Metal Gear, Solid Snake och Hideo Kojima!

Efter två dagars totalpepp och några bärs i kroppen tog jag mig tid att skriva detta vad många kommer att tycka är ett överpretentiöst inlägg. Men det skiter jag i, ty jag kände mig helt enkelt tvungen att skriva detta!

Det finns spelutvecklare, och så finns det spelutvecklare. Shigeru Miyamoto, som de flesta känner till och som ligger bakom Super Mario och Zelda, kanske är lite av gudfadern till tv-spelandet men i mitt tycke står Hideo Kojima i en klass för sig. Hideo Kojima står bakom Metal Gear-serien, och har skapat det mesta som finns i dessa spel. Han är en intressant snubbe, verkar alltid vara ångestfylld och känslig men har ändå en förmåga att skryta om sina senaste Metal Gear-lir utav bara fan. Han verkar ha en förmåga att ta ur sig totalt efter ett färdigställt spel och måste åka upp i bergen för att vila upp sig varje gång. Han verkar ha sån ångest för Metal Gear Solid-spelen att ryktet säger att han kommer att ta död på karaktären totalt i det kommande Metal Gear Solid 4. Många av de känslor och upplevelser som finns i spelen sägs vara direkt från Hideo Kojima. Bla bla bla, men maken till spelupplevelser får man som sagt leta efter när det gäller Hideo Kojimas verk. Visst, klassiska Metal Gear till NES från 1987 är väl inte världens bästa spel men det var för jävla coolt på sin tid; dels för att det var ett betydligt seriösare och vuxnare spel än t ex Mario och dels för att det var så inihelvete svårt. Jag lyckades inte klara det, å andra sidan var jag väldigt ung och ägde det inte heller (lånade det har jag för mig). När jag har spanat in speedruns på Metal Gear så kan man bara skaka på huvudet och inse att det verkligen var ett skitsvårt spel. Men framförallt ville Hideo Kojima mycket med spelet och hade en massa idéer som han inte riktigt kunde förverkliga. Herregud, vi snackar ju mitten av 80-talet, teknologin hade inte hunnit så långt helt enkelt. Sen berodde ju lite missar i spelet också på vissa fel i konverteringen från MSX till NES. Metal Gear 2 var uppföljaren och det har jag tyvärr inte spelat, men upplägget var förstås liknande och det var ju fortfarande NES som gällde.

Det är dock med Metal Gear Solid-serien som allt exploderade och blommade ut. Metal Gear Solid (från 1998) till PS är topp 5 i spelupplevelser för mig. Ni grafiknördar klagar säkert på att spelet är fult i jämförelse med dagens standard men på den tiden var det fantastiskt snyggt och atmosfäriskt. Men framförallt var det spelkänslan och handlingen som gjorde spelet så fantastiskt. Man levde sig in i totalt i sin roll som Solid Snake när man skulle infiltrera den där förbannade Shadow Moses-basen i Alaska som var bevakad av genmanipulerade soldater och framförallt specialstyrkan FOXHOUND – maken till bossar får man leta efter! Det finns fantastiskt många minnesbilder från detta spel och jag hade aldrig blivit så tagen av ett spel på samma sätt tidigare.

Uppföljaren Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty kom tre år senare till PS2 och där hade Hideo Kojima förbättrat allt, vilket ju i sig bör vara självklart när det är byte till en ny konsol. Men spelupplägget var revolutionerande också. Först fick man som vanligt spela Solid Snake när han skulle infiltrera ett skepp (så sjukt snygg introscen!). Allt spårar ur, skeppet sänks och det ser ut som att Snake dör. Två år senare utspelas nästa del av spelet men denna gång spelar man en yngling vid namn Raiden, en blond identitetslös brat som man dock lär känna mer och mer allteftersom man får veta om hans överjävliga barndom som barnsoldat och allt. Snake fungerar dock som medhjälpare och kommer till undsättning ibland. Detta gör att man får en större bild av hur tuff Snake verkligen är. Slutet är så storslaget och överjävlaüberpolitiskt att man älskade det samtidigt som man var helt förvirrad. Hideo Kojima gick för långt med organisationen The Patriots som kontrollerar regeringar. Men ändå inte. Mrs Reznor förstår vad jag menar.



2004 kom då det senaste Metal Gear Solid-spelet Metal Gear Solid 3: Snake Eater. Det uppenbart James Bond-inspirerade ledmotivet sätter prägel på spelet och Hideo Kojima vänder på hela spelserien genom att göra en s k prequel till de övriga spelen. Snake Eater utspelar sig på 60-talet och man har denna gång rollen som Naked Snake, som senare blir BIG BOSS som är Solid Snakes farsa och ärkefiende. Skruvat värre. Spelmiljön, som denna gång är djungel, tillför ytterligare en dimensionen när man måste överleva det krävande klimatet genom att käka bl a ormar. Taglinen är typ ”Survive Weapons, Survive Animals, Survive Survival” om jag minns rätt. Ett suveränt spel som jag många gånger har tänkt att spela igenom igen. När jag spelade igenom liret första gången var det under en vecka då jag hade ledig tid mellan två kurser och jag levde med spelet utan att umgås med någon annan; gick och la mig 10 på morgonen, sov hela dagen, gick upp vid middagstid och fortsatte lira vid kvällstid – jag och Snake var en och samma person i en veckas tid! Och slutet, när man får veta den riktiga anledningen till The Boss agerande (som man möter i en kamp på liv och död i häftig Close Quarters Combat-kamp), är så magnifikt och uppoffrande att jag satt och gapade i chocktillstånd. Det är SÅ man lever sig in i ett spel!



Och nu kommer alltså snart Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, ett spel som jag har läst förhandsrapporter i vad som känns flera år nu. Jag har sett det mesta som går att se av spelet genom de spelsekvenser och trailers som ligger på nätet (blir fler och fler hela tiden) och jag är såld. Solid Snake är döende pga hans för tidigt åldrande kropp, och ekonomin i världen lever på de kontrollerade krig som utkämpas av privata militärföretag, ett krigande som har blivit rutin och som inte kan ta slut. Och mitt i hela smeten härjar Solids psycho till bror Liquid Snake. Jag måste skaffa en PS3:a väldigt väldigt snart ty min pepp är total!



´
Vad gör Metal Gear-liren så bra då egentligen? För mig är det viljan Kojima och hans team har att hela tiden göra något unikt, att skilja sig från de andra och lägga ner energin på att hela tiden utveckla sig. Hideo Kojima verkar vara besatt av att förmedla känslor i sina spel (sorg ska t ex enligt artiklar ta upp mycket plats i MGS4) och göra spelupplevelsen till något nytt och annorlunda. Han sätter extremt höga målsättningar men genom att ”bara” komma halvvägs så har han vunnit hur mycket som helst. Sen är det handlingen som fängslar mig otroligt mycket också. En gripande och omfattande handling är inget man fnyser åt, är en sådan handling trovärdig och fängslande så förhöjer detta helt klart spelkänslan och där är Metal Gear-liren helt outstanding. Handlingen vävs samman mellan spelen och det är helt otroligt att bara sitta några timmar och plugga genom allt. Om ni är intresserad av att komma ifatt lite så är det bara att sätta igång och smacka er igenom wikipedier och officiella som inofficiella siter. Denna länk nedan kan jag dock rekommendera. Timeline:n är ganska kortfattad och förklarande. Kolla också in Character Bios och Games of Metal Gear för att få fördjupade kunskaper.
http://www.ugo.com/channels/games/features/metalgearhistory/timeline.asp

I sammanhanget måste man ju också nämna designern Yoji Shinkawa fantastiska illustrationer som bl a pryder spelomslagen. Hur snyggt som helst och jag vill ha en stor tavla med någon av hans fantastiska verk.


En Metal Gear Solid-film verkar vara på gång också. Och det är skitkul att spana in youtube-klipp på förslag på skådisar till olika roller. Det går faktiskt också ett halvhyfsat rykte om att Christian Bale ska spela rollen som Solid Snake och då blir det ju plötsligt mer intressant eller hur? Bale är fanimig den intressantaste skådisen som finns där i Hollywood tycker jag. Men det återstår att se, man ska nog inte hoppas för mycket iaf.

Blandband

Har inte skrivit speciellt mkt här på sistone och det beror nog mest på tidsbrist och glömska, alltså de få gånger man faktiskt skulle kunna sätta sig ner och skriva tänker man inte på det.

Tänkte väl skriva om lite blandade saker och kom inte på nån vettig rubrik så det fick bli blandband, den trevliga grejen man höll på innan man fick en bärbar CD-spelare och innan mp3:ns intåg.

En sak som jag följt på sistone är Anonymous och deras Project Chanology. Det hela började med en video som läckte från Scientologerna där Tom Cruise pratar och är allmänt knäpp och Scientologerna försökte sedan få bort videon från nätet men det är ju omöjligt. Sen började folk kolla upp den s.k. kyrkan och märkte att det ser ut som att saker inte står rätt till.
Läs mer på www.youfoundthecard.com , www.whyaretheydead.net , www.xenu.net och www.exscientologykids.com.
Har ni inte sett South Park S09E12 "Trapped in the closet" gör det.

Här nere i Kalmar är våren framme och enligt vissa prognoser ska det bli 15-20 grader i helgen. Det är alltså jävligt snart sommar. Till midsommar blir det Övik i en och helv vecka, blir det det vanliga eller nåt nytt? Sen i Augusti blir det en sväng till Egypten med dyk i Röda havet och pyramidtittande i Kairo, lär bli jävligt varmt men det är helgardering mot förra sommaren då en stor del av semestern spenderades i ett regnigt Roskilde.

CUM:s Top 100 var riktigt skoj, hade väl inte överdrivet många av skivorna och det är ett antal som inte är nåt jag skulle lyssna på, blir intressant att se Kriz snabbrecensioner.

Disciplne känns väldigt oinspirerad och det måste nästan vara en överbliven låt från WT annars har Trent helt tappat stinget.

Konsertmässigt har våren varit mycket bra med ett helt galet Dillnger Escape Plan och ett underbart Down, förhoppningsvis blir hösten lika bra, inget inplanerat än så länge dock.

Nu har jag inte mer att skriva.

svenke

Two days..

Jag gör en Trent. Fast inte lika stort.
På Söndag tänkte jag kasta upp min riktiga top-tio-lista över de bästa plattorna från förra året. Vässa knivarna, plocka fram fjäderbatongen och linda in nävarna i taggtråd. Jag tror jag kommer göra minst ett par av er upprörda. ; )

Back to the basics

Tycker Nine inch nails borde gå tillbaka till the basics of EBM och Industri!

Som detta av Hocico med Hederliga och enkla budskap. Walt Disney är ju som sagt Onskan själv!



Eller så kan man göra som skinny puppy som la grunden för Nine Inch nails att protestera lite mot skitmusik och visa att det faktiskt går att dansa till annat än hip hop och mainstream. *asg*
Alltså year zero hade ju ett syfte vad har egentlgein ghost för syfte och den nya låten?!! hallå?!

Un-discipline

Tänkte göra mitt statement på detta Trent fenomen.

Tycker trent börjar bli lite odiciplinerad när det gäller att göra musik. Börjar bli mer kvantitet än kvalité. Tycker iofs att ghost var ett shysst koncept och gillar att gör en sådan bakgrundsplatta som man kan ha på lite som en frän launch-känsla på. Men ja thats it. Gillar iofs att han producerar nu men ja det får lixom inte gå till överdrift.

Men denna dicipline låt säger mig NOTHING!

Tycker de bästa partierna är de 3 första sekunderna och delen när han är tyst 02:30-02:40.

Trent har faktiskt börjat låta lite för mycket stönande och woowwande nu. Behvöer lite aggro igen. För snällt detta. och för mycket 13-årig emo över detta.

Vill ha ilska vill ha tung jävla EBM. Fan lite laibach-sound vore ju najs. Det är fan maffigt och ont så att man önskar man kunde fått lite mer testostreon när man föddes.


wooooooo whooooii... ... Discipline!





som sagt allt Laibach gör blir lixom ont. Även hur fint det verkar var. Trent kanske borde kanske få lite tips ;p




Men ja detta är kanske det närmaste Laibach kan komma Trent Reznor. Men ja vad hände med trentans härlige video-era med naket, våld och gröna filter...

Dessa japaner!

Jävligt coolt!

Supershitty To The Max!

Mitt Hellacopters-lyssnande har tidigare endast inkluderat "By The Grace of God", "Rock & Roll Is Dead" och till viss del "High Visibility". Fan vad jag har missat det riktiga bandet känner jag nu jag lyssnar på rubrikalbumet. Det här är så helvetiskt bra!

Discipline - The Nordin Story

Okej, nu ska jag göra er NIN-kalv en tjänst och säga det ni uppenbarligen inte har förmåga att göra… Discipline suger något fruktansvärt. Den låten har ta mig fan en högre kapillaritet än både lera, tvättsvamp och din mamma tillsammans. Så fort jag spelar låten så längtar jag bara tills den ska ta slut och att Winamp slumpar fram en annan låt som jag kan lyssna på.

Det går ju inte annat än att hålla med Kriz om denna låten är väldigt likt det material som finns på With Teeth, både när det gäller låtstruktur och sound. Sen en sådan sak som att Trent ”missar” sin que och börjar sjunga för tidigt. Det gör ju bara att det låter som något fyllo slitit åt sig micken i karaokebaren på en finlandsfärja och inte det minsta coolt eller lagom ickeproducerat. Aaaa, jag blir förbannad bara jag tänker på det…

Men vad i helvetet WINAMP!!! (Winamp tyckte tydligen att jag skulle lyssna på Disciple ännu en gång och slumpade fram den ur spellistan)

Varför ska han ta ett steg framåt och två steg bakåt? För det är ju det han har gjort med Ghosts och nu den här låten. Men Ghosts var ju fan inte heller bra! Visst, det var ett nytt koncept i kontrast till Year Zero och ett jävligt viktigt sådant. För att släppa ett ”nytt” Year Zero skulle ju inte funka. Men bara för att Ghosts är nytt och annorlunda, jämfört med tidigare material, är det fan inte bra. Jag tycker inte att det finns någon anledning att krusa bara för att det är Trent Reznor som har gjort låtarna. För jag är fan inte någon NIN-kalv som diar i mig den skitmjölk som kassakon NIN spridit runt sig på slutet. Snarare är det ju så att jag kräver mer av NIN än vad jag gör av nya och unga band. Men det stämmer inte heller för bra musik är bra musik, skitmusik är skitmusik och då spelar det ingen roll vem/vilka som gjort den.

Avslutningsvis vill jag säga att jag nu fattar precis hur en del metallica-"fans" kände när Black Album släpptes. Och för er som inte fattade den liknelsen: DET VA’ FAN BÄTTRE FÖRR!!!

Discipline pt 2

Alltså. Jag är inne på den sjätte genomlyssningen av låten, och vad ska jag säga? En helt ok NIN-låt, om än lite för "glad". Den låter sjukt mycket With Teeth, och det e verkligen inte likt Trent att upprepa sig själv.

När With Teeth kom 2005 så var det ett helt nytt NIN, och när Year Zero släpptes ifjol så skilde även den sig markant från allt som Trent tidigare gjort. Med instrumentala Ghosts I-IV i år så vågar han sig även på ett helt nytt koncept. Att nu släppa något som låter så likt With Teeth är väldigt konstigt.

Det jag tror, eller iaf det min förhoppning är, är att EP:n som nu kommer släppas innehåller nyinspelningar av de leftover-låtarna från WT-sessionen som Trent har snackat om finns i sitt lager. Det skulle förklara mycket. För om Trent nu släpper en EP full av nya låtar som låter som Discipline så börjar jag oroa mig för att han håller på att stagnera som artist. Men ser man på allt han gjort de senaste tre åren så har jag svårt att tänka mig det eftersom han hunnit med så jävla mycket och varierat under denna tid. Hoppas hoppas. Börja knarka igen. Bli deppad. Skaffa brud och bli dumpad. Tvångsavliva dina hundar. Flytta tillbaka till New Orleans och låt Katrina Part 2 spola sönder din studio. Gå ner dig i skiten! Sluta kramas med brudar som tror dom e yngre än vad de ser ut. DOWN IN IT! Det var mina tankar i ett ämne som verkligen berör denna blogg. =)

Och Anna: du har ju så jävla fel att jag knappt vet var jag ska börja. James är inte trovärdig pga all hype inför kommande skivsläppet? Vadå för jävla hype? Klart det är hype, men det e ju knappast något som Metallica, utan snarare media och alla fans, skapat. Skärpning! Och vadå att Trent gör en Madonna? I så fall gjorde han ju en Madonna med Only redan för tre år sedan. Herregud. Ibland pratar du ur röven. Haha. Nä, förlåt. Men jag har rätt.

Och Rick Rubin är för övrigt producenternas producent.

PS:
Och för övrigt, som jag sagt till Erik: är inte "Discipline" en jävla rehabig låttitel?

"Once I start I cannot help myself. Once I start I cannot stop myself"

Syftar det på att han inte kan sluta dricka/knarka när han väl börjat, för i så fall är ju låten förmodligen skriven runt WT-eran. Eller menar han att han nu inser att han e på väg att bli en work-a-holic som MÅSTE ge ut musik även om han vet att den e medioker? Nåt att fundera på.

PS2:
Ta inte illa upp, Mrs. Reznor. Bara diskussion, och inget påhopp. Även om du ibland diskuterar in dig i hörn du har svårt att komma ifrån. Puss på're!

Disciplin

Jaha, NIN släpper en ny låt, en låt som eventuellt kan vara det första vi hör från en kommande EP som antagligen släpps om ett par veckor. På sätt och vis var det ju väntat, Trent är ju helt beroende av sitt musikskapande just nu. Och han njuter fullt ut av att vara i fronten för hur man ska jobba med musik med Internet, MP3, Napster, din mamma och all fanskap. GO!

Låten då? Nu gör jag en Kriz, dvs en snabbrecension efter 5 genomlyssningar. Trents säregna och typiskt moderna dansrock. Mycket är bekant, eller… allt är bekant. Trummorna, ”synthgitarrerna” och hans emosång. Det känns som att han har sjungit textraden ”I cannot stop myself” några gånger förut. Hela låten känns väldigt väldigt mycket With Teeth. En helt okej låt. Men ingen WOW-känsla egentligen. Så lite besviken får man ju vara då. Om nu Robin lirar gura igen vill jag ju ha mer döds! Mera gitarrer. Mera Broken-känsla. Men det lär tyvärr inte hända.

”Skivomslaget” är spännande också. Mycket spännande.

Trent njuter som sagt av situationen.

Det jag dock småirriterar mig på är ditt jämförelsesnack med Kastrullica Anna. Vad pratar du om egentligen?

”Kortfattat är jag less på Rick Rubin, James Hetfield och framför allt det som idag är Nine Inch Nails.”

”Jag som klagar på Metallica (vilket skämt jag är när jag inte är objektiv i mitt resonemang!) och hur de hypar sitt pre-rehab-NIN-album (fattar ni inte vad jag menar tycker jag ni är lite knasiga) och tar in Rick Rubin och blablabla”

Nej, jag fattar inte vad du menar. Metallica håller ju sig helt och hållet utanför NINs öppna kommunikationssätt för tillfälllet. Inför St. Anger däremot så la de ju upp all möjlig skit för fansen; bilder, videoklipp, nyheter och sen släppte de en dokumentär. Denna gång har de ju helt och hållet låst in sig i studion och tagit den tid på sig som de behöver för att färdigställa en ny skiva. Och känner ingen stress heller. Om du pratar om Hype så är det alltid en extrem jävla hype inför varje nytt Metallica-album. Det är nånting som man har levt med i många år nu. Och denna hype liknar ingenting annat. Anledning - världens största hårdrocksband släpper en ny platta som alla hoppas på ska vara i klass som MOP eller Black Album. Så om du tycker att det är mycket hype redan nu så är det ingenting i jämförelse mot vad som ska komma. Gå in på blabbermouth, leta fram första bästa Metallica-nyhet och läs kommentarerna; pepp, hat, glädje osv.

Angående Rick Rubin då. Vadå less på Rick Rubin? Herr Rubin är en megaproducent och det har varit känt i ett par år nu att han producerar Metallicas nya album. What’s the deal with that?

CUM Topp 100 (#100-96)

Och så har monsterarbetet med att plöja Close-Up Magazines Topp 100-lista 1991-2008 äntligen börjat. Svenke har underbart nog dragit hem alla skivor och jag har tankat dom. Ja, jag vet. Mp3-motståndaren Kriz tankar och lyssnar på skivor. Men vad fan. Jag saknar 67 av dessa 100 skivor, och det skulle bli åt helvete för dyrt att köpa alla nu. Just nu alltså. För många av dessa kommer nog smackas hem inom en snar framtid.

Jag kommer lyssna igenom varje skiva 3-5 ggr, och sedan (exklusivt för er!) skriva en snabbrecension grundat på mitt första intryck av skivorna. Kommer ta alldeles för lång tid att lyssna igenom alla skivor så att jag känner till dom på en "bekväm" nivå. Jag kommer nog att göra det i sinom tid, men snabbrecensioner är vad som gäller just nu. Jag kommer börja bakifrån med #100 och köra fem i taget.

Here goes.


#100 Soundgarden - Badmotorfinger (1991)

Vad ska man säga? Den här har jag ju hört hur många ggr som helst, och den är ju helt klockren. Det vet ni. Orkar inte skriva något mer. På min egen lista skulle denna hamnat mycket högre, vilket inte är så konstigt. WHEN YOU STAAARE AAAT MEEEEEEE!!!!!!


#99 Grave - Into The Grave (1991)

Ett grymt och svenskt jävla dödsband som mig gått helt omärkt förbi. Är dock den första att erkänna att jag inte är den största dödsfanatikern. Men det e kung. Och det är ju fd. Entombed-basisten Jörgen som vrålar. Det e tungt och snabbt och lite gay sådär, men jävligt kung!


#98 Vader - Back To The Blind (1997)

Ett av Davids absoluta favoritband. Har bara gett denna skiva ca tre genomlyssningar och det är mycket att ta in, men jag gillar det skarpt. Thrash-döds från Polen. Vad kan man ogilla? Det här e nog den av dessa fem första skivor som jag kommer lyssna mest på nu i början.


#97 Tragedy - Vengeance (2002)

Ett till band som jag aldrig lyssnat på, eller ens knappt hört talas om. Även här smakar det döds, och det e riktigt bra. Endast tre genomlyssningar här vilket gör att jag inte kan säga mer än att jag gillar det. Skarpt.


#96 Bad Religion - Recipe For Hate (1993)

Ett band som väldigt många verkar gilla väldigt mycket. Och även här ett band jag hört väldigt lite av. Den närmsta bekantskapen jag haft med Bad Religion är via låten "Infected" som finns med på det första Guitar Hero-spelet, och som jag gillade. Denna låt är dock inte med på denna skiva, men här finns en massa andra låtar. Har kört den här skivan ca fem varv, och i skrivande stund är den nog inne på varv sex. Trall- eller skatepunk, kalla det vad ni vill men det är faktiskt riktigt bra. Jag har aldrig varit något cp-fan av denna genre, men det här är faktiskt kung. "American Jesus" och "Struck A Nerve" är två höjdarlåtar.

Ska börja ta itu med plats #95-91 ikväll eller imorgon.

Puss & kram!

Andreas "Salle" Salomonsson

Så är den viktigaste kuggen smackad inför nästa säsong: Salle har skrivit på ett nytt kontrakt med MODO som räcker två säsonger framåt. Hur viktigt som helst. Ryktena har sagt att han skulle ha varit på väg till europa eller HV, eller LHC eller jävla Frölunda. På ett sätt hade det varit lite förståeligt eftersom Salle inte har så många år kvar innan han blir pensionär och därmed kanske var sugen på att tjäna lite extra pengar innan det är dags att sluta. För det är inget snack om att han skulle tjäna mer pengar i en av storklubbarna eller som proffs. Skit samma, kontraktskrivandet drog ut på tiden men nu är det i land iaf. Skönt som fan! Salle är lika viktig för MODO som Lars är viktig för att James ska kunna omvandla sina riff till underbara låtar.

MISSION: METALLICA

http://www.missionmetallica.com

Är denna hemsida första tecknet på den kommande gigantiska marknadsföringen av Metallicas nya studioalbum? Japp. Så verkar det vara. Så, Metallica-nördar som ni är (påstår ni att ni inte är det så deletar jag er), anmäl er till nyhetsbrevet! SMACK!

I maj verkar det ska hända grejor. Ryktena säger att det ska komma en officiell albumtitel, finnas möjligheter att få ljudklipp på nya låtar, mera bilder och shit från studion (det som funnits på Metclub är inte mycket att hurra för) och all möjlig shit. Vi får hoppas.

Sen kan man analysera det grafiska på denna sida lite grann. Bakgrunden t ex, har det nånting med det kommande skivomslaget att göra? Och blodstänket, vad är det? Ska de göra ett Kill 'em all 2? Loggan är iaf mest spännade, jag skulle ha konstant stånd i 6,66 dagar om de går tillbaka till old school-loggan. Eller så är det bara nån webbdesigner på skivbolaget som ville göra nåt häftigt och som kändes "metal".

Och vadå Mission: Metallica? Ska Tom Cruise vara med på skivan som tack för att Metallica bidrog med I Disappear? Eller handlar det om att det är Mission: Impossible att lägga ner några vettiga gitarrspår till Lars otajta trummande? Ingen vet, än så länge. Spännande är det hursomhelst! METALLICA!

Ett roligt rykte sa också att Amy Lee från Evanescence skulle vara med på den nya Metallica-skivan på en ny låt som ska heta Last Life, samt en nyinspelning av Fade To Black. Lilla Amy ska dock ha dementerat det hela kraftigt. Tur det.

MISSION: METALLICA!

Rocklyan - Rest in Sleaze

Om några veckor är jag Stockholmsbo. Det känns märkligt men helt rätt och spännande. Nytt kapitel i livet liksom. Boendet i Umeå är, iaf tillsvidare, ett avslutat kapitel. Efter 4,5 år i Rockbaren på Ålidhem och nu ett år och tre månader i Rocklyan på Berghem är det dags att ta farväl. Därför tänkte jag föreviga min lägenhet innan jag sätter igång med den dryga nerpackningen. Här kommer tuffa bilder tagna nu ikväll med äkta gothstämning.

Grattis Close-Up Magazine till #100!

Jag fick hem Close-Up Magazines senaste nummer idag. Och det är inte vilket nummer som helst heller, det är deras hundrade (!) nummer sen starten. Och det är häftigt. Och man ska vara tacksam över att en sådan här tidning har kunnat hålla på så länge, eftersom CUM är något av det bästa som finns här i världen. Jag kikade på min presentation på min helgonsida idag där jag har skrivit ”Intressen Musik: Skivsamling, Bandet, Konserter, Close-Up, P3 Rock.”. CUM är definitivt en stor del av min religion som är musik. M-U-S-I-K. Går före Jesus och Allah i alla lägen. Jag skulle kunna starta ett krig om min musik var hotad. Om t ex Bush får för sig att radera all metal som har producerats, så förklarar jag utan att blinka krig mot honom. Och jag har tusentals och åter tusentals gelikar vid min sida. Jag kommer att stå längst fram endast beväpnad med en Vulgar Display Of Power-knytnäve och Bush eller vem fan som nu käftar kommer inte att ha en chans.

Detta går för övrigt i släkten också. Min kära brorsdotter Lea Ninja Birgitta Persson (Japp, det är hennes namn!) har visat goda tecken att föra vidare hårdrocksgenen till nästa generation.

Men nu pratade jag om Close-Up Magazine… Ja det är ju det jag gör! Receptet för succé är enkelt, skribenterna visar äkta kärlek till musiken och det gör också dess läsare. Det finns ingen annan tidning som ens är i närheten av att vara lika läsvärd.

Ta en sådan här detalj t ex: på Insändardelen är det en viss Joacim Lundin (visst är han från Ö-vik?) som ställer frågan ”Har ni några planer på en intervju med TAKIDA?”
Chefredaktör Robban svarar: ”Ja, i Close-Up #1000”. Det är just sådana detaljer jag älskar och jag blev så fnissig och smålycklig när jag läste detta att jag sprang till datorn för att smacka det till Svenke på msn. Svenke hade då redan uppmärksammat det:

”svenke säger:
sista insändarfrågan var kung... eller svaret på den iaf
erik säger:
helt sjukt Svenke... jag gick precis till datorn för att skriva detta till dig!”
- Vi har samma humor Mr Swooz!

Men nu till det tuffaste i detta vansinnigt feta hundrade metal-nummer. Tidningens skribenter har tillsammans röstat fram de etthundra bästa album som har släppts mellan 1991 och 2008 (som ju innefattar Close-Up #1 till #100) med en tillhörande text till varje album. Suveränt! Och nu har jag fått en ny livsuppgift – jag äger endast 39 av dessa 100 album och jag måste fanimig äga allihopa. Har man problem med att beställa från CDON är det bara att kolla på listan. 61 skivor to go. Close-Up Magazine ljuger aldrig.

Men du, Robban Becirovic, med dina hejdukar. Tack som fan för de 100 numren. Jag hoppas att ni får hålla på tills ni släpper #1000 och då äntligen intervjua Takida.

2007 års bästa skivor enligt Erik A Persson

Här har ni den, min efterlängtade och övertotala lista på 2007 års bästa skivor. Och jag vet att ni har väntat. Jag råkade avvakta ett tag igen men jag är nöjd med det nu eftersom jag kastade om ganska friskt i ordningen. Anledningen till detta är helt enkelt att vissa skivor har hållit ”tiden” bättre. Vissa skivor har mognat lite, och någon har fallit lite. Så kan det vara.

1. Machine Head – The Blackening
Den totala överlägsna ettan 2007, och alla som gillar metal skall tycka detsamma. Här har vi ett band som 13 år efter Burn My Eyes förnyar och vågar utmana sig själv totalt och släpper, beroende på hur man ser på saken, deras bästa album och ett av de bästa metal-albumen som har släppts på mycket, mycket länge.

2. Paradise Lost – In Requiem
Jag har varit svag och hemligt tokkär i detta band ända sen 1993 års Icon. Låtskrivarparet Mackintosh/Holmes hör till de bästa och har hela tiden vågat förnyat sig och hela tiden testat på något nytt och däri ligger deras storhet (ser ni kopplingen till Metallica?). Dödsmetall, synth, goth, you name it. De har hela tiden varit där och snuddat men med In Requiem har de hittat den perfekta balansen mellan de hårda metal-riffen, de härligt deprimerande texterna, goth-inslagen och den mörka doom-rocken. Jag är helt såld.

3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
Här kommer en QOTSA-skiva som går rakt emot vad som förväntas av dom. När den breda massan tog åt sig av bandet i samband med Songs for the Deaf och senare blev ännu mer rövslickad av Lullabyes To Paralyze gör bandet med Era Vulgaris deras tuffaste och komplexa platta hittills. Folk verkar ha svårt att ta till sig denna platta och jag fattar inte vad det är folk inte fattar egentligen. Visst, soundet är inte lika välljudande som de senaste plattorna, men på denna platta finns så många coola riff och låtar, så mycket musik att utforska att jag blir alldeles salig. Jag och Kriz hade en diskussion om att denna platta, pga dess djävulska variation, inte går att lessna på. Jag har ännu inte lyckats. Och Josh är cool.


4. Nine Inch Nails – Year Zero
Marknadsföringen av denna platta och det man fick uppleva i samband med detta är bland det häftigaste jag har varit med om. Jag satt i flera timmar och var helt uppslukad och adrenalinet flödande. Tack Trent! Musiken är dock, med NIN-mått mätt, en liten besvikelse. I jämförelse med hans tidigare plattor får denna stryk. Största problem är texterna som ju handlar om en framtidsvision och därmed inte är lika närgångna och personliga. Det saknar jag! Samtidigt är skivan en fascinerande och imponerande resa där man får uppleva en Trent som är mer såld på elektronisk musik och hiphop än någonsin.


5. Down – Over The Under
Den kommer inte upp i samma standard som Down II, och det var ju ändå väntat. Där föregångaren var skitig och rå är Over the under lite för polerad och för bekväm ibland. Låtkvalitén finns dock där och snubbar som Phil och Pepper regerar fortfarande och faktum kvarstår att Down är nog det coolaste bandet som finns just nu.


6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
Denna skiva verkar vara en besvikelse för många. Men man måste inse att herr Wyndorf inte kan göra den käftsmäll och perfekta rock-platta som Powertrip var en gång till. Istället gör han det som han är bäst på, Psychedelic Drug Rock! Typ. Och jag älskar det. Och det är så vackert och flummigt och rockigt. Släng på låtar som Freeze And Pixilate, Slap In The Face, Little Bag of Gloom, Wall Of Fire, Blow Your Mind och A Thousand Stars och inse vilken musikalisk resa han bjuder på.

7. Neurosis - Given to the Rising
Efter en liten utflykt på förra skivan är de tillbaka med sin tyngd. Lyssna framförallt på låtar som Water Is Not Enough, Origin, To The Wind och Given To The Rising. Det är så storslaget och de spelar med sån auktoritet att jag väljer att buga stort och lovsjunga detta fenomenala band för all framtid.



8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
Dave gör det (äntligen) igen! Jag har, precis som alla andra, dyrkat Dave Grohl för att han är en så grym och talangfull snubbe. Men Foo Fighters… mjae, det är ju de två första plattorna som står ut och gäller. Skivorna efter Colour and The Shape har haft samma uppbyggnad; en inledande fetdänga men sen håller skivan aldrig i längden. Dubbelalbumet In Your Honor blev lite overkill och jag var rätt ointresserad av denna skiva till en början. Superhiten (The Pretender) finns ju givetvis där, men sen har skivan så mycket mer också. Balansen mellan rockdängarna och balladerna är perfekt och balladerna är riktigt riktigt bra också. Foo Fighters levererar igen och jag vill vara Dave Grohl.


9. Sällskapet - S/T
Thåström bildar ett nytt band och släpper en skiva och det är hur bra som helst. En nedtonad och spöklik musikalisk resa som kan kanske vara den bästa sovmusiken som har uppfunnits. Eller den perfekta musiken att resa till. Det är avskalat, halvt elektroniskt, väldigt stämningsfullt med bakomliggande skrämmande ljudbilder och Thåström är det bästa vi har här i Sverige.

10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
“Fjollrockarna” från Göteborg som har stått där bakom band som Backyard Babies och The Hellacopters och trott att dom är nåt! Den inställningen har jag och många haft om Hardcore Superstar men med denna platta ändrar jag inställningen totalt för den är helt enkelt så jävla bra. Partyrock där riffen är toppklass och soundet är hårt och det osar Guns N' Roses Apetite For Destruction – och det kan aldrig vara dåligt. Dreamin' In A Casket är en topp 10-platta 2007.


11. Megadeth – United Abominations
Jag tappar aldrig intresset för Megadeth och Dave Mustaine. Snubben verkar aldrig få slut på riff (något han har sagt hände Metallica när han fick kicken) och United Abominations är i mitt tycke den bästa Megadeth-plattan sen Cryptic Writings. Här känns han också argare än på länge och de politiska och krigsbeskrivande texterna är tydligare än någonsin. Dave Mustaine må vara en störd och konstig person men det spelar ingen roll, det han har gjort och gör för metal-genren ska inte underskattas.


12. High on Fire – Death Is This Communion
Feta malande riff med en 9-strängad gura kan aldrig bli fel. High On Fires uppkäftiga stoner-metal känns som en förvrängd och muterad form av Motörhead. Minst lika bra som föregångaren Blessed Black Wings.

13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
Ingen Uffe och ingen Jörgen och ingen Nicke som kommer tillbaka. Äh, hur fan kommer det att låta? Svar: härligt primitivt, rått, snabbt och old school!

14. Kongh – Counting Heartbeats

Några svenska snorungar släpper en debutplatta och hamnar på förstaplats på Soundcheck i CUM – det måste kollas upp! Tungt och malande. Långsamt och drömskt. Inslag av Neurosis, Cult Of Luna, Switchblade och Mastodon javisst men ändå eget. Fascinerande ”mogen” skiva.

15. The Hives - The Black And White Album
Uppkäftigt band och uppkäftig titel. Och jag älskar det. Man må bli lite småless på The Hives ibland men det är bara att dra på en konsert för att inse hur mycket de krossar, eller lyssnar på The Black And White Album - helt fenomenal. Mer varierad och mer musik än på någon av deras tidigare plattor. Och detta beror nog mycket på samarbetat med de där rika niggah-superproducenterna Timbaland och Pharrell (eller vad han nu heter). Men det är först och främst deras egna rockdängor som är bäst. Kanske är svagheten med skivan att det blir lite för mycket, för mycket musik och för producerad. Men det är skitsamma egentligen. Howlin’ Pelle!

1. Machine Head – The Blackening
2. Paradise Lost – In Requiem
3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
4. Nine Inch Nails – Year Zero
5. Down – Over The Under
6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
7. Neurosis - Given to the Rising
8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
9. Sällskapet - S/T
10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
11. Megadeth – United Abominations
12. High on Fire – Death Is This Communion
13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
14. Kongh – Counting Heartbeats

15. The Hives - The Black And White Album

Tio bubblare (utan inbördes ordning):
Tomahawk - Anonymous

Pain – Psalms Of Extinction
Clutch - From Beale Street To Oblivion
Brant Bjork and The Bros – Somera Sol
Serj Tankian – Elect The Dead
Korn – Untitled
Dillinger Escape Plan - Ire Works
Marilyn Manson – Eat Me, Drink Me
Eagles Of Death Metal – Death By Sexy
The Nightwatchman – One Man Revolution

Årets besvikelser:
Velvet Revolver – Libertad
Contraband var ju suverän men Libertad känns bara så menlös för det mesta. Slash och Duff, dags att ringa Axl?

Chris Cornell – Carry On
Bond-låten är the shit och öppningsspåret Soundgarden-doftande men resten av skivan är för intetsägande och ”Hej jag har skrivit några låtar som jag tror ska bli radiohitar”. T o m Chris Cornell KAN göra mig besviken. Fan också.

Musik är min psykofarmaka

Sitter på skolan och jobbar med ett arbete. Tro mig, det är inte så roligt som det låter. Men som tur är kan jag lyssna på musik. Och sådana här gånger finns det ett band på denna jord som verkligen kan får mig på bra humör. Det mest uppenbara, för er som känner mig, är ju Metallica och därför gills inte det.

Bandet jag tänker på är Clutch. De har ett jävla ös, groove så det sprutar om det och hur sköna texter som helst. Smaka bara på textrader som:

“Let us vote to dunk the witch in the river Styx and photograph the lye.
So in the shadow of Cerebus her spirit will reside.”

“Then I commenced to do a tap dance on eggplant Parmesan before their eyes.
Guided by voices, whole bag of tricks. Raised by Druids and Horses.”

“Hold the presses Mikey! Hot news on the wire!
Hundreds see an image of a Guinness drinking choir.
Celebrities and cameras are headed to the scene
While presidents are fleeing to their speeding limousines.”

Nä nu måste jag plugga vidare och förhoppningsvis hinna jobba undan lite så jag kan ta det lite slappt runt sista april. Olov ska ha födelsedagsfest den 27:e och förhoppningsvis kommer Marie och hälsar på i kollektivet veckan efter det.

Ni som är sugna på lite grillning vid Nydalasjön och bastning på Mariehem nu på lördag kan ju höra av er så styr jag upp.

Lär dig spela trummor med känsla Kriz!

En tanke bara...

Sitter här på jobbet och tittar ut genom fönstret på skitvädret som vi har här uppe just nu. Då slår det mig att det bara är nio veckor kvar till skolavslutningen. Fatta. NIO veckor, och sen är det sommar. Endast sju veckor kvar tills vi är inne i juni. Även fast det är svårt att tro det nu så finns det en sommar där framme, och den är på väg med stor fart. Så håll ut i all snö och skit. Snart är det grilla och dricka öl på gräsmattan som gäller.

Kvalserien > SM-slutspelet

Som MODOit tog ju säsongen slut oväntat fort denna gång men eftersom jag inte har fått nog av hockey så har jag följt både SM-slutspelet och kvalserien. Och det känns nästan som att jag har sett hockey varje dag, eller åtminstone varannan dag. Idag såg jag Malmö mot Rögle, en match som slutade 4-4, och det är nog den mest spännande match jag har sett denna säsong. Två lag som desperat kämpar för en elitserieplats spelade en match som hade det mesta. Jag håller inte på något av lagen (jag tycker dock att det vore kul med Malmö i Elitserien med sin nya superarena samtidigt som jag fascineras av Rögles kämpaanda) men fick upp adrenalinet ändå.

9 omgångar av 10 är spelade i Kvalserien och tabellen ser ut såhär inför den sista omgången:
Brynäs 16 poäng
Malmö 16
Rögle 16
Mora 16
Leksand 12
Västerås 3

Fyra (!) lag har alltså chansen att ta en elitserieplats när det är EN omgång kvar att spela. Så jämn har kvalserien aldrig varit någonsin förut. Och det handlar om liv och död för åtminstone Brynäs, Mora och Malmö. Sådan här total desperathockey får man inte uppleva i SM-slutspelet och därför är Kvalserien betydligt mer spännande att följa. Åtminstone i år.

Jehovas Vittnen… Hahahahaha!

För en liten stund sedan när jag satt och åt min lunch plingade det på dörren. Jag gick för att öppna och utanför dörren stod två tanter, som visade sig vara Jehovas vittnen. För att göra plågan så kort som möjligt, samtidigt som det kostar dem pengar, tog jag emot deras broschyrer och sen va det inte mer med det.

Men jag märkte att den här gången, de har varit här förut, var det något som inte riktigt stämde för damerna. För det första verkade de väldigt förbluffade när jag öppnade dörren och för det andra så var hon jävligt snabbt framme med bibeln och viftade.

Jag kom lite senare på vad det förmodligen var som gjorde damerna lite ställda… Mitt val av t-shirt i morse;

Hahahahaha, jag skrattar fortfarande när jag tänker på vilket min de två damerna fick när jag öppnade dörren.

Lika som bär

Ni som känner mig vet att jag är en tolerant och fördomsfri människa. Men en av de saker som jag har jävligt svårt för, rent ut sagt hatar, är par som av någon outgrundlig anledning känner sig tvingade att klä sig i likadana jackor. Varför i hela helvetet måste man köpa likadana jackor? Det finns ju ingen som helst anledning till att göra det. Ibland undrar jag om det har varit en ”tag två betala för en”-rea på Stadium. För vart man än går så ser man de där klonparen.

Det är ju en sak om man matchar varandra och har likartad stil men steget till att köpa likadana plagg är långt och oförlåtligt. Skulle det vara så att man äger likadana plagg kan man ju i alla fall ge fan i att bära dem samtidigt.

Om jag någonsin skulle få för mig att begå detta brott mot mänskligheten hoppas jag att någon av er har barmhärtigheten att göra slut på mitt lidande.

Gränsbrytning vår 2008.

Har ägnat kvällen till att lyssna på Rolling Stones. A Bigger Bang är helt fantastiskt. Jag får kalla kårar och vill sätta mig i ett kallt, mörk, tomt rum och gråta.
Det finns ju så galet många band jag har kvar att lyssna på innan jag lämnar detta jordeliv. Ska jag hinna med allt jag vill lyssna på måste jag verkligen lägga in en överväxel. Jag planerar inte att dö för än om typ 60-70 år, men det finns så pass mycket vill lyssna på och jag upptäcker ungefär 3-4 band i veckan som eventuellt skulle vara värdiga att lyssna på. Nästa projekt ska seriöst bli Neil Young. Vad har karln typ inte gjort? Det blir av.

Senast igår fick jag en update av Patrik om vad Danny L och även Josh F är inblandade i: Black Light Burns
Kolla in det Erik! Danny är med i matchen. Men var fan är Charlie?! Jag vet inte hurvida Jerome fortfarande håller på med sitt smått diffusa soloprojekt NearLY. Snyggare än det mest på denna jord än han dock fortfarande.

Det jag iaf vill komma fram till att jag tycker att Keith Richards är fantastisk. Han verkar mer nära döden än Ozzy jämt och ständigt, men gör med sådan grace. Blev mycket förvånad och glad när ärorika Louis Vuitton och chefsdesigner Marc Jacobs lät Richards vara modell för märket spring -08. Resultatet? Smutsigt, döende och så där rockperfekt. Gränsbrytande. Jag faller för det. Nu ska jag se Nip/Tuck. Tror jag.

Lords of Chaos and Mayhem.

I veckan fick jag ett paket i posten som innehöll boken Lords of Chaos and Mayhem. På första uppslaget står det: Jag vet att du kommer att uppskatta den här, spelar ingen roll vad du säger.
Visst har han rätt, jag kommer att moralpredika om att arisk norsk black metal inte bör spridas eller uppmuntras, men samtidigt finns det något i mig som är totalt fashinerad av detta hemska.
Romatiken är inte alls död. En present i form av en obskyr bok är bland det häftigaste och bästa man kan få, i alla fall i mina ögon.

Åter till boken då. Lords of Chaos and Mayhem är ett dokument över vad som skedde på den explicita Black Metal scenen i Norge med Varg i spetsen under 90-talet. Fenomentet förklaras, hur scenen kunde bli så stor och vad som egentligen hände (engligt många olika källor), alla kallblodiga mord och den misantropiska människosynen. Den förklarar även hur band som tex. Satyricon blivit mainstream trots den obehagliga genre de valt att skapa konst i.

Ligger fashinationen i avståndet mellan Den verkligheten jämfört med min eller det faktum att de allra flesta någongång stöter på fenomenet ?
Hur som helst, alla som är intresserad av musik borde läsa den även om det innebär att börja att må dåligt eller iaf bli berörd. Alla som läst någon bok om Manson-kulten (Inte MM då) vet vad jag snackar om. Har verkligen fått mig en tankeställare och skulle Julie en dag få för sig att ta på sig en Mayhem tröja blir det bli hus i helvete. Jag är helt övertygad att många av anhängarna till dessa band inte har någon aning om vad de faktiskt står för, utan tycker bara att själva approachen till livet sig själv verkar häftigt. Nu kanske du tycker att jag tar saker och ting på för allvarligt och inte ser det hela med glimten i ögat. Jag säger läs boken, döm själv.

Någon som övrigt var lagomt obskyrt när jag såg att Matt Skiba har Lords of Chaos and Mayhem som referenslittaratur till Crimson med Alkaline Trio. Första juli kommer Six, som jag längtar!

Madonna är redigt fräsh i nya videon. Konstgjord eller inte, hon är divine. Nu ska jag bege mig ut i den kalla vårluften och lyssna på Antiflag. Med det sagt hoppas jag att Virre får det toppen i Norge. Får du festa med Fenriz, RING MIG!

All the Love.

DET ÄR INTE SANT!!!!

KOLLA PÅ WWW.NIN.COM !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
TITTA VEM SOM ÄR TILLBAKA!!!!!!!
JAG DÖÖÖR, JAG DÖÖÖR, JAG DÖÖÖR!
Någon har visst gått foten av en viss Axl. Fy fan vad mäktigt. Robin ÄR TILLBAKA! FATTAR NI ?!?!?!?!!?!?!?!?
Aaron i alla ära, men Robin är ju trots allt Robin.

Droppsparkar från Boston och att fylla 100.

Vilken fart det varit på bloggandet på sista tiden. Det gillas! Tänkte skriva av mig lite här medans jag lyssnar på Dropkick Murphys' Worker's Song. Såg Dropkick Murphys igår på Vega och jag vet inte om stället fortfarande står upp. Det kan ha rasat. Det kändes defintivt som om hela bygget var på väg att rämna där mitt i spelningen när ALLA skrek med i vareda sång och moshpitten var som allra vildast. Det kändes skönt att vara tillbaka där. Tillbaka i moshen. Där jag föddes för att vara. Jag har varit lite gubbig på de senaste spelningarna jag sett och mest stått och headbangat sönder min nacke men igår kunde jag inte hålla mig. In i smeten. SMACK! Helt underbart och dag känns det som jag gick en tolvrondersmatch mot öresundståget. Ovärderligt.
Har ni inte sett Dropkick Murphys spela live så har ni defintivt missat nått. Jag kunde inte sluta le på hela natten efteråt och jag har fortfarande svårt att fokusera på nått annat idag än att drömma mig tillbaka till igår. Livemusik är det absolut bästa som finns i världen och livemusik tillsammans med peppade vänner är helt oslagbart.

Och i juni fyller er pappa 100! Då har jag sett över 100 artister/grupper live sedan jag började räkna. Det känns rätt coolt. Jag vet inte om det räknas som mycket eller lite, men jag tycker att det är nått man får skriva ner i sin musik-cv som en milsten. :) Om jag orkar kanske jag kastar upp en dryg lista på de hundra banden där efter Rock am Ring.

Tillbaka till arbetet. Hur bra det nu kan gå när man lyssnar på texter som:

"We're the first ones to starve, we're the first ones to dieThe first ones in line for that pie in the skyAnd we're always the last when the cream is shared outFor the worker is working when the fat cat's about"

Bögen och hora

Jag halvslumrade och lyssnade lite svagt på ett UR-program på SVT och hörde hur de diskuterade fula ord som förekommer i skolan. Det verkar iaf vara väldigt vanligt att kalla varandra för hora, fitta, subba osv... en tjej hade hört ordet över 100 ggr t ex på en dag. Det är .. stört. Men sen pratade de också om att kalla nån bög och det var en kille som tog väldigt illa upp och menade att ingen ska behöva kallas bög om man inte är det, "man ska visa respekt och inte kalla mig bög". Man slängde alltså in ordet bög i samma grupp av hm... skällsord som hora, fitta osv. Och det tyckte jag ju var lite överdrivet. Eller är det för att jag är Ö-viksbo i grunden och att vi kallar varandra bög ibland på samma sätt som man menar ord som idiot och dummer?

Kickelåffen, jag vet ju att du och jag diskuterade det där nån gång när du hade haft nån kurs om sådant. Och då hade du lite dåligt samvete för att vi kallade varandra för bög och cp ibland. Men nu är du lika dum ändå. Bög.

Erik Persson listar De (enligt honom) Tio Bästa Metallica-låtarna (utan inbördes ordning)

Jag gick hem från jobbet idag och funderade på Metallicas storhet och alla extremt bra låtar som de har skrivit. Och sen funderade jag vidare vilka som då är de tio bästa låtarna och där fick jag huvudvärk, men jag bestämde mig för att plocka ut de tio bästa låtarna i mitt tycke. Jag har valt ut dessa låtar utifrån favoritskap och personlig betydelse och en massa andra faktorer. Det var svårare än vad jag trodde eftersom det helt enkelt finns för många favoriter. Ett annat problem är ju att man är ganska less på vissa låtar och då måste man försöka sätta sig in i låten från ett annat perspektiv. Men jag försökte hursomhelst ta ut de tio låtar som betyder eller har betytt mest för mig. Och dessa tio låtar nedan kom jag fram till.

One
Creeping Death
Master Of Puppets
Blackened
Enter Sandman
Welcome Home (Sanitarium)
Bleeding Me
Sad But True
Nothing else Matters
Battery

Nu vill jag se DIN lista och speciellt Svenkes (din gamle Metallica-räv) och Annas (jag vet att du kommer att ha med One på listan).

100 % humor

Funderar på att skriva ett brev till Ebba von Sydow och erbjuda mina tjänster… och det är inte mina sexuella tjänster, inte för att jag skulle ha något emot att ligga med henne, utan det är mina matematikkunskaper från grundskolan jag tänkte sälja till henne.

Om du inte förstår det roliga med bilderna har du ingen humor och/eller är kass på matematik.

”May Rocket From The Crypt be with you right now!”

Ni har väl inte missat att jag diggar Rocket From The Crypt, ett band som för evigt kommer att ha plats i mitt hjärta. Jag har ju t o m bloggat om bandet både en och två gånger förut.

Idag fick jag hem Rocket From The Crypts nysläppta liveskiva som är en CD och DVD med bandets sista konsert någonsin. CD:n har jag mp3-lyssnat igenom ett antal gånger redan och jag var riktigt peppad på live-dvd:n… och vilken fröjd den är!

Jag kom hem från jobbet och har suttit tills nu och kikat igenom hela konserten, från början till slut (dock fick jag pausa för pinkpeppen och ibland spola tillbaka några gånger eftersom vissa ögonblick helt enkelt var så coola så att jag fick lov att se de igen).

Denna sista konsert någonsin med Rocket From The Crypt är inspelad i en lokal för 1500 pers i San Diego, Halloween 2005. Stämningen är galen, publiken är (precis som bandet) utspökade och det ser ut att vara ca 65 grader varmt. Speedo bärs in på bår med ett ”likskynke” över sig. På väggen bakom bandet visas psykadeliska bilder och bandet bränner av 25 (!) jävla låtar i ett rasande tempo. Snortajt och galet och svängigare än din mammas rumpa.

Halvvägs in i showen byter de om från deras halloweenkostymer till de karaktäristiska stilrena skjortorna. Det blir kaos och folk stagedivar. En ful fetknopp vägrar fatta att han ska hoppa ut i publikhavet igen och bandet sparkar honom bokstavligt talat i röven och Speedo avbryter låten och varnar med orden ”Do not jump into the barricades. We spend hours talking and practise what we might do to someone who jump onstage. Be warned.” eller nåt liknande. Priceless.

De drar ut på låten Glazed och Speedo bryter ihop och går och sjunger ”Smoke pot, smoke pot, everybody smoke pot” med alla i bandet varefter han ramlar ihop på golvet och säger ”I need air ladies and gentleman”.

När de kommer in sista gången har de dragit på sig vita Elviskläder och rockar de två sista låtarna detta band någonsin ska spela. Hur bra som helst och samtidigt oerhört sentimentalt. Hur coolt som helst att spela in sin sista konsert på detta sätt. Bara att bestämma att man ska spela sin sista konsert liksom.. ”Okej, nu bokar vi en sista konsert, spelar som satan, sen lägger vi ner bandet” – det är stort!

Underbart texthäfte också. Speedo går igenom och skriver ett par meningar för varje låt. Ett typ av textbaserat kommentator-spår.

Jaja, nog läst nu. Gå upp till adressfönstret, smacka in på www.cdon.com (eller valfri nätbutik som säljer denna produkt) och beställ den! Jag vet , till 110 %, att Nils Shaky kommer att lyda mitt råd. Det bör ni andra också göra.

1 april skämt?

Blev ni förresten 1:a april lurad? Varför ska man luras på 1:a april anyways?
Bästa april skämtet igår måste dock ha varit det om att NIN är signade till Road Runner Records. I'd sooo respect that. Nåja.

Läser just nu världens mest makabra kurs. Om vi inte sjunger den socialistiska lagda låten: Äppelmeodi, så lyssnar vi på föreläsningar om infrastruktur i Sydafrika, människans etik, energi och materia och om hållbar utveckling. Massivt förvirrande. Kommer säkert inte en röd tråd om några veckor. Inom några minuter ska jag börja att läsa en bok om mänskliga rättigheter och bli less och ledsen.

Min PS3 är sedemera på väg till Sverige[!!!!!!!]. Om några dagar anländer Hon tillsammans med ett stycke Devil May Cry 4 och Ninja Gaiden. Smackebonken. Får upp mer och mer pepp för Metal Gear Solid 4. När väl fanskapet är i min hand kommer jag på fullaste allvar att stänga av mitt yttre liv och spela tills jag är klar. Ryser bara jag tänker på det. Vill inte få upp hopp om att det kommer i juni, men jag vill så gärna tro på det. Konami har väl inte alltid övertygat med spel-släpp och hålla datum. Jag hoppas, jag hoppas!

Hellacopters nya är precis vad jag ville ha. Hoppas det åter kan ta sig tillbaka till toppen innan de lägger av. Jag röstar på mera Solution istället för Death Breath. För ett tag iaf. Å andra sidan har jag gått och blivit tillfälliga allergisk mot allt som lever om. Istället lyssnar jag på Alessandros elektroband: ModWheelMood
Sanstlöst bra. Om man är förtappad som jag. Lyssna på det. Mhz handlar tydligen om Trent. Det är fint det!

Jaja, all good, all the Love.

Vad fan gör jag?

Blev för någon minut sedan så peppad och röj-sugen av musiken som strömmar ut ur mina högtalare att jag helt plötsligt plockade upp min dator och smackade ner den i skrivbordet. Det blev en jävla smäll och datorn slocknade/dog.

Vad fan gör jag?, tänkte jag. Men den startade som tur var igen och verkar inte ha fått några större men av händelsen. Det borde finnas en varningstext på Panteras skivor som avråder från att man lyssnar på dem samtidigt som man arbetar framför datorn.

Sen vill jag också passa på att kungöra min vita period. Jag säger inte att jag ska ha en vit månad för det slutar bara att man super skallen av sig när den är över. Jag ska istället ha en vit period och inte festa för än jag känner mig peppad igen. För just nu är jag sjuk less på att festa.

Så om det är någon som känner som jag och gärna spenderar helgen med tv-spel, biljard, fika, film eller knull kan ni ju höra av er.

Don't mess with the Het!