har lyssnat på mest i år. För att förstå: lyssna när Johannes Persson kommer in med sin vrålande och förlösande ”refräng” för andra gången vid 7:28... och uppbyggnaden innan.

2. Ghost – Year Zero
Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer. En sataniskt snygg och smittande låt.

3. Queens Of The Stone Age – I Sat By The Ocean
Den extremt snygga basgången tillsammans med Hommes slidegitarr. Och årets snyggaste refräng har jag nynnat på hela året.

4. Alice In Chains – Breath On A Window
Även utan Layne Staley blir jag berörd i själen av Alice In Chains. Och denna låt är så vansinnigt snygg med sina gitarrer och sången mellan William DuVall och Jerry Cantrell. Lyssna på slutpartiets Yeahiyeaah-ande och gitarrslingan.

5. Monster Magnet – Last Patrol
Dave Wyndorf har på allvar gått tillbaka till 70-talet och Hawkwind-influenserna på senaste skivan. Detta lyser igenom skarpast på titelspåret. Det börjar med ett ganska trumdrivet komp innan låten åker iväg och upplöses i rymdrocken. Nio minuter och 24 sekunder lång njutelse. Och denna låt ger mig nästan samma kick som när jag upptäckte bandet med låten King Of Mars i mitten på 90-talet.

6. Airbourne – Live It Up
Airbourne håller aldrig hela skivan igenom men lyckas ändå alltid skriva ett par feta rockdängor vid varje skivsläpp. Live It Up är bäst på senaste plattan och AC/DC är stolta. Låten får också givetvis ett stort plus över att detta numera är Modo Hockeys introlåt.

7. Enforcer – Silent Hour / The Conjugation
En låt som består av två delar. Den första korta Silent Hour-delen är klassisk fin NWOBHM-metal. Och sedan övergår den till ett storslaget instrumentalt parti som ger mig rysningar varje gång.

8. Bombus – Let Her Die
Varenda låt på The Poet And The Parrots är svinbra men jag tycker ändå att denna står ut lite lite extra om jag måste välja. Tungt riff. Extremt headbangarvänlig. Och den mörka texten gör låten ännu tyngre.

9. Nine Inch Nails - All Time Low
Senaste NIN-plattan ger och tar men detta är helt klart en av höjdpunkterna. En blandning mellan gamla NIN och nya influenser som Trent har fått på 2000-talet. Den grooviga och sexiga (skrev jag just det? Ja, det gjorde jag) versen står i kontrast till den mörka refrängen med den olycksbådande gitarren. Live-versionen är ännu bättre när Trent har plockat in två soulddamer som lägger på en spännande nyans på nya NIN. Låten går också att beskriva som en avlägsen släkting till Closer som också läggs in på ett snyggt sätt i live-versionen: http://youtu.be/xz7w_Ut12fY

10. Gustavo Santaolalla – The Last Of Us
Titelspåret från årets bästa spel och den bästa upplevelsen jag har fått i år, och då räknar jag in andra medier som böcker, filmer och tv-serier. Jag kan inte lyssna på detta stycke utan att tänka på karaktärerna i spelet. Vackert och sorgligt.

De här snubbarna har skrivit 2013 års bästa låt.

Rawk: 2013 års bästa musikvideor

Jag gjorde en musikvideolista ifjol så jag gör en i år också. Jag gillar ju musikvideor.

10. The Dillinger Escape Plan - When I Lost My Bet
Blod. Och gore. Och ganska påfrestande video. Och matchar därför på nåt märkligt sätt bandets musik på ett förträffligt sätt.


9. Kvelertak - Bruane Brenn
Ett gäng småkids rockar loss och mimar till Kvelertak.



8. Huntress - Zenith
Musikvideoregissören Phil Mucci har en väldigt speciell visuell stil som jag gillar. Han har tidigare också gjort musikvideos till Opeth och High On Fire och detta är ännu en visuellt snygg musikvideo.


7. Megadeth - Super Collider
En kärleksvideo. Kanske inte det mest väntade när det gäller Megadeth men videon är underhållande när bandet gör roller i den. Bäst är givetvis Mustaine som överkontrollerande farsa.


6. Queens of the Stone Age - The Vampyre of Time and Memory
Jag är svag för den nya känsligare Josh Homme. Denna ömma och naknare sida är framförallt väldigt tydlig på denna låt. Och en Josh Homme vid ett piano är fint. Det är även videon. Spana gärna också in den interaktiva videon här vettja: http://www.vampyreoftimeandmemory.com/


5. Monster Magnet - Mindless Ones
Dave Wyndorf är tillbaka med den riktiga Monster Magnet-spacerocken som jag älskar. Jag gillar atmosfären i videon. Nerstrippat, gitarrpedaler, bakprojektion. Grym livekänsla. Coolast är trummisens Bill Sabbath-tischa och märkligast (men ändå tuffast) är att Dave spelar bas.


4. Alice In Chains - Hollow
Man får följa en ensam astronaut som cirkulerar runt jorden och som långsamt börjar att förlora ståndet. Lite samma känsla som filmen Moon. Matchar även känslan i låten perfekt.


3. Nine Inch Nails - Came Back Haunted
Trent Reznor är den snubbe som har berört mig mest inom musiken. David Lynch är den snubbe som har berört mig mest inom film. Och när de skulle samarbeta och göra en musikvideo tillsammans blev jag eld och lågor. Resultat är typiskt Lynchigt.


2. Red Fang - Blood Like Cream
Senaste skivan var väl kanske  en lite besvikelse ändå. Lite ojämn sådär. Men Red Fang levererar alltid i sina musikvideor. Denna gång flyr de från öltörstande zombies.


1. Ghost - Year Zero
Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer.

Recension - Metallica: Through the Never

Det är lika bra att börja med att berätta (ifall Du inte visste det!) att ja, jag är ett stort Metallica-fan. Ett gigantiskt sådant. Mycket större Metallica-fan än gemene man. Jag har sett bandet live 14 ggr och har deras musik i ryggraden. Utan att tveka kommer jag alltid att svara att Metallica är världens bästa band genom tiderna och även om jag inte lyssnar på deras skivor särskilt ofta längre så finns Metallica alltid där för mig, tryggt i bakgrunden. Jag tycker Load-eran är bra, jag såg en hel del charm med punkiga St. Anger och jag tycker att Death Magnetic är svinbra. Folk som känner mig säger att jag inte kan vara objektiv när det gäller Metallica, men jag ska göra ett försök.

En snäll kompis fixade in mig på den officiella pressvisningen av Metallicas super-3d-biofilm i Stockholm och peppad satt jag tillsammans med ca 20-25 andra personer mitt på dagen för att se om det var något att ha.

Metallica har ju själva plockat från sin egen feta ficka och har enligt rapporter lagt ut 20 miljoner dollar (ca 135 miljoner SEK) på denna film. Och det är ju ändå lite vågat. Det finns ju alltid en risk att filmen floppar. Och det är tydligt att Metallica har varit i extra behov av pengar, senaste året har de ju rest och gjort ströspelningar i länder de aldrig eller nästan aldrig har spelat i tidigare såsom Kina, Sydafrika, Indonesien och Malaysia. Och på detta sätt har de nog dragit in lite extra kosing. Det tråkiga med detta och allt jobb de har lagt ner på denna film är ju att nästa skiva har blivit förskjuten ännu mer och vi lär inte få se en ny Metallica-skiva förrän 2015. Annars gick ju snacket vid släppet av Death Magnetic att Metallica skulle släppa skivor oftare nu. Bullshit! Men okej, detta var ett sidospår.

Metallica: Through The Never är i grund och botten en konsertfilm. En mycket spektakulär och maxad sådan. I 3D. Jag har varvat Metallicas live-dvds många gånger och även om dagens gubbigare Metallica inte kommer i närheten av den ungdomliga energi som Metallica visar upp i t ex den klassiska Seattle-livedvd:n från 1989 så har Metallica inte sett ut eller låtit så bra som de gör i denna biofilm på evigheter. Självklart är mycket fixat i efterhand. Lars Ulrichs baskaggar i exempelvis ”kulsprutepartiet” i One är exakta (och det vet alla som har hört Metallica live senaste tio åren att det brukar vara… otajt), James sjunger mycket bra och Kirk slarvar inte bort ett solo. Solot i Ride The Lightning, som är mitt favoritsolo med Metallica, är perfekt. Och så vare det här med 3D. Jag är egentligen emot 3D. Det är en säljpitch för dagens bedrövliga actionfilmer för att locka folk. Men oftast tillför det inte någonting och är mest bara irriterande. I detta fall är det raka motsatsen. Närvarokänslan ökar otroligt mycket och det känns ofta som att man står bredvid trumsetet eller att man kan nudda gitarren när Hetfield sträcker ut den. Väldigt coolt.

Scenen är också värd att nämna. Det är en ”best of-scen”  med de mest klassiska delarna från Metallicas olika scener genom åren. Förstörelsedelen från Load-turnén då scenen faller sönder och en snubbe fattar eld finns med, Snakepit-området från black album är givetvis en del av scenen och Fru Justitia faller sönder under mäktigt framförda låten …And Justice For All – precis som hon gjorde under Damaged Justice-turnén i slutet av 80-talet. Snyggast var dock den elektriska stolen som ju är en helt ny grej på en Metallica-scen. På ”Making of”-klipp på youtube verkade det lite muppigt men när elektriciteten slås på under andra delen av solot på Ride The Lightning fick jag rysningar av hur snyggt det var. Hela den gigantiska scenen består av en massa små skärmar och sådana finns även uppe i taket tillsammans med en snygg ljusshow och lasrar. Med filmprojektioner, eld, laser och ljus har de tydligt jobbat med att framställa temat i varje låt och såhär bra har de aldrig lyckats med detta tidigare. En i sammanhanget ganska blek låt som Cyanide blir betydligt bättre och mäktigare med detta jobb.

Som konsert är denna film fantastisk och tipptopp. Men sedan har det ju också tryckts in en story i det hela som utspelar sig mellan låtarna som Metallica spelar. Unge lovande skådisen Dane DeHaan (som ser ut som en ung DiCaprio och var mycket sevärd i Lawless) spelar roadien Trip som får ett uppdrag att hämta något till bandet. Filmen hoppar mellan denna sidohandling och konserten. Trip hamnar i någon slags parallellvärld i Vancouver (där konserten äger rum) där poliser och huliganer drabbar samman i kravaller. Och så finns det snubbar som hade passat i Mad Max-filmerna med gasmask och slägga. Och Trip hamnar mitt i denna smet. Till en början tycker jag att denna story skär sig från själva konserten men längre fram under konsertens gång, när Trips resa blir mer och mer utflippad, tycker jag att det passar ihop bättre med konserten och låtarna. Men ja, det är flippat och abstrakt och det är svårt att förstå vad Metallica och regissören egentligen vill berätta. Men om man får analysera detta lite mer tror jag att man kan få ut mer av det.

Metallica: Through The Never är riktad till Metallica-fans. Såna som jag. Inget snack om den saken. Men den fungerar givetvis också som en imponerande uppvisning av en fet hårdrockscirkus för alla som är nyfikna på hur det ser ut när världens största hårdrocksband spelar i en gigantisk hockeyarena med sina mest klassiska hits. Men jag vete tusan om ”vanliga” dödliga allmänt filmintresserade skulle få ut särskilt mycket av denna film. Själv satte jag nyss IMDb-betyget 8. Kanske är filmen en sjua men den får ett bonuspoäng för att jag fortfarande har en liten kick av filmen och för att jag ÄLSKAR Metallica. Metal up your ass!

Nine Inch Nails - Came Back Haunted. Regissör: David Lynch

Black Sabbath - 13. Det första intrycket.

Inatt började iTunes att streama Black Sabbaths nya skiva 13. Peppad som fan började jag lyssna och tweetkommenterade efter varje låt, se bild nedan. Idag är jag ganska trött men efter ytterligare två genomlyssningar här på förmiddagen kan jag konstatera att jag fortfarande gillar skivan väldigt mycket.

Sätt igång och lyssna för bövelen: www.itunes.com/blacksabbath

Nine Inch Nails släpper ny skiva i år!

Jag är en musiknörd. Och det står jag för. Det kommer jag alltid att kunna stå för. Det enda som jag riktigt brinner för är musik. Det är på liv och död för mig. Jag har fått många kickar av musik och även om det inte sker lika ofta nu som när man var ung så inträffar de ibland fortfarande.

Nine Inch Nails är ett band som har gett mig många av dessa musikaliska kickar. Nine Inch Nails är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. Spontant är de topp tre i betydelse för mig. Trent Reznor är ett musikaliskt geni. Men alla genier slutar också producera genialiska grejer och efter att Trent la ner Nine Inch Nails så känns det som att han har gått på sparlåga. De filmsoundtrack han har skrivit med Atticus Ross har varit atmosfäriska och spännande men fungerar ju mer som ljudbilder än riktiga låtar med själ. Och bandet med frugan, How To Destroy Angels, har sina stunder men om man ska vara ärlig så är det LJUSÅR ifrån Nine Inch Nails.

Jag blev väldigt glad när Trent tidigare i år offentliggjorde att Nine Inch Nails var tillbaka som liveband och han har ju också sagt att nytt material lär komma i framtiden. Men han gillar att chockera och skriver nu i ett pressmeddelande (bilden ovan) hur han i hemlighet det senaste året har jobbat på ett nytt Nine Inch Nails-album, en slutprodukt som han själv beskriver som ”frankly fucking great.” och som ska släppas i år.  Detta gör mig extremt peppad och plötsligt är detta den skiva som jag ser mest fram emot i år. Jag tror att han mycket väl kan komma upp i samma nivå som underskattade With Teeth från 2005 (90-talsklassikerna The Downward Spiral och The Fragile kommer han dock aldrig kunna bräcka). Det blir en spännande tid framöver.

Heja Trent! Och tack för att du gör mig så glad och förväntansfull.

Ghosts Depeche Mode-cover och Japan

På det japanska versionen av Ghosts Infestissumam finns tre låtar som inte finns med på den standardutgåva som släpptes här i Europa:

- La Mantra Mori. Denna finns också i deluxe-utgåvan som släpptes i Europa och staterna.

- I'm a Marionette. ABBA-covern som fanns med som b-sida på Secular Haze-singeln.

- Waiting For The Night. En cover på en Depeche Mode-låt från klassiska skivan Violator. De är bra på att göra covers de där Namnlösa gastarna:

Nytt med Bombus och The Generals

Hej, här kommer lite skivtips på kommande skivor med svensk hårdrock!

Bombus släppte sin självbetitlade debutplatta 2010. Den tyckte jag var så oväntat skitbra att jag gav den en femteplacering på 2010 års lista över bästa skivor. De är på gång med en uppföljare och första smakprovet kan man spana in nedan. Fina vibbar som lovar gott inför nya skivan:



The Generals är ett annat band som släppte en fin debutplatta. Året var 2009 och den hamnade även den på min årsbästalista det året. Värmlänningarnas Entombed-dödsrock kryddat med tidig Hellacopters tilltalade mig mycket och var en kunglig skiva att dricka öl till det året. Den lite försenade uppföljaren släpps 16 maj och heter Blood For Blood. Titelspåret kan man lyssna och kika på nedan:

Black Sabbath – God Is Dead?

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av den nya Black Sabbath-plattan 13. När återföreningen var ett faktum blev jag peppad både en och två ggr, och lite ledsen däremellan. Men sedan kom ju den stora besvikelsen när Bill Ward hoppade av återföreningen. Och om detta avhopp handlade om pengar eller vad det nu var vet man ju kanske inte riktigt, men det suger hursomhelst. Och sedan kom också beskedet om Tonys cancer och det var ju en fruktansvärd nyhet. Jag fick en dum känsla av att han inte skulle överleva men det har han ju gjort.  Och med allt detta får man ju ändå någonstans tänka att skivan har skapats lite mot alla odds.

Första smakprovet har nu släppts och det är singeln ”God Is Dead?”. Jag var lite rädd att jag skulle bli enormt besviken, men det är jag absolut inte. Efter fyra genomlyssningar kan jag snarare konstatera att det är en riktigt bra låt. Ja, jag har ofta svårt att vara objektiv när det handlar om favoritband och idoler men va fan, låten ÄR bra.  Klart bättre än väntat. Mörka Iommi-gitarrer och då och då osar det 70-tals-Sabbath. Och sista delen av låten är riktigt bra. Jag är nöjd! Och ser nu mycket fram emot skivan och konserten i höst. Jag kan också rekommendera denna förhandsrapport om skivan, då blir man ännu mer peppad.

Ghost - Year Zero (musikvideo)

Briljant ny musikvideo med Ghost. Naket, sataniskt och lite olustigt.

Ghost: Year Zero (NSFW). from Nostromo on Vimeo.

Dave Grohl, Josh Homme och Trent Reznor

Hyfsat fin banduppsättning. Låten heter Mantra och är avslutningsspåret på Sound City: Real to Reel - soundtracket till dokumentärfilmen Sound City. En film (och skiva!) som jag rekommenderar.

Palms

Palms, så heter ett nytt band som består av tre snubbar från nedlagda Isis och Chino Moreno, sångaren från Deftones. Detta är ingen exklusiv nyhet, bandet har funnits ett tag, men för mig var det nytt. Och jag blir peppad. Och nyfiken. Jag har läst lite intervjuer med Isis-trion (Aaron Harris, Clifford Meyer och Jeff Caxide) och de har fortfarande varit väldigt spelsugna efter att Isis lades ner och har skrivit låtar under drygt två år. Och så har de hittat en sångöst i Moreno, och det är inte fy skam det inte. Jag tror att detta kan bli mycket bra. Isis tillhör ett av mina absoluta favoritband från 00-talet och Chinos spöklika sångröst är unik och känsloframkallande.

Den än så länge obetitlade skivan kommer 25 juni och släpps på Ipecac. Yeah.

Meshuggah - Pitch Black

Det har ryktats om att Meshuggah ska släppa nån form av EP här i dagarna och det stämde fint. Meshuggah släpper EP:n Pitch Black som innehåller dels en liveversion av låten Dancers To A Discordant System(från Obzen) och dels en låt som heter Pitch Black. Denna låt är en nygammal låt från 2003 och sägs ha spelats in runt samma veva som EP:n I spelades in. Det låter logiskt när man hör det. Typisk Fredrik Thordendal-soloflummig och ja, kunglig.

 

Soundgarden - By Crooked Steps

Ny musikvideo med Soundgarden regisserad av självaste Dave Grohl. Och då vet man att det blir kul. Segways är roligt. Och Matt Cameron är snyggast eftersom han har hjälm.

svenke: 2012 års bästa skivor

1. Woods Of Ypres - Wood 5: Grey Skies & Electric Light

Kom tidigt på året och gick ganska snabbt upp som en kandidat till årets skiva och den höll ända in i kaklet. Deprimerande och härlig, speciellt deprimerande med tanke på att sångaren och låtskrivaren dog innan skivan gavs ut.

2. Neurosis - Honor Found In Decay

Grabbarna/gubbarna från Neurosis gör det igen.

3. Black Breath - Sentenced To Life

Extremt bra dödsrock som fick mig att glömma min längtan efter en ny Death Breath-skiva

4. Baroness - Yellow & Green

Dubbelalbum med lite mer rock-/pop-inslag men fortfarande sjukt bra.

5. Old Man Gloom - No

Så tungt. NO!

6. High On Fire - De Vermis Mysteriis

Knarkigt och bra precis som det ska vara

7. Switch Opens - Joint Clash

Ex-Fingerspitzengefühl numera Switch Opens släpper sitt andra album vilket enligt mig är årets bästa svenska album.

8. Graveyard - Lights Out

Graveyard följer upp fjolårets Hisingen Blues med med en väldigt bra skva men den når inte riktigt upp till föregångaren.

9. Switchblade - 2012

Switchblade bjuder in ett gäng gästsångare och en hammondorgelspelare och utvecklar sitt sound ännu mer.

10. Scott Kelly, Steve von Till, Wino - Songs of Townes van Zandt
Två delar Neurosis och en del Daint Vitus tolkar Amerikansk folkmusik och resultatet blir riktigt bra.