Spotify-låtlista!
HÄR är en Spotify-playlist med låtar från nedan nämnda skivor från 2008. Observera att alla band inte är med (som ni kanske vet suger Spotify på hårdrock) men låtar från 14 av dessa skivor blev det i alla fall.
Några bubblare:
Danko Jones – Never too Loud
Visst finns det några rökare, men de är alldeles för få till antalet och om sanningen ska fram så är skivan som helhet för fjollig och radiovänlig.
Slipknot – All Hope Is Gone
“Slipsour” för att citera Dread. Men mitt hopp är inte ute – de kommer tillbaka.
Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Jag tappade intresset och hade inte orken hela skivan igenom.
In Flames- A sense of Purpose
Många fina stunder men som helhet helt enkelt för mesig.
Och här är topp 20:
20. The (Internationa) Noise Conspiracy – The Cross Of My Calling
Ett mycket flummigare T(I)NC denna gång i jämförelse med förra plattan som var betydligt rakare och enklare. Det låter som ett The Doors för 2000-talet men skivan är ändå för lång och ojämn, vilket Rick Rubin borde ha påpekat. Men när det är som bäst är det å andra sidan jävligt bra.
19. The Sword – Gods of the Earth
Även om The Sword behandlar ämnen som just svärd och gudar i deras texter så är det musiken som står i centrum. Egentligen inget nyskapande, snarare är inspirationen direkt från 70-talet och legender som Black Sabbath men det mörka råa soundet och de stora riffen övertygar och de har absolut satt sin egen unika prägel på sin musik.
18. Scars On Broadway - Scars On Broadway
Jag hade inte så stora förhoppningar på denna skiva eftersom min System Of A Down-pepp är borta för länge sedan. Efter de första genomlyssningarna tyckte jag också att det var en trevlig platta men det var efter att jag hörde låtarna live som jag insåg storheten med skivan. Daron är kanske inte en särskilt bra textförfattare men visar att han fortfarande är en mästare på att skriva medryckande låtar av högsta klass.
17. Bloodbath – The Fathomless Mastery
Death Breath och Entombed i all ära men de som i mitt tycke gör Sveriges tuffaste dödsmetall just nu är Bloodbath. Sveriges supergrupp inom dödsmetall är tillbaka med en platta som efter ett par genomlyssningar känns, nästan, lika bra som förra helt fenomenala Nightmares Made Flesh från 2004. Herr Opeth är tillbaka på sången och sköter det minst lika bra som Peter Tägtgren (som hade rollen på förra plattan). Det är så jävla skönt att höra 100 % growlande av Åkerfeldt skivan igenom när man har lessnat på hans skönsång på Watershed.
16. Testament – The Formation Of Damnation
Thrashveteraner från heliga Bay Area släpper sitt första album på nio år och bjuder på ett thrashmetal-album som håller extremt hög klass. Detta spöar det mesta och ger mer och mer för varje genomlyssning. Vill du ha en låt som får dig att fastna direkt? Lyssna på titelspåret.
15. Nine Inch Nails – The Slip
Även om formatet är annorlunda än Ghosts I-IV och mer traditionellt har jag svårt att se även denna platta som en riktigt NIN-platta. Den håller inte måttet helt enkelt. En ny platta med Nine Inch Nails SKA vara minst topp tre det året, annars är det något fel. Tanken är dock god, soundet är en bra bit från über-noise-plattan Year Zero och är mer liveorienterat. Men låtarna håller som sagt inte måttet. Men, precis som det har varit på Year Zero och With Teeth, är det slutet på plattan som är mest intressant. När han inte klarar av att göra bra rockstycken längre är det de lugnare styckena som fortfarande berör. Och det är fr o m spår sju, låten Lights In The Sky, som Trent kliver fram. På många sätt är också den instrumentala Corona Radiata den mest fascinerande låten på hela skivan. Och avslutande Demon Seed bara älskar jag. Men faktum kvarstår dock, som helhet håller inte The Slip och känns därför ibland som ett hafsverk.
14. Nine Inch Nails – Ghosts I-IV
Detta är inte en NIN-platta i klassisk mening. Snarare skulle jag vilja beskriva Ghosts I-IV som ett projekt där Trent och hans kompanjoner utforskar och experimenterar instrumental musik till det maximala. 36 låtar är lite för många i min mening och många låtar hamnar snarare under kategorin trevliga experiment istället för kategorin Själ. När man jämför många av dessa låtar med instrumentala stycken han har skrivit tidigare (Help Me I Am In Hell, A Warm Place, Quake-soundtracket, La Mer, Still-låtarna) så blir detta extremt tydligt. Men Spökena fungerar dock alldeles utmärkt som ett mäktigt soundtrack till mina dagdrömmar.
13. AC/DC – Black Ice
Om den mästerliga förra plattan Stiff Upper Lip var Blues så är Black Ice helt enkelt Rock och en mer tillbakagång till klassisk AC/DC. Nej, Black Ice kommer inte upp i Bon Scott-klass (kommer aldrig att hända) och skivan hade tjänat på att vara några låtar färre. Brian Johnson är dock ett stort utropstecken och sjunger faktiskt jäkligt bra, tidigare skivor har han snarare ägnat sig åt att hetsskrika. Men det bästa av allt är ju att AC/DC fortfarande håller klassen och inget kan få en att må bättre än att sitta och ta en bärs och lyssna på världens mest perfektionerade sound.
12. Hellacopters – Head Off
Hur avslutar man en enastående karriär? Genom att släppa ett sjukt coolt coveralbum (så coolt att vissa inte ens fattade att det var ett covers.). Ett mycket värdigt avsked. Rockscenen kommer inte alls att kännas lika häftig utan detta fenomenala band. Dessutom 2008 års coolaste skivomslag.
11. Tiamat – Amanethes
Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Tiamat och senast jag lyssnade på bandet noggrant var på A Deeper Kind of Slumber från 97. Men när en viss Martin Carlsson ger denna skiva toppbetyget så fick jag lov att lyssna. Och efter några genomlyssningar blev jag helt frälst. Egentligen tycker jag att hans sång är mycket begränsad men den passar ändå in perfekt i ljudlandskapet som är en blandning av döds-, black- och gothmetal och många doser Paradise Lost (och då är jag såld direkt). Lyssna på Equinox of the Gods, Via dolorosa eller Misantropolis och jag lovar att denna skiva kommer att få många genomlyssningar även för dig.
10. Bullet For My Valentine – Scream Aim Fire
Visst är det lätt att bara förkasta Bullet For My Valentine och sl-änga in dem i fjortismetal-genren men det går helt enkelt inte att värja sig mot riffglädjen och de starka melodierna. Detta är en av de skivor som jag har lyssnat på mest 2008 och en skiva som jag hela tiden har smygdiggat konstant. Lyssna på låtar som Eye Of The Storm, Deliver Us From Evil, Last To Know och Walking The Demon så förstår ni varför.
9. The Haunted – Versus
Patrik Jensen är tillbaka som låtskrivare och med detta blir The Haunted betydligt hårdare och snabbare än The Dead Eye. Mera klassisk The Haunted och inte lika experimenterande men för den skull absolut inte tråkigt på något sätt. När mästaren Dolving står för sången så behålls intresset hela skivan igenom.
8. Satyricon – Age of Nero
Satyricon fortsätter på rätt väg med sin black and roll. Age Of Nero är jämnare än förra plattan men även betydligt mörkare. Förra plattan hade kanske lite större hitar men i övrigt är denna platta bättre. Jag älskar det kalla och råa soundet och Satyrs grymma röst.
7. Cult of luna – Eternal Kingdom
Cult Of Luna har blivit bättre och bättre för varje platta och toppen nåddes med förra Somewhere Along the Highway. Eternal Kingdom är inte lika bra eller jämn, det finns några riktigt bra låtar men som helhet når den inte samma höjder som förra plattan. Sen känns det lite fel med temat med denna Holger Nilssons fantasivärld. Jag föredrar Johannes Perssons mer personliga texter. Men som sagt, även om den inte är det bästa de har gjort så är det fortfarande en mycket bra skiva.
6. Airbourne – Runnin’ Wild
Ett australiensiskt band som har växt upp med AC/DC (det är dessutom två bröder i bandet!) och förvaltar arvet på ett extremt bra och övertygande sätt. Titta bara på låttitlar som Blackjack, Fat City och Hellfire, nej de hade inte funnits utan Angus och Co. Men jag älskar denna platta, det är exakt såhär hård headbangande riff-rock med extremt mycket attityd ska låta. Eller för att förenkla det hela: Rock And Roll. Jag ska sno alla deras riff framöver. Köp eller dö.
5. Burst – Lazarus Bird
En skiva som jag började lyssna på väldigt sent trots Svenkes pepp. Detta var helt enkelt inte en skiva som jag prioriterade men när jag nu har gjort det så är jag mycket imponerad. Även om förra plattan Origo var jävligt bra så är Lazarus Bird ett sådant stort steg i utvecklingen att Origo bleknar i jämförelse. På många sätt är detta Sveriges mest intressanta hårdrocksband just nu. Eller hårdrock förresten, jag har ingen aning om vad man ska sätta för genre på Burst längre. Visst är det fortfarande mycket hardcore i musiken men det är så mycket mer också. Det har smygits in en massa progressiva grejer överallt och det är så mycket intryck och så mycket idéer att man chockas. Progressiv metal tror jag dock beskriver det bäst om man ska förenkla det. Det är hursomhelst ett mycket lyssningsvärt album som jag kan rekommendera till alla.
4. Guns N’ Roses - Chinese Democracy
Det är lätt att tänka på fel saker när man pratar om eller lyssnar på denna skiva. Gör såhär istället: Detta är inte en Guns N’ Roses–platta, detta är The Axl Rose Project. En extremt musikalisk ensam snubbe som har suttit och skrivit en massa låtar ensam vid sin flygel och hyrt in så många studiomusiker som möjligt för att göra plattan så storslagen som möjligt. Visst känns skivan ibland lite daterad och den hade tjänat på om den hade släppts för typ fem år sedan men det går inte att bortse ifrån att det finns en massa genialiska stycken överallt. Skivan är inte en totalrockplatta som Appetite For Destruction, istället skulle jag vilja beskriva den som storslagen operarock. Eller något liknande. En jävligt bra skiva.
3. Opeth – Watershed
Efter de första genomlyssningarna kändes Watershed som en liten besvikelse. Men de många tunnelbaneresorna fram och tillbaka från jobbet har gjort att denna skiva har växt till ett monster. Det hårda och det lugna är i perfekt symbios. Jämför lugna vackra Burden med blytunga Heir Apparent. Åkerfeldt är en mästare. Watershed är ett fulländat verk.
2. Meshuggah – Obzen
Meshuggah har varit med länge nu och det känns nästan lite som att folk har glömt bort att de verkligen finns, eller att folk tar Meshuggah för givet. Man ska inte ta något för givet! Men kanske har pojkarna från Umeå och Ö-vik varit ute och experimenterat lite för mycket de senaste åren för att alla ska uppskatta det. Men när de nu är tillbaka med en ”vanlig” platta som dessutom är deras bästa någonsin ska man inte kunna stå emot. Jag kan inte så emot överhuvudtaget. Meshuggah spelar unik metal som är så fascinerande, snygg, krävande och mästerlig på samma gång att jag totalt knäböjer. Hade inte ett annat band släppt sin bästa platta på 20 år hade detta varit en given förstaplats. Köp/Tanka genast om du inte har fattat detta och lyssna!
1. Metallica – Death Magnetic
Det mest irriterande eller jobbigaste eller intressantaste, beroende på hur man resonerar, över att vara ett stort Metallica-fan är alla som klankar ner på bandet gång på gång. Jag förstår att det kan vara svårt för kids idag att se Metallica som de stora hårdrocksgudarna. Har man växt upp på 90-talet så har man helt enkelt hört tusen gånger att Metallica suger. Det jag därför önskade mest med Death Magnetic var att Metallica visade att de fortfarande kan och att de vågade återgå mer till sina rötter. Och det är precis det som Metallica har gjort på Death Magnetic.
Först hade jag tänkt skriva en mastodonttext om Death Magnetic men detta lägger jag ner och istället tänkte jag så kortfattat som möjligt (lycka till!) berätta varför detta är 2008 års bästa skiva. Och jag kommer inte att hålla tillbaka.
- James högerhand. James är riffmästarnas Riffmästare. Och när han spelar så snabbt och perfekt med plektrumhanden så är det stor njutelse.
- 10 låtar på 75 minuter! Någon idiot tyckte att Death Magnetic skulle tjäna på om låtarna kortades ner till fyra minuter. Man kan inte ha mer fel. Jag älskar de långa episka låtarna som tar en med på underbara musikaliska resor.
- Kirk Hammett! The Ripper är tillbaka och spelar solon för första gången på 2000-talet. Och han gör det med bravur. Och han känns pånyttfödd. Det är underbart att höra honom. Lyssna framförallt på hans solon på The Day That Never Comes, Judas Kiss och The Unforgiven III.
- James skriver texterna ensam igen. Precis som det ska vara. Man kan tycka mycket om James låttexter men jag älskar dom. Och temat om död är kung.
- Metallica visar i låtarna en spelglädje och energi som de inte haft på mycket länge. Man bokstavligen talat känner hur de verkligen älskar att spela sin musik igen.
- The Day That Never Comes är en fantastisk låt och förstasingel.
- Bevisligen, efter att ha upplevt en av de bästa Metallicakonserterna någonsin, funkar dessa låtar alldeles utomordentligt live.
- Tillbaka till rötterna! Kanske inte helt och hållet men Rick Rubin har säkerligen varit med och hjälpt Metallica att hitta tillbaka till sitt sound. Fokuset ligger på 80-talets thrash-Metallica men inte enbart ty här får även bluestyngden från 90-talet en del utrymme. Tyngden ligger absolut på 80-talet men samtidigt känns det verkligen som att Metallica gör något nytt också. Men det är inget snack om att Metallica har hittat tillbaka till rötterna. De har hittat hem helt enkelt.
- Helheten! Det är svårt att plocka ut favoritlåtar eftersom det hela tiden ändras. Detta bevisar helt enkelt att det är en mycket jämn platta, och det är just denna jämnhet som just nu gör att DM är bättre än ”Metallica” från 91 och därmed är det bästa albumet de har skrivit på 20 år.
- Gillar man inte detta så gillar man inte Metallica. Oavsett vilken årgång av Metallica som man förespråkar.
Metallica är religion. Metallica är min religion.
